TEATER. Lena S Karlsson har sett Tiden är vårt hem av Lars Norén i regi av i Eirik Stubø. Hon konstaterar att det är en utomordentligt välspelande ensemble som gör föreställningen i allra högsta grad sevärd.

Tiden är vårt hem av Lars Norén
Regi: Eirik Stubø.
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Klarascenen är provocerande öde när den stjärnspäckade ensemblen tar sig an Tiden är vårt hem i Eirik Stubøs regi. Han har återvänt på ett påfallande gott humör efter sitt dramatenäventyr, utan alltför stora blessyrer som det tycks. På scenen är det sommar i en liten by på Österlen, när det dukas upp till fest. Här samlas syskon och gamla vänner för att fira den sommar som de antar kommer att bli den sista. På en högt belägen duk över skådespelarnas huvuden streamas en film föreställande det omkringliggande landskapet, ett slags mentalt rum som lika gärna vara barndomens eller ett avfolkat jordbrukslandskap, ett stycke drömlikt sceneri.

Som alltid hos Norén är musiken närvarande, företrädesvis jazz av ädelt märke. Oftast är det Chet Baker och Stan Getz som som omisskänligt fungerar som spänningsskapande ljudbild. Dialogen innehåller gott om tidsmarkörer, Man talar om apartheid och Berlinmurens fall som placerar dramat i 90-talet. Samtidigt blossar ett krig i det forna Jugoslavien upp – en konflikt som skulle sätta djupa spår.

Tidens gång är något påtagligt när man har genomlevt den, ibland tycks den stå stilla i den idylliska byn, så fylld av minnen. Tiden är vårt hem från 1992 är en inspirerad pendang och en parallell till Löven i Vallombrosa med tydlig inspiration av Anton Tjechov. Här saknas perspektivet föräldrar och barn, men hätskheten mellan gamla barndomsvänner och syskonen blottas utan misskund. I sällskapet finns såväl bofasta som sommargäster, flera har hoptrasslade relationer, vilket förorsakar såväl svartsjuka som förväntningar på vad de kommer att vara med om efter att inte ha träffats på länge. Vad har tiden gjort med oss?

Redan 1973 hade Lars Norén bränt sina fingrar på Dramaten i den utskällda Fursteslickaren, ett beställningsarbete som totalhavererade. Det skulle dröja åtskilliga år innan han övervann oviljan att skriva dramatik. Lars Norén framstår som vår tids viktigaste svenska dramatiker, utan jämförelse.

Hans verklista är imponerande och diger. 80- och 90 talet hade Lars Norén sitt absoluta zenit som dramatiker, efter genombrottet med Natten är dagens mor 1982 på Malmö Stadsteater uppsatt av Göran Stangertz och året därpå på Dramaten i Göran Graffmans regi. Detta inledde den långa raden av succéer, en kassako för teaterchefer och en inspirationskälla för yngre dramatiker.

Vi har talesätt som en Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul – inte ens August Strindbergs dramer har den laddningen, vad gäller känslomässig utlevelse.  I Tiden är vårt hem finns ett omisskännligt Norénskt driv, korsklippt dialog och raska scenväxlingar, abrupta möten och den hårfina skillnaden mellan högt och lågt. Men tempot är överlag snabbt, vilket gör att den närmare fyra timmar långa föreställningen fungerar.

Skådespelarna är så väl samspelta att det skulle kännas orättvist att betona någon mer än de andra. Med andra ord en utomordentligt välspelande ensemble som gör att föreställningen i allra högsta grad är sevärd.

The post Stjärnspäckat Noréndrama first appeared on Opulens.

TV-SERIE. En av senhöstens mera omtalade tv-serier är den svenska Netflixproduktionen Kärlek & anarki. En träffsäker samtidsskildring menar Clemens Altgård.

Det är flera faktorer som bidrar till att Lisa Langseths tv-serie i åtta delar Kärlek & anarki (Netflix) blivit så lyckad. En av de tyngst vägande är att det här för ovanlighetens skull är en svensk tv-serie där samtliga skådespelare gör lysande skådespelarinsatser, från huvudrollerna till minsta biroll.

Skildringen av livet på ett bokförlag i Stockholm är inte fri från klichéer och stereotyper, men samtidigt hanteras dessa på ett sådant sätt att jag ändå går med på deras förekomst. För samtidigt uppstår det ett slags igenkänningseffekt även om det är en skrattspegel som hålls fram. Den där igenkänningen hade knappast uppstått om inte såväl regin som skådespeleriet varit på högsta nivå. Genom gestaltningen av roller som i fel händer kunde blivit grälla karikatyrer förlänas ändå ett slags trovärdighet till den historia som berättas.

Handlingen kan i grunden tyckas rätt enkel. Konsulten Sofie (Ida Engvoll) kommer till det traditionstyngda bokförlaget Lund & Lagerstedt för att föra det in i den digitala framtiden. Där irriterar hon sig initialt på den avsevärt yngre it-killen Max (Björn Mosten). Men snart nog inleder de två ett slags lek. Det är en lek som har drag av dominans och underkastelse. Men nej, det handlar inte om piskor och kedjor. De turas om med att ge varandra svåra utmaningar som genomgående går ut på att bryta mot de sociala normerna och koderna i vuxenvärlden.

Förutom åldersskillnaden finns det också en social skillnad dem emellan. Medan singeln Max, som har en osäker anställning, bor i ett kollektiv i förortsmiljö så har Sofie familj och lever ett typiskt välbärgat övre medelklassliv med make och två barn på en fashionabel adress. Interiören är som hämtad ur något glassigt heminredningsmagasin. Maken Johan, som är reklamfilmare och statusfixerad gestaltas skickligt av Johannes Bah Kuhnke, som balanserar mellan att vara cool och iskall.

Om Sofies lek med Max till att börja framstår som rätt oskyldig får den så småningom konsekvenser av ett allvarligare slag. Faktum är att jag kommer att tänka på Luke Rhineharts roman Tärningsspelaren där huvudpersonen på ett likartat vis experimenterar med tillvaron. Det är riskfyllda vuxenlekar.

Människorna på bokförlaget är som sagt karikerade men likväl är det nyanserade rolltolkningar. Där finns till exempel förläggaren Friedrich (Reine Brynolfsson), en kulturman av den gamla stammen, ibland i konflikt med sin yngre kollega Denise (Gizem Erdogan) när hon slår vakt om den politiska korrektheten. Och så har vi då den konflikträdde förlagschefen Ronny (Björn Kjellman) som i sin attityd kan leda tankarna till Ravn i Lars von Triers Direktören för det hele.

Som ett sidomotiv finns Sofies far, en övervintrad 68-revolutionär som befinner sig på gränsen till galenskap och är i total konflikt med det omgivande samhället. Den enda som förstår honom är Sofies tolvåriga dotter och det är ett fint litet sidomotiv som vävts in i handlingen, även om morfadern (spelad av Lars Väringer) egentligen är en rätt grov karikatyr. Men återigen är det något helt annat än en elak nidbild. Det här är nämligen en tv-serie med mycket värme.

Ordet kärlek i tv-seriens titel genomsyrar hela produktionen och kommer till uttryck på en rad olika vis, från ångande sexscener till ömsinta möten. För att vara en komediserie rymmer Kärlek & anarki ovanligt många nyanser och som samtidsskildring är den dessutom väldigt träffsäker.

CLEMENS ALTGÅRDclemens.altgard@opulens.se

The post Riskfyllda vuxenlekar first appeared on Opulens.