VINYL. Den här veckans vax handlar om klassisk musik. Jesper Nordström har plockat fram en lp-skiva med Nigel Kennedy som med en rockstjärnas attityd närmade sig klassiker som Brahms.

I ett studentikost och därtill rätt så blött sammanhang hände det sig att vi började tävla i vem som kunde producera flest kulturella klyschor. Jag drämde till med en parodi på konstkritik som den lät i alla fall fram till 90-talet: “Den polske konceptkonstnären Zbigniew uppvisar ett inre bultande paradigm i sin plastiska retorik”. Från ett annat håll, ur salongens stora moln av punsch och cigarillrök, kom meningen: “1800-talets klassiska musik var någon sjavig manlig diva som stod och gned intensivt på en fiol så taglet yrde medan en svettig tant i publiken svimmade på grund av en för trång korsett.”

Så där 30 år efteråt skulle man kunna se på det lite kallt och analytiskt och erkänna att det fanns en sanning i vad rösten ur dimman sa.

Tillåt mig kvacka lite i musiksociologi: på 1800-talet blev musiken en vara på en konkurrensutsatt marknad, inte bara en intern angelägenhet inom aristokratins slutna kretsar där det i värsta fall var en ljudkuliss medan man slumrade till.

Nu började borgerskapet lösa biljetter till konserter och då var det ju grädde på moset om instrumentalisten var exalterad och karismatisk och likt Paganini kunde gnida sig hela vägen in i en kvinnas hjärta som den tidens rockstjärna.

Så när en surmagad programledare på BBC kallade Nigel Kennedy för en “Liberace för 90-talet” och det skapades kontroverser kring Kennedys skäggstubb och skinnjacka så var det kanske inte så nytt egentligen.

Kanske ville Nigel Kennedy snarare vrida klockan tillbaka till den där expressionistiska hettan som började göra sig gällande inom konstmusiken i ett svunnet sekel? Att det snarare fanns en viss historisk kontinuitet. Han hamnade på kant med dirigenter som krävde enorma tider för repetition och provocerade genom att blanda in Jimi Hendrix i Brahms.

Ordet postmodernt måste jag kläcka ur mig nu, även om det är en klyscha jag knappt vill ta i min mun.

Det är alltför typiskt att jag fick denna LP, Johannes Brahms Violin Concerto in D Op 77 med Nigel Kennedy och The London Philharmonic med Klaus Tennstedt som dirigent, utgiven av EMI, 1991, i julklapp av föräldrarna under gymnasietiden.

De såg väl chansen att just genom Nigel Kennedys rockiga attityd styra in mig på klassiskt och därmed få slippa höra Skinny Puppy var och varannan dag från pojkrummet. En musik som för övrigt min bpde vassa och syrliga far yttrade sig om med orden: “ja, på min tid hade i alla fall djävulens musik melodier och framfördes av någon som hade bra sångröst.”

Jag känner ofta att när jag skriver om klassisk musik så handlar det om att riva ner saker från sin sockel och ta bort vördnaden och de allt för stora pretentionerna, och ju mer jag läser om just det här stycket ju mer verkar det vara rätt att koppla ihop Brahms med Nigel Kennedy som inte direkt hade tålamod att öva på varenda ton, att inte bry sig om upstråk eller nerstråk.

Typiskt nog lämnade han den klassiska musiken till fromma för klezmer och jazz och andra genrer där det inte räknas som jordens undergång och stor skandal om man lämnar den mörka kostymen hemma.

The post Veckans vax: Nigel Kennedy first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Den 22 december utkommer Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms på Recito Förlag. Berättelsen kretsar kring fyra förälskelser i olika tider och ställer frågor om människans dubbelhet, i romantiken, passionen och i Nazityskland. 

I Björn Gustavssons första roman Jag var Johannes Brahms kretsar berättelsen kring fyra parallella förälskelser som utspelar sig i olika tider men har mycket gemensamt.

Däribland finns den kända tonsättaren Hugo Alvén som träffar den gifta konstnären Marie Krøyer från Skagen 1902. Trots att Marie har det väldigt gott ställt materiellt drar hennes kärlekslängtan in henne i en affär med den unga, måttlösa Hugo, som själv inte kan få nog av någonting.

Liknande kärleksdrama utspelar sig 1853 när den tyske tonsättaren Johannes Brahm förälskar sig i Clara Schumann, även hon lyckligt gift. Vid sidan om dessa har Gustavsson vävt in två fiktiva par i berättelsen, där bland annat bokförläggaren Vilhelm i Stockholm förälskar sig i konstnären Gunilla och blir en viktig karaktär.

– Jag har vävt ihop berättelserna och levt mig in i de här personerna, det hade egentligen kunnat vara en historia allting. Den kan ses som en mosaik, säger Björn Gustavsson.

Han ställer sig frågan hur det kommer sig att både Hugo Alvén och Johannes Brahms förälskade sig i konstnärligt framgångsrika, äldre fruar. Och varför attraheras båda dessa kvinnor av de unga männen, när de redan har det så bra i sina par, reser runt, bor på lyxhotell och åker gondol i Venedig?

Gustavsson kopplar det till de narcissistiska dragen i vårt nutida samhälle, gränslösheten, att inte kunna få nog av upplevelser, passion och att aldrig nöja sig med någonting. Men också svårigheterna att leva tillsammans, Tinder och dagens förtingligande av relationer.

– Å ena sidan är de här vackra paren så lyckade, men inombords är de så olyckliga och måste åka på lyxhotell för att andas ut. Men den romantiska drömmen som mina karaktärer har finns nog hos många.

Människans dubbelhet speglas också i andra delar av romanen, som främst utspelar sig i Italienska Taormina och i tyska Augsburg under andra världskriget.

– Nazisterna avrättade alla invånare som hissade vit flagga, man skulle kämpa till sista droppen. Det är intressant att fanatismen kunde slå så djup rot i ett kulturfolk som tyskarna, som skrev litteratur och gick på konsert, för att sedan förvridas till djur.

Men snarare än att hitta svar på sina frågor har en nyfikenhet över människan och samhället växt i Gustafsson medan han skrivit.

– Vi ondgör oss över nazisterna, hur kunde de hålla en stat till varje pris och låta människor gå under? Men när jag tittar på dagens svenska lagstiftning riskerar både befäl och soldater som vägrar lyda order och ge sig hän i striden att få livstids fängelse för ordervägran. Hur skulle Sverige se ut i framtiden om det blir krig? Kanske likartat.

Istället för att moralisera de tyska nazisterna eller otrogna paren så strävar han efter att förstå.

– Jag landar hela tiden i att människan är så mångsidig, inom en person ryms nästan allting, det kanske är det jag har lärt mig mest.

Gustavsson kallar boken för en psykologisk konstnärsroman, som han själv fått utlopp för sina intressen för konst, litteratur och musik genom att skriva. Han hoppas att Jag var Johannes Brahms kan leda till ett ökat intresse hos läsarna för såväl Schumann, Alvén, Brahms och Krøyer.

– Det är en mångfacetterad roman med några huvudteman, romanen kanske själv är lite måttlös i allt den vill få in, avslutar han.

The post Konstnärsroman om människans dubbelhet first appeared on Opulens.

STRAUSSTOLKNING. Björn Gustavsson tipsar om en rad intressanta klassiska verk som nyligen utkommit på cd. Däribland Richard Strauss Eine Alpensinfonie i en överdådig tolkning.

Francesco Cavalli, Hymns and Psalms. Coro & Ensemble C. Monteverdi di Crema/Bruno Gini, Dynamic 2021

Alessandro Stradella, Cantatas and serenatas, volym 2. Alessandro Stradella Consort/Estévan Velardi. Dynamic 2021

Joseph Haydn, Die Schöpfung, Bayerisches Staatsorchester, Chor der Bayerischen Staatsoper, dirigent Karl Richter. Remastrad inspelning från 1972; Hänssler Classic 2021

Johannes Brahms, Piano Concertos, András Schiff och Orchestra of the age of enlightment, ECM New series, 2021

Richard Strauss, Eine Alpensinfonie. Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin/Vladimir Jurowski. Pentatone 2021

Den Italienproducerade cd:n med musik av Francesco Cavalli (död 1676 i Venedig) bjuder på vackert förgrenad stämsång i typisk renässansstil; alltsammans tolkat med hörbar innerlighet. Ypperliga sångsolister samt musiker som månar om varje liten detalj i skeendet – extra viktigt i glesa musikvävar som dessa, där minsta avvikelse kan störa helheten.

Tonsättaren och organisten Francesco Cavalli började redan som 14-åring framträda som sångare i San Marco-katedralen i Venedig – och dirigenten var ingen mindre än Monteverdi. Med tiden blev Cavalli en av landets mest populära operatonsättare; hela 42 verk lämnade han efter sig. Det finns i hans musik en mjuk, njutbar melodik – och den återkommer även i dessa hymner, tolkade med must och märg och färg.

Jämnårige Alessandro Stradellas musik är stramare, mer kärv karaktär – åtminstone i den andra volym kantater och serenader som nu utkommit med Alessandro Stradella Consort, som spelar på tidstrogna instrument och här har sällskap av tre sopransolister och en bassångare.

Några av sångsolisterna framträder med – i mitt tycke – lite väl mycket vibrato, vilket skapar en svajighet som mer går åt operahållet än den kyskt sakrala ton som här torde vara den närmast till hands liggande tolkningen. Det är alls inte oävet, men just dessa Stradella-verk är ganska likformiga och man måste nog vara en renässansmusik-fan av Per Feltzins kaliber för att fullt ut kunna njuta av dessa kantater – som emellanåt har karaktären av tämligen enformiga recitativ.

Emellertid gjorde Stradella mycket annat och betydligt livligare saker – exempelvis oratorier och operor där han snarast påminner om Scarlatti. Drottning Kristina i Rom älskade Stradellas musik och blev en av hans stora gynnare.

Joseph Haydn tillbringade sina sista år i Wien, en tid då hans intresse för sakral musik stärktes – inte minst efter att han kommit i närmre kontakt med Händels oratorier. År 1798 skapade Haydn själv ett oratorium, Skapelsen, och det kom att bli en av hans största framgångar någonsin. Man kan förnimma fläktar av Händel i detta mastodontiska verk, där Haydn skildrar jordens skapelse enligt Första Mosebok i Bibeln. Skapelsen – skrivet för stor orkester, kör och solister – kan till del ha inspirerats även av John Miltons vid denna tid så uppskattade Paradise Lost.

Verket inleds med en ödesmättad uppmarsch, påminnande om den senare Beethovens symfoniska stil. Verket igenom leder legendariske Karl Richter Bayerska statsoperans kör och Bayerisches Staatsorchester. Inspelningen, gjord 1972, har här remastrats till ypperlig nivå – och detsamma kan sägas om framförandet i stort: alltsammans är ypperligt, vältrimmat, sublimt, precist och gjort med kompromisslös hängivenhet.

Dubbel-cd:n med Johannes Brahms båda pianokonserter bjuder på sublima tolkningar. Solisten Andras Schiffs djupa förtrogenhet med Brahms bäddar för stordåd. Redan som ung greps han av Arthur Rubinsteins legendariska Brahms-tolkningar. Sammanfattningsvis bjuder dessa inspelningar – med välrenommerade Orchestra of the Age of Enlightment vid sidan av solisten – på ypperligt förmedlad Brahmsmusik. Att solisten därtill spelar på en Blüthner-flygel från Brahms ungdomstid förstärker upplevelsen ytterligare.

Den tyske tonsättaren och dirigenten Richard Strauss skrev 1915 ett slags symfonisk dikt; den programmusikaliska Eine Alpensinfonie, där han (ungefär som Wilhelm Peterson-Berger) i olika satser beskriver en vandring i bergstrakterna. Musiken skiftar lika starkt som Alpernas topografi: skyhöga branter och gröna, stilla dalar.

Musiken har ofta påfallande likheter med Allan Pettersson – det gäller inte minst den första av de 22 satserna, som flerstädes starkt påminner om Petterssons sjunde symfoni.

Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin under Vladimir Jurowski svarar för en överdådig tolkning: den brett instrumenterade, växlingsrika, spännande och poetiska musiken tycks förmedlad med djuplodande insikt och resultatet blir att inspelningen berör djupt.

The post Höstaktuella klassiska cd-släpp first appeared on Opulens.