NETFLIXFILM. Christoffer Andersson har sett Netflix-aktuella Önskedraken som producerats av Jackie Chan. Vår recensents entusiasm är måttlig. “Överlag är det som vilken Disneyfilm som helst,” är hans omdöme.

Döm om min förvåning när jag såg att det var Jackie Chan som producerat Önskedraken (2021)! Chris Applehans regidebut är en klyscha i nytt format som jag måste se i tre omgångar. Den första omgången tillsammans med min äldsta son – men till och med han tröttnade snabbt.

Chris Applehans har tidigare arbetat i inom det som kallas art development, det vill säga som produktionsdesigner (miljö, rekvisita, etc.), storyboardillustratör (mellanhanden mellan manus och kamera) och illustratör för animerade filmer. Bland annat i Mästerkatten (2011) med Antonio Banderas och Salma Hayek i huvudrollerna och The Angry Birds Movie (2016) med Jason Sudeikis och Danny McBride.

Önskedraken är en klassberättelse som ryckt ur konceptet Aladdin. Skillnaden är väl att det inte finns någon uppdriven djinn med en uppskruvad Robin Williams bakom masken. Här är det John Cho (som jag tycker har växt till sig rejält efter birollerna i American Pie-filmerna) i rollen som önskedraken Long, som kastas in i en fattig och överarbetad ynglings anspråkslösa tillvaro. En yngling som drömmer om inget annat än att få träffa den sköna prinsessan.

Prinsessan i berättelsen är inte av det feodala slaget som i Aladdin utan kapitalistisk: hon är reklammodell och figurerar på löpsedlarna. Chris Applehans vänder på Aladdin-narrativet, gör resan mot mening till andens istället för pojkens – den fattiga pojken har sin klar från början. Anden blir mer eller mindre perplex av pojkens önskningar.

Din och Li Na var barndomsvänner i det fattiga område de både växte upp i. Li Nas far gjorde den numera klassiska klassresan för att ge sin dotter allt han inte hade. Mellan pojken och flickan står klasstillhörighet på minussidan och minnen från barndomen på plussidan. Önskedraken Long blir ett slags tredje faktor som antingen hjälper eller stjälper.

Överlag är det som vilken Disneyfilm som helst, fast detta inte är Disney. Skillnaden ligger som vanligt i detaljerna (det vill säga Chris Applehans specialitet). Den som tycker om att gråta en skvätt till de gamla vanliga klichéerna kommer förmodligen att tycka om den.

Intressant tycker jag däremot det är att reflektera över vad som fick Jackie Chan att producera den här filmen. Det är alltid en lång process från pitch till release, sällan mindre än några år. Kanske går det att finna ledtrådar i hans roll som Mr Han i nyversionen av Karate kid (2010)?

The post Klassberättelse som ryckt ur Aladdin-konceptet first appeared on Opulens.