SYMBOLMÄTTAT. Carolina Thelin vill bli fängslad och hänförd av Johannes Anyurus nya roman men lämnas tillnärmelsevis oberörd. Kanske beror det på att det symbolmättade språket skapar distans, menar hon.

Ixelles av Johannes Anyuru
Norstedts

The post En mångfasetterad men svårfångad roman first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Ett ukrainskt portalverk, essäer om havet och kärleksbrev till fiktionen – så ser boksommaren ut. Här är nyheterna att se fram emot, skrivna av bland andra Oksana Zabuzjko, Patrik Svensson och Johannes Anyuru.

“Den lodande människan” av Patrik Svensson

Debutboken “Ålevangeliet” renderade honom ett Augustpris. Nu är Patrik Svensson tillbaka vid havet, som han utforskar ur nya perspektiv: hur bidrog kaskelotvalen till exempel till upplysningen? Det handlar också om den nyfikenhet som i alla tider har fått människor att ge sig ut på öppet hav.

“De andras land” av Leïla Slimani

Slimani tilldelades Goncourtpriset för “Vaggvisa”, och kommer nu med en trilogi om Marocko efter kriget. I centrum står marockanska Amine Belhaj som strider i den franska armén och möter Mathilde från Alsace. De två återförenas i Rabat 1947 och lever ett liv fullt av umbäranden. Boken skildrar också de spänningar mellan kolonisatörer och nationalister som mynnar ut i Marockos självständighetsförklaring 1956.

“Fältstudier i ukrainskt sex” av Oksana Zabuzjko

Den har utnämnts till ett portalverk för det fria Ukraina och gavs ut i Sverige 2006. Nu kommer Zabuzjkos bok i nytryck. Romanen handlar om en kvinnlig litteraturvetare som försöker frigöra sig från en våldsam och destruktiv kärleksrelation, strax efter Sovjetunionens fall – och författaren drar en parallell mellan de ukrainska männens behandling av de ukrainska kvinnorna och Sovjets förhållande till Ukraina.

“Ixelles” av Johannes Anyuru

Anyuru är tillbaka med den första romanen sedan Augustprisbelönade “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den handlar om Mio som dör, och Rut som ensam uppfostrar deras gemensamma son. Men en dag får hon höra om en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst – trots att maken borde vara död. Den vindlande romanen beskrivs som “ett kärleksbrev” till biblioteken, fiktionen och påhittade liv.

“Löftet” av Damon Galgut

Damon Galgut har varit nominerad till Bookerpriset flera gånger men fick det till slut för romanen “Löftet”. Där återberättas en vit familjs liv i skuggan av det sönderfallande apartheidsystemet – och boken kan läsas som en allegori över den vita befolkningens skuld. Galgut skildrar Sydafrika från regimens sista dagar fram till 2018, när Jacob Zuma avgår som president och framtidshoppet har kommit på skam.

“Fine de Claire” av Daniel Gustafsson

Det handlar om en människas många lager när Daniel Gustafsson är tillbaka efter Augustprisnominerade “Odenplan”. En kvinna kör söderut genom Sverige mot ostronodlingarna på franska Atlantkusten, via själlösa hotell längs Europas motorvägar. En äventyrsberättelse från 1800-talet tränger också in i samtidsskildringen.

“Fri” av Lea Ypi

Den här memoarboken av Lea Ypi – professor i politisk teori vid London School of Economics – tilldelades det brittiska Ondaatjepriset. Det är en skildring av hennes uppväxt i Albanien under kommunismens kollaps, där isolering och övervakning präglade vardagen tills regimen föll 1990. Men även den nya friheten visar sig ha en brutal baksida.

“Fosterlandet kommer att lämna dig i sticket, min son” av Arkadij Babtjenko

Med humor, satir och ursinne skildrar ryss-ukrainske Babtjenko, som själv är krigsveteran, krigets verklighet i Ukraina. Nyskriven prosa, som enligt förlaget är både “gränslös” och “skoningslös” i sina betraktelser av tragedin som nu pågår.

“Skogslandet” av Lisa Röstlund

Det pågår en strid om Sveriges skogar – och journalisten Lisa Röstlund har trängt djupt in i den. Medan vissa larmar om att de sista skogarna försvinner menar skogsbolag att landet fortfarande är rikt på skog. Lisa Röstlund går till botten med hur det ligger till, och stöter på människor som bara vill uttala sig anonymt, grannar som har dödshotats och etablerade forskare som blir utmobbade.

“Februari 33” av Uwe Wittstock

Den här boken kan läsas som en historielektion eller en thriller. Den handlar om februari 1933, den månad då allt förändrades i Tyskland – efter att Adolf Hitler valts till rikskansler. Utifrån dagböcker och dokument skildrar Wittstock hur Weimarrepublikens litterära liv ödeläggs och tillvaron skakar för författare som Bertolt Brecht, Erich Maria Remarque, Else Lasker-Schüler och Alfred Döblin. Men vem anpassar sig och vem flyr?

“Ett land av snö och aska” av Petra Rautiainen

The Guardian valde nyligen Petra Rautiainens debutbok till en av årets bäst översatta böcker. Det är en historisk roman, om ett kapitel tystad nordisk historia. I det finska Lappland kallas en ung soldat in 1944 för att arbeta som tolk i ett nazistiskt fångläger, där “rasförrädare” och samer lever under ohyggliga förhållanden. Ett par år senare kommer en journalist till platsen, där hon får kontakt med en ung samisk flicka – och omfattningen av de tystade händelserna uppdagas.

Elin Swedenmark/TT

The post Sommarens nya heta böcker first appeared on Opulens.

RAPPORT. “Det femte jubileumsåret för detta viktiga kulturella evenemang var en succé. Köerna ringlade sig långa för att lyssna på författare kända som mindre kända”, skriver Anne Edelstam om Stockholm Literature på Moderna Museet.

Förespråkarna för bokens död hade fel. Gudskelov, säger vi litteraturälskare. Människor läser, orden har en tyngd, författarna förmedlar sina budskap och läsarna är intresserade även av de djupare och tyngre romanerna. För årets deltagare i Stockholm Literature var inga lättviktare. De ställde frågor mer än de svarade på några. Men är inte det författarnas och konstnärernas roll? Att nå utöver vår trygghetszon? Att få oss att tänka om, tänka igen, gå in i oss själva, skärskåda vår egen oförmåga och empatiska apati? Det är vad denna litteraturfestival gjorde: fick lyssnarna och läsarna att tänka till.

Lördagsmorgonen började med inledningstalaren Mohsin Hamid och hans senaste bok Exit väst. Mohsin, med sin utsökta Oxford-engelska fick med detsamma publiken med sig när han började berätta om sin spännande bana. Född i Pakistan 1971 med urdu som första språk; för att sedan som treåring bli stum efter att ha flyttat med föräldrarna till USA men efter en månads tv-tittande öppnade munnen återigen och pratade då flytande engelska med amerikansk accent; flyttade sen tillbaka till Pakistan vid nio års ålder efter att ha glömt sitt modersmål som han då fick lära sig på nytt. Livet tog honom som vuxen till London och sedan åtta år är han åter bosatt i Lahore, Pakistan, med sin familj. ”Jag har inget första språk, bara ett andra och ett tredje.” Han skriver på sitt ”andra” språk: engelska ­­– och det gör han förträffligt!

”Jag har alltid flyttat. Jag är en utlänning överallt. Men vi är alla migranter. Mänskligheten har alltid migrerat. Sedan födseln upplever vi förändringar. Mindre eller större migrationer. När vi lämnar föräldrahemmet, när vi flyttar till ett hus, när vi byter jobb… Förändring är en del av livet.” Mohsin menar att vi alla är flyktingar men att vi vägrar att se det i oss själva. Vi tror att de andra är ”dem där” när det egentligen är en förnekelse av oss själva och våra egna liv.

Mohsins första bok Nattsvärmare (2000) beskriver en heroinists liv men framförallt är det en roman om hur en amerikan ser på Pakistan. Medan nästa berättelse, Den ovillige fundamentalisten (2007), är en historia om USA upplevt från en pakistaniers perspektiv. Den tredje boken handlar om kommersialism och den senaste, Exit väst, om migration och förluster men även om utveckling.

För Mohsin är en optimist och han pekar på hur världen har blivit en bättre plats för majoriteten. Men vi tenderar att bli beroende av negativ information i stället för positiv sådan. Vi har därför utvecklat en extrem rädsla de senare åren som har lett till att vi ser tillbaka med nostalgi på den tid som inte längre finns. Femtiotalets framtidsoptimism har blivit till dagens terror vilket lett till Brexit, Trump, Daesh (ISIS), Erdogan för att nämna några extremfall. Vi måste rikta vår blick framåt igen. Romaner är ett sätt att ge läsaren ett annat, positivt perspektiv. För vad vi tänker, det skapar vi.

Den kanadensiska författarinnan hade ett annat men ändå liknande perspektiv på sitt skrivande för kvinnogestalterna i hennes böcker migrerade från landet och skammen till stadens anonymitet. Årets roman Huset på St. Pauls väg handlar om exilens pris.

För henne är ångesten en drivande faktor för romanskrivandet. En terapi. Boken blir till – den skrivs. ”Först blir jag berörd av något, sedan blir det en bok.” Hon intervjuades tillsammans med en fotograf, Julia Peirone. Det var en intressant infallsvinkel. Ingen av de två förskönar karaktärerna – mestadels kvinnor – i sina skapelser men pekar på detaljer, varav alla inte är så fördelaktiga. ”Det är det komplexa i kvinnorna som är intressant. Det är inte bara gott eller ont – det är både och” säger Julia om Lises gestalter. Julias fotografier visas i utställningen på Moderna Museet och är porträtt av sårbara men kaxiga tonårsflickor.

Den engelske författaren Julian Barnes senaste roman Tidens larm har med en konstnärs överlevnadsfråga att göra och vad man som människa kan eller inte kan göra avkall på för att föra fram sitt konstnärskap. Det är en intressant och dagsaktuell fråga för flera konstnärer som bor i dagens diktaturer och kämpar för sin och sina familjers överlevnad. Romanen är en poetisk berättelse om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad under Stalins Sovjet.

Barnes försökte skriva historien i första person men det låste sig så han valde i stället att använda sig av tredje person. ”Man kan göra som med en kameralins – gå väldigt nära en person och komma in i dess inre – men sedan zooma ut igen.” Det fungerade bra för honom i denna förträffliga roman.

Söndagen började nattsvart med den turkiske författarens genombrottsroman Mer. Det krävde Cecilias erfarenhet och skicklighet som utrikeskorrespondent för att klara av en sådan intervju. För hur kan man få fram något ljus ur liknande mörker? Men det lyckades hon galant med. Författaren själv lyfte också under intervjun från att framstå som en rätt osympatisk och okänslig pervers person till en djupsinnig människorättsaktivist. Kanske växte hans empati eller var det min egen empati som växte i och med att den horribla smugglarsonen boken handlar om utvecklar ett uns mänsklighet.

”Jag är inte intresserad av ett samhälle där allt fungerar som det ska. Jag dras till de mörka sidorna för att där leta upp ljuset”, säger författaren. Framförallt är boken en svidande kritik på dagens ”stängda dörrar” politik inför flyktingarna och deras lidande. ”Det räcker tydligen inte att vara människa som lever i en hopplös situation för att få hjälp.”

Så länge vi inte inser att vi alla är lika med samma rättigheter till ett värdigt liv, kommer det att finnas orättvisor och våld. Men ytterst är vi alla ansvariga menar författaren.

En författare och poet som gått från undergrunden till att ha blivit en del av etablissemanget – och en samhällsengagerad sådan – är årets P.O. Enquist pristagare Johannes Anyuru. Han debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya där han skildrar rotlösa ungdomar på drift. Men sitt genombrott fick han med En storm kom från paradiset (2012). Vinden eller stormen susar igenom hans författarskap och representerar livet där ”man virvlar runt och försöker styra det eller i alla fall göra det begripligt” enligt författaren. Litteraturen förändrar och i början finns ”Boken” enligt våra monoteistiska religioner. Anyuru är troende muslim och har tilltro till det skrivna ordet.

Han hoppas på en värld där det kan finnas skillnad utan särskillnad. Och det är väl kanske det som kännetecknade årets litteraturfestival: författare som på var sitt sätt, med var sin röst förändrar och lämnar sin egen stämpel i läsarnas inre. Men sedan är det trots allt var och ens ansvar att agera utifrån vår civilkänsla. För boken är som tanken: en språngbräda till att agera i enlighet med vårt eget samvete.

Arrangörerna och juryn ska ha stort tack för att ha valt just dessa författare med svåra och djupa ämnen som migration, våld och svek. Det breda intresset för festivalen och för böckerna visade att de inte tog fel.

The post Migration, våld och svek first appeared on Opulens.