ROMANTIKEN. Idag presenterar vi en dikt av Ann-Helén Andersson, som har en bakgrund som litteraturvetare. Dikten är ställd till romantiske poeten John Keats och formulerad som ett brev.

Ann-Helén Andersson har en bakgrund som litteraturvetare och disputerade för ett antal år sedan på en avhandling om Kristina Lugns författarskap. För närvarande arbetar hon på ett museum och har på senare år ägnat sig åt skönlitterärt skrivande. Andersson har publicerat dikter och debattartiklar i olika kulturtidskrifter och dagstidningar.

Kärlekens “längtansblick” och vägran att underkasta sig döden utgör ett sorts utgångsläge i Anderssons skrivande, och genomsyrar även denna dikt. Den är utformad som ett läsarbrev till den romantiske poeten John Keats och kretsar kring obotlig sjukdom och kärleksförlust. Vad som faktiskt har inträffat eller inte är mindre viktigt.

Samtidigt som dikten står på egna ben, utgör den ett collage av olika poesifragment ur hennes kommande debutsamling Precis som de där nyanserna på min favorittavla, vilken ges ut i början av 2022 på Ekström & Garay. Ibland åkallas i boken Orfeus-myten, ibland dunsar dikterna rakt ner i pissljummen vardagstragedi med kvinnomisshandel, tvångsvård och cancerbesked.

CAROLINA THELIN

Låt alla oss sjuka, och döende döda
(Ett läsarbrev till John Keats)

Käre John,
låt mig gå till handskrivligheter
vare sig du vill eller inte.
Låt mig sända dig
några tillgivna brevskrivarrader
rakt över århundradena.

Helt säkert är jag påflugen.
Helt klart är jag en invasiv art
en sådan som riskerar att ta över din vilolund
växa över de andra blomstren
orsaka kollektiv syrebrist och massdöd.

Visst är jag särdeles framfusig,
men jag är i alla fall medveten om det.
Jag känner min egen självcentrering vid det här laget.
Kanske vill jag dela med mig
av ett stycke egocentrism.
Kanske försöker jag kommunicera
efter bästa oförmåga
och ordlekarsorg.

Om än vi är främlingar, du och jag
betraktar jag dig som mitt olyckssyskon.
En desperat chimär kanhända
men likväl, en skenbild att gripa tag i
under mina vaknätter i dygnets slutna avdelning
när cancerrädslan kommit för att stanna
när min klokvackra medsyster i bädden intill
redan hunnit tidsresa sig till evigheten
lämnat efter sig texter skrivna i tårar,
förtvivlansvattnade poesiblomster
som kanske slår ut i leenden en dag.

En fyrtiogradig augustidag
besökte jag din lägenhet intill Spanska trappan.
En hallucinatorisk värmeböljardag
rörde sig min, då skenfriska, gestalt
längs de kvadratmetrar
som blev din kroppslighets sista.

Huvudvärken, yrseln, illamåendet
och allt
det där andra

tog jag som tecken på
att jag inte klarade av medelhavsvärmen.

Då, när jag bodde intill havet, anno 2014,
och var på utflykt till ditt retreat i huvudstaden.
Då, när jag satt med ett glas mousserande
sträckläste, omläste, tårögdade mig igenom
dina drömska texter, dikter, kärleksbrev:

”Then felt I like a watcher of the skies
when a new planet swims into his ken.”

Då, när jag ännu trodde mig tillhöra
de friskas värld
och att min frånnärvarande kärlek
skulle komma att återvända en dag.
På den tiden när jag betraktade dig,
och ditt lidande
på avstånd –
like a watcher of the skies.

Numera tangerar jag dina horisonter,
allrakäraste John.
Numera orosstampar mina barfotafötter
längs solsystemens stenportaler
sugs min tankefrost in i svarta hål
muterar min cellförgiftade kropp
stup i kvarten
när den borde vila och återhämta sig.

Sommardagarna var ovanligt fina
året jag fick mitt cancerbesked
och var i mitt livs sämsta form.

Jag satte igång att träna och besöka hälsokostbutiker.
Jag föll och dalade flera kilo i månaden
blev lättare, allt lättare, mot jorden
ständigt rädd för att tappa fotfästet
ständigt i fruktan för att upplösas i sand
kremerad aska.

Var du lika rädd, käre poet?
Var din vistelse i Rom ett lika förtvivlat försök
att få återinträda i de levandes värld
att få återomfamna din älskade,
allraälskade Fanny Brawne?

Lika skicklig som min favoritdoktor
hade du utan tvekan varit
om du fortsatt din läkarbana.
Kanske kunde du ha funnit en bot.
Nu blev du poet, patient, postum.

Jag hade nog tvingats åka länder och havsriken runt
för att hitta en medicinare
som vore hälften så kompetent som du.
Liksom jag är övertygad om
att min alldelesegen neurokirurg
uppfunnit färgsprakarvackra nebulosor,
universum och fiktionaliteter
om han valt att vandra skriftställarvägar likt dig
här i det alltförkorta, alltförbegränsade livet.

* * *

Jag är långt mycket äldre
än du
fick lov att bli, ändå känner jag mig
infantiliserat vilsevandrad
här på fallfärdig jord.

Mina nedsvärtat livslevda
anteckningsblock och papperstravar
innefattar flera diktsamlingar
liksom fyra prosaverk
som konsumtionslogiken inte vill veta av.

Likväl, om några månader
ges min debutsamling ut
så jag tror och hoppas att jag lever
att jag hinner sprida
mitt kringvirvlande poesistoft
i de oceaner jag hemlängtar till.

Min enda verkliga vän
huserar i de turkosblå haven
sedan han, alltsedan han
förlorat

arbetstillstånd, visum och trygghetssystem
sedan han fått uteblivna svar
och nej och nej och nej
på sina mejl och brev och poststämplar
till länder, ambassader och jobbsammanhang
tills han en dag bara inte

överhuvudtaget
kanhända inte

alls.

Och det är oetiskt
att skilja älskande åt, lika
obarmhärtigt
som att lämna en fisk sprattlande på torra land
kämpande för sitt liv, kippande efter vatten
medan den plågas och långsamt dör.

* * *

Dina dikter
fokuserar inte på dig
som person, John.

Dessa insjuknade rader däremot
frossar i jag du vi ni varandra
som de förgängliga kroppsköttsligheter
vi är
och var

en stund på jorden.

Käre John,
låt alla oss sjuka, och döende döda
stiga in i dikten och återuppstå.

Låt oss andas fritt
mitt i haveriet

sträcka ut oss

omgivna av blankrader

omfamnas av uttrycken
bli sjungna tillbaka

hela vägen upp ur

vårt sjunkna Atlantis.

Så att vi
kan vidarevarandra
ännu en stund
efter denna hälsnings slut.

/Din trogna läsare A,
från sin längtans skrivarlya i fjärran.

The post Poesi: Läsarbrev till John Keats first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den femte delen.

ABBA ABBA

Som vi redan många gånger konstaterat var Anthony Burgess ett språkligt geni. Han behärskade alltså – mer eller mindre – ett knappt dussin språk. Men som om detta inte vore nog, blev han under senare halvan av sitt liv bara alltmer fascinerad också av dialekter (och sociolekter och påhittade språk). Mot denna bakgrund är framväxten av ABBA ABBA (1977) inte på något sätt märklig.

Den italienske ”dialektpoeten” Giuseppi Bellis sonetter gjorde ett outplånligt intryck på Anthony Burgess.

Den 27 november 1976, skriver Burgess (till sin redaktör): ”Jag tror inte att jag måste upprepa min övertygelse om att Belli var den störste poeten under 1800-talet, och den hybridtext jag har konstruerat verkar vara det enda sättet att göra honom läsbar och rättvisa för läsare i  England“.

Vid denna tidpunkt hade Burgess arbetat på sina egna översättningar i ungefär ett år, och Faber hade accepterat hans  “hybrid”-roman ABBA ABBA – som föreställer ett möte mellan Belli och John Keats under den engelske poetens sista månader i Rom. Den innehåller mer än 70 av Burgess bearbetade Belli-sonetter.

Mycket senare skulle han i You’ve Had Your Time (1990) hävda att Bellis sonetter var “en av de tre stora uppenbarelserna i mitt senare liv”. Han menar också, att det inte går att skilja på Belli och ”Den Eviga Staden” Rom. Och: “Att läsa hela Bellis corpus är att bli överväldigad. Man vågar tala om storhet “.

”Han var inte ensam om att skänka sådant beröm. Gabriele D’Annunzio hade uppmärksammat Belli, och Pier Paolo Pasolini hade rentav krönt honom till den största italienska poeten av alla, möjligen bortsett från Dante.

Svårigheterna med att överföra Belli till engelska bekymrade dock Burgess mycket.

Anledningen var enkel: språk. Som Burgess klargör i  “Belli in English” var Belli en stor författare – men på ett marginellt, litet och alltså dialektalt språk; ”romerska”. Lawrence hade stött på liknande problem med Verga. Faktum är att han berättade för Edward Garnett att dialektutmaningen precis var det som frestat honom i första hand.

Burgess beklagar det faktum att England inte har någon motsvarighet till Carlo Portas poesi på milanesiska, eller Carlo Goldonis teatrala venetianska. (Wordsworths “riktiga språk för män” var knappast jämförbart, och om William Barnes Dorset-dikter var det närmaste i regionen, saknade dessa helt den typ av realism som var typisk för Belli.) Begreppet ”dialekt” (romersk) är dock i en viss mening vilseledande, eftersom idiomet hos Bellis plebejiska personae snarast kan ses som ett slags ”sociolekt” (en klassmarkör).” (Biswell och Norton)

Detta förklarar att Keats träder fram som en sorts kysk motpunkt till Belli. Burgess, som katolsk romanförfattare, är endast intresserad av att översätta dikter med ett religiöst tema – här en del av den stora sekvensen av Bellis 2 279 sonetter.

Burgess har uppenbarligen föreställt sig Keats och Belli i det sixtinska kapellet under “Domens dag”, som också är titeln på en uppsättning dikter, där Belli förhåller sig subversivt visavi Michelangelo. Ansvarig för mötet är en Giovanni Gulielmi, tvåspråkig på grund av sin Mancunian-farfar, som bara nyligen har dött hemma på “Bracciano-sjön”. Flera generationer senare, år 1916, är Gulielmis efterkommande J. J. Wilson född i Manchester och blir översättare av G G Belli. Burgess uppfinningsrika, okonventionella översättningar utgör romanens andra del.

Jordiska makter

Earthly Powers (1980) (Jordiska makter, översättning Caj Lundgren, Bromberg, 1981)

‘It was the afternoon of my eighty-first birthday, and I was in bed with my catamite when Ali announced that the archbishop had come to see me…’

Jordiska makter är nog, jag tycker det (och är sannerligen inte ensam), Burgess verkliga opus magnum. En fantastisk bok helt enkelt, med många ingångar och utgångar.

Jordiska makter publicerades för i år (2020) 40 år sedan. Den vann priset för årets bästa utländska roman i Frankrike och nominerades till Bookerpriset 1980 för skönlitteratur, tillsammans med Alice Munro, Anita Desai och William Golding. Under de påföljande 12 åren nämndes sedan också Burgess ofta i Nobeldiskussionerna (ett flertal böcker tillkom dessutom).

HUR skall jag göra reda för detta mästerverk? Genom frågor och svar.

Vad handlar Jordiska makter om?

Som påtalas av den centrala karaktären själv, en framstående brittisk författare i 80-årsåldern, är Earthly Powers en livsberättelse om Kenneth Marchal Toomey — från första världskriget till hans senare år, uppfyllda endast av soldränkt sysslolöshet i Malta.

Toomey är en homosexuell man som inte kan förena sin natur med den katolska kyrkans läror.

Som  ung man lever han också ett liv i ensamhet och exil — först i Paris, där han exempelvis träffar James Joyce och Ezra Pound, och senare i Hollywood på höjden av dess glamour och korruption.

Hans resor, hans många uppdrag och, faktiskt, hans hjärtas tillgivenhet, ställer honom ansikte mot ansikte med de mest vilda manifestationerna av ondska i den moderna världen: mordet på en älskad vän i Malaysia; brutaliteterna hos Mussolinis fascister; ett nazistiskt dödsläger; och ett massjälvmord i ”kärlekens namn” i Kalifornien.

I stanken av Buchenwald, uppfattar Toomey slutligen att ondskan kommer från människan själv, den är medfödd; för sin svåger Carlo, den heliga men sybaritiska prästen, är det däremot en kraft i stort i världen som måste utmanas ständigt i alla dess skepnader.

Hur kom det sig att Anthony Burgess skrev Jordiska makter?

Under 1970-talet började han skriva om sitt tidiga liv i Manchester, och om sina erfarenheter som utbildningsansvarig i Malaysia. Fragment av hans självbiografi skrevs i mitten av 1970-talet (den publicerades 1987 som Little Wilson och Big God), och han började skriva romaner som The Pianoplayers (publicerad 1986) och Beard’s Roman Women (1976), som behandlar händelserna i hans eget liv.

I ett tidigt skede under arbetet med Earthly Powers, tänkte Burgess på sina tidiga år som Lancashire-katolik, hans familjs relation med kyrkan och utvecklingen av sin egen katolska tro. Även om Burgess inte identifierade sig som praktiserande katolik efter 1933, vägrade han att beskriva sig själv som ateist och sade: “Jag har aldrig kunnat tvivla på Guds existens … Men om det här verkligen påverkar mitt sätt att leva vet jag inte.”

Hans ovilja att beskriva sig själv som en icke troende kan vara betingad av den mer fromma katolska grenen av Burgess familj. Burgess förblev sålunda vän med sin kusin, George Patrick Dwyer, den katolske biskopen av Leeds och senare ärkebiskopen av Birmingham. George Patrick var en del av inspirationen till Carlo Campanati, Kenneth Toomeys svåger i romanen – och romanens andra huvudperson. Enligt min mening bär för övrigt båda huvudpersonerna drag av Burgess själv.

Andra fragment av självbiografin, som finns med i Jordiska makter, inkluderar Toomey expedition till de federerade malajiska staterna, hans anställning som manusförfattare i Hollywood, och hans djupa intresse för musik.

Vilka författare påverkade Jordiska makter?

Inslagen i romanen kommer inte bara från Burgess eget liv, utan också från hans breda läsning, och från hans arbete som litteraturkritiker för Observer och andra tidningar.

I den andra volymen av sin självbiografi, You’ve Had Your Time (1990), hävdar Burgess att han skrev Earthly Powers som en teknisk övning som skulle visa vad den nya formen kunde göra, som Ford Madox Ford hade gjort i The Good Soldier.

Romanens berättare, Kenneth Toomey, har många likheter med författaren W Somerset Maugham (1874–1965), och Toomeys äventyr i Europa, Hongkong och det koloniala Malaysia speglar Maughams (och Burgess) liv och skrivande. På tal om sambandet mellan Toomey och Maugham, sade Burgess:

“Jag var tvungen att börja med en verklig person.” Han var fascinerad av Maugham, en populär romanförfattare som ökade i betydelse efter rättegången mot Oscar Wilde, och som levde som en homosexuell man, men aldrig skrev direkt om sin sexualitet. Burgess drogs till idén om författaren som en sexuell dissident vars livshistoria kan användas för att väcka frågor om mainstream och hetero-normativ kultur.

Andra viktiga influenser syns i boken. James Joyce, som betydde mer än någon annan författare för Burgess idé om vad den litterära romanen kan vara, visas som en av karaktärerna. Hans roman Ulysses är även adapterad av Toomey som en scenmusikal.

I ett brev till sin tyske översättare skrev Burgess att Earthly Powers var “ett försök att visa att jag kunde skriva en roman som inte var sämre än en av dessa det nittonde århundradet giganters, även om exempelvis Dickens och Tolstoys verk var längre, eftersom de skrev för seriell publicering “.

Han tillade att romanen ”är också tänkt att vara rolig”.

Hur mycket litade Burgess på historisk forskning för romanen?

Trots att romanens form finns  i Burgess självbiografi, trots hans relation med andra författare, och trots historien om nittonhundratalet, är han snabb att påminna läsarna om att detta är en fiktion, som tar sig friheter och skapar sin egen autonoma värld.

“Åh, det finns en hel del lögner i det,” sade han, “en massa saker som inte kunde ha hänt — mina förläggare var mycket oroliga för att jag skulle göra misstag. George Russell, till exempel, kunde aldrig ha förfört min författare på det där hotellet i Dublin. Men den här boken handlar om minne. Vi förlitar oss på minnet, men vi vet inte hur tillförlitligt det är.”

Historien om nittonhundratalet spelar hursomhelst den avgörande rollen i romanen, från de två världskrigen, och nedgången för det brittiska imperiet, till komplexiteten i Hollywood och Jonestownmassakern.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 5 first appeared on Opulens.