BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1.

Tractatus Philosophico-Poeticus av Signe Gjessing
Recension av Erik Bovin
Översättning av Helena Boberg
Modernista

En  poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus av en poet som visar att de danska poeterna besitter ett mod och ett självförtroende som det svenska så kallade avantgardet saknar. Det, och mycket annat, kommer Erik Bovin att tänka på när han läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något – ändå fungerar det.

2.

Väder av Jenny Offill
Krönika av Robert Myhreld
Översättning av Alva Dahl
Natur & Kultur

Amerikanska Jenny Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord – och Robert Myhreld gör inte en diametralt annorlunda läsning En bok som är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig – och hela tiden med en glimt i ögat.

3. 

Bron över Tangagata av Eiríkur Örn Norðdahl
Recension av Thomas Almqvist
Översättning av John Swedenmark
Rámus

Bron över Tangagata är en lustfylld kärlekshistoria mellan dels berättaren Halldor och hans granne Gyða, och dels mellan Halldor och den lilla staden Isafjörður på Island. Örn Norðdahl rör sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Örn Norðdahl skildrar småstadslivet och hur det är att bo i världens utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont till något alldeles eget. Han är en skarpsinnig iakttagare och väldigt intuitiv i sitt sätt att berätta, när han gestaltar människorna som intrikata och motsägelsefulla. ”Bron över Tangagata” är en bok om kärlek men också om livet och livets tragik. Såsom han skildrar världen, gör han den gripbar men ändå på samma gång obegriplig, vilket förbryllar en aning. Här finns både nödvändig distans och ironi, men framför allt en försonande humor.

Kristallklart genomskinligt – och samtidigt enormt uttrycksfullt.

The post Boktips: Från dansk poesi till isländsk kärlekshistoria first appeared on Opulens.

ROMAN. Robert Myhreld väljer att läsa en roman i syfte att bli på gott humör. Men så enkelt var det ändå inte.

Utgångspunkt: jag läste Jenny Offills roman Väder med inställningen att jag skulle bli glad. Rätt och slätt, inga större tilldragelser fick förekomma, exempelvis ett tredje världskrig, förintelseläger eller Katerina Janouch-citat. Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord. Boken är bra, oroa er inte, det här blir inte en diametralt annorlunda läsning bara för att visa hela den internationella (det vill säga den amerikanska, engelska och svenska) recensentkåren att de inte kan läsa. Romanen har utan tvekan gjort sig anställningsbar för en andra tryckning.

Jag blir naturligtvis inte besviken men inte heller alldeles till mig. Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Boken är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig och det finns hela tiden en glimt i ögat. Handlingen är enkel att känna igen sig i och sidorna är luftiga och asterisker särskiljer textstyckena. De små händelserna blir om man förstorar upp dem allvarliga. Missbruk. Hur man kan bosätta sig och förbereda sig för klimatets undergång. Kapitalismens konsekvenser.

När detta skrivs har delar av Kanada brunnit bort och områden i Centraleuropa tycks snart vara blott ett minne, bortsvepta av dödsfloder. Aktuella tilldragelser – liksom boken.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Underhållning medan katastroferna pågår first appeared on Opulens.