DEMOKRATI. “Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet.” David Rönnegard efterlyser ett mer hälsosamt debattklimat.

Frihet. Ansvar. De hänger ihop. Du har friheten att köra bil, men ett ansvar att inte köra på någon. Likaså, vill jag hävda, har du friheten att yttra dig men ett ansvar att bidra till en konstruktiv debatt.

När politiker debatterar offentligt förekommer det ibland personangrepp. Det är dock på sociala medier, debattforum, och kommentarsfält på nätet det sker konstant. Det är väl dokumenterat att samtalsklimatet ofta har en hätsk ton. Ibland rentav hatisk. Internet möjliggör att vem som helst kan kommentera vad som helst, utan att mötas ansikte mot ansikte. Som del av diskursen borde detta smidiga sätt att kommunicera rimligtvis vara ett positivt inslag i vår demokrati, men i praktiken leder det alldeles för ofta till personangrepp istället för en diskussion om idéer. Jag tror att detta kan leda till självcensur som underminerar yttrandefriheten och vår demokrati.

Personangreppsmyntet har två sidor, och båda är skadliga. Den ena sidan är när man angriper någons person istället för den idé som diskuteras. Att argumentera på detta sätt är ett logiskt felslut (ad hominem) eftersom en persons karaktär eller identitet inte har bäring på om en idé är korrekt eller inte. Jag vet att dina avsikter är onda och därför har du fel! Sådana påhopp skadar inte bara idéutvecklingen i ett samtal, det kan även vara kränkande.

Den andra sidan är när man är mottagare av idékritik men uppfattar det som personkritik. Hur kan du säga att det inte finns några starka bevis för Jesus existens, fattar du inte att det sårar mig som kristen? Denna reaktion skadar idéutvecklingen eftersom man skiftar fokus från idékritiken om bevisning till en upplevd skymfning av sin personliga identitet.

Att känna sig kränkt är inte är samma sak som att ha rätt, och är därför inte ett skäl till att avstå från idékritik. Hur skulle det gå med kunskapsutvecklingen om forskare avstod från att kritisera varandras forskning för att undvika att kränka varandra? Att inte hålla med om en idé borde ej betraktas som en personlig förödmjukelse.

Att skilja på sak och person är svårt eftersom vi ofta förknippar vår personlighet med våra idéer, men det är något som vi måste lära oss för det goda samtalets skull. Vi måste kunna ha idékonflikter utan att ha personkonflikter. Det är så vi undviker våld. Samtal är det verktyg vi har för att bemöta varandras idéer och vi måste lära oss att bruka verktyget rätt.

I strikt juridisk mening innebär yttrandefriheten att staten inte får hindra någon från att yttra sig. På så vis är yttrandefriheten formellt oskadd när medborgare bedriver pajkastning mot varandra. Men det är ändå så att en människas villighet att yttra sig begränsas om hen riskerar att utsättas för personangrepp eller överreaktioner när idékritik uppfattas som personkritik. När vi hämmar varandra på detta sätt sänker vi nivån på debatten och avskräcker andra från att delta. För demokratins skull måste vi värna om ett civiliserat debattklimat.

Nätkränkningarna har ofta som syfte att försöka tysta avvikande idéer. Det finns exempelvis nätgrupper vars enda syfte är ”name and shame” för att dämpa röster man ogillar. Idéer, religiösa eller politiska, har ingen rätt att avskärmas från kritik, men att försöka tysta någon är inte gynnsamt för yttrandefriheten. Det bästa sättet att bli av med en dålig idé är att lyssna och ge starka sakliga motargument.

Om vi avskärmar oss från oliktänkande skapar vi ett samhälle av parallella åsiktskorridorer som aldrig möts. Exempelvis, ett skäl till att föräldrar väljer religiösa friskolor för sina barn är att de vill skydda dem från eventuell kräkning av tron. Det är dock genom att diskutera med oliktänkande som vi konfronteras med annorlunda idéer och lär oss att det är acceptabelt att tänka olika. Det är så vi förebygger ett ”vi mot dem” tänk i samhället. Här finns en koppling till identitetspolitik.

När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak.

Identitetspolitik innebär att man tar politiska ställningstaganden som grundar sig i intressen utifrån en sociokulturell grupp som man identifierar sig med. Det är en form av politik som förs både åt vänster, exempelvis rättigheter som baseras på etnicitet, och åt höger, exempelvis nationalism. När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak. Någon kommer att känna sig kränkt trots att det handlar om idéer. Det identitetspolitiska argumentet är inte ett personangrepp som att ”du har fel för vem du är”, men istället att ”jag har rätt för vem jag är”, och som argument är det samma sak.

John Rawls, 1900-talets mest inflytelserika politiska filosof, utvecklade sin rättviseteori utifrån ett heuristiskt knep kallad ”okunnighetsslöjan”. När vi ska resonera oss fram till vilka rättviseprinciper som vårt samhälle bör vila på ska vi tänka som om vi har denna slöja på oss. Slöjan gör oss opartiska då vi inte känner till vår samhällsposition, kön, sexuell läggning, eller etnicitet. Detta för att sådana personliga attribut inte ska avgöra människors rättigheter. Identitetspolitik är raka motsatsen till detta.

Identitetspolitik kan vara ett nödvändigt sätt för en grupp att få gehör för orättvisor, som exempelvis rasism eller sexism. Om nuvarande och tidigare samhällsinstitutioner har diskriminerat en viss grupp så är det inte orimligt att den gruppen får stöd. Men oavsett hur man ser på rättsliga reformbehov eller positiv särbehandling så kan inte identitetspolitik vara grunden för hur vi vill att vår demokrati ska fungera på lång sikt. Det politiska idealet består inte av en mängd identitetspolitiska grupperingar som konkurrerar om mest gehör för sina särintressen mot varandra. Målet borde vara ett rättvist samhälle med lika villkor för alla som individer.

Det åligger var och en av oss ett yttrandeansvar att bidra till ett hälsosamt debattklimat. Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet. Yttrandefriheten är den nödvändiga syrekanalen i en levande demokrati som möjliggör konstruktiv debatt, men den garanterar den inte. Det är trots allt vi som måste föra debatten.

The post Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Adderar vi trygghet, stabilitet och återhållsamhet får vi okunnighet. Poesin är motvikten”, skriver Christoffer Andersson i vår pågående poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.

För det första. Det är tryggare att försöka hitta kopplingar mellan ett poem och dess upphovsman än att försöka väsensbestämma det som någonting mellan texten och läsaren. Poesin är fortfarande så nere för räkning att läsare inte orkar befatta sig med dess livmärke: svårsmälta insikter om oss själva och varandra.

För det andra lever vi i en tid när mycket ansträngning ska läggas på att skydda våra känslomässiga tillstånd från smärta och lidande. I en verbal situation kan man med hjälp av den tysta kommunikationen parera upprörande saker. Poesin tar ingen hänsyn till det. Och ska inte göra det heller. Den poet som försöker visa hänsyn blir en dålig poet på nolltid – voilà! Dålig poesi.

För det tredje är poesins ställning i samhället en omedelbar diagnos på medborgarnas självmedvetenhet. Det är och har aldrig varit en tacksam uppgift. Poesin är litteraturens verbala funktion, lika uppstyckad som talet fast lösgjord från alla utomspråkliga kommunikationsformer (ansiktsuttryck, blick, kroppsspråk etcetera). Den här poetiska funktionen skulle kunna jämföras med en retorisk funktion, med lite stöd i dekonstruktivistiska litteraturteorier à la Paul de Man.

Lis Lovén och Robert E Gustafsson är snubblande nära, men de når ändå inte fram. Det gör förhoppningsvis inte jag heller. Tidsandan som Lovén talar om är som en stor rawlsk slöja, vilket kanske berättigar den fråga Gustafsson verkar ställa: borde en poesidebatt som förs poeter emellan alls tas på allvar?

Utan tvekan! En poesidebatt borde vara välkommen I alla former. Av två anledningar: Vi debatterar ämnen som är viktiga för oss och poesi handlar om människor och mänsklighet under okunnighetens slöja.

Och det, o läsare, är summan av de trenne termer som inleder den här texten. Adderar vi trygghet, stabilitet och återhållsamhet får vi okunnighet. Poesin är motvikten, som Robert E Gustafsson så träffsäkert hävdar. Men att hävda att det inte finns en konflikt att ta, eller att den på något sätt är illusorisk, det bevisar bara att slöjan existerar.

The post Poesi är okunnighetens motvikt first appeared on Opulens.

GODHET. Socialliberalism handlar också om något så enkelt – och i dag kontroversiellt – som att vilja vara snäll. Godhetsambitionen är tämligen utskrattad och föraktad av den politiska högern som ofta beskriver sin egen politik som rationell och realistisk, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vari består det sociala i liberalismen? Liberalismen handlar ju mycket om individuell frihet och självständighet. Möjligheten att välja bort gemenskaper, familjeband och kyrkan. Staten ska vara neutral och så begränsad som möjligt. Marknadsekonomin behöver förvisso ramar, men regelverket ska vara begränsat för att uppnå effektivitet och respektera äganderätt och avtalsfrihet.

Individuella fri- och rättigheter är själva fundamentet för en liberal. Rätten att få yttra sig, kritisera och organisera sig. Liberalismen är i så motto en radikal idé och rörelse. Den står i stark opposition mot kollektivistiska ideologier som socialism och konservatism.

Men det finns också en lidelse hos många liberaler; att värna dem som har det sämst ställt. Filosofen John Rawls, som är en central figur för socialliberalismen, gör dessa människor till själva utgångspunkten för politiken.

Socialliberalismen handlar alltså om en vilja att inte bara skapa frihet, utan även så goda möjligheter som möjligt för den enskilda att leva ett bra liv – efter eget huvud.

Det kan röra sig om funktionshindrade som behöver personlig assistent eller barn med grava synfel som behöver glasögon. Det kan också handla om förföljda judar och homosexuella som förföljs och därför behöver skydd. Eller det kan röra sig om utfattiga och svältdrabbade människor som är i behov av demokrati, handel och sjukvård för att få ett drägligt liv.

Som socialliberalen, tillika folkpartiledaren och Nobelpristagaren, Bertil Ohlin uttryckt saken: Fri ekonomi med socialt ansvar.

Även den amerikanska självständighetsdeklarationen tar faktiskt sin utgångspunkt i denna idériktning i sin berömda skrivning om ”life, liberty and the pursuit of happiness”. Ambitionen är att människor ska ha ett bra liv, frihet och goda möjligheter till att finna lycka.

Ytterligare ett sätt att uttrycka denna målsättning är att betona vikten av likvärdiga livschanser, vilket sociologen Ralf Dahrendorf har skrivit om. Enligt Dahrendorf är det eftersträvansvärt att människor kan göra fria val, rörande hur och var de vill leva sina liv. Men valfriheten i sig räcker inte för ett gott liv. Det handlar också om att skapa mening och relationer till andra. Bindningar utan möjlighet att träffa egna val är nämligen liktydigt med slaveri – men fri tillgång till alla alternativ utan meningsskapande sammanhang betyder kaos och till och med olycka, resonerar Dahrendorf.

Återigen frihet, i kombination med sociala band och ett socialt ansvar.

Socialliberalismen handlar alltså om en vilja att inte bara skapa frihet, utan även så goda möjligheter som möjligt för den enskilda att leva ett bra liv – efter eget huvud.

Det avspeglar också en människosyn som i grunden är väldigt positiv. Ger man människor frihet kan de åstadkomma underverk både för sig själva och andra. Men ibland träffar man olyckliga val och då behöver man kunna göra om och göra rätt. Likaså föds människor med väldigt olika förutsättningar, såväl politiska, ekonomiska som fysiska, och då är det moraliskt försvarbart – till och med påbjudet – att skapa mer likvärdiga livschanser. Även med skattefinansierad politik och en tämligen omfattande välfärdsstat.

Här finns det en skillnad i synsätt mellan socialliberaler och klassiska liberaler, eller nyliberaler som de också kallas i Sverige. De senare lägger större vikt vid äganderätt och negativa friheter – frihet från staten.

För en socialliberal handlar det mycket om att se och göra något åt sociala orättvisor. Nota bene, det handlar inte om att utjämna alla skillnader utan främst ge likvärdiga förutsättningar. Givet att man har olika möjligheter från början är det ok att utfallet blir mycket olika om den ena varit lat och undvikit alla risker, medan den andra ansträngt sig och vågat ge sig på svåra saker. Ansvar ska löna sig och var och en måste ta konsekvenserna av sitt eget agerande. Detta synsätt skiljer också en socialliberal från en socialist.

Men socialliberalism handlar också om något så enkelt – och i dag kontroversiellt – som att vilja vara snäll. Godhetsambitionen är tämligen utskrattad och föraktad av den politiska högern som ofta beskriver sin egen politik som rationell och realistisk.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En person som ställer sig bakom social liberalism önskar sina medmänniskor gott och känner framför allt empati med dem som har det svårt. Det handlar således inte bara om en filosofisk övertygelse, utan även mycket om känslor. Det känns helt enkelt obehagligt när andra lider och man kan känna en helig vrede över att skurkstater förtrycker sina invånare eller att vissa föds med fysiska handikapp.

Att man genuint känner så är inget man ska behöva be om ursäkt för, tvärtom. Mänsklig förmåga att känna med andra är inte att förakta. Det är minst lika viktigt och fint som att intellektuellt resonera sig fram till något.

Detta betyder dock förstås inte att man kan hitta på egna sanningar eller orsakssamband för att försvara sin position. Valet av metod för att lösa problem och utmaningar måste bygga på intellektuell hederlighet, vetenskap och empiri. Men den politiska drivkraften och avvägningar mellan olika alternativ är normativt och i grunden en känsla för vad man anser är rätt.

Att vara snäll och empatisk är i detta sammanhang inga dåliga emotionella utgångspunkter. De kan också fungera som motvikt till en liberalism som riskerar att slå över till kallhamrad egoism som inte tar hänsyn till andra. Att leva efter devisen att man har frihet att göra vad man vill så länge det inte skadar andra.

Till syvende och sist handlar det om att de som har det allra sämst är människor som flyr från förtyck och krig i Syrien och Jemen. De miljoner som sitter i flyktingläger i Turkiet. De som dör i Medelhavet när de försöker nå ett bättre och tryggare liv i Europa.

Självfallet finns det otaliga situationer där det är hart när omöjligt att inte göra andra illa, till exempel i känslomässiga relationer. Slår man upp en förlovning mot den andras vilja kan det ju stärka den egna lyckan, men ändå kasta in den andra i djup olycka och depression. Ändå kan det kännas och vara rätt att göra slut för att man själv ska få ett bättre liv.

Men kanske just då är det som viktigast att visa omtanke och respekt för andra. Att vara generös och söka pragmatiska lösningar som gynnar andra än en själv.

När det kommer till den stora världen så har detta förhållningssätt betydelse i migrationspolitiken i allmänhet och asylpolitiken i synnerhet. Det rasar nu en offentlig debatt om minskade volymer, mångkulturalismens död och svår gängkriminalitet som sägs sänka Sverige. Det är sant att det finns problem och målkonflikter rörande migration, integration och välfärdsstaten. Men en socialliberal ser inte bara den tyngre bördan för socialarbetare, trycket på bostadsmarknaden och kommunala budgetar.

Till syvende och sist handlar det om att de som har det allra sämst är människor som flyr från förtyck och krig i Syrien och Jemen. De miljoner som sitter i flyktingläger i Turkiet. De som dör i Medelhavet när de försöker nå ett bättre och tryggare liv i Europa.

Det handlar om att känna empati. Att vara snäll. Att öppna sitt hjärta – trots att skattetrycket kanske ökar och skolan blir mer brokig.

The post Fri ekonomi får inte utesluta empati first appeared on Opulens.