RUNEBERGSDAGEN. “Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna.” Ivo Holmqvist imponeras av talman Andreas Norléns hyllning till den finlandssvenska nationalskalden Johan Ludvig Runeberg som idag fyller 215 år.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Skalden Johan Ludvig Runeberg är i gott minne bevarad i vårt östra grannland. Hans födelsedag den 5 februari firas varje år med pompa och ståt, Runebergsdagen högtidlighålls under solenna former. Som korresponderande medlem av Svenska litteratursällskapet i Finland får jag sedan mer än trettio år en inbjudan, tryckt på bästa handgjorda papper, till en festlighet där man enligt en diskret anvisning ska vara högtidsklädd, fast frack är inte obligatorisk, det räcker med en sober mörk kostym.

Ständigt har jag tackat nej, också nu. Det är långt från Österlen till Österbotten och Helsingforsregionen, och årstiden lockar inte till en sådan utflykt. Om vinden ligger på från Bottenhavet kan det vara alldeles arktiskt i Helsingfors, det vet jag av egen erfarenhet. I år gick jag miste om att lyssna på Sara Stridsberg när hon tog emot ett prestigefyllt pris.

En som däremot tackade ja och kom var vår talman Andreas Norlén som gjorde stor lycka hos vårt broder- och systerfolk genom att utantill recitera Runebergs mest kända dikt, den om det modiga dumhuvudet Sven Duva (”ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott”) som i väntan på Sandels undsättning såg till att ingen djävul, det vill säga den lede ryssen, skulle släppas över bron.

Det märkvärdiga och beundransvärda med Norléns uppläsning var att han litade på sitt minne. Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna, kanske har de suttit i sedan folkskoleåren. Man jämföre med den nuvarande innehavaren i Vita Huset som ständigt behöver snegla på en teleprompter (och när han avviker från textremsan och fablar fritt brukar det bli oförståeligt nonsens).

Andreas Norlén har, likt Sven Duva, ett gott hjärta men dessutom ett klokt huvud och ett receptivt minne. Det är förstås nästan en förutsättning för att klara av de besvärliga förhandlingar som han skött i fyra utdragna månader, innan regeringen äntligen kunde bildas. Hans kollega i London John Bercow är lika imponerande, och när han är i tagen betydligt roligare att se på och lyssna till än gap- och skrikhalsarna som reser sig från de gröna lädersofforna och nostalgiskt dröjer sig kvar vid ett gloriöst förflutet då solen aldrig gick ner över det engelska världsväldet. – Andreas Norlén deklamatoriska bedrift har lagts ut som ett Youtubeklipp av Hufvudstadsbladet.

The post Imponerande talman Andreas Norlén! first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Utanför Galleri Ekwall+Törnbloms fönster anas en stillsam kyrkogård. Stockholm har fred. Trafiken far fram på Hornsgatan. Långt bort faller bomber och människor flyr och jag funderar på min roll som tyst betraktare i landet Sverige som haft fred i ca 200 år.

Framför mig hänger verket And Now Available In Sweden av konstnären Johan Wahlström. Två jetplan dyker fram ur en gulorange himmel. En grupp beväpnade män med täckta ansikten tar en stor del av tavlans mitt. Rebeller? ISIS-krigare? Jihadister? I ytterkanten ett större bekymrat ansikte föreställande politikern Mona Sahlin. Jag vänder mig om igen och tittar ut mot kyrkogården som vilar i frid och funderar på vad det betyder att vara neutral. Att inte välja sida.

Är vi inte alla lite bekymrade över läget? Vad ska vi göra? Bomber faller. Kyrkan slår. Det är krig. Det är fred. Somliga flyr. Somliga har det bra och vill fortsätta att ha det bra. Vara fria, resa lätt och enkelt utan gränser och äta gott. För vissa existerar reella murar. Gränser. Kan Bilden vara sann eller falsk?

Just i dessa dagar debatteras neutraliteten i Sverige. Bombplanen har valt sida. Rebellerna har valt sida. Representerar Mona som finns i bilden sin bild eller representerar hon Sveriges bild? Vad är egentligen Monas roll i Wahlströms målning? Vem och vad är en offentlig person? En bild? En symbol? En nyhet? Sann? Falsk? Vet någon vem Mona verkligen är? Kan vi döma och ifall … vem är den rättmätige domaren? Vem är Sverige?

Jag vände mig åter in mot rummet för att titta på de övriga verken i utställningen House of Lies. Alla abstrakta. Kort sagt en blandning av Pollock och Dubuffe då jag hör någon säga: ”Ser du ansiktena?” Det räcker för att min blick ska ställas om och fokusera på de ansikten som direkt träder fram ur de forna abstrakta tavlorna. Ögat har åter lurat hjärnan. Jag tittar närmare. Tavlorna är målade med lager på lager av akryl och skikten upplandade med flera lager av lack. Effekten blir som ett tjockt epoxigolv. När ansiktena väl visat sig försvinner de inte. De är kvar. Bilden har förändrats.

Johan Wahlström är stockholmare som bor och verkar i New York. En annan stockholmarn var August Strindberg som på fullaste allvar planerade en egen konst–ism genom sitt måleri. Kallad skogssnaufism. För hundratals år sedan när skogarna var större hände det att människans fantasi gjorde att trädstammarna förvandlades. Blev till en vacker kvinna med ett långt brunt hår. Skogsrået föddes. I Skåne kallades hon Skovsnua. Det listiga kvinnliga skogsrået förförde och lurade den stackars mannen längre och längre in i skogen. Kort sagt, mannen fick nu något att skylla på när han kom hem till sin fru. En magisk kraft hade lurat honom. Det var inte hans fel.

Mannen i skogen såg vad han ville se eller så såg han det han inte ville se. Välj vilket du vill. Ögat lurade hjärnan och folktron om skogsrået var född. Bilden hade förändrats.

Strindberg arbetade ofta på det temat. Att saker och ting kanske inte är vad vi tror att de är. Det kan alltid vara tvärtom. Är det någon som lurar oss så är det vi själva. Men vi vill gärna hitta en yttre kraft. Strindbergs skrattspegel blev till en hård social tuff kritik mot det samhälle han levde i och som han tyckte hycklade. Jag övertygad om att den allmänna ilskan mot Strindberg har sin grund i hans skarpa analys av det som inte var som det skulle. Jag är också av den åsikten att bra konst är den som speglar samhällets avarter och problem får ögat att arbeta tillsammans med hjärnan för att se vad det egentligen ser.

Det krävs någon som vågar och har modet att spegla oss själva. Vilka är vi? Vad vill vi? Vem är jag?

Så, på vilken sida ställer vi oss? På bomplanens sida? På rebellernas? På den svenska representantens sida? Vilken sanning ska jag tro på? Finns det fler? Vad säger ”folket”? Vad är ”folket”? Exporterar vi vapen eller godhet? Är vi ansvariga för våra liv eller är vi utan ansvar och kan skylla på den Stora Konspirationen som leker med oss likt några antika gudar? Vi är ju de goda … de är ju … Om nu Sverige är neutralt och jag är svensk innebär det att jag ska vara neutral? Varför är Monas ansikte med i tavlan?

Jag fick några ord med konstnären under vernissagen. Han drog mig undan och viskade att musiken var ursprunget. Att han tröttnat på rocklivet och satsat på måleriet och att dropptavlorna speglade alla ”du, jag, vi, oss, dom”. Att ansiktena visade antingen känslor eller inga känslor. De var åskådare till allt som ”händer när och fjärran”.

Ett kollektiv med individer.

Säger du något eller håller du dig tyst?

Är det tvivlet som lyser igenom tavlorna? Min bild kan givetvis vara lika fel som din. Men jag tyckte att ansiktena utryckte stress, rädsla och tvivel. Var ska jag gå? Vad ska jag välja? Vad ska jag säga? Vem ska jag tro på. Ansiktena kändes jagade av något. Av bomberna som kanske närmar sig tryggheten? Möjligheten att förlora allt de har till de som inget har.

Ge oss en ledare. Välj åt oss. Ge oss nåt Allsmäktigt.

Vad är konstens uppgift? Att vara neutral? Att ta ställning? Att provocera? Ingetdera. Konsten har ingen uppgift. Konsten är ingenting. Konsten skapas av människor och därför kan konsten vara just allt eller ingenting. Det beror definitivt inte på konsten utan på människan.

PETER FRISK
info@opulens.se

The post Konst som speglar samhällets avarter first appeared on Opulens.