LYRIK. Lis Lovén läser Judith Kiros aktuella diktbok “Det röda är det gränslösa” och funderar över poetens intentioner. “Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd,” skriver Lovén.

Det röda är det gränslösa
av Judith Kiros
Albert Bonniers förlag

Jag tänker mig att Judith Kiros skriver in sig i tid och rum, således in i kulturen. Hon börjar i medeltiden och man kan känna in kristendomens visioner genom Jesus. Det är som om hon, Kiros, vore en mystiker själv och jag tycker denna känsla är så kvinnligt religiös, i kött och blod, att jag inte vet om texten har en ironisk dimension eller helt enkelt är självupplevd. Jo, den, texten, känns i sin mystik så medeltida att det måste ligga djupa tankar bakom tänker jag. Boken heter ”Det röda är det gränslösa.” Och det är klart, kristusmystiken under medeltiden går genom kött och blod för att nå evigheten. Så desperat är viljan att gå inom för att gå bortom att kroppen som död och återuppståndelsen blir hela textens tema. Men vem ska återuppstå? Om det inte endast är de utvalda? Är det författaren som med medeltiden som källa letar efter effekter för att genomföra sitt konstnärliga projekt? Även när texten går från medeltid och tränger in i den postmoderna nutiden så lever ändå föreställningen om kött och blod. Och det gränslösa förstås.

Kanske ska jag nämna att Kiros tycks ha läst in sig i djupet på, en medeltida kvinnlig mystiker, Julian of Norwich. Denna kvinna utgör en bakgrund till Kiros bok. En djup ansats. Julian var den första kvinnliga, brittiska författaren som publicerades. Så vitt vi vet. Denna närläsning ger ju en djup bakgrund till Kiros eget sätt att läsa in mystik och djup uppenbarelse i kristendomens tecken-artade språk. Att medeltida författaren är en kvinna tror jag spelar roll för Kiros eget uppsåt. Hursomhelst ger detta en historisk ingång till Kiros anspråk.

Jag tror helt klart att de flesta konstnärer känner sig osäkra på om deras röst, deras egna känslor har bärkraft i kulturen. Så genomträngande är dessa känslor hos Kiros att man kan känna ett skarpt drag av detta Vill/vill inte…Att tillhöra och ändå inte. Och att återskapa sig själv. Man kan undra om det språkliga egentligen räcker till. För i språket manifesteras ett slags köttslighet.

Det är som om medeltiden, och med den Jesus som tematik, undflyr mig efter flera genomläsningar. Kvar finns en postmodern mystik med en diktens kropp som skriver in sig i ett slags köttslig annorlundahet. Så mycket postmodernitet framträder att blinkningen mot tid och rum vad gäller medeltiden står fram – kanske – som den ironi det troligen är fråga om, trots allt. Har författaren månne med denna blinkning lurat in mig i kristusmystik och medeltid? Men kanske är det inte Kiros avsikt att låta Kristi död bli till diktens eget förfall, men ändå! Och i detta sönderfall spretar orden åt olika håll som om de saknar ett socialt, samhälleligt fäste.  

I nutiden har dessa dikter, eller diktjaget, ingen socialt enhetlig kostymering, här måste man leta djupt efter en persona. Kanske gör detta att dikterna i sig tvingas bli avancerade, i sökandet efter en kropp, ett kött, ett kvinnligt blod – det röda – att skriva med. Och utan enhetlig kostymering blir dikterna utsatta för någons blick, den berömda ”blicken” tänker jag. Fast blicken, det tror jag nog, måste leta länge och väl efter något som håller ihop dikterna. Nutiden? Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd.

The post Avancerad och gäckande lyrik first appeared on Opulens.

BOTICELLI. En målning av den italienske renässansmästaren Sandro Botticelli har sålts på auktion för över 420 miljoner kronor. Målningen “Sorgernas man” från tidigt 1500-tal visar en bunden Jesus med törnekrona på huvudet, omgiven av små änglar.

Köpesumman är dock blygsam i jämförelse med vad man betalade för en Botticellitavla som såldes för ett drygt år sedan, då “Porträtt av en ung man som håller en medaljong” såldes för drygt 765 miljoner kronor. Det är den högsta summan hittills som ett verk av Botticelli har inbringat på en auktion.

TT Nyhetsbyrån

The post Jesusporträtt sålt för 420 miljoner kronor first appeared on Opulens.

INSIKT. Plötsligt får Jesper Nordström alla bitar att falla på plats angående KD.

Äntligen fattade jag till slut det här med Kristdemokraternas nya logga och gammaldags fina familjevärden och så. En effektiv präktig ren kristendom utan doft av besatthet och rökelsemystik à la ryskt 1800-tal, nej en religion som har den fina ambiancen av Niveakräm och lavendel i linneskåpet.

Ebba gillar inte för introverta sofistikerade utlöpare av världsreligionen i stil med Eckhart von Hochheims immanenta mystik eller Dag Hammarskjölds katolskt färgade lidandemystik. Nej, nej ta en gudfruktig apelsin vid köksbordet och gå sedan ut och predika liberalism. Ta en Jesussmoothie när ni simulerar medkänsla vid ett äldreboende som missköts utifrån den upphandlingspolitik som ni…eh vänta nu… faktiskt själva står bakom?

The post Gammaldags fina familjevärden first appeared on Opulens.

Missionsverksamhet är något jag länge förknippade med Afrika och unken kulturimperialism. Vi här i väst och I-länder åker till U-länder för trycka ner Jesus i halsen på folk med sina egna traditioner och trossystem. Men visst det förekom ju även mer handfasta hjälpprojekt som uppbyggnad av jordbruk, ekonomi och vaccinering i kristendomens namn, så det är ett komplext fenomen.

Fast så fanns ju också mission med inriktning på öst, tydligen för att motverka den ateism som var del av marxism-leninismen innanför järnridån. Med större risk och insatser kanske, då det helt enkelt sågs som subversiv verksamhet.

Som i fallet med den här EP:n, “Underjordiska kyrkan i Sovjet sjunger”, inhandlad på Citykyrkans Loppis i Örkelljunga. För er som inte känner till orten kan jag säga det är Skånes Jönköping med en frikyrka i snart sagt varje kvarter och där lokaltidningens insändare ofta har bibelreferenser i stil med Lukas 8:18.

Har du som jag en märklig fascination för penibel Jesuspop är det dessa skivbackar du skall dammsuga.

Som så mycket kristen amatörmusik på vinyl flyger det mesta helt under radarn. Är det en dokumentation av ett sångprojekt eller begav man sig verkligen till Sovjet med en bunt skivor för att dela ut som typ  flygblad? Det senare möjliga scenariot är ju onekligen ämne för lite ett slags “John Le Carré-mystik” där en figur från Filadelfiakyrkan står iförd trenchcoat och hatt och i smyg sprider lite falska svajiga svenska och ryska psalmer.

The post Veckans vax: Underjordisk sång first appeared on Opulens.

“Religion”: Av latinets religare, att binda. Att knyta sig till något. Till mystik, bok eller tradition, allt efter behag. Religionens historia är full av radikala tankar om värme och sympati som sen plockas upp och blir en förtryckande makt. Kyrkan har inte mycket med religion att göra.

När det gäller Ebba Busch rekommenderas att binda sig till Bibeln mer än Sveriges rikes lag. Två böcker som är sprungna ur samma källa månne men där valet nu visar hur djupt ens tro sitter. Pro primo: Leta upp passagerna där det talas  om de skriftlärda fariséerna och tänk några varv om dessa representerade lagen eller den djupt kända radikalism och solidaritet som snickaren från Nasaret förfäktade. Pro secundo: Läs passagen där det talas om den absolut syndfrie som må kasta första tweeten (en uppdatering till moderna förhållanden där).

Som överkurs kan rekommenderas lite hårdsmält vänsterkristendom genom att studera den helige Fransiskus skrifter. Notera gärna passagen där han ger bort sin mantel till en hemlös äldre man.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Religion är att binda sig first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter läser mellan raderna i Bibeln och drar vissa slutsatser och slår också ett slag för det genreobestämda och oväntade. “Trygghetsnarkomani leder raka vägen till Ingenting,” konstaterar han.

När upplevelser placeras i fack för att få en etikett och en förutbestämd tillhörighet dör de. Rädslan för ovissheten gör att det obekanta avfärdas just därför att det inte är förutsägbart och tryggt. Genrebestämning är lika trist som fasta tv-tablåer. Fönstren måste inte vara fyrkantiga bara för att de alltid är det. Runda fönster är uppiggande men nästan förbjudna. Fast man jublar om lyckas få syn på ett hjärtformat fönster − i Paris.

Att ha likadana prydnadslampor i fönsterlängor vittnar om denna skräck för det udda. Man vill visa omvärlden att man är stabil, pålitlig, och förutsägbar. Det är som om medelklassen står i kö och ropar: ”vi är små och rädda och vet inte vad vi ska tro”, när det dyker upp något de inte kan relatera till: ”Usch vad osymmetriskt, jag kissar på mig.”

Skepticism inför det oväntade är också ett problem inom litteraturen. ”Varför har poeten armbindel, är han fascist”? Kanske han vill gestalta ett tecken i tiden. Och vill visa hur två disparata former kan skapa oväntade upplevelser. Företagsfascism och god litteratur är ett otippat möte. Ingen poet har förrän nu ifört sig företagsbindel runt armen. Är det protest, skämt eller allvar?

Varför skulle konformismens fiender anpassa sig efter normen? Ingen stor konst har någonsin gjort det. Det är i mottagarens huvud det ska klicka Aha! Inte i författarens.

Bibeln är just en så genreobestämd bok som man kan önska. Fantastik och dystopisk fiktion ingår i storyn på samma explicita men samtidigt implicita sätt som i till exempel filmatiseringen av Margaret Atwoods A handmaid’s tale för att relatera till nutid.

Huvudpersonen Jesus avslöjar att han är en cyborg om man läser noga, mellan raderna, i Lukasevangeliet. I boken antyds också med ett par rader, att romarnas tillfångatagande av Guds son kanske aldrig har inträffat, att det var en av Paulus hallucinationer.

Händelserna kring korset kan för en dataspelare vara en avatarvärld med trollkarlar, affärsmän med portföljer och shamaner samlade framför den döendes altare. En uppspikad Jesus som sjunger är helt naturligt och får ingen reaktion alls. Med rondellhunder är det annorlunda.

Om det gränsöverskridande är tillräckligt otryggt finns det en sannolikhet för att mottagaren saknar referenser och därför inte kan härbärgera känslan.  Då finns en förutsättning för att mötet mellan verk och mottagare ska bli intressant på riktigt.

Den lågmälda upplevelsen i Arkadij och Boris Strugatskijs science-fiction roman Picknik vid vägkanten (som senare blev filmen Stalker av Tarkovskij) är en höjdpunkt. Det diffusa, ovissa och ogripbara skapar en suggestiv väv med referenser som kan knytas till Orwell och Huxley.  Var är vi, vart är människan på väg, var har vi varit?

Jag hävdar att det genreobestämda är en bra krydda. Dess verkan i till exempel skräck blir starkare om du inte är beredd på att det är skräck. Mitt hem och min trädgård kan vara en mysig trädgårdsfilm på TV om hur man planterar pelargoner, mysig tills man finner ett lik i rabatten. Då blir det liv i luckan. Fyndet får ingen särskild förklaring, händelsen förblir okommenterad. Filmen rullar på. Betraktaren lämnas traumatiserad. Krisgrupp! Krisgrupp! Det osannolika får en större effekt utan påklistrat epitet. Fantastik är en krydda som med fördel används med finess.

Unheimlich blir det med likadana prydnadslampor på rad i fönstren. Unheimlich om konsten inte tillåts sätta nånting på spel. Trygghetsnarkomani leder raka vägen till Ingenting.

The post Jesus var en cyborg first appeared on Opulens.

GUDSTRO. “Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared”, skriver Patrik Stigsson som läst Joel Halldorfs nya bok.

Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
Av Joel Halldorf
Fri tanke förlag

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum.

I Halldorfs nya bok bok är tesen att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet.

Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar.

Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor.

När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund så här:

“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”

Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i Bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.

Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?

Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?

Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen-konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger:

We’d go down to the river
And into the river we’d dive
Oh down to the river we’d ride

Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?

Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en konsert med Bruce Springsteen.

Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.

Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara mindre värd än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.

Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.

Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?

Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.

I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.

De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.

Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt – som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.

Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, islam, metoo och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet Tre andliga råd som han helt lämnar det historiska och religionssociologiska anslaget.

Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared.

Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Cirkling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation.

Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig?

Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.

The post Kyrkan ingen förutsättning för samtal med Gud first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. “Jag har spenderat flera månader i Tanger i den inre och yttre exilen och trotsar beröringsskräcken, försöker bistå fattiga med de få slantar jag har samt delar med mig av mina medicinska kunskaper från Sverige.” Cecilia Persson befinner sig fortfarande i ett nedstängt Marocko.

Det sista jag publicerade innan jag reste till Marocko för några månaders andhämtning från Sverige, var debattartikeln ”Kurderna behöver vår hjälp” tillsammans med forskaren Farhad Jahanmahan. Den turkiske diktatorn Erdoğans invasion i Syrien spred skräck hos alla kurder men nu är det tyst om både detta barbari och alla andra omänskliga övergrepp. Det enda det talas om nu dygnet runt överallt är corona, corona, corona och återigen corona.

Det finns över 70 miljoner flyktingar i världen. Det var redan katastrofalt illa i Grekland för alla flyktingar som spärrats in där under miserabla förhållanden och nu när corona lamslagit världen, så rapporteras om tårgas mot små barn. Världen har inte bara drabbats av vanvett utan blivit direkt ond och otäck genom att förneka alla andra tusentals problem som dagligen drabbar i det lilla och stora. Cynismen har inga gränser, i en verklighet som sätter gränser och avstånd. Det är som att leva i en skräckfilm av Alfred Hitchcock.

Place Aissawa, Zaouia Issaouia 1263. Citronmelissen som jag planterat utanför templet hänger trött och kippar efter andan och gräshoppor faller döda ner på marken. Är detta apokalypsen eller den nya tiden som börjat bulta på dörren?

Vi vet, jag och Farhad, vad personlig sorg är, den sortens smärta och tomhet som inträder när människor du älskade dör, men detta är den arketypiska och kollektiva sorgens tillstånd. Mänsklighetens svek mot själva skapelsen. Det finns inga andra liknelser att använda än dystopins, i en värld där corona tagit över civilisationen och humanismens credo om det barmhärtiga och solidariska. En mänsklighet i karantän, stängda sakrala rum, hundratusentals hemlösa svälter och arresteras för att de inte ha någonstans att bo eller råd att köpa munskydd. Här i Marocko lever gatubarn under mardrömslika förhållanden bland droger och råttor och det är självfallet ingen slump att de första som dog i Sverige var somalier i trångboddhetens segregerade och rasistiska svenska samhälle. Och, som vanligt är det klass som skriker högst: stålarna! I Sverige är det precis som alltid underbetalda städerskor och vårdbiträden som får fortsätta torka snor utan vetskap om det rör sig om corona eller vanlig snuva.

Farhad och jag skriver dagliga rapporter till varann med en ökad uppgivenhet. Jag inspärrad på andra sidan jordklotet i Tanger där militär marscherar på gatorna och över tusen personer arresterats för att de inte bar munskydd. Men hur vet vi att munskyddsförbudet inte också kan vara är en skenmanöver för att även fängsla oppositionella?

I Sverige är universiteten stängda och istället för studenter in och ut genom kunskapens portar är det nu den symboliska ”distansundervisningen” som härskar. Distans. Avstånd. Beröringsskräck. Egoism. Och att organisera hjälp till ensamkommande flyktingbarn är nu ännu tyngre än tungt nog, som det var redan innan corona, corona, corona. Vi fick besked den 17 april att Migrationsverket nu fattar beslut om att utvisa 14-åriga ensamkommande barn. Viseringstvång med militär och polis vid alla gränser och nu kommer ingen flykting in och alla demokratiska lagar och regler upphävs. Corona tillhandahåller den enda existerande lagboken.

Debattlustan övergår alltmer till en klagosång och det enda vi vet är att nånting mycket otäckt sker när corona får diktera allas våra liv och verkligheter oberoende dess skillnader och likheter.

Det är belysande för det allvar, den melankoli och goda vrede, som är ramen för Peter Sloterdijks produktion, att han redan 1966 i den tyska tidningen Der Spiegel fastslog med profetisk stämma att Gud kunde bara mänskligheten rädda. Och med Sloterdijks knivskarpa formulering: ”Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.” Redan i Kapernaum suckade Jesus uppgivet att ingen skulle följa hans exempel.

Om vi leker med tanken att Jesus är den grundläggande arketypen för läkaren, pharmakon, boten, lindringen, omsorgen, kärleken, så är frånvaron av detsamma kanske allas vår undergång? Om vi leker med den skräckinjagande tanken att corona är Guds straff så borde väl vår hållning vara att vilja väl, inte motsatsen? Jesus liknelser borde vara värdegrunden för vård och etik, inte byråkratiska myndigheter och korrumperade makthavare: ”Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’” (Matt 18:6)

Jag skriver till Farhad om gröna blad som dansar som grå skuggor på den smutsiga vita kalkstensväggen och om mosaiken som är söndervittrad. Måsar flyger som i panik på den klarblå himlen och undernärda katter skriker som desperata hungriga och sjuka hjälplösa barn. Debattlustan övergår alltmer till en klagosång och det enda vi vet är att nånting mycket otäckt sker när corona får diktera allas våra liv och verkligheter oberoende dess skillnader och likheter.

Jag har spenderat flera månader i Tanger i den inre och yttre exilen och trotsar beröringsskräcken och försöker bistå fattiga med de få slantar jag har och delar med mig av mina medicinska kunskaper från Sverige. En ytterst blek och svag variant av läkaren Jesus men åtminstone tror vi fortfarande på ljusets goda vägmärken men känner oss övergivna, i en öken, inte av Gud utan av människornas själviskhet och egoistiska iskyla.

En svart epik istället för Joshua Clovers röda. Vi ville skriva den stolta röda men svarta bokstäver hamras på ett vitt ark, nästan som ett testamente över demokratiernas uppgång och fall. Platon, Sokrates, Aristoteles, Descartes, Hegel, Karl Marx, Hannah Arendt, Simone Weil och Immanuel Kant, bor inte här längre. Upplysningens ideal har brunnit upp i den vulgära kapitalismens konsumtionsdyrkan: Köp dig ett liv för pengar!

Dansen kring guldkalven och den leende diktaturens neoliberala propaganda är som Davids kamp mot jätten Goliat. Moralen finns inte ens i magen, för att travestera Bertolt Brecht. Vi befinner oss på en fjärran galax och jag tänker på Rilkes berömda och uppfordrande dikt: ”Du måste förändra ditt liv”. Vi är tvärtom fastlimmande med klibbiga libidon i den privata sfärens neuroser och kapitaliserade tänkande och kännande. Samtidens medborgare pysslar med sig själva, bakar kakor, shoppar och förstör klimatet, och bryr sig inte om att ta ansvar för vare sig nutid eller framtid. Vi befinner oss i den leende diktaturen, där egot och det falska jaget tillber mammon och sprider apokalypsens neoliberala propaganda.

Vi vänder oss till Lukasevangeliet och Jakosbrevet. Dessa bestrålade texter som visar oss att det finns andra etiska val att göra men istället stängs ljuset ute av mörkret. I Sverige har Stadsmissionen tagit sitt sedvanliga ansvar för de över 30 000 hemlösa som nu drabbats skoningslöst av den själviskhet som följer i coronas svarta spår.
I Tanger är vi en förskingrad skara sufister, den frivillige läkaren i Tangers fattigaste områden, ja flera läkare och andra enskilda, som rusar runt i panik och försöker sätta plåster på det blödande samhället. Den gode läkaren har inte ens pengar till munskydd att dela ut och hans val att dagligen stå där med den vita läkarrocken utan ett öre i lön (han har inget annat än sitt eget civilkurage och läkarplikten) är ljuset i tunneln. Vi som sträcker ut den öppna handen kanske är de sista som tror på någonting nödvändigt i diasporan: omsorgen om det gemensamma! Civilsamhällena på världskartan kommer inte kunna axla offrens skrikande behov av hjälp. De alla miljontals förnekade offren i skuggan av corona som skall bära bördan av detta humanitära svek, men vi har åtminstone hygglig samvetsfrid att vi försöker välja rätt istället för fel.

The post Välj rätt istället för fel first appeared on Opulens.

ANSVAR. “Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj.” Crister Enander skriver om mannen från Transsylvanien som sover utomhus i ett prång vid Lunds domkyrka.  De tidigare två texterna om Petrus hittas här och här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidig morgon. Mycket tidig morgon. Jag sover sällan gott. Å andra sidan misstror jag ordstävet att bästa huvudkudden är ett rent och fläckfritt samvete. Caesar, denne grymme diktator i forna Romariket, framhöll ständigt att han ville omge sig med feta män som sov gott om natten. Då var han trygg, ingen av dessa män skulle orka eller äga vilja och kraft att omkullstörta hans despotiska envälde.

Vanlig vardag. Söndagen är förbi. Nu är det ännu en ny måndag. Utanför mitt fönster härskar hösten. Kylan, krispig och klar, är redan här. Sakta vänjer jag mig vid att leva i botten på denna kolsäck och famla mig fram i morgonmörkret. Himlens svärta är här för att stanna sina envisa månader. Som varje år.

Och även detta år säger jag som de senaste åren, att jag ska bli vän med vad som väntar; korta dagar, långa stillsamma pass vid skrivbordet och timmar då jag kan ligga i läslampans sken och vända blad, byta bok mot bok och om och om igen slarva bort det där anteckningsblocket som jag numera aldrig vet var det är. Varför är det i dessa moderna tider – i det eviga sken från mobilerna som alla tycks leva i – omöjligt att hitta en penna när man behöver en? Ett av livets många mysterier, dock sorterat under avdelningen för triviala spörsmål.

Elementet brusar ytterst svagt, som på långt avstånd. Hemtrevligt, tycker jag utan tvekan. Tryggt och vänligt. Redan halv fyra vaknade jag och satte på kaffet. Tvagade mig i hast därtill när Mollbergs blandning fick hett vatten över sig genom bryggaren. Det smakar ljuvligt. Sakta vaknar sinnena, även om det denna morgon verkar gå onödigt trögt.

Igår skrev jag några rader på Facebook om Döden och om Gud. Kommentarerna var ganska få. Märkligt, kan tyckas. Döden som annars alltid gör alla så muntra till sinnet. En hobby – tänkte jag – så god som någon. Igår kväll stötte jag kort på min vän Björn Sandberg, inget längre resonerande hanns med. Och Petrus dök också upp förresten. Just nu, och fram över november och december, har han tillgång till egen säng, tak över huvudet, även en dusch kan han använda. Många har frågat hur det gått för Petrus sedan jag senast skrev om hans dagar och nätter här i Opulens. Först nu, efter en tuff sensommar och tidig höst under evigt bar himmel, kan han äntligen sova sammanhängande nedbäddad i en vanlig säng.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Den största skillnaden för Petrus är inte, som man lätt tror, värmen eller skydd från vind, kyla och regn. Det är friheten från en plågsam och konstant stress. Natt efter natt, månad efter månad, i helg och söcken lika, vaknade han till, stup i ett, med ett ryck – rädd, desorienterad, orolig och osäker på om några aggressiva unga män eller killar tänkte roa sig med att försöka ge honom en omgång stryk. Han är ju hemlös. Han har sin plats tydlig och klar: längst ner på alla hierarkiers hackordningar, ja pinnen allra närmast backen.

Med andra ord: Han är tillåtet villebråd i nynazismens förvridna lilla vidriga värld. Och en man utan hem, utan arbete, ivägtvingad av nödvändighet från familj och vardag – brutalt lössliten från eget liv och vardagarnas sammanhang – tycks även vara vissa fulla studenters föreställning om en rolig stund på väg hem genom natten när krogarna stängt och tjejerna nesligt nobbat dem. Många nätter slets Petrus plötsligt ur sin ryckiga och ytliga sömn och var tvungen att snabbt försvara sig för att inte få sig ännu en omgång stryk.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Välutbildade och ytterst välbeställda unga människor visade sig från sin bästa sida. Min vrede sjuder och bubblar inom mig. Nynazister å ena sidan, rika bortskämda direktörsslynglar från Stockholm å den andra. Att vilja ge en hemlös man en omgång stryk har dessa två grupper gemensamt.

Denna ständiga stress, denna mäktiga oro och rädsla för egen säkerhet var nog det som Petrus plågades mest av. Det säger han själv i alla fall. Just nu, vid denna mycket tidiga timme, sover Petrus – säker, trygg och varm. Han ligger i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kapell. En ung präst, Hans Dahlén, har öppnat kapellet för honom. Domkyrkoförsamlingen, min granne bredvid Domkyrkan, hjälpte honom inte. Jag kom enbart så långt i mina försök och böner för Petrus, att de till slut fattade beslut om att hjälpa Petrus med två nätter på vandrarhem. Två nätter efter flera månader.

Kristligt sinnelag? Jesus heliga budskap? Evangelierna omsatta i handling? Jag vet inte, ärligt talat. När jag satt inne på Domkyrkoforum och fick veta att den duktiga och hjälpsamma Diakonen, Sandra Lindqvist, efter många om och men lyckats med att utverka denna hjälp av sin chef Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand – tillika doktor i teologi – tänkte jag automatiskt: ”Jaha, de vet lika väl som jag att detta är tomma ord, gester i luften. Det finns ingen sängplats att uppbringa på dessa villkor.”

Mycket riktigt. Ytterligare två nätter i sin utvalda fönsternisch i Domkyrkans gamla gråa sandstensvägg fick Petrus sova utomhus. I kyla. I regn. Jag förstår det inte. Domkyrkan är ofantligt rik. Det handlar om stora förmögenheter, inte bara om en smått förmögen församling vilken som helst.

Det jag känner är skam.

Jag känner vrede. Och stor beklämning. Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand ledde igår vesper – hon är i sitt prästämbete en utomordentligt duglig och duktig präst. Jag tvivlar inte på allvaret i hennes tro eller hennes kallelse.

Tvärtom vill jag mycket tydligt framhålla. I det avseendet känner jag respekt för både henne som person och vad hon uträttar som präst. Hennes utläggning igår kring bibelordet berörde mig och vidrörde något djupt inom mig. Men den attityd, den märkliga brist på vardagens handling och verklig förståelse för en fattig människas villkor, detta att “ta vara på sin broder”, ett centralt och bärande budskap i den kristna tron, som Svenska kyrkan och Domkyrkoförsamlingen uppvisat inför denna kristna trosbroder från ett annat och plågsamt fattigt land förstår jag över huvud taget inte. Det gör totalt stopp i tanken. Det är rent av ofattbart och strider, så som jag lärt mig och läst evangelierna, mot kristendomens grundläggande budskap. Min skam är ingen liten privat nyck, någon sorts idiosynkrasi. Min känsla av vrede är fullt och fast befogad. Någonting är fel – och grundläggande fel och skevt och vrångt – därinne i Svenska kyrkans svindyra skrytbygge. Ty flott och elegant är det.

Björn, Petrus och jag – för att nu återvända till gårdagskvällen – bestämde att vi en kväll under veckan som nu kommer ska laga och äta middag tillsammans. Det ser jag fram emot.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Oktobers kyla väller in över Europa. Den är avsevärt värre i Transsylvanien än vad den är här på våra nordliga breddgrader. Jag vill därför ha råd av er. Jag vill veta hur jag ska göra inför den annalkande vintern. Petrus har en dotter, hon heter Petronella och fyllde nyligen tio år. Hans hustru heter Maria. Han vågar inte ta sig hem förrän han lyckats samla tillräckligt med pengar för att klara av den hårda kylan.

Ved, mat, el, en del gas till spisen.

Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad – av ansvar och kärlek – att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj. Jag tänker hjälpa till så gott jag förmår.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Kanske är det övermod, rent av utslag av hybris, av mig att inte bara blunda och ägna mig åt mitt eget lilla liv utan inbilla mig ett det är möjligt att hjälpa en människa som jag råkade träffa på när han nyss levde utan tak över huvudet, utan säng, utan sammanhang. Jag vill inte att hans unga dotter ska frysa uppe i bergen under den kommande vintern. I många stunder, när jag bäddat ner mig och stängt min dörr bakom mig, har jag till och med upptäckt att jag har svårt att tänka mig att kunna sova och ha lugna dagar, varma ombonade nätter, om jag samtidigt vet att de hårda, isande och kalla vindarna från Sibirien gör deras liv outhärdligt därnere. Transsylvanien är mycket vackert. Men det är outhärdligt kallt under vinterhalvåret. Ved, varm mat, el. Hans dotter är på alla sätt lik våra döttrar, våra barnbarn, syskonbarn eller, för den delen, grannarnas ungar.

Petronella är duktig i skolan. Kanske är hennes pappa Petrus aningen mer krävande vad det gäller läxläsning och skolarbete än vad vi här hemma är vana vid. Å andra sidan, hela hennes framtid hänger på att hon fortsätter att vara duktig i skolan. Han vet det. Han vet hur det kan gå annars.

Petrus har länge, under många år, levt i en vidrig diktatur under en av modern tids mest hänsynslösa diktatorer här i Europa. Nicolae Ceauşescu har väl ingen lyckats glömma? Eller hans maktfullkomliga hustru Elena Ceauşescu som bland annat var besatt av att samla tusentals par med dyra skor från modehus världen över. Blodbesudlade läderskor, rad vid rad vid rad inställda i enorma garderober i deras palatsliknande hem.

Ohöljt förtryck. Läger. Avrättningar. En obegriplig fattigdom. Ett kuvat folk, tortyr. En hemlig polis med oinskränkt makt och befogenheter.

I över ett år, som ung, tvingades Petrus att göra militärtjänst inne i själva Bukarest, den sönderfallande och fattiga huvudstaden. Varje gång han nämner den tiden vid pansarregementet slår han omedelbart ner blicken och tystnar snabbt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag vet inte vad som drabbade honom. Antagligen får jag heller aldrig veta det. Den tiden är stängd och tillbommad i hans minne. Antagligen av goda skäl.

Det är inga stora summor som krävs för att familjen ska kunna överleva vintern. Men det är större summor än vad jag kan klara av att bistå med.

Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Därför vill jag ha hjälp. Ett sätt, det enklaste, är att skänka en slant till Petrus och hans familj – jag har ett nummer på Swish som går till prästen Hans Dahléns konto. Och de pengar som han redan fått har han, många gånger, bett mig att framföra hans innerligaste tack för. De kort han fick med posten gladde honom mycket. Det syntes på honom och inte minst på hur omsorgsfullt han sparade på dem, och försiktigt lade ner dem i ytterfacket på sin lilla ryggsäck.

Det finns andra och fler sätt. Tala med vänner. Förklara hur Petrus och hans familj har det, hur den kommande vintern riskerar att gestalta sig. Ge dem numret. Om ni är kyrkobesökare, be församlingen och prästen att hjälpa till. Enligt hävd och tradition kan den lokala kyrkan besluta att låta en söndags insamlade kollekt gå direkt till ett bestämt ändamål. Petrus familj är ett behjärtansvärt sådant.

Gryningen kommer sakta. Kring Domkyrkan svävar en stor skock råkor. De samlar sig för att ge sig ut från staden, ut på de många åkrarna. Snart vaknar säkert även Petrus – kanske är han redan uppe. Han ska, ännu en dag, som sju dagar i veckan, ge sig ut på gator och torg, leta efter arbete, samla burkar och även be om hjälp. Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Hjälp mig att hjälpa! På så sätt tror jag att till och med årets julmat kommer att smaka bättre. Men det är bara som jag tror.

The post Hjälp att hjälpa first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Jag finner det idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning, skriver Crister Enander i en rasande uppgörelse med en allt kallare samtid.

December, julmånaden som firas till minnet av Jesu födelse, borde vara en tid av glädje och tacksamhet.

Men december är ofta kall, vinden hård och svidande och tuggar sig in i märg och ben. Minusgraderna kryper neråt. Bland de allra fattigaste, till exempel de mentalsjuka som inte längre får den vård de behöver och många andra som piskats och drivits ut från samhällsgemenskapen, är det många — ja oanständigt många — som inte ens har tak över huvudet eller väggar som skyddar mot isvindarna.

Tidigt på morgonen, långt innan de välanpassade ens slagit upp ögonen och än mindre lämnat den varma sköna sängen och härliga inomhusvärmen, hämtas uteliggarna som dött av kylan under natten. Anonyma bilar rullar fram i skydd av mörkret till de anonyma livlösa kropparna.

Ingen ska dessa de, fattigaste av bröder och systrar, få störa ens i döden.
Jag har sett det några gånger. Stela som stora bräder läggs de i säckar och hivas in därbak på bilen.

Summan av ett liv.

Spillror av ett kollapsat samhälle.

Inget samhälle är någonsin bättre än vad som uppvisas när det tar hand om sina svaga och minsta. Sedan får de mäktiga och rika rabbla sina hjärnbedövande ramsor och lögner hur mycket de vill. Tomma ord. Ihåliga människor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag känner enbart förakt, ja, förakt och vämjelse, inför tidens egoism och dessa omänskliga människor som förvandlats till en sorts empatilösa monster, avskalade sina känslor och förmågan till inlevelse. De borde fira Djävulens ankomst, inte Jesu födelse.

Men vem bryr sig egentligen om dessa falskspelare och fifflare? Cyniska manipulatörer som ser allt i siffror, som vinst eller onödiga utgifter. Människor av kött och blod blir döda decimaler på en dataskärm.

Glöm inte den där bilden: stela som bräder!

Ihjälfrusna i ett av världens rikaste länder.

Med de massiva angreppen på grundläggande och för många helt livsavgörande sociala nätverk som pågår oavbrutet, och eskalerade under Alliansens tid vid makten, måste gamla frågor ställas på nytt och dagens frågor formuleras på andra sätt.

En hemlös i Mörbylånga fick nyligen ett litet tält av Socialen i stället för att få hjälp med en bostad. Vem av beslutsfattarna eller vem av socialtjänstemännen i landet är beredd att övervintra i ett tält? Jag tycker på allvar att de ska prova på det. De borde tvingas att prova, inget annat tycks ju fungera i denna förhärdade tid.

Gapet mellan moraluppfattning och lagstiftning är numera fatalt stort. Vad många, ja, jag tror rentav överväldigande många, håller för moraliska sanningar står i öppen strid med de lagar och förordningar som gäller i dagens Sverige. Vad händer med ett samhälle där diskrepansen blir för stor? Förtroende vittrar självfallet sönder. Rättssamhället riskerar att reduceras till en pappersprodukt, en ihålig radda tomma ord och paragrafer utan fäste i vardagslivet.

Jag kan redan i dag utan ansträngning tänka mig en rad situationer där jag knappast skulle tveka att följa mitt samvete, min övertygelse om vad som moraliskt är rätt, och därigenom bryta mot lagen. Många gör det utan att tveka. Flyktingar undan tortyr, förtryck och grymma krig hålls gömda för att skydda dem från polis som ska verkställa beslut om utvisning och hemtransport till länder där en säker död väntar.

Samhällskontraktet är, som jag ser det, brutet på en mängd områden. Rent filosofiskt gör det uppror till en nödvändig och, tillspetsat uttryckt, laglig rättighet — ja, till och med en skyldighet. De styrande har svikit folkets förtroende.

Hur länge kommer vi till exempel att acceptera och uthärda utförsäkringar från sjukförsäkringssystemet? När tål vi inte längre att se cancersjuka tvingas ut och förnedra sig i arbetslöshetsköerna och därmed förkorta sina liv ännu mer än deras sjukdom redan dömt dem till? När blir de drabbades och sjukas svåra lidanden för mycket för vår moraluppfattning? När har vi helt enkelt fått nog?

Jag finner det redan idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning. Och jag är fullt medveten om att det är en såväl vansklig som ytterst farlig situation. Men ansvaret är inte mitt. Det är heller inte ditt. När avståndet mellan medborgare och makthavare blivit så stort att lagarna inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet är det politikernas skyldighet att skapa nya lagar.

Samhällskontraktet är, som sagt, brutet — av makthavarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Spillrorna av ett kollapsat samhälle first appeared on Opulens.

HELGTEMA. Imorgon fredag utkommer inte Opulens. Under helgen kan ni passa på att läsa de tre texter vi samlat till ett litet minitema med anledning av Kristi himmelsfärd.

Varför kyrka, varför kristendom?
Vilka skäl finns det egentligen för ett barn av dagens värld att hålla fast vid en klassisk kristen tro? frågar sig Marcus Myrbäck.

Salamander
Dikt av Kristian Lundberg

Legenden om den syriske munken Bahira
Hur har det judisk-kristna bibliska stoffet funnit vägen till islam och blivit en integrerad del av islams religiösa tradition, om än i förändrad och omstöpt form? Thomas Notini skriver om ett mysterium.

The post Vi syns igen på måndag! first appeared on Opulens.

KRISTI HIMMELSFÄRD. Dikt av Kristian Lundberg. 

S:t knuts torg är en öppen plats
där skuggorna från tiden före kriget
kan samlas för en kort ledig stund tillsammans
en bit bort går det att urskilja männen
som upplevde tiden efter det första kriget
generationer av hunger, ibland kan man
skymta närapå spöklika blickar röra sig
likt svaga lampor över torget, en containerhamn
för skuggor som kommer, andra skuggor som skall gå
de personer vi saknar ropas in här varje morgon och eftermiddag
det påminner mer om uppropen inför hamnarbete eller tillfälliga
inhopp på lager, flyttfirmor, olika typer av springbud
den fräna doften av billig alkohol, urin, svett
du frågar mig en morgon om jag tror att vi kan leva här
du ser inte deras ansikten, deras mörka kläder, som var de
svepta för döden redan långt innan de slutats andas
en annan morgon förstår jag att vi aldrig levde här
du var redan borta, du hade aldrig ens nått fram
det går att sikta avstånd genom tid och rum
de tar fäste på oss, dessa tysta mörka kroppar
det är inte bara de som bryts samman, det är inte
de som söndrar oss, de fläker kött från ben, särar
muskler från muskler
det är sådant som sker en tidig morgon
det är sådant som bryter stillheten i kvarteret
det är sådant vi möter i den kommande sommarens
första värme, vi kan ibland känna det som en svag
svag aning av fukt som fördrivs, Kristus, du
som är både lejon och antilop, riv sönder
kroppen, bit dig fast i hans strupe, åderlåt honom
det här är kvarter där det går att sjunka undan
det här är bara de mörka kalla fattigkvarten
stryk undan ditt hår, fråga mig ännu en gång
om vi kan leva här, ingen kan leva här, ingen
kan läka samman, vi kan bli till tunna skuggor
samlade runt torgets bänkar, på väg bort mot
vattenpumpen eller tobaksaffären
ingen kan bära tyngden av den frånvaro du blev
du är tomheten vi aldrig lyckas fylla upp till brädden
fattigdomen ingen kan köpa sig fri från
du kommer ibland lätt lätt, lika försiktigt som den
första frostnatten, det finns blå gula röda och vita
blommor, stela och kalla av köld, tyngda
ingen kan lägga av sig kylan
låt det inte ske, lilla stjärna, Kristuslik som bara
söner kan vara, du slog ett ljust hål rakt genom mig
du lät oss upplösas, försvinna
det finns en rad i Jobs bok
där man talar om änglar och lika gärna
kan mena stjärnor eller sång
det ryms i en och samma svindlande rad
det finns lite senare i samma bok
en djup mörk brunn, det är i den vi
slänger benknotor, broskbitar, delar
av kroppen det inte går att bränna upp
Kristus, erövraren, vilse som ett barn i öknen
en son bland söner, den här smaken av blod
i munnen, den här smaken av metall i munnen
du är den smaken, du är smaken av söner
den bittra drycken av fäder
en djup mörk brunn utsprungen mitt i klippans fäste
dränk honom där, dränk gossen där om du inte kan
krossa hans bakhuvud
slå upp dörren på vid gavel
kasta ner hans kropp
slå den i tusen bitar
skilj ben från ben
mjuka delar från hårda

Alla artiklar av Kristian Lundberg

The post Salamander first appeared on Opulens.