ROCK. Jimi Hendrix fyller 80 år. Musiktidningen Rolling Stone, tidskriften Time och Gibson.com har alla utnämnt Jimi Hendrix till den bästa gitarristen genom tiderna. Här skriver Gussy Löwenhielm om vad Hendrix betytt för honom.

Det var i augusti 1988. En tisdag kanske. Jag minns inte så noga. Hulken var på tv. Det fick mig att tänka på annat. Spänningen i att se den timida mannen Bruce Banners flanellskjorta spricka i linningen de två välavvägda gångerna per avsnitt då han förvandlades till den gammastrålade besten. Hulk.

Tanken var i varje fall att serien skulle få mig att tänka på annat. Men den fick inte den effekten. Inget kunde slinka igenom den blöta filt av otrygghet och ovisshet som låg täckt över min snart 14-åriga hjärna. Ovissheten var värst. Att behöva lämna allt. Och helt hänge sig åt något okänt. Det handlade visserligen bara om tre och en halv vecka (känns som en tafatt prequel till Mickey Rourkes genombrott på vita duken). Men för en 14-årig var det en evighet. Att hoppa in i något främmande och lämna den trygghet och frihet en 14-årig sommarlovsfirare känner när den kan äta, dricka, cykla, sova och bada när helst den vill. Men framförallt lyssna på musik.

Det var 1988. Och cd-spelaren hade ganska nyligen gjort entré i vårt hem. Med ett då högst mediokert utbud av den annars så glädjepsridande lilla runda saken som kunde frigöra så mycket endorfiner. Till slut hade nyfikenheten och kärleken till musik övervunnit min sparsamhet och jag hade med beskedliga steg tagit mig till mitt vattenhål på Norrlandsgatan 18 i Stockholm och gjort slag i saken. Det var hög tid att utöka och framförallt toppa utbudet med något jag själv ville höra. Nog för att overtyren till Mozarts lustspel ”Figaros Bröllop” var intressant. Den var ju ledmotiv till ”Ombytta Roller” med Eddie Murphy och Dan Aykroyd. Men det var dags att hänge sig åt något jag gillade och som skulle skänka mig ohyggligt många endorfinrus i framtiden. Min första cd-skiva. ”Blood, Sweat & Tears Greatest Hits” med då oöverträffliga hits som ”Go Down Gamblin´” och favoriten ”Lucretia Mac Evil”.

Väl där, i skivbutiken, såg jag något annat som fångade mitt blå glasögonförsedda öga. ”Jimi Hendrix Smash Hits” med en gul cirkelformad etikett som bar de vackra orden ”Nice Price”. Översatt från Skivfönstret-lingo betydde det 45 kronor. Det hade man alltid till övers. Man kunde alltid ha råd med en ”Nice Price”-platta. Och i synnerhet nu.

Jag hade bara en Hendrixplatta sedan tidigare. Den postumtsläppta otippade samlingen ”Stone Free” med välvalda alster som ”Johnny B. Goode” (favoriten), ”All Along the Watchtower”, ”Angel” och titelspåret ”Stone Free” som då som nu känns som en hyllning till Rolling Stones. Nu var det hög tid att gå på det tunga artilleriet. Det var dags för hitsen att göra entré på vinyl i det cd-försedda hemmet. Och ”Smash Hits” var ju ett perfekt steg att ta.

Skivorna hade gått varma under dagen. Men efter att ”Lucretia Mac Evils” outro där David Clayton Thomas annonserar att ”Ah here she comes” (Lucretia alltså), ”truckin´” hade klingat ut för fjärde gången var det dags för Hulken att hjälpa mig att stålsätta mig mot min oro.

Att släppa allt och hänge mig åt Gud i tre och en halv vecka skapade många nya tankegångar i mitt krullfärsedda kranium. Skulle jag komma tillbaka som en kristen missionär? Skulle jag bli Ansgar? Vad händer med en när man helt hänger sig åt högre makter och lämnar den ”comfort zone” en 14-åring helt är i händerna på? Jag visste inte. Jag visste ingenting. 14-åringar gör ju inte det. Mer än att det var ett magert utbud av mat på denna institution kallat konfirmationsläger. Och att det skulle arbetas. Ätas i ytterst små doser. Sovas i baracker och tvättas kläder i saltvatten. Elen skulle, ja lysa, med sin frånvaro och tobaksprodukter som Generalsnus portion skulle lämnas så långt ifrån denna kristna tillvaro som möjligt. Trots att det var allmänt känt att vår pastor bar på en tung last av ett lite för romantiskt förhållande till Jesu blod. Vin alltså. Eller alkohol i största allmänhet. Pastorn gillade att hänge sig åt denna frestelse när konfirmanderna skulle absorbera dagens intryck då kvällen tog sig an den lilla skärgårdsön i Stockholms skärgård.

Men jag skulle bli erfaren på ett annat sätt. Jag hade ju min Landolagitarr med mig.

Men det visste jag inte än. Det jag visste var att jag skulle sakna mina nyförvärv i skivsamlingen. Och det var att betrakta som tortyr att, dagen innan man skulle lämna all elförstärkt musik i nästan en månad, gå och toppa skivsamlingen med de bästa skivorna hittills. Elchockstortyr i all ära. Men att inte ha tillgång till Jimi Hendrix var en chock som grundade sig på en avsaknad av el som jag skulle bli varse. En erfarenhet (läs experience) jag gärna skulle varit utan.

Men jag skulle bli erfaren på ett annat sätt. Jag hade ju min Landolagitarr med mig. I ett golf-rutigt gitarrfodral som min mamma hade köpt åt mig i julklapp för att mitt musikintresse skulle rimma med 80-talsmodet i det lilla utsatta samhället Djursholm. Jag brydde mig nog inte så mycket om det utan tänkte nog att det var insidan som räknades. Gitarren alltså. Och det ligger nog något i det. Fodralet alltså. Och trots att lägret var, ja belägrat, av flera av mina närmsta vänner så var nog gitarren den vän jag skulle komma allra närmast. Och jag var långt ifrån ensam. Med att ha gitarren med mig som en sköld mot stela konversationer och oönskade möten. Redan på skärgårdsbåten mot ön tog flera blivande konfirmander upp sina nylon– och stålsträngade gitarrer och spelade. Och det var där jag först skulle komma i kontakt med E7+9-ackordet. Det dur- och mollpräglade dominantackord som egentligen likt en nödraket ska signalera att nästa ackord är grundackordet, tonikan, men som Hendrix använder som tonika i sin hit ”Purple Haze”. Mannen som gjorde sig ett namn på att sväva långt utanför boxen och gav friheten i gitarrspel ett ansikte. Jimi Hendrix var inne. Nästan 18 år efter sin död.

Alla som hade haft den goda smaken att ta med sig gitarr till ön kände till hans låtar. Förstod hans storhet och inflytande på rockmusiken. Men framförallt på det moderna gitarrspelet. Och ingen ville erkänna att han var att anse som avantgarde för gemene 14-årig som egentligen hellre lyssnade på soundtracket från filmen ”Cocktail” eller kanske INXS nu när ”I´ve had the time of my life” från ”Dirty Dancing” kändes uttjatad trots att titeln var något jag skulle kunna ta till mig av efter denna ”experience” (läs erfarenhet).

Vi spelade E7+9-ackordet och hävdade att han sa ” ‘Scuse me while kiss this guy”. Men för varje gång jag spelade det där förbannade ackordet så insåg jag hur mycket jag saknade den futuristiska Bang Olufsen-stereon som skänkte mig en kompromisslös glädje. Tortyren hade bara börjat. Men det hade även min nya relation till musik även gjort. För varje lägereldssittning där vi blandade Taubevisor med skojfriska sånger och schlagers om troll och människor som åker jetplan så kom gitarren och jag närmre varandra. Den gav mig glädje, tröst och ljuv musik. Den svek mig aldrig. Trots att jag inte hade några extra strängar med mig så svek min Landolagitarr mig aldrig. Den var min trofasta kumpan. Pålitligare än någon annan. Den frånvarande Gud som länge hade vandrat vid min sida men som nu besatte min själ. Det här var omvänd excorcism. Jag drev in musikens ande i min själ och det fanns inget pastorn i vår lilla församling kunde göra för att förhindra detta.

Gitarren bygger broar. Den öppnar upp för nya relationer. Musik är ett universalspråk som gör att man kan kommunicera på helt nya nivåer. Det fick jag lära mig då min granne, i baracken bredvid på ön, också visade sig ha gitarren med sig. Där och då påbörjades vår resa tillsammans som har mynnat ut i 22 års musikkommunicerande i vårt band Clark Nova.

Konfirmation är högst associerat med kristendom och den Gud vi aldrig har fått stifta bekantskap med. Eller har vi det? För vad är Gud? Är det en man eller kvinna? Eller ett väsen? Eller är det uttryck för våra innersta begär? Vi som har haft borgerligt dop och som hänger oss åt yoga och meditation lever ju i tron om att vi faktiskt får samma utdelning som den som helt hänger sig åt kristendomen. Det handlar om att hänge sig åt nuet. En mindfulness i koncentrerad form. Som den gången när jag som 7-åring inte kunde hitta den skiva jag sökte i min systers skivsamling och bad till Gud om att jag skulle finna new wave-skivan med Adam & the Ants.

Min Gud var musik. Och Hendrix var dess frälsare.

Till slut, när jag lugnt och metodiskt gick igenom skivsamlingen, fann jag den. Gud fanns då. I allra högsta grad. Men så här med facit i hand handlade ju det bara om en medvetenhet. Att i ett medvetet tillstånd vara högst närvarande i det man gör. Något som känns betydligt svårare idag men som är än mer viktigt. Och där kommer konfirmationen till sin rätt. När man som 14-åring, med alla diffusa intryck och krav som ställs på en, ska komma undefund med vem man är. Det handlar om att inte ryckas med av alla intryck och grupptryck. Att bli jordad. Inte sväva upp bland molnen och kyssa skyn utan stå på jorden på stadiga ben, ta ett djupt andetag och följa sitt hjärta. Är hjärtat fast förankrat i Bibeln, ske din vilja. Gå med Gud. Men glöm inte bort att  ägna en tanke åt vem Gud är. Och det förstod jag då.

Min Gud var musik. Och Hendrix var dess frälsare. En apostel utsänd för att göra universum till en betydligt trivsammare plats.

När jag någon vecka efter hemkomst från lägret fyllde 14 år fick jag en videokassett i present med doumentärfilmen som skildrar de tre dagarna på den legendariska Woodstockfestivalen. Filmen avslutas med Hendrix hyllade travesti på den amerikanska nationalsången som sedermera går över i Purple Haze med E7+9-ackordet. Det nedkortade Hendrixsegmentet avslutas med ”Villa Nova Junction Blues” som på skivan lite slarvigt är döpt till ”Purple Haze Instrumental Solo”.

Det här är enligt min mening det bästa Jimi Hendrix skapade under sin korta och högst komprimerade verksamhet som proffesionell musiker och influencer. Det bästa gitarrsolot jag vet. Och det norpade förstaplatsen när jag rangordnade mina 100 favoritgitarrsolon genom tiderna. Och när man hör det är det ju lätt att betrakta aposteln som Gud. Och kanske är det därför man kysser skyn. Hendrix ger mig styrka. Inte som Hulk. Men nästan. Och vill jag ha samröre med en annan gitarrhjälte får jag nöja mig med Clark Nova. Och vill man kan man säkert hitta ett samband där till ”Villa Nova”. Hendrix är överallt. Hela tiden. Tack för allt! Du gjorde mig erfaren (”Läs experienced”).

The post Gussy: “Hendrix ger mig styrka” first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

21. Purple Haze/ Jimi Hendrix 1967

Jimi Hendrix – ett av rockens underbarn. Som inte fick vara vuxen så länge.

Låten är skriven av Jimi Hendrix och hans band Experience. Den är deras andra singel och blev en av hans mest kända. Räknas som typisk psykedelisk rock. Den beskylldes för att handla om LSD-rus men Hendrix hävdar att den beskriver en dröm han haft. En där han går på havets botten.

Hendrix föddes 1942 i Seattle, Washington. Hans karriär är en av de största inom rocken och också en av de kortaste. Den tog fart 1966 då han kom till England. Hans unika, virtuosa gitarrspel slog rockvärlden med häpnad. Han hoppade in i en konsert med Eric Claptons Cream och drog ett par låtar. Clapton sade att Hendrix spelade på ett sätt som ingen annan: “Så gick han av scenen och mitt eget liv som gitarrist var förändrat för alltid.”

Hendrix framträdande 1969 på festivalen Woodstock då han spelar USA:s nationalsång glömmer ingen som sett det.

Tidigt på morgonen den 18 september 1970 åkte han till sin tyska flickvän Monika Danneman i en lägenhet i London och somnade efter några timmar. När hon vaknade var Hendrix djupt medvetslös på grund av sömnmedel. Han kvävdes sedan av sina uppkastningar. Han blev 27 år. (Imorgon: Älskad av USA:s soldater)

Här kan du lyssna på Purple Haze!

Jimi Hedrix var så stor att ni får en låt till. Skriven av ingen mindre än Bob Dylan. Lyssna här!

The post Radio 208: “Purple Haze”/Jimi Hendrix, 1967 first appeared on Opulens.

FOTOUTSTÄLLNING. De har fotograferat Jimi Hendrix, The Beatles, Joni Mitchell och Rolling Stones under intima former. Pattie Boyd och Henry Diltz har tillsammans porträtterat de största namnen från 60 och 70-talets rock-era. Under midsommarhelgen visar de sina bilder i Botaniska trädgården i Uppsala.

1966 spelade Henry Diltz i folkrockbandet Modern Folk Quartet och bodde i Laurel Canyon i Los Angeles. På en turné köpte han en billig kamera på en second hand-butik och tog bilden som fick honom att inse sitt kall: när hans band sprängde ett gammalt basfodral med smällare ute i New Mexikos öken.

– Jag blev fotograf när jag såg den projicerad på en vägg i mörkret. Självklart var publiken full av mina stenade hippievänner, vi musiker rökte lite av Guds ört, du vet? Det gjorde att bilderna såg bättre ut också, säger Henry Diltz som i dag är 83 år.

Tillsammans med Pattie Boyd kommer fotoveteranen till Sverige för att visa sina bilder i utställningen “Midsummer magic” i Uppsala – och själva uppleva den svenska midsommaren.

Under ungdomsåren fotograferade Henry Diltz sina vänner Neil Young, The Eagles, Stephen Stills, David Crosby, Joni Mitchell och Mama Cass, som började använda hans bilder för promotion och skivomslag. Han blev även Woodstocks officiella fotograf, och kunde dokumentera Jimi Hendrix backstage.

Legendariskt The Doors-omslag

The Doors anlitade honom för ett skivomslag, men bandet hade inga idéer eller ens en titel till skivan. Keyboardisten Ray Manzarek nämnde dock att han hade kört förbi något som hette Morrison Hotel.

– Det här var ett ställe för “winos” (fattiga vinalkoholister reds anmärkning) och rummen kostade 2,50 dollar, minns Henry Diltz.

– Vi gick in i lobbyn men killen vid receptionen sade att vi inte fick fota utan tillstånd av ägaren, som var en känd skum hyresvärd. Först gick vi ut till framsidan eftersom de inte kunde stoppa oss om vi är på gatan. Då såg jag ett ljus genom fönstret och insåg att det var hisslampan, vilket betydde att killen lämnat sin plats. Så de sprang in igen och jag fotograferade dem på fem minuter. Sedan sa Jim Morrison “vi tar en drink” eftersom klockan var runt fyra på eftermiddagen, säger Henry Diltz.

– Min stil är “flugan på väggen”, förklarar Henry Diltz. Jag gillar att dokumentera och observera. Jag använder inte en studio eller extra ljussättning. Jag vill se det riktiga livet. Jag är musiker och musiker gillar att hänga.

Brittiska Pattie Boyd, 78, började som fotomodell på 60-talet och förstod efterhand att hon ville bli fotograf. Hon har varit gift med både George Harrison i Beatles och Eric Clapton, och varit inspiration till några av deras största hits. Men männen har också varit inspirationskällor i hennes fotografier. Som den kända bilden på henne och George Harrison i en trädgård av rosor från 1968.

– Vi kom tillbaka från Indien med resten av Beatles och den sommaren var jag väldigt glad för att mina rosor hade börjat blomma. Jag ställde upp min kamera på ett stativ och bad George att stå tillsammans med mig. Jag ställde in en timer och sen stod vi där och väntade, väntade och väntade för att det skulle klicka. George blev förstås uttråkad och tittade bort och då klickade kameran, säger Pattie Boyd.

Varje foto en intim relation

TT: Vem har varit svårast att fotografera genom åren?

– Kanske Eric (Clapton reds anmärkning). Han blev alltid irriterad för att jag tog så många bilder av honom. Varje dag och varje natt, för att jag tyckte att han var så vacker, säger Pattie Boyd och skrattar.

Utöver utställningen i Botaniska trädgården i Uppsala arbetar Boyd just nu med att välja ut bilder till en kommande fotobok om sitt liv, som skildrar hennes egen modell- och fotograf-karriär.

– Jag tycker om att kommunicera med personen, så att det är som en förlängning av ett samtal. Det är intima foton på grund av relationen mellan mig och personen jag fotograferar, säger Pattie Boyd.

Kristoffer Viita/TT

The post Ikoniska rockfotografer gästar svensk midsommar first appeared on Opulens.

SERIEAKTUELL. Peter Stormare spelar polischef i nya serien “The box”. Men han pratar hellre om svenskars bristande coronahyfs och om sina förfäders vedermödor.

– Jag är inte satt på jorden för min egen jävla skull, säger Hollywoodsvensken.

Peter Stormare har burit dubbla munskydd sedan mars 2020. Det förklarar han i en hotellobby i Stockholm där han är för att prata om den nya Viaplay-serien “The box”.

– Jag vill ju inte bli sjuk. Det är ganska många runt omkring mig som har dött och det är inget roligt. Det är många nära som har strukit med. Det kryper närmare och närmare, säger han.

Los Angeles-bon är märkbart brydd över hur lite stockholmarna verkar bry sig om att pandemin fortfarande pågår. Ska det vara så svårt att stanna hemma, undrar han. Annat var det förr i tiden.

– Du, jag och till och med han därborta i hörnet, säger skådespelaren och slår ut med armen mot en kostymklädd man som ser obrydd ut trots den plötsliga uppmärksamheten från mördaren Gaear Grimsrud i “Fargo”.

– Alla vi finns här bara för att våra förfäder har överlevt vad fan som helst. Där kan vi snacka pandemier, säger Stormare och fortsätter:

– Svält, masskjutningar, folk som har kommit in i byar för att döda och våldta. Jag sitter här bara för att mina förfäder gick igenom allt det där. Jag är inte satt på jorden för min egen jävla skull. Man får låta bli att gå på fester. Man får ha lite tålamod och inte börja skrika på regeringen.

“Ibland går det åt helvete”

“The box” utspelas på en nedgången polisstation i Kansas City, men alltsammans är inspelat på Djurgården i Stockholm. Inspelningen präglades av hård isolering, och inget blev lättare av att en “idiot” högt uppsatt i produktionen ändå blev smittad, förklarar Stormare.

– Alla andra skulle bo i en bubbla, men han skulle bo flott på Östermalm. Det var några andra som smittades också, men de var utbytbara, säger han.

Den engelskspråkiga serien är ett psykologiskt polisdrama med övernaturliga inslag. På rollistan finns skådespelare från flera olika länder, som brittiska Anna Friel och svenske Alexander Karim.

– Det är helt sinnessjuk att ett svenskt streamingföretag som Viaplay vågar göra det här. Jag har jobbat med dem förut och de vågar göra lite udda och konstiga saker. Ibland så går det åt helvete och ibland så går det jävligt bra, säger Peter Stormare.

Levde på makrill

I serien spelar han en trött polischef, som knappt orkar med sitt jobb för att han “har sett så jävla mycket”. Peter Stormare tackade ja till rollen eftersom han är god vän med manusförfattaren, som fick fria tyglar med “The box”.

– Han har jobbat länge i det militära och vill knappt prata om vad han gjorde där. Han säger att jag har upplevt så mycket död och lidande och terror så att det räcker för fem–tio personer. Han säger att han är så trött på att skriva skräpmat, han vill skriva om det mörker som han fortfarande bär inom sig.

Men när han tackade ja visste han inte att han skulle få sitta inlåst i nästan två månader på det anrika hotellet Hasselbacken på Djurgården.

– Man fick rusa ner efter inspelning och få en iskall öl och en räkmacka. De hade öppet till halv åtta eller vad fan det var. Annars levde jag på makrill på burk, hårdkokta ägg och Kalles kaviar. Det var en konstig tid att spela in, men det kan ha blivit bättre eftersom alla var där hela tiden. Man kunde sitta på kvällarna och diskutera morgondagens scener.

Vill spela med Lennon

Peter Stormare tycker annars att han har gjort det mesta som han har velat uträtta inom skådespeleriet. Nu för tiden finns hans drömprojekt snarare inom musiken.

– Jag skulle väldigt gärna vilja göra något med John Lennon, men han finns ju inte kvar tyvärr. Det får bli i en himmel tillsammans med Jimi Hendrix.

Det där med Hendrix i himlen och ett liv efter detta är något som Peter Stormare tror stenhårt på.

– Det är mycket tråkigare att inte tro. Jag beklagar dem som tror att allting bara blir nattsvart. Då kan man lika gärna bli en gangster och gå omkring och mörda och råna folk.

The post Peter Stormare om nya serien: Helt sinnessjukt first appeared on Opulens.

KÅSERI. Ivo Holmqvist har besökt den danska huvudstaden och hyllar KB-hallen. Den uppfördes 1938 men brann ner 2011. Nu reser den sig ur askan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köpenhamnsutflykter före bron kunde inledas med en lättjefullt långsam sjöresa om man valde bort den skakiga flygbåten. Man tog helst tågfärjan Malmöhus till Frihavnen. Överfarten på halvannan timme var behaglig i den stora restaurangen: Tuborg eller Carlsberg (juløl eller paaskebryg om det var den tiden på året) och et stykke ostemad. Det sades att en legendarisk professor i konsthistoria ibland tenterade sina studenter där, fast det var nog mest en vandringssägen. Men sant är att en flygare på låg höjd kan se ett brett vitt streck på botten av Öresund: krossat restaurangporslin som slängts över bord längs rutten.

Och så fortsatte man med ett uråldrigt tåg in till Hovedbaneagarden. Det drogs av ett ånglok och hade gamla knirkande vagnar med breda läderremmar att dra ner fönstren med. Det skulle man helst låta bli, för kolrökens skull. Sedan kunde man gå på biffen på dagtid: i ena hörnet på denna imponerande centralstation fanns nämligen en biograf som visade Gøg og Gokke, de som hemma hette Helan och Halvan, eller den inhemska varianten Fyrtaarnet og Bivognen. Där upplevde man något som var alldeles otänkbart på bio hemma, att luften fylldes av röken från feta cigarrer.

Ut till Damhussøen som är lagom stor att vandra runt tog man sig med den rasslande sporvogn linie 14 från Raadhuspladsen. Föraren stack ner en järnstav genom en öppning i golvet och lade om växeln i spåret, det var spännande. Och konduktören på släpvagnen drog två gånger i en lina när han plingade för avfärd. En läsvärd dansk socialrealistisk roman från trettiotalet heter Der sidder en Mand i en Sporvogn, skriven av Mogens Klitgaard som dog i Sverige alldeles för ung. Inte långt från insjön slutade spårvagnslinjen i en vändslinga, vid ett av de sista hyreshusen på Peter Bangs Vej.

Då hade man passerat KB-hallen, ett imponerande sportpalats uppfört 1938 för Københavns Boldklub. Arkitekt var Hans Hansen, en av de framträdande danska funktionalisterna i en stor generation av sådana (bland annat var han Poul Henningsen behjälplig när PH-lampan ritades). Också som ingenjörsbedrift var det en märkvärdighet, med ett fritt betongspann på 42 meter som den gången satte rekord, uträknat av civilingenjören Christen Ostenfeldt. Han hade också konstruerat Knippelsbro som stod färdig året innan och vars vackra ärggröna torn med rundade hörn man fortfarande kan beundra när man kör in mot centrum.

I KB-hallen har man inte bara idrottat, den har också varit platsen för mängder av konserter: Duke Ellington året efter invigningen, Louis Armstrong liksom Helan och Halvan 1947, Frank Sinatra, Billie Holiday och Miles Davis på femtiotalet, Beatles i juni 1964 (sedan fortsatte de till Foresta på Lidingö), Rolling Stones och Bob Dylan två år senare, Simon and Garfunkel, Jimi Hendrix, Johnny Cash och Pink Floyd på 70-talet, och senare Iron Maiden, Mötley Crüe, Keith Richards, Björk, Lady Gaga, osv – en imponerande rad fram till Sort Sol 2011.

Just som man skulle hålla en erotikmässa en av de sista dagarna i september 2011  överhettades några halogenlampor och satte eld på några pappkartonger, och så brann anläggningen ner. Området spärrades av tills man rev allt för fyra år sedan, dock för att bygga nytt. Sedan ett par månader är allt klart, med invigning den 5 december av Hans Kongelige Højhed kronprins Frederik. Funktionalismens släta murar har ersatts med mera postmodern lekfull sprallighet, med en myckenhet glas: på kvällen med ljuset tänt förvandlas spannet till en väldig regnbåge.

Tågfärjan Malmöhus finns inte mer, inte heller båtarna vid Smörkontrollen. Flygbåtarnas saga är all, ångloket från Frihavnen puffar inte längre, och röken på biografen har vädrats ut. Nu kommer man över mycket snabbare och enklare från Malmö, fast inte billigare. Spårvagnarna har slutat gå och spåren har brutits upp: Ak hvor forandret! Jättebokstäverna KB på fasaden till denna köpenhamnska sporthall har plockats ner. Men den är fortfarande en arkitektonisk märkvärdighet, och det är fortfarande lätt att hitta till Peter Bangs Vej 147 på Frederiksberg.

The post Fågel Fenix i Köpenhamn first appeared on Opulens.

ESSÄ. “I used to live in a room full of mirrors / All I could see was me / Then I take my spirit and I smash my mirrors / And now the whole world is here for me to see”.

Jimi Hendrix textrader i låten Room Full of Mirrors fångar på många sätt upp spegelns betydelse i konsten. Spegeln symboliserar en form av narcissistisk självreflektion men den kan också användas för att spegla omgivningen och världen.

Myten om Narcissus, den vackre ynglingen som blev förälskad i sin egen spegelbild, är ett populärt motiv i konsten. Självupptagenheten av den egna selfien är också ett tema som är aktuellt i vår egen samtid. På Caravaggios målning från cirka 1599 ser vi hur Narcissus hänförd stirrar ner på sin egen spegelbild i en mörk skogstjärn. Under olika epoker har motivet skildrats i olika stilar som John William Waterhouse prerafaelitiska målning Echo and Narcissus (1903) till Salvador Dalís surrealistiska målning Metamorphosis of Narcissus (1937). Det som är gemensamt för alla dessa konstverk är Narcissus spegelbild som reflekteras i vattenytan.

Förutsättningen för att man som konstnär ska kunna måla ett självporträtt är också att man har en spegel som man kan titta i. Du har kanske noterat att blicken hos konstnären i självporträtten nästan aldrig är riktad rakt fram mot betraktaren utan sneglar åt sidan. Det beror på att konstnären har tittat i en spegel som stått bredvid honom när han målat av sig själv. I Johannes Gumpps målning Självporträtt med spegel och staffli (1646) ser vi hur detta fungerar i verkligheten. I målningen återfinns konstnären i tre versioner. Längst fram i bilden står han med ryggen mot betraktaren, på staffliet håller han på att måla sitt självporträtt och i spegeln ser vi hans spegelbild nästan i profil.

Salvador Dalí gjorde runt 1974 också ett självporträtt med en spegel. Målningen visar hur konstnären sitter längst fram i bilden på en stol framför sitt staffli. Framför spegeln sitter en kvinna med ryggen mot betraktaren. Både kvinnan och Dalis ansikten reflekteras i spegeln, så spegeln med sin ram blir den plats där själva självporträtten strålar samman. Spegeln i tavlan kan på ett intressant och lekfullt sätt berätta om något som du egentligen inte kan se i bilden. Om inte spegeln hade funnit i Dalis målning så hade vi bara sett personernas ryggar.

I samtidskonsten används spegeln främst i installationer för att bygga upp rum och skapa illusioner. Konstnären verkar nästan som en trollkarl som använder sig av speglar för att lura vår syn. Utanför Luleå ligger Treehotel som erbjuder sina gäster boende i speciellt utformade kabiner uppe bland träden. Ett av rummen man kan hyra kallas The mirror cube och består av en kub med spegelväggar på utsidan som kamouflerar stugan och nästan får den att försvinna bland trädtopparna. I alla fall skapas illusionen av att kuben svävar uppe bland träden.

Samma princip har Phillip K Smith III använt när han byggde sin stuga i nationalparken Joshua Tree i Kalifornien. På stugans fasad har varannan horisontell bräda på huset byts ut mot speglar. Även dörr och fönster består av speglar, så det skapas en illusion av att brädorna på fasaden hänger i luften och huset nästan är genomskinligt. Ännu ett exempel på spegelhus är konstnären Doug Aikens byggnad som också återfinns i Kalifornien. Huset är inspirerat av arkitekten Frank Lloyd Wright och har en fasad av speglar vilket skapar en känsla av en hägring där det ligger och “dallrar” i ökenlandskapet.

Som konstnär kan man också använda spegeln som en målarduk. När Daniel Kukla uppehöll sig under mars månad 2012 i Joshua Tree, fascinerades han av landskapets växlingar. Han fångade in dessa naturmotiv genom att använda ett staffli och en spegel, där naturen reflekteras i spegeln. Sedan fotade han av spegeln och staffliet i naturen. Det intressantaste  i Kuklas motiv är inte vad vi ser framför oss utan det som finns bakom oss och som reflekteras i spegeln.

På samma sätt använder Anish Kapoor spegeln som en målarduk i sitt offentliga verk Sky Mirror. Det består av en sex meter bred konkav spegel som är riktad mot himlen och som fångar upp och speglar vad som händer ovanför oss. Den har bland annat installerats nedanför Rockefeller Center i New York där den speglar skyskrapans torn och himlen ovanför. Himmelsspegeln blir ett ständigt växlande konstverk som förändras medan molnen drar förbi på himlen.

Listan på konstnärer som använder sig av speglar kan göras lång. Man kan nämna Jeppe Hein som bland annat skapat en spegellabyrint i New York som består av smala speglar som är uppsatta i tre kurvor som går in i varandra. Precis som Kapoors spegel reflekteras New Yorks skyline i labyrinten men den skapar också en fragmenterad och förvirrande verklighet för besökaren. Att skaka om betraktarens självbild är något som återkommer i Heins spegelverk. I Mirror canvas (2011) har konstnären använt sig av spegelfolie med diagonala veck som skapar en störd vågliknande reflektion i spegeln. Verket anspelar på konstnärens Lucio Fontanas serie med målningar från 1950-talet där Fontana gjorde snitt i målarduken för att på så sätt skapa en tredimensionell yta av en platt målarduk. Även i Heins Mirror Wall (2010) skakas verkligheten bokstavligen om när du tittar in i spegeln. Spegeln börjar nämligen vibrera när du står framför den och skapar på så vis en suddig och obeständig reflektion av verkligheten.

Men drottningen av spegelvärlden är nog den japanska konstnären Yayoi Kusama som förutom sina prickar har gjort sig känd för sina många spegelinstallationer. Redan 1965 skapade hon verket Infinity Mirror Room — Phalli’s Field i New York. Installationen bestod av ett spegelrum som skapar en oändlig reflektion av ett rum fyllt med polkaprickiga fallossymboler.

Kusamas spegelinstallationer är som gjorda för att tillmötesgå dagens besökares omättliga behov att ta en selfie, det vill säga om du hinner, för hennes verk är ofta så populära att museerna begränsar tiden på hur länge besökaren kan stanna i spegelvärlden. En besökare som nyligen besökte Hirshhorn Museum i Washington blev lite för ivrig över att föreviga sig själv att han snubblade och föll på en av Kusamas keramikskulpturer av en glödande pumpa som gick sönder. Hela händelsen påminner om myten om Narcissus som var så självupptagen att han blev förälskad i sin egen spegelbild och glömde världen omkring sig, eller för att åter citera Jimi Hendrix: “I used to live in a room full of mirrors / All I could see was me / “

The post Spegelvärldar – den självreflekterande konsten first appeared on Opulens.