OBEHAG. Elisabeth Brännström har med ett stigande obehag läst Johanna Frids nya roman “Haralds mamma”. Det är en bok som, enligt Brännström, rymmer allt för mycket av hat och förakt mot kvinnor från 68-vänstern.

Haralds mamma av Johanna Frid
Albert Bonniers förlag

Den inledande scenen i Johanna Frids nya roman Haralds mamma utspelar sig på en så gott som öde liten flygplats i norra Sverige där Haralds flickvän, bokens berättarjag, oväntat stöter på Haralds mamma, en kvinna hon hatar och föraktar. Båda två suktar efter att få ta hand om Harald, som varit på ett behandlingshem i Norge, men flygplanet blir försenat och berättarjaget och mamman tvingas umgås under nästan ett helt dygn.

Det är ett umgänge som ingen av dem uppskattar, men där avskyn för den andra kvinnan ligger nästan helt hos berättarjaget, som genom att förmedla sina inre tankar visar upp ett ohöjlt förakt både för Haralds mamma och de kvinnor ur hennes generation som författaren väljer att kalla för ”rödvinsvänstern”, alltså kvinnliga feminister födda någon gång mellan 1945 och 1960.

Johanna Frids berättarteknik bygger på att den pinsamma situationen på flyg-platsen varvas med tillbakablickar på den situation som tagit båda kvinnorna dit och själva tekniken fungerar rätt så bra.

Romanen är snyggt upplagd, språket är vasst och välslipat. Läsaren får en ganska tydlig bild av den knepiga situation som berättarjaget och Haralds mamma, två helt väsenskilda människor, hamnat i på grund av Haralds tablettmissbruk.

Berättartekniken är alltså fullt fungerande och Johanna Frid är språkmässigt skicklig, men tyvärr förstörs snart den här skildringen av berättarjagets hat gentemot Haralds mamma, Enligt berättarjaget utsätter Haralds mamma henne, ständigt och jämt, för långa, tråkiga utläggningar om hur livet såg ut för FNL-are och kvinnosakskvinnor under sextio-och-sjuttiotalen, Decennier då det, enligt mamman, fanns en betydligt starkare sammanhållning mellan politiskt engagerade människor på vänsterkanten.

Berättarjagets förakt tar sig mer och mer groteska proportioner och Haralds mamma framstår alltmer som en rynkig, ständigt pratande, rökande, ätande eller drickande ”proggmumie” som det står berättarjaget fritt att reta sig på. Till och med för småsaker som att mamman säger ”men gott var det!” efter en måltid, en ganska minimal social fadäs kan man tycka. Jag har i alla fall varit med om betydligt värre.

Visserligen, kan jag förstå att berättarjaget inte vill ha Haralds mamma placerad rakt in i mitten av sitt förhållande. Tanten verkar ägna mycket av sin kvarvarande kraft till att bibehålla greppet om sin son. Det är förståeligt att berättarjaget inte heller alltid orkar lyssna på långa, monotona utläggningar om livet i vänsterkretsar på sjuttiotalet, men hennes överlägsna, snorkiga förakt tillåts gå alldeles för långt.

I de intervjuer med Johanna Frid, där hon talar om sin roman framgår det att författaren delar sitt berättarjags åsikt om de äldre kvinnor som hållit fast vid ett socialistiskt samhällsengagemang.

Frid uttrycker, med all önskvärd tydlighet att  ”sextioåttagenerationens” feminister ska sluta vara så högljudda och ”sänka sina röster så att andra kan höras”. Som jag uppfattar det betyder det här ganska märkliga uttalandet att de bör sätta munkavle på sig själva för att släppa fram den del av 80-talsgenerationens kvinnor som uppenbarligen ser negativiteter överallt.

Inte heller känns det som om berättarjaget har speciellt mycket vettigt att komma med. Föraktet för andra människor och företeelser gäller nämligen inte enbart Haralds mamma, det involverar nästan alla som finns i närheten av den godmodige, men nervöse juristen Harald (berättarjaget liknar honom ofta vid en Golden Retriever). Det är fel på alla hans vänner, både på hans manliga juristkompisar och hans tjejkompis, socionomen Amanda, och det är också fel på Malmö, staden dit berättarjaget valt att flytta för att få bo med Harald. Denne man som hon knappt verkar tåla något intimt umgänge med, fast hon påstår sig älska honom.

Eftersom romanen uppenbart ber läsaren välja sida, gör jag precis det och för min del är det är det ett ganska enkelt val. Trots att Haralds mamma, med sina långa, trista monologer, påträngande besök, sin bossiga attityd, sina fula omoderna kläder och rynkor och ”påsiga leenden” verkar vara jobbig att ha att göra med, känner jag att jag ändå föredrar henne. Hellre umgås jag med en sådan person än den snipiga, nedlåtande unga kvinna som Johanna Frid valt till sitt berättarjag.

Lite mer sammanhållning och samarbete mellan kvinnor ur olika generationer hade med tanke på dagsläget varit önskvärt.

The post Frids roman genomsyras av hat och förakt first appeared on Opulens.

BÖCKER. Varje onsdag under sommaren tipsar Opulens litteraturkritiker om tre böcker att läsa under lediga dagar. I titlarna länkas till recensionerna i sin helhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem dödade min far av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrands förlag

Vem dödade min far är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
Ellerströms förlag

Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konststycket.

Åren på zoo – Ett kalejdoskop av Durs Grünbein
Översättning: Ulrika Wallenström
Ersatz förlag

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, den tyske poeten och författaren Durs Grünbeins senast utgivna bok på svenska, figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Berättare är ensambarnet G, en nyfiken men understimulerad pojke som bor med sin familj i den planlagda förorten Hellerau. Romanen rör sig på två plan samtidigt: å ena sidan är Åren på Zoo en traditionell bildungsroman med en ung hjälte som tar sig från barnslig osäkerhet till vuxen självinsikt; å andra sidan är det en berättelse om en stads utveckling under 1800- och 1900-tal. Det är även en historia om hur livet kunde te sig i ett land som bara fanns i ett par generationer, och sedan, likt ett brutet löfte, upphörde att existera.

The post Sommarläsning: Michael Larsson tipsar first appeared on Opulens.

DIAGNOS. När boken närmar sig sitt slut känner vår litteraturkritiker Michael Larsson att Johanna Frid ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och han konstaterar att det inte är ofta en roman lyckas med det konststycket.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
Ellerströms förlag

Vad får du om du blandar svartsjuka och endometrios? Ja, förutom väldigt ont kan du till exempel komma att utveckla ett oförblommerat Norgehat. Det är i alla fall det som drabbar ‘Johanna’ i Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. I Frids andra roman — efter fjolårets lysande Familieepos, samskriven med Gordana Spacic — skildras de dolda känslotillståndens plågsamma vardag. Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Samtidigt är det på sätt och vis svårt att ringa in berättelsens kärna eftersom den rör sig över flera fält: autofiktion kombineras med kåseri, och essäistiska utvikningar samsas med ett slags teatral kammarspelsdialog. Men texten är sällan ute och fladdrar. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konststycket.

Romanen inleds med en dubbel örfil: berättarjaget Johanna har nyligen fått reda på att hon har en cysta på äggstocken, samtidigt som hon har fullt upp med att förbereda sig mentalt inför det första ångestladdade mötet med danska pojkvännen Emils föräldrar. Så när hon av en händelse får syn på Noras profilbild bredvid en meddelandenotis på Emils Facebook sjunker hon som en sten. Det hon vet är att Nora är Emils ”ekskjæreste” och hon är vacker som en dag. Hon fullkomligt osar goda gener och norsk förträfflighet. Svartsjukans första giftpil har börjat verka. ”Jag kände ett nytt landskap ta form”, skriver hon, ”främmande inuti”. Landskapet visar sig vara lika stort, dramatiskt och skräckinjagande som den mest undersköna av norska fjordar. I det som följer antar Noras Instagramflöde närmast formen av egen karaktär i berättelsen, en ond och monstruöst uppförstorad tvilling till Johanna som läser in varje middagsbild och varje hyttetur som ett kränkande bevis på hennes egna brister och tillkortakommanden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Liksom i Familieepos blandas i Nora svenska och danska med en för sammanhanget självklar finess som får mig att undra varför inte fler författare har gett sig på greppet. De olika språken har inte endast en estetisk funktion utan används för att situera Johanna i olika känslolägen. De danska meningarna och orden understryker ofta språklig och kulturell utsatthet i det nya hemlandet, medan norskan används både för att markera avstånd till Nora och utmåla henne som ett förkroppsligande av det glättiga och sorglösa norska lynnet. Frids intresse för det skandinaviska är uppenbart och uppfriskande. Bokens miljöer pendlar mellan de tre nordiska huvudstäderna Köpenhamn, Stockholm och Oslo (om man räknar med alla febriga utläggningar om hur Johanna via Nora och hennes familj nätstalkar sig djupare och djupare ned i förtvivlan). Dessa partier hör också till de som är allra roligast. Flera gånger upptäcker jag hur jag skrattar högt och rått åt Johannas olycka. Det är inte, tror jag, för att jag är särskilt sadistisk av mig utan för att Johanna Frid kan formulera sig så att även det mest personliga blir relaterbart. Vår digitala samtid gör ju inte bara att vi blir självutlämnande på ett helt nytt sätt, den ger oss även möjlighet att gräva ned oss i andra människors liv på ett sätt som saknar motstycke i historien. På gott och ont.

Nora är dock inte bara en skildring av en självförnedrande och sjuklig person, det finns också en ambition av att nyktert se över och försöka bena ut vad det är som lockar med att ge utlopp för sin svartsjuka på nätet, om det rentav kan ha en frigörande inverkan. Detta att finna pusselbitarna till något som saknas i ens liv och att till slut få syn på sig själv i det återspeglande flödet. Tyvärr är det också i de här mer essäistiska utvikningarna — bland annat i en närläsning av den amerikanska författaren A M Homes självbiografiska The Mistress’s Daughter — som romanen tappar fart och bryter av lite för mycket. Det är som att boken vill förklara sig själv, ge den en teoretisk påbyggnad som alls inte behövs eftersom berättelsen återger allt så levande i sig själv.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Koncis samtidsroman first appeared on Opulens.