ÖVERSÄTTNING. Av drygt fyrtio nominerade titlar från 2021 års bokutgivning har sex stycken valts ut till slutomgången i Årets översättning. 

Årets översättning är en utmärkelse instiftad av stiftelsen Natur och Kultur och översättarsektionen i Sveriges Författarförbund. Priset om 100 000 går till översättaren, och syftet är att ”rikta ljuset mot översättandets konst och att premiera översättningar som på ett särskilt berömvärt sätt förenar djärvhet och precision, lyskraft och följsamhet”.

Titlarna är Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld  i översättning från nederländskan av Olov Hyllienmark, Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof i översättning från danskan av Johanne Lykke Holm, Det andra namnet. Septologin I-II av Jon Fosse i översättning från norskan av Lars Andersson, Midvinterdag av Bernadette Mayer i översättning från engelskan av Niclas Nilsson, Orkansäsong av Fernanda Melchor i översättning från spanskan av Hanna Nordenhök och Daniel Stein, tolk av Ljudmila Ulitskaja i översättning från ryskan av Ola Wallin.

Vinnaren av Årets översättning presenteras 22 september 2022.

Anna Brynhildsen

The post Sex titlar kan vinna Årets översättning first appeared on Opulens.

SVIT. Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof är första delen i en tänkt svit på sju romaner. Anna Remmets har läst och konstaterar att boken definitivt väckt hennes nyfikenhet på vart denna planerade bokserie kommer ta vägen.

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof
Översättning Johanne Lykke Holm
Norstedts

När det gigantiska fartyget Ever Given fastnade på tvären i Suezkanalen gav det upphov till många så kallade memes om lite allt möjligt, men framförallt kom skeppet, med dess enorma mängder varor (som även inkluderade levande djur!) att förkroppsliga den världsomspännande kapitalismens storlek, otymplighet och (paradoxala) skörhet. [2021-06-02 00:00″]

I den danska författaren Asta Olivia Nordenhofs nya roman ligger ett annat skepp, det sedermera uppbrända passagerarfartyget Scandinavian Star, på tvären. Fast i berättelsen och inte i någon kanal. Och liksom Ever Given symboliserar Scandinavian Star kapitalismen och dess hänsynslösa logik.

Nordenhof, född 1988, har tidigare tilldelats både Montanas Litteraturpris och Per Olov Enquists pris.

Pengar på fickan, som är översatt till svenska av Johanne Lykke Holm, är första delen i en tänkt svit på sju (!) romaner. Den handlar om Maggie och Kurt som när vi först möter dem i medelåldern befinner sig på precis rätt sida om det ”respektabla” livet, men med vad det verkar bräckliga marginaler. Maggie är Kurts andra, ganska mycket yngre, fru och tillsammans har de den vuxna dottern Sofie som när hon någon gång träffar dem gör Maggie både osäker och defensiv med sina universitetsord och sitt tal om feminism.

Undan för undan vecklar Kurts och Maggies utsatta och brutala ungdomsår ut sig, liksom Kurts brutalitet mot Maggie. Och mitt i berättelsen om dessa två finns alltså, till synes insprängd ganska apart, den om skeppet Scandinavian Star som bränns upp i ett försäkringsbedrägeri som klimax i en härva av mygel och skrupelfri jakt på de pengar som är som är så viktiga att ha på fickan. Vad Scandinavian Star har att göra med Maggie och Kurt antyds inte förrän precis i slutet.

Pengar på fickan är ingen tjock bok, men Nordenhof tecknar på de relativt få sidorna med skarpa om än lite skissartade penseldrag bilden av två liv levda i samhällets utkant. Ibland utanför, ibland precis innanför men alltid på gränsen.

Våldets stegring i Maggies och Kurts relation är skickligt och ytterst obehagligt skildrat. Men Nordenhof gör det inte heller enkelt för sig (eller läsaren) i porträttet av Kurt, även om hon inte heller hemfaller åt att romantisera hans och Maggies relation. Båda två är mångfacetterade, invecklade människor. När deras dotter kommer ut som lesbisk och läsaren förväntar sig en explosion från Kurt, blir han i stället glad över att deras Sofie blivit tillsammans med sin första flickvän. Denna finstämda scen mellan två stolta föräldrar balanseras dock upp av Maggies reaktion precis innan, när hon blir omåttligt lättad eftersom hon tänker sig att Sofies homosexualitet kommer att skona henne från att bli slagen sönder och samman såsom Maggie själv har blivit. Nordenhof vågar lämna alla sår öppna utan att försöka lösa konflikter eller jämka ihop motsättningar.

Något som förbryllar lite är det ”jag” som dyker upp i början och slutet av romanen och som av allt att döma för talan i stycket om Scandinavian Star. Vem det är som talar och vilken koppling denna har till romanpersonerna är inte klart. Detta okända ”jag” som tycks vara den som berättar om Kurt och Maggie skapar i alla fall ett visst avstånd till dem, och öppnar också för att det vi läser kanske bara är en utomståendes tolkning av dessa människor. Möjligen är det författarens sätt att plantera in en frågeställning om den frihet de som tillhör samhällets mittfåra alltid tar sig när de tolkar och beskriver de som är i utkanten oavsett om det handlar om myndigheters dokumentation, politisk debatt eller skönlitterära skildringar.

Det essäliknande kapitlet om fartyget då, tillför det något? Även om det på slutet visar sig finnar en koppling mellan fartyget och Maggie och Kurt undrar jag om inte samma poäng om rovkapitalism som görs i det resonerande stycket om Scandinavian Star inte hade kunnat göras mer subtilt och organiskt. Asta Olivia Nordenhof har ju visat att hon i allra högsta grad behärskar det subtila.

Hon har i alla fall definitivt väckt min nyfikenhet på vart denna planerade bokserie kommer ta vägen. [/premium]

The post Intresseväckande roman om liv i marginalen first appeared on Opulens.

ROMAN. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i, skriver Camilla Carnmo som läst Dammsuga i mörker av Jen Beagin.

Dammsuga i mörker av Jen Beagin
Översättning: Johanne Lykke Holm
Wahlström och Widstrand

Den här boken är vad som käckt skulle kunna kallas för ett litet lyckopiller och är det något vi behöver i dessa dagar (jag vet, vi ska egentligen inte säga de orden) så är det just sådant som piggar upp. Jag blir oerhört upplivad av Jen Beagins dammsuga i mörker. Först av omslaget, en dammvippa med strutsfjädrar mot rosa bakgrund. Bilden för tankarna till en stiliserad bild av ett sköte. En triangel av könshår och linjen mellan låren. Kongenialt med bokens innehåll som handlar om städning och sex. Därmed också om klass och kärlek, vilket gör den oavbrutet intressant.

Författaren Jen Beagin har arbetat som städerska, liksom huvudpersonen Mona gör. Jen Beagin delar med sig av konkreta städtips (till exempel tar salt på en citronhalva bort rost). Medan Mona jobbar, och annars också, för hon ständiga dialoger med Terry Gross, en radioprogramledare i Philadelphia. Terry Gross är en verklig person, här är hon Monas inre följeslagare, hennes lite lugnare överjag som hjälper Mona att ta sig igenom jobbiga situationer, som när hon hittar bajs på helt fel platser i ett av husen hon städar.

Jen Beagin är väldigt rolig. Dialogerna är mitt i prick, iakttagelserna exakta, underfundiga. Hon beskriver situationer att garva högt åt i bästa situationskomedistil. Hon skriver alldeles sakligt. Hur skruvat, knäppt och bisarrt ett händelseförlopp än är skildrar Jen Beagin det med samma lakoniska understatement-stil. Det är ljuvligt.

Mona är i själva verket en tragisk figur, inte sorglig men sorgsen, ensam, förvirrad. Mona har flytt/flyttat från Kalifornien till New Mexico eftersom hon sörjer en förlorad pojkvän. Hon hyr en del av ett hus av ett hippiepar som hon kallar Yoko och Yoko “eftersom båda är usla musiker”. När hon städar andras hus tar hon foton av sig själv i husägarnas kläder. Mona är också fotograf men tror inte riktigt att hennes konst håller. Hon blir vän med de hon städar hos. Blir krokimodell. Blir kär. Tyvärr blir hon passionerat och besatt förälskad i en fantastisk man som sedermera visar sig bo i en av villorna hon städar. Det går helt enkelt inte så bra för Mona. Mörkret är den perfekta grunden för humorn.

Den sakliga tonen som Jen Beagin har, hennes precisa timing och distinkta dialoger – i smart samklang med intrigen, karaktärerna och stämningarna – gör att jag totalnjuter av att läsa hennes roman. Jag blir upplyft, upplivad, glad. Glad av att boken är rolig, glad över att den är sorglig, glad åt att Jen Beagin har skrivit den här boken. Dammsuga i mörker är feelgood för mig – underhållande samtidigt som den behandlar läsaren som en människa med ett fungerande intellekt. Problemet med böcker som klassas som feelgood är oftast att jag alltid känner mig förolämpad av alla irriterande övertydligheter och därför mår dåligt i stället för bra. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i. Språket i Johanne Lykke Holms svenska översättning sjunger utan skav. Det är helt enkelt så att jag älskar denna bok, lättheten den har och tyngden den utgår ifrån.

The post Ett lyckopiller som utgår från tyngd och mörker first appeared on Opulens.