KRIMI. Bengt Eriksson funderar kring det fortsatta Millenium-författandet och det faktum att det finns två parallella sjuor i sviten. Fast en av dem både är och inte är en ny Millennium-titel. Låter det krångligt? Bengt Eriksson reder ut det hela! Och ger några deckartips därtill. 

Först som sist: Jag tycker sånt här, alltså att skriva vidare på andra författares verk, är ett otyg (detta oavsett om det gäller Agatha Christie eller Stieg Larsson, Hercule Poirot eller Lisbeth Salander). Men nu är det som det är.

För det andra: När las ett extra ”n” till i tidskriftsnamnet och deckarserien Millen(n)ium? Stieg Larsson stavade ju: Millenium. Men numera är stavningen: Millennium. Småttiga, oväsentlig fakta? Kanhända, men jag undrar…

Den som först tog över och skrev vidare efter Stieg Larsson var ju David Lagercrantz, som tillfogade tre nya titlar till Larssons Millenium-trilogi. Nu har Karin Smirnoff åtagit sig att skriva ytterligare tre titlar till den utgivna Millennium-sextetten.

Men det räcker inte. John Ajvide Lindqvist har dessutom skrivit en deckare som både är och inte är en ny Millennium-titel. Hans deckare skulle ha blivit men blev inte den sjunde i ordningen. Hur det hänger ihop? Så här:

Han kontaktades av något förlag (Norstedts, som gett ut de tidigare böckerna? Kanske, men det har Ajvide Lindqvist hittills inte velat avslöja. Men det var inte förlaget Polaris, som återkommer längre ner i texten. Så mycket har han ändå sagt.)

Ett PS under skrivandet: Också Dagens Nyheter har nu rotat i detta och kommit fram till att det tydligen var bokförlaget Strawberry, ägt av norrmannnen Petter Stordalen, som skulle ge ut den sjunde Millennium-deckaren, den av John Ajvide Lindqvist, men refuserade. Och så till sist hamnade sjuan hos Polaris som valde Karin Smirnoff.

John Ajvide Lindqvist skrev i alla fall ett utkast till en ny Millennium-titel – ett långt utkast, längre än vad som var överenskommet, nära nog hela romanen. Och allt var frid och fröjd, utkast och manus verkade uppskattas av vilket förlag det nu var. Till att börja med, tills det plötsligt inte uppskattades alls utan refuserades.

Om detta har Förlagspodden avsnitt 155 (finns där poddar brukar finnas) gjort ett inslag i form av en intervju med en ganska men inte helt öppenhjärtig Ajvide Lindqvist. För alla som är det minsta intresserade av författande, bokförlag och dagens förlagsbransch är det mycket intressant lyssning. Rekommenderas: lyssna!

Efter refusen satt John Ajvide Lindqvist där med en nära nog klar deckare. Då skrev han om sin deckare lagom mycket, han strök bort och skrev ut Blomkvist och Salander ur berättelsen, för att kunna publicera deckaren utanför Millennium-serien. ”Skriften i vattnet” (Ordfront) blev titeln på den deckare som nu finns i handeln, den första titeln i hans egen deckartrilogi ”Blodstormen”.

Vad ska detta och denna kallas? Millennium 7b, kanske…

Nära nog samtidigt har första titeln av tre i den fortsatta Millennium-serien kommit, ”Havsörnens skrik” (Polaris), som alltså skrivs av Karin Smirnoff.

Vad ska den då kallas, Millenium 7a? Fast det här kan ju en läsare strunta i – eller kan läsaren göra det? Omöjligt att inte läsa in det när man vet att bägge romanerna från början var Millennium-deckare…

”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist inleds med en midsommarfest på en brygga i Stockholms skärgård, där en båt plötsligt närmar sig bryggan och två maskerade män öppnar eld mot festdeltagarna, och fortsätter i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan där deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros bor, hon ska förresten snart tacka ja till att skriva fortsättningen på just Millennium-serien och får hjälp av en ung, mystisk crackare (snarare än hackare), som strax blir hennes älskare, för att efter Stockholm fortsätta på sin väg att bli internationell.

Som i internationella miljöer, tänk drogkarteller och oljepengar, och väl en planerad (av Millennium-förlaget)  internationell bestseller. Den unge crackaren heter Kim Ribbing och är på många sätt och vis en märklig fast manlig inkarnation av Lisbeth Salander. Och det kommer mer än jag har avslöjat. Nog måste varje läsare ana närheten till och omskrivningen av Millennium-serien? Julia Malmros ska också komma att refuseras, i likhet med Ajvide Lindqvist. Här finns några rätt roliga rader där han låter henne fundera på om och i så fall hur hon skulle kunna skriva om sin Millennium-deckare till en annan, egen deckare.

”Havsörnens skrik” inleds exakt så: en havsörn blir matad med ”örngott” i… ja, Sveriges vildmark. Karin Smirnoffs Millennium-deckare utspelar sig där, långt upp i Sverige, i en helt annan miljö: närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten.

Dit kommer Mikael Blomkvist, för där bor hans dotter Pernilla, som nu ska gifta sig med en höjdare inom kommunen och bröllopet ska äga rum på Raimos bar, där filmen ”Jägarna” spelades in.

Blomkvist har ingenstans att skriva längre. Tidskriften Millennium är nedlagd efter en epok på tjugo år, sista numret kom precis. Till sist gick det inte längre. ”En papperstidning går i graven och återuppstår som en podd. En podd!”

Dit upp ska Lisbeth Salander, numera delägare i Milton Security, också komma. Hennes döde bror (så att säga känd från tidigare) hade/har en dotter, Svala. Hennes Mammamärta har försvunnit och nu har hennes mormor dött. Svala, både ett barn men inte ett barn, det ska visa sig att Svala har en hel del egenskaper gemensamma med sin faster, behöver ett jourhem och Svala har själv föreslagit Lisbeth.

Jag ska inte återberätta mer än så men det handlar om elektricitet, den billiga Norrlandsel som Gasskas kan erbjuda investerare. Utan den hade Gasskas varit som vilket annat litet samhälle som helst. Tänk på Facebook, som väl får elen nästan gratis. Så företagen står på rad. Men varifrån ska elen komma? Svar: vindkraft. Inte alla markägare i trakten uppskattar det.

Män fortsätter att hata kvinnor i Karin Smirnoffs Millennium-deckare och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver än smygande och än rätt på, ibland blir det grovt och obehagligt. Nej, jag borde väl inte jämföra. Man bör nog inte heller läsas Millennium 7a och 7b direkt efter varann. Men det är svårt att låta blir när man känner till så pass mycket om förhistorien.

De skriver olika. Det har hävdats att John Ajvide Lindqvist nu gett ut sin första deckare men det håller jag inte med om. Till exempel ”Vänligheten”, för att nämna en av hans tidigare och bästa romaner, är enligt min mening också en deckare. Dock med övernaturliga inslag och det hör ju inte hemma i en deckare som ska vara realistisk. Anser vissa.

Så Ajvide Lindqvist skalade bort det övernaturliga och magiska för att få romanen att vara en deckare. Men varför? Som om han har skalat av sig själv, sin egenart. Det var väl onödigt. Min vädjan: lägg till detta, lägg till mer av dig själv, i den kommande andra delen av serien ”Blodstormen”.

Karin Smirnoff gjorde tvärtom. Hon tog Stieg Larssons grundstenar och byggde vidare med sig själv. Förutom att hon är en stilistisk kameleont, nu inne på sitt tredje skriftspråk, fortsätter hon att vara just sig själv. Resultatet blir så mycket mer, varken en cover eller en singelpiruett utan både Larsson och Smirnoff.

Smirnoff har skrivit en deckare som också är en roman. Medan Ajvide Lindqvist verkligen försökt att skriva en deckare som en deckare ska vara. Om det ena är sämre än det andra? Nej, men de är olika. Å andra sidan vet väl inte många fler än Ajvide Lindqvist hur hans utkast till en Millennium-deckare var, innan han skrev om den.

Och nu fortsatte jag ändå att jämföra dem, fast jag inte skulle. Läs själv istället, läs bägge deckarna/romanerna. Och avgör själv, vilken du föredrar. Kanske bägge, där hamnar jag nog själv till sist som först.

Fyra gånger deckartips:

1) ”Hus av glas” (Modernista; övers: Carla Wiberg) bör vara den trettonde Armand Gamache-deckaren av Louise Penny som kommit på svenska.

Samtliga har jag läst och jag kan inte rangordna dem, varje titel i serien är som ett nytt och varierat dagboksblad om Gamache, nu överintendent på Mordroteln i Quebec, hustrun och dottern, kollegerna och den lilla byn Three Pines.

Som alltid: mjukt men verkligt.

2) Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare, då går det ibland att hitta mer udda kriminalhistorier. ”Byvägen” (Lava) av Maria Ark & Olof Elgsand är en av dem. Också som så att deckare ofta är mer än kriminalitet och straff.

Huvudpersonen kan till exempel vara en nyssexaminerad kvinnlig lantmätare, som genast får problem med omdragningen av Byvägen i Norra Ny, en liten norrländsk by. Ingen bybo vill släppa till mark och flera generationers gamla oförätter ska snart dras upp.

3) ”Än porlar mörka vatten” (Bokfabriken) är Susanne Fellbrinks femte deckare om Cilla Fallander, sångerska, nöjesentreprenör och väl författarens alter ego. Miljöerna (Sundsvall och nu Härnösand) lär vara helt autentiska.

Lättsamt och hårdare möts, i arbetslivet som vardagen. 

Ämnen: Mellofestival, mytomani, kvinnligt sexuellt ofredande, sjukdomen ALS, drunkning (eller dränkning! ) i ett badkar, försvunna uppdrag och äktenskapskris samt en biljakt. Fellbrink lyckas faktiskt hålla ihop allt detta!

4) ”Av författaren till Lewis-trilogin”, enligt omslaget. Jo, fler gillar Peter Mays trilogi med miljöer från Yttre Hebriderna.

Färre gillar serien med Enzo Macleod, halvskotte/italienare, plus 50 och universitetslärare i Frankrike.

Men jag är så frankofil (all fransk kultur!) att jag gör det och tar alltid chansen att tipsa på Enzo Macleod-deckare. Som ”Stjärnkocken” (Modernista; övers: Åsa Brolin), där en trefaldig Michelinkock blir mördad.

Men främst är det en gastronomisk bok om mat och vin.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Millennium nummer sju gånger två first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Pål Eggert har läst Bödeln i Malmö av Henrik Möller. “Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven”, skriver Eggert.

Bödeln i Malmö av Henrik Möller
Vertigo förlag

Henrik Möller har tidigare gjort ett stort antal Youtubefilmer som skildrar ett Malmö/Skåne befolkat av groteska människor. Romanen “Bödeln i Malmö” är på många sätt en fortsättning av den stil han utvecklat i sina filmer. Filmerna har titlar som “Spritfesten”, “Fassan ska förklara” eller “Syndabocken”. Det finns direkta kopplingar mellan filmerna och romanen, såsom “Bödelen i Teckomatorp” och “Radoos tempel”. Youtubeklippen följer samma format: ett antal stillbilder ackompanjerade av en berättarröst som talar en bred malmöitiska som närmast krystas fram. Berättelserna karakteriseras av en extremt grovkornig humor och personernas som skildras har öknamn som KukAbdi, Dampröven, Johnny Samhall eller Horan. Filmerna försiggår i ett våldsamt Malmö, gärna på Dalaplan, där alla är pundare, lågbegåvade, känslomässiga analfabeter som aldrig ställer fram något annat än HB-dunkar när det dukas för fest.

Romanen Bödeln i Malmö börjar 1712 med att läsaren får bekanta sig med Malmös beryktade bödel och nattamannen Per. Möller hoppar raskt fram till modern tid och Lille-Per som bor tillsammans med sin far Nicko som kallas för “Bödeln på Dalaplan”. Nicko var en gång i tiden en rånare och indrivare men är numera bara är ett heroinberoende vrak: “Ovårdat skägg, skitiga strumpor, utslitna gamla kalsonger och bar överkropp täckt av brännmärken och tjocka ärr. Den en gång vältränade kroppen var nu en utmärglad skugga av sitt forna jag. Han såg ut som en grotesk mumie med sin askgrå skrynkliga hy.” Lille-Per är en utsatt figur som ingen har något gott att säga om. Det är ett genomgående drag hos Möllers personer att de är sorgliga existenser – i den mån de inte är direkt motbjudande.

Ett märkligt himlafenomen har gjort att Malmö kokar av hetta, men det är bara början. Snart träder de fruktansvärda skinnmaskerna ut ur skuggorna för att mörda och äta människor. Ett drama som påbörjades 1712 ska få sin upplösning.

Centrum för handlingen är de “mest depraverade vägarna i Malmö: Nobelvägen, Ystadvägen, Trelleborgsvägen, Södra förstadsgatan och två andra ännu mindre minnesvärda gator som sammanstrålade och tycktes gråta ur sig all sin sorg och förtvivlan mitt på den stora tomma ytan av stekhet asfalt.”

Möller fokuserar på förfallet, förstorar det och låter det tränga ut allt annat. Det här är inte det Malmö där Turning Torso tornar upp sig vid sandsträndernas ände. Istället sänker Möller blicken och stannar vid “ett slitet, grått betonghöghus med trasiga sopsäckar framför. Flugor surrade och utsvultna råttor indränkta i smutsig matolja tvingade i sig det stinkande innehållet som flödade ut ur säckarna.”

I likhet med Youtubefilmerna har flera av människorna märkliga öknamn. Lille-Per trakasseras t ex  av Den bleke, Skitteflabben och Piggsvinet. Läsaren får möta ett myller av märkliga existenser; en sanerare som låtsas vara något slags präst, en nättrollande narcissist som utger sig för att vara Lucifer, en lustmördare och en Linnéa som tillsammans med några kamrater utför en magisk ritual i Pildammsparken för att rädda världen undan undergången: “Ritualen hade börjat. De snurrade runt så att de stod med ryggarna mot varandra i en cirkel runt gropen innan de böjde sig framåt och gick baklänges tills deras hälar möttes. Gropens insida var täckt av aluminiumfolie och när de nu samtidigt kissade ner i gropen med månen lysande precis ovanför, var det nästan som om det slog gnistor från en svets. Det sprutade och stänkte åt alla håll, blandades och rann ner för varandras ben. Jag har fått dem att pissa i ett hål i parken för att rädda världen. Detta här är för bra för att vara sant”, tänkte Linnea och njöt.”

Inte ens de som säger sig vilja rädda världen gör det annat än för att få lura sina kompisar att begå pinsamheter. Kanske är det lika bra att den inte räddas?

Möllers roman är inte någon tegelsten som Ajvide-Lindqvists eller Mats Strandbergs böcker utan en kortroman. Han odlar också en mer grotesk och bisarr stil än de flesta andra skräckförfattare. Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven.

The post Mer bisarr än flertalet skräckförfattare first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Frågan är hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? skriver Pål Eggert.

Autofiktionen växte fram som en allt mer dominerande strömning i samtidslitteraturen under 2010-talet. Under en diskussion med andra skräckförfattare/skribenter på ett internetforum blev jag varse att flera arbetade med texter som blandade det självbiografiska med skräckinslag – autofiktiv skräck. Kanske är det en ny undergenre i vardande.

Jag har skrivit en svit böcker vilka kan beskrivas som autofiktiv skräck. Borde vara död-sviten består av romanerna ”Borde vara död”, ”Dödfödd” och ”Döda platser” samt novellerna ”De bortvalda” och ”Dödsmusik”. Jag brukar kalla romanerna för en fiktiv självbiografi. Sebastian är en av huvudpersonerna och modellerad efter mig själv och mitt liv på ett djupgående vis. Både han och jag är behandlingsassistenter och uppväxta i, men även avhoppade från, Jehovas vittnen. Vi har båda finlandssvenska föräldrar och har utvandrat från Malmö till Göteborg där vi båda arbetat på ett slitet boende för hemlösa vid Rambergets fot. I Borde vara död-trilogin heter det Lundbygården medan det i verkligheten hette Andersgården. Vi tycker båda om svartmetall, att dricka vodka (särskilt Finlandia) och klä oss i svart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag har kommit fram till ett antal punkter för att skriva autofiktiv skräck:

1. Skräckens mångskiftande väsen. Vad är egentligen skräck? När jag läste ”Låt den rätte komma in” av  John Ajvide Lindqvist tyckte jag det var en fantastisk bok, men jag blev inte rädd av den på samma sätt som jag blir av en skräckfilm. Eller som jag blir av att någon hoppar fram från bakom något hörn och säger ”Bu!”. Kanske är det inte heller meningen att skräck ska vara den litterära motsvarigheten till kollegans eller lillebrorsans hyss.

Ajvide Lindqvist skrev däremot om mobbing, ensamhet och att inte vara förstådd. Han förlade också handlingen till ett socioekonomiskt utsatt område och lät några parkbänksalkoholister agera bifigurer. Skräck handlar om så mycket mer än rädsla. Som ordet antyder inbegriper den allt som är förskräckligt. I det förskräckliga kan man finna andra mörka känslor som ensamhet, förtvivlan, sorg, skam, okunnighet, vrede, maktlöshet, förvirring och liknande. Huvudpersonen i exempelvis ”1007” av Pinter försöker att ta reda på hur han ska överleva i en helt ny och skrämmande tillvaro – och varför han hamnat i den. Under tiden drabbas han av hallucinationer där han möter personer ur sitt tidigare liv. Det gör mig knappast mörkrädd att läsa den, men läsningen av Pinters text blir ett spöknippe av instängdhet, ensamhet, förvirring och osäkerhet inför det mesta.

En författare av autofiktiv skräck försöker finna vilka delar av det egna livet som är förskräckliga. Har hen varit misshandlad, mobbad, varit fattig eller tillhört en utsatt minoritet? Försumma inte heller små saker. Mardrömmar, märkliga detaljer eller underliga personer du träffat kan vara användbara.

2. Skräckifiering. När man väl identifierat skrämmande eller märkliga händelser i ens liv gäller det att skräckifiera dem. Det kan förstås räcka med att finna det rätta stilistiska uttrycket för dem, men också om att renodla dem eller bygga ut. När jag exempelvis skrev ”Borde vara död” lade jag in en skildring av hur jag såg syner när jag låg sjuk i feber. Jag lät det emellertid inte stanna därvid utan lät en av synerna ta gestalt i den fysiska verkligheten och prata med Sebastian.

Skräck handlar till stor del om att bygga stämning. Det är något som bör göras genom hela romanen. Lyft fram skuggor och smuts, gåtfulla ljud och allt som kan väcka känslan av hot. Glada och ljusa minnen kan fungera som kontraster men även som ett förljuget prål vilket bildar en kontrast till mörkrets bråddjupa sanning. Precis som idyllen kan fördunklas av ett mörker utifrån kan det stiga ur de pyrande lögnerna och hyckleriet som döljer sig under den polerade ytan. Skräck är inte bara vampyrens bett i strupen eller spökets isande fingrar. Skräck finns i ett tonfall, i hur man upplever en oansenlig tavla, i hur husen reser sig kring en på en obekant plats. Samla på ord som du finner obehagliga.

3. Den gotiska platsen. Många klassiska skräckberättelser utspelar sig på kusliga platser som kyrkogårdar, gamla hus eller slott, djupa och mörka skogar eller liknande. I ”Döda platser” förlägger jag delvis handlingen till övergivna platser som Pripyat (den här romanen skrevs före tv-serien Chernobyl om nu någon undrar) eller de nybyggda spanska städer som övergavs när finanskrisen slog till 2008. Det finns många övergivna platser runtom i Sverige vilket Jörnmark visat förtjänstfullt i sina böcker. Man behöver inte heller leta upp något slags moderna motsvarigheter till övergivna slott. Bebodda platser kan vara nog så skrämmande. Själv utgår jag ofta från samhällets sociala utkanter. Lundbygårdens slitna och primitiva boende där missbrukare, de mentalt sjuka och kriminella huserar blir en farlig plats som befinner sig i lagens och det ordnade samhällets gränstrakter. Där droger och sinnessjukdom redan luckrat upp synen på vad som är naturligt kan dörrar mot övernaturliga världar öppnas på glänt…

Fundera över de arbetsplatser, skolor och lägenheter där du tillbringat ditt liv. Hur kan de göras kusligare? VAR de kusliga från början? Kanske var en av invigningsriterna på din skola att några äldre elever doppade ditt huvud i toalettskålen, kanske var det ofta inbrott i källaren där du bodde? Vad var det för våld en sådan rit fostrade dig till och vad hände när du tog samma droger som pundarna i källaren tagit?

4. Det bedrägliga minnet. Våra minnen är ofta fulla av hål, men eftersom det inte är frågan om att skriva några juridiskt robusta handlingar så kan man gärna fylla ut dem med det vad som kunde ha sagts och gjorts. Eftersom skräck öppnar dörren för det övernaturliga kan man fylla igen glömskan med en mylla av mörk magi. Kanske är bristen på minnesbilder tecken på att man trängt bort något inte var av denna världen. Eller så leker man detektiv bland gamla anteckningar, släktingar och bekanta för att komplettera bilden. Kanske kan man se det som en naturlig sållning av scener i romanen.

Det finns inte heller någon anledning att berätta ”allt”. Välj hellre ut minnen som bidrar till en bra berättelse. På samma sätt finns det inga krav på att berätta kronologiskt. Istället bör man fråga sig hur man bäst berättar det man vill ha sagt.

5. Sanningsproblemet. När man skriver självbiografiskt måste man förr eller senare fundera över hur sanningsenlig man vill vara med upplysningar som skulle kunna knytas till nu levande personer. Det finns dock bot. Namn kan bytas ut, detaljer kan plockas bort, läggas till eller förändras så att det blir svårare att identifiera förlagorna. Fundera över vad som måste vara kvar för att berättelsen ska fungera och vad du kan byta ut eller på annat sätt förvanska.

Frågan är också hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? Det är inte nödvändigtvis lika kontroversiellt som att faktiskt berätta något om dem som faktiskt är sant men som de kanske inte vill att alla ska veta? Men det är bryderier som man delar med många författare.

The post Autofiktiv skräck – en introduktion first appeared on Opulens.

BÖCKER. Varje onsdag under sommaren tipsar Opulens litteraturkritiker om tre böcker att läsa under lediga dagar. I titlarna länkas till recensionerna i sin helhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vit Maria av Hanna Krall
Översättning: Julian Birbrajer
Ersatz förlag

Romanens startpunkt (och smärtpunkt) är en skildring av hur ett polskt kristet par vägrar att ge en liten judisk flicka beskydd genom att bli hennes gudföräldrar, eftersom de då skulle behöva ljuga för Gud. Utifrån dessa två, som onekligen ser sig själva som goda kristna polacker, spinner Krall ett nät av människoöden. En stor del av boken består av torra redovisningar av människoliv som går att få fram ur ett arkiv, och av uppräkningar av de föremål människorna lämnat kvar. Effekten uppstår när en som läsare, efter att lite grann ha vaggats in uppräkningens monotoni, märker att denna nästan omärkligt gått över i en redovisning av döda och av hur mark och hus har bytt ägare.

Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande
Av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag

John Ajvide Lindqvist går metodiskt igenom sitt författarskap bok för bok med början i Låt den rätte komma in och avslut med den senaste, X – den sista platsen. Hans resor från idéer till färdiga romaner är riktigt engagerande. Han berättar om hur hans karaktärer vuxit fram och resonerar om tempo och struktur i berättelsen, hur författaren kan fånga läsarens intresse för att sedan kosta på sig en långsammare sträcka där hen kan utveckla sina karaktärer. Och för de som liksom jag älskar skräckgenren i stort är det fängslande att ta del av Lindqvists tankar om vad som skrämmer oss, och följa honom i spåren av de myter som har påverkat hans berättelser. Det är ett fascinerande litterärt universum han bjuder in läsaren till.

Transit av Rachel Cusk
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag

För att kunna uppskatta Cusk är det ett måste att acceptera premissen att alla, från vänner, till nya bekantskaper, ständigt håller långa, mer eller mindre skarpsinniga, och oftast ytterst välformulerade, monologer om sina liv och bevekelsegrunder så snart de inledande hälsningsfraserna är avklarade. Det är lite som nödvändigheten av att acceptera musikalens premiss att människor närsomhelst brister ut i sång. Går läsaren med på förekomsten av dessa återkommande monologer är det dock lätt att njuta av Rachel Cusks underfundiga reflektioner och skarpa, eleganta prosa. Och även om författaren lägger många vassa och intelligenta iakttagelser i romanpersonernas munnar är hennes blick samtidigt obarmhärtig i sin lågmälda ironi när den riktas mot människors pretentioner och självbedrägerier

The post Sommarläsning: Anna Remmets tipsar first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGSRIK. Den framgångsrike skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om sitt skrivande. Anna Remmets har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande
Av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag

Kan alla skriva skönlitteratur? Å ena sidan lever vi till stor del kvar i romantikens synsätt på konstnärligt skapande, ett synsätt som gör gällande att Inspirationen med stort I bara kommer till ett fåtal utvalda Genier med stort G. Å andra sidan har synen på litterärt skapande som vilken färdighet som helst som går att öva in, och sedan bedrivas med vanlig yrkesdisciplin, kommit att få större fotfäste. Många är de författare som idag vittnar om att de, som på vilket annat jobb som helst, har ett antal timmar om dagen de ska arbeta oavsett om någon gudomlig inspiration behagar infinna sig eller inte.

Hur många som säger så för att de helhjärtat tror på den processen och hur många som säger så för att konstnärsromantiken har börjat framstå i ett löjligt skimmer medan den hårt arbetande entreprenören är samhällets nya gudom, låter jag vara osagt.

Den mer tekniska synen på litterärt skapande är i alla fall helt säkert trösterik för många aspirerande författare. Det är därför inte konstigt att framgångsrika författares böcker om skrivande blivit en populär genre. Senast ut är den populära skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han är känd för böcker som Låt den rätte komma in, som är en kärlekshistoria mellan två ensamma barn varav det ena råkar vara en vampyr, zombieberättelsen Hanteringen av odöda, den märkliga Platserna-trilogin, och novellen som är förlaga till den queera, folkloristiska filmen Gräns som hyllades samstämmigt när kom upp på bio.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lindqvists böcker är onekligen välskrivna, men ändå lättillgängliga. De är handlingsdrivna och befriade från språkligt experimenterande på ett sätt som gör dem passande att använda som exempel i instruktioner för historieberättande. Misslyckas igen, misslyckas bättre som den trösterika titeln lyder, är också den enkelt och kronologiskt uppbyggd.

Lindqvist går metodiskt igenom sitt författarskap bok för bok med början i Låt den rätte komma in och avslut med den senaste, X – den sista platsen.

Anteckningar från tiden för böckernas tillblivelse varvas med nutida reflektioner kring skrivande och kring hur författaren tycker sig ha utvecklats under tiden som gått. Och under den tiden, mellan 2000 och 2017, går Lindqvist från okänd och refuserad till en berömd författare med diverse filmkontrakt. Hur detta påverkar skapandeprocessen och synen på det egna författarskapet diskuterar han visserligen i en passage, men tycks ändå ganska snabbt ha kommit fram till en strategi för att förbli tryggt förankrad med fötterna på jorden och inte kompromissa med någon konstnärlig vision.

Denna ganska självsäkra och obekymrade inställning till skapandet är genomgående i boken. Titeln till trots tycks faktiskt det mesta gå på räls efter de första (visserligen många) refuseringarna av Låt den rätte komma in. Misslyckandena ifråga tycks snarare syfta på misslyckanden i skrivprocessen. Lindqvist beskriver det dryga arbetet med att långt in i berättelsen inse att han måste stryka och omarbeta stora antal sidor. Men någon riktig hopplöshet infinner sig till synes aldrig. Författaren kan ibland tvivla på enskilda projekt, men verkar inte tvivla på sig själv som skrivande människa. Kanske beror detta just på att han har en ganska oromantisk syn på litterärt skapande.

Den som vill läsa en bok som förhåller sig filosofiskt till skrivandets och fiktionens natur kommer alltså kanske att bli besviken. Lindqvist gör heller ingen hemlighet av att han inte har några större finlitterära ambitioner, trots att hans litteratur släppts in i salongerna i större utsträckning än mycket annat i hans genre. Det är intrig och handling som främst driver hans historier, även om han också lägger vikt vid språket, och det är kring konstruktionen av dessa Misslyckas igen, misslyckas bättre i huvudsak uppehåller sig.

Och hans resor från idéer till färdiga romaner är riktigt engagerande. Han berättar om hur hans karaktärer vuxit fram och resonerar om tempo och struktur i berättelsen, hur författaren kan fånga läsarens intresse för att sedan kosta på sig en långsammare sträcka där hen kan utveckla sina karaktärer. Och för de som liksom jag älskar skräckgenren i stort är det fängslande att ta del av Lindqvists tankar om vad som skrämmer oss, och följa honom i spåren av de myter som har påverkat hans berättelser. Det är ett fascinerande litterärt universum han bjuder in läsaren till. Ibland är faktiskt anteckningarna och idéerna läskigare än vad jag minns att själva romanerna var, vilket väl säger något om hur svårt det trots allt är att skapa riktigt bra skräck, eller för den delen riktigt bra skönlitteratur över huvud taget.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Läsvärt om konsten att skriva skräcklitteratur first appeared on Opulens.

SAGOVÄSEN. Varför har då så få av våra nordiska sägner och myter hittills fått liv på vita duken, trots att vi redan sett en litterär våg fylld av mylingar, troll och andra nordiska väsen? undrar Karolina Bergström, som samtidigt gläds åt bioaktuella trollfilmen Gräns.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Höstens genremässigt mest uppfriskande svenska film har redan haft premiär. Mitt bland familjefilmer och biopics sticker den Cannesprisade John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen Gräns ut som en blingad bortbyting, och att Ali Abbasis mästerligt hoptråcklade fantasythriller nu blir Sveriges bidrag till Oscarsgalan känns förstås helt självskrivet. Att filmen, utöver att gjuta nygammalt liv i en länge försmådd genre, dessutom bjuder på peppiga inslag av både romantik, intersexualitet och minoritetstangerande samhällskritik trissar bara upp förväntningarna desto mer inför nästa års förmodade Guldbaggeregn.

Men varför har då så få av våra nordiska sägner och myter hittills fått liv på vita duken, trots att vi redan sett en litterär våg fylld av mylingar, troll och andra nordiska väsen? En viktig faktor stavas förmodligen budget — svensk film har tidigare sällan haft råd med de kostsamma specialeffekter som krävs för något sånär trovärdiga tomtar och troll (att många svenska skickliga specialeffektstudior sedan gräver guld i det mer penningstarka USA är en annan femma). En annan är att filmbranschen förmodligen hellre kört på investeringssäkra kort och låtit Hollywood stå för de filmgenrer som inte stavas realistiska, och detta kanske desto mer efter det folkloristiskt färgade magplasket Vittra (2013), där det mytiska folket vittror iklätts zombiedräkt i en B-betonad splatterrulle som får Evil dead att likna en Bergmanfilm. Sneglar vi västerut gjorde förstås den magnifika troll-mockumentären Trolljägaren välförtjänt succé för något decennium sedan, och i 2012 års norska Thale lät man skogsväsenet huldran spela första fiolen. Men annars klingar det sorgligt tomt i den nordiska folktro-filmkanonen.

Och det är synd, med tanke på den spänningsskapande kontrast som kan uppstå när man sätter mytiska väsen sida vid sida med vår moderna samtid. Att trollet Tina i Gräns lever ett till synes vanligt liv, och heller inte tas för något annat än den relativt grådaskiga tulltjänsteman hon till synes är i filmens början, får en som åskådare att på ett kittlande sätt omedvetet börja reflektera över allt som kan dväljas i den egna vardagens skuggor. I en spaning i DN Kultur ringade journalisten Hanna Fahl för några år sedan dessutom in sagornas nyvunna plats i populärkulturen med exempel som de sagobaserade tv-serierna Grimm och Once upon a time, och hur traditionella sagor och myter kan fungera som trygghet i tider av oro. På samma sätt kan våra nordiska väsen i fiktiv form kanske kasta nytt ljus över den instabila samtiden, som i skrivande stund kanske bäst benämns som ”trolltider”.

På samma sätt som man inte behöver vara sverigedemokrat för att uppskatta det rika svenska folkmusikarvet, behöver man knappast heller vara en fosterlandskramande fascistpatriot för att önska sig fler av våra nordiska myter och sagor på film. Varför inte utforska vattenväsenet näcken i filmform, kanske baserad på Johanna Koljonens och Nina von Rüdigers mangabetonade seriealbum där hen figurerar som japansk utbytesstudent? Och blir den för sex år sedan utlovade filmatiseringen av Stefan Spjuts trollbestseller Stallo äntligen verklighet i Gentlemen-regissören Mikael Marcimains händer, blir det ett finfint biopaket till alla oss som gärna ser mer av folktro och mindre av klichétungt pangpang på vita duken.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Återförtrollning i biomörkret first appeared on Opulens.