BONUSJAKT. “Med en bonustrappa som baserade sig på antalet klick tilldelades vi skribenter en månatlig bonus. Jag fläskade på, lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn.” Daniel S Ogalde som tidigare arbetat på Nyheter24 är kritisk till att Expressen nu värvat Wallin som krönikör.

Att Expressen utser Cissi Wallin som ny krönikör är ett tecken i tiden. När etablerade medier ger alltmer utrymme till profiler som genom polemik eller populism skapat sig ett namn är det knappast en seger för kvalitativ journalistisk eller ens för en konstruktiv samhällsdebatt.

Jag var en av Sveriges första klickhoror. Ja, det var så vi kallades, vi ”journalister” som skrev eller snarare omskrev nyheter för sajten Nyheter24. Såhär i efterhand kan jag knappast kalla det för en merit men däremot en insikt. En insikt i Sveriges skiftande medielandskap. När Cissi Wallin nu blivit ny kolumnist på Expressen tycks så allt ha kommit full cirkel.

Linnéa Claeson, Joakim Lamotte, Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, ja alla de som de senaste åren gjort sig ett namn på sociala medier, vet hur viktig jakten på klick är. Det ska delas, likeas och kommenteras. Allt för att håva in kändispoäng, annonspengar, föreläsningar eller swishdonationer. Och konsekvenserna av detta såg vi redan 2008 på en liten redaktion vid Stureplan.

Med en bonustrappa som baserade sig på just antalet klick tilldelades vi skribenter månatligen en bonus. Som nöjesjournalist var jag lyckligt lottad. Till skillnad från de som skrev om sport eller samhällsnyheter, så kunde jag fläska på i både rubrik, text och bild och därmed locka fler läsare, alltså fler klick. Lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn, slungat anklagelser mot före detta kollegor och nu senast fått bloggaren Camilla Gervides mailbox att se ut som kommentarsfältet på Joakim Lamottes facebooksida. Olika metoder, samma resultat. Och så länge man ”brinner för rättvisa, jämställdhet, yttrandefrihet och att kvinnor i allmänhet ska sluta behandlas som andra klassens medborgare.” så är väl det okej?

I fjol skrev Expressens före detta chefredaktör Thomas Mattson sina sista ord i tidningen. Under rubriken ”Tack för alla åren som chefredaktör” rabblade han upp framgång efter framgång, både vad gällde journalistiska priser men kanske framför allt det växande antalet läsare och inkasserade kronor. Det kanske inte är så underligt att tonvikten ligger på just detta med tanke på tidningsdöden, som nu senast drabbade Metro, men det är likväl bekymmersamt. En desperation som drabbar både journalistiken och i förlängningen också samhället.

Något som även den senaste rapporten Storm & Stiltje om medier och förtroende, från SOM-institutet på Göteborgs Universitet tycks visa. Man skriver ”Internationella studier har pekat mot en generell nedgång i allmänhetens förtroende för medier (Edelman, 2018). En sådan förändring är onekligen bekymmersam, inte minst givet det demokratiska uppdrag som nyhetsmedier ofta tillskrivs”. Även i Sverige ligger förtroendet för dagspressen på blygsamma 33 procent med Aftonbladet och Expressen på 22 respektive 18 procentenheter. Sorgliga siffror.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Det handlar om vilka förväntningar man som läsare har på mediet. Man är väldigt trött på att ytterligheter ställs mot varandra och jag tror det spelar roll för förtroendet på sikt. Att det är negativt.”, säger Ulrika Andersson medieforskare på Göteborgs Universitet och en av skribenterna bakom SOM-rapporten, när jag ringer henne på telefon.

Men i medias jakt på överlevnad tycks det mesta vara tillåtet. Allt från en homogen och sunkig arbetskultur där maktmän som Fredrik Virtanen kan leka rövare, till radikalfeminister som inte bara dömts för förtal utan även till vardags nyttjar en ytterst tveksam retorik. Nyansering är helt enkelt inget som lockar till skillnad från polemik. Vem hade trott att Sveriges första officiella klickhoror för elva år skulle sätta den journalistiska standarden. Att Expressen därefter försöker paketera om sitt klickragg som ”En orädd och underhållande kolumnist med skarp blick på samtiden – alltid läsvärd” ändrar inte på det faktum att journalistiken snart bytts ut mot ett klickvänligt tyckande. Jag önskar bara att vi kunde vara ärliga med det.

The post Klickhoror är vi allihopa first appeared on Opulens.

DISKUSSIONSKLIMATET. “De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta.” Erik J Rudvall om de som äger och säger Sanningen. 

Intellektuella är människor som både kan läsa och ändra åsikt. Dessutom är de i minoritet i kommentarsfälten på sociala medier, i all synnerhet de gånger som debatten där drar iväg och blir långvarig. Till sist är det bara du och en person till som är kvar, och motståndaren går ofta att känna igen på det mycket påtagliga faktum att hen har oändligt mycket tid och högst begränsade avsikter att lyssna på dina argument. Den här typen av kommentatorer ser sig själva som mycket rationella – och dessutom som representanter för Sanningen.

Undra på att de är förbannade och inte tänker ändra sig.

Bland professionella debattörer är det enkelt att identifiera dem: ”omvända” opinionsbildare som Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Ann Heberlein, människor som länge rönt uppskattning både för sina intellekt och sin förmåga att formulera sig och för sin lust att pröva argument och ståndpunkter. Men sedan har något hänt, och de har inte bara radikaliserats och bytt åsikt utan också bestämt sig för att denna nya position är den enda rimliga. De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta. Hur detta påverkar deras förmåga att bidra till den fortsatta debatten är sorgligt uppenbart för de flesta av oss.

Då kan det vara lurigare med de där privatspanarna som simmar under ytan, som patrullerar nätets olika debattforum och som dyker upp och biter sig fast just som debatten börjar bli intressant. Mig själv hände det senast när en gammal kollega postade ett ganska allmängiltigt inlägg på temat #metoo – och strax fick en inte särskilt inlindad kommentar om att det här problemet berodde på massinvandringen. I Sverige har vi minsann en nedärvd respekt för kvinnor och hundratals år av kvinnofrid.

Jag borde naturligtvis ha vetat bättre, men det här var liksom för dumt för att lämna okommenterat. Och så gick det som det brukar, och efter en stund var det bara jag och han kvar, och pajerna började vina genom luften. Det goda med det som sedan följde – åtminstone för mig och för den här texten – var att han så småningom lämnade det konkreta ämnet och i stället förklarade bland annat följande:

”Det är inte jag som har åsikter, jag refererar bara dem som vet mer, och den fakta/statistik som finns tillgänglig, även för dig. Så du behöver inte debattera med mig, det är bara att söka information och fakta, siffror svart på vitt. Det handlar inte om tyckande och åsikter.”

De som ”visste mer” var naturligtvis Lamotte, Janouch och Heberlein, och fakta kunde jag hitta i Hege Storhaugs bok Landsplågan islam.

Jag känner den här kommentatorn väl, uppskattar honom och hans professionella förmåga och har lärt mig mycket av hans sätt att ta emot och förädla feedback i sitt professionella hantverk. Därför var hans oförmåga att inse att en bok med den titeln möjligen lider av förutfattade meningar desto mer förvånande.

Men så var det, och det var Sanningen han var på spåren. Och om vi återvänder till en proffsdebattör som Katerina Janouchs behöver man inte gå längre än till sidfoten på hennes hemsida för att få veta att hon berättar ”sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige”.

Om hon, och han, alltså äger sanningen, vad har då jag att komma med?

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Debattens långnästa sprattelgubbar first appeared on Opulens.