TV-SERIE. Love Child bär på ett stort stycke kärlek, många närbilder på tårfyllda ögon och sextiotalsmiljön är förbluffande väl iscensatt, skriver Christoffer Andersson.

Love Child
SVT

Summer of Love, Flower power och Helter Skelter. Året är 1969, Neil Armstrong går på månen och fängslar världen och Mick Jagger är i stan. Men allt är inte blomstrande glatt och glättigt i SVT-aktuella Love Child (2014). I det förföriska sextiotalets Sydney, Australien, ligger Kings Cross Hospital och här inne finns en sluten avdelning för unga och ogifta blivande mödrar: Stanton House. Där stänger föräldrar in sina döttrar därför att kvinnor som blir gravida innan giftermålet är en skymf.

Vivian Maguire (Sophie Bloom) är på väg hem från skolan. Det är en helt vanlig dag och hennes pappa hämtar henne i skolan som alltid. Pappa bjuder dottern på dryck ur en termos men vad som finns i termosen säger han inget om. Vivan somnar i passagerarsätet. Pappa åker hem, mamma kommer ut med packning och innan dottern riktigt vaknar har pappa skjutsat henne till Stanton House för att bo tillsammans med fem andra kvinnor.

Joan Miller (Jessica Marais) har återvänt till Sydney efter några år i London, England, där hon utbildat sig till barnmorska. Hon avbröt utbildningen alldeles innan slutexamen men vad som fått henne att avbryta är höljt i dunkel. Hur som helst är hon tillbaka där hon en gång började, till sin fars förtret, på King’s Cross Hospital. Hon installeras av den hårdföra husmodern och föreståndaren Francis Bolton (Mandy McElhinney) på förlossningsavdelningen samma dag som Vivian anländer till Stanton House.

Francis Bolton är en tuff husmor som ser som sin uppgift att bestraffa kvinnorna och att adoptera bort de kommande spädbarnen till goda och värdiga hem. Det vill säga hem där kvinnan inte är ensamstående och där det finns en man som kan försörja sin familj. ”The bloody sexual revolution have a lot to answer for” säger Francis till Joan i slutet av deras första möte. Hon säger det bittert, som om hon satts att försvara de blivande barnen från den sexuella revolutionens konsekvenser, det vill säga oansvariga mödrar och frånvarande fäder.

Love Child är en serie om de lagstadgade tvångsadoptioner som genomfördes i Australien mellan 1951 och 1975. 2013 bad australienska ministeriet officiellt om ursäkt till de cirka 150 000 som tvingades överge sina barn. Före detta premiärministern Julia Gillard höll tal i Canberra för en känslosam publik, där flera av kvinnorna som utsattes för tvångsadoption under perioden som lagen gällde var närvarande.

[Spoilervarning!] Annie Carmichael (Grace Gilbert) är den första av kvinnorna att föda och hela förloppet är trovärdigt och filmiskt gripande. När det är dags för ett sista krystande nickar överläkaren Patrick McNaughton (Jonathan LaPaglia) åt två barnmorskor och de håller upp en handduk över magen på Annie så att hon inte kan se spädbarnet. Med sina sista krafter rycker och sliter Annie i två barnmorskors grepp i förtvivlan för en skymt av sitt nyfödda barn. Det hjälper inte. Frances rycker in och förklarar att barnet mår bra men någonting mer kommer Annie inte få veta.

Love Child bär på ett stort stycke kärlek, många närbilder på tårfyllda ögon och sextiotalsmiljön är förbluffande väl iscensatt. Sydney sprudlar av 60-talsrevolutionens utmanande klädsel och excentriska frihetsvurm men allt är inte så glättigt som det ser ut. Kontrasten mellan paradis och misär ligger hela tiden och pyr i kulissen. Serien gjorde storsuccé i Australien 2014 och det återstår att se om den får samma stormande mottagande i Sverige.

The post Ett paradis med misär i kulissen first appeared on Opulens.