BIO. Cyril Tönisberg har sett bioaktuella The Batman och är på det hela taget mycket nöjd med filmens mörka stämningar och skådespelarensemblens insats.

Nutidens Batman är en gestalt långt ifrån min barndoms tecknade, jämförelsevis nästan muntra Läderlappen. Men utvecklingen, franchisen, har under flera decennier gått mot allt dystrare gotisk undergångsstämning, så att vi nu nått den mörkaste filmen av dem alla, är på sätt och vis helt logiskt.

“The Batman” är dessutom den bästa av de skildringar av “Den maskerade hämnaren” som dykt upp i biografmörkret (och i detta fall även på streamingtjänsten HBO) hittills. Detta beror emellertid till stor del på att ingen av de tidigare skapelserna varit värdiga ett riktigt, riktigt högt betyg i mitt kartotek – såvida man inte vill inräkna Todd Phillips “Joker” (2019), som ju ingår i DC:s Batmanuniversum, dit; den är bättre!

Jag attesterar alla blinkningar och referenser, “Seven”, “Taxi Driver”, “Bladerunner”, med flera men noterar också att filmen med sina nästan tre timmar är något för utdragen. Förmodligen hade jag skruvat en del på mig i biofåtöljen, men i tv-soffan – med snar närhet till pausknapp, toalett och uppfriskningar – funkade det hela dock relativt smärtfritt.

Många, framför allt i kritikerkretsar, hatar av någon anledning voice-over, men i denna falang ingår inte jag, och just i detta verk fungerar huvudrollsinnehavaren Robert Pattinsons domedagsfunderingar klockrent, speciellt under filmens första hälft. Så gör även Pattinsons skådespeleri.

Överhuvudtaget, är denna senaste skådespelarensemble med Robert Pattinson (vilken, som bekant, slog igenom i hånade “Twilight Saga”-serien, men som därefter oftast haft en ypperlig känsla för rollval) som Batman och Zoë Kravitz (dotter till Lenny Kravitz och Lisa Bonet) som Catwoman i spetsen mer än väl godkänd.

Några scener är mindre fungerande alternativt mindre övertygande. Till exempel scenen då en bil kraschar in i en kyrka under en begravning. Ej heller håller biljaktscenen på Pingvinen (en helt oigenkännlig Colin Farrell) överdrivet väl; för mörk och för många skumma klipp, svårföljd, trots 65-tumsstorbilds-TV, varför – om ett stort intresse föreligger – ett biobesök ändå måste rekommenderas!

Verket är regisserat av Matt Reeves (född 1966) som under senare år fått ett välförtjänt gott rykte i och med regi- tillika manusinsatserna i “Apornas Planet”-rebooten, “Dawn of the Planet of the Apes” (2014) och “War for the Planet of the Apes” (2017). Och som antytts, utvecklingskurvan stagnerar inte.

Även om jag kallar mig ”Dr Spoiler” så avslöjar jag ogärna filmers handling, men låt oss säga så här: Batman möter för första gången The Riddler (“Gåtan” i svenska seriemagasin), ett narraktigt, mordiskt, kriminellt geni med agg mot mycket i Gotham Citys historik.

På en tiogradig betygsskala ger jag den 7-8 i betyg. Det är på gränsen till lite väl högt betyg men den övergripande – mörka – stämningen är så pass bra att den övervinner de fåtal skavanker som ändå existerar.

The post En Batman-film som övertygar first appeared on Opulens.

VENEDIG. Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen. Opulens filmkritiker Ingela Brovik rapporterar från Venedig.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Roy Andersson är den enda svenska regissör som vunnit Guldlejonet i Venedig, vid världens äldsta filmfestival vars pris rankas som tredje mest prestigefyllda efter Guldpalmen i Cannes och Guldbjörnen i Berlin. Han fick priset för sin En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var 2014,

I lördags kväll fick han Silverlejonet för bästa regi av sin film Om det oändliga, som utforskar människans existentiella utsatthet, tragikomiskt, med perfektion och poetisk kraft. En typisk Andersson-film, utan traditionell handling, som med tablåer gestaltar tystnaden, väntan, avvaktande, vart livet är på väg. Den drastiska humorn i hans tidigare filmer finns inte här, dock en mer underfundig variant som får publiken att skratta här i Venedig. Till exempel scenen då en präst tappat sin tro – otänkbart i katolska Italien – och söker hjälp av en läkare.

Roy Anderssons filmbilder är konstnärligt nyskapande i egen stil, med inspiration från amerikanske konstnären Edward Hopper med sin existentiella känsla.  Tankarna går också osökt till Rembrandts ljusdunkel, med aparta scener, en intressant konstellation. Det är så långt man kan komma från dagens trend med actionfilm, blockbusters från Hollywood eller indirekt politisk film från Kina, som kallar film för “soft power”. I denna tidsanda skapar Roy Andersson hopp om filmkonstens integritet, inför framtiden.

“Priset är unikt, rättvist och mer fantastiskt än vad många förstår. Om man som Roy Andersson vinner stora priser på världens äldsta filmfestival två gånger i följd, då tillhör man en av världens främsta regissörer”, skriver Mattias Nohrborg, inköpschef för TriArtFilm om priset.

Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen.  Roman Polanskis J’accuse om Dreyfus-affären fick juryns stora pris för sitt historiska drama, som fått höga betyg av filmkritikerna  i Venedig.

Bästa manus gick till Nr 7 Cherry Lane av Yonfan, en originell animerad film om Hongkong på 1960-talet då en ung student blir kär i en lite äldre kvinna när de möts för att tala om fransk litteratur. Det är en av de bästa, mest visuella filmerna i det officiella tävlingsprogrammet där även Steven Soderberghs The Laundromat, en ekonomisk-politisk thriller om penningtvätt och korruption som avslöjats i Panamadokumenten, deltar.

Konspiration på hög nivå och en engagerande film som både gestaltar korruption och förklarar den, då två kostymklädda sakkunniga män guidar oss i publiken om olika sätt att missbruka pengar. En Meryl Streep i högform borde ha fått priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin starka rolltolkning om en kvinna som söker sanningen. Hur som helst en smart, underhållande film om ekonomi, som kan röra till det för Wall Street.

The Painted Bird i regi av tjeckiske Václav Marhoul, Tjeckien, drygt tre timmar lång svartvit 35 mm-film i tävlingen är en av de mest omdiskuterade filmerna här i Venedig,  hyllad för sin universella 1900-talsberättelse, men hårt kritiserad för sina brutala våldsskildringar.

Snacket gick att den kunde få Guldejonet. Stellan Skarsgård spelar tysk soldat under andra världskriget som (i smyg) vägrar lyda order om en avrättning av filmens huvudroll, en ung judisk pojke.

En viktig film utanför tävlingen men i det officiella programmet är The Collective i regi, foto, manus av Alexander Nanau i Rumänien som följer en grupp journalister som arbetar med att få fram sanningen om vad som hänt efter en stor brand i ett kollektiv där 65 människor dog. Filmen visar presskonferenser där högt uppsatta politiker med floskler undkommer allt ansvar. Men journalisterna ger inte upp – politikerna har måhända makten, men journalisterna har ordet i sin makt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvinnliga regissörer med utmärkt bra filmer i tävlingen, Shannon Murphy med familjedramat Babyteeth och från Saudiarabien The perfect candidate, i regi av Haifa Al Mansour, visar att Venedig har långt kvar till målet med fler kvinnor i festivalprogrammet. Det är dock fler filmer av kvinnliga regissörer i sidosektionerna. Men ambitionen är således att gå framåt när det gäller att presentera fler kvinnliga regissörer.

The post Venedig 2019: Rik filmmångfald first appeared on Opulens.