FÖRNYELSE. Charlotte Wiberg guidar oss genom en genom en filmgenre som de senaste tio åren genomgått en avsevärd förnyelse. 

Skräckfilm är typiskt en genre med ganska lågt anseende. Kritikers misstänksamhet plockar upp varje genretypiskt drag och använder det emot filmerna. Men under senare år har det blivit lite annorlunda. Respekten har vuxit och vissa filmer har fått full pott i betyg. Det beror på förändringar inom själva genren. Men någonting har ju också fått regissörer med tydliga konstnärliga och uttrycksmässiga ambitioner att vända sig till skräcken. Dess möjligheter att på allvar utforska existentiella och sociala teman har tagits i bruk. Kanske kan en jämförelse dras med Weimartiden och den tyska expressionistiska filmen, som inte sällan var just skräckfilm.

Den renässans skräckfilmen nu är inne i började omkring mitten på 2010-talet. 2014 kom två skräckfilmer som båda var nyskapande, konstnärligt intressanta och samtidigt så förankrade i oglamorösa existentiella villkor. Jennifer Kents Babadook (Australien) har en kämpande ensamstående mamma med en charmig men svårhanterlig son i centrum (minns inte om det är uttalat, men diagnoser som ADHD eller Aspergers känns närliggande). Det monster som drabbar dem, i form av en barnboksfigur, är som en manifestation av alla deras problem och de lär sig hantera den på ett kreativt sätt. I It Follows (David Robert Mitchells, USA) är död och dödsångest en sexuellt överförbar sjukdom, och vi rör oss inte i de irriterande välbärgade tonåringarnas kretsar utan hos dem som har det mest nedgångna huset på gatan och ses som “white trash”.

Därefter har en rad intressanta filmer och regissörer presenterat sig. Några har blivit till skräck-auteurer som Robert Eggers, Jordan Peele och Ari Aster. De båda senare kom båda 2019 ut med stort uppslagna filmer som av vissa hyllats som mästerverk – Peele med Us och Aster med Midsommar. Asters film delade publiken totalt. Några av mina bästa vänner hatar den, jag tycker den är ett mästerverk och älskar Asters orientering mot att bygga upp egna små världar, något som också fanns i hans tidigare Hereditary (2018). För mig hade Us kunnat vara en fantastisk allegori över USA men nådde inte riktigt fram. Peele är dock en oerhört viktig regissör eftersom han arbetar utifrån ett svart perspektiv, och uttryckligen talar till de svarta skräckälskare som alltid funnits men aldrig riktigt inkluderats i genren.

Det finns också ett betydligt större antal kvinnor som arbetar i genren i dag. Två aktuella, mycket starka filmer är exempel på det: Natalie Erika James Relic som har premiär på bio 19/2 och Rose Glass Saint Maud som går på bio, i alla fall i Malmö. Den förstnämnda handlar helt enkelt i egensinnig skräckform om de skrämmande aspekterna av livets sista faser (och den har varit en följeslagare till min sorg efter min mor, som dog för lite mer än ett år sen). Saint Maud är en otäck och världslig film om en ung kvinna som tror sig vara heligt besatt.

En skulle helt enkelt kunna säga att den nya skräckfilmen är mer inkluderande och skildrar andra miljöer än de vanliga: high school-eleverna, de konventionella vita familjerna som flyttar in i ett besatt hus och den ständigt återkommande kristendomen. Under skuggan av Babak Anvari från 2016 utspelar sig i Teheran under kriget mellan Iran och Irak. A Girl Walks Home Alone at Night av Ana Lily Amirpour är en vampyrwestern som utspelar sig i ett slags låtsas-Iran i amerikansk ökenmiljö. Och en av förra årets bästa filmer, His House av Remi Weekes är huvudpersonerna afrikanska flyktingar vars skräckfyllda resa följt med dem till den otrygga miljö de förvisats till av myndigheterna.

Långt ifrån alla av dessa filmer går upp på bio, alltså inte heller under pandemifria tider. Säkrare biokort är den typ av mer konventionell skräckfilm som riktar sig till en ung publik – som Insidious– eller Annabelle-serien. Det finns risk att genren delas upp i två delar: artsy ”finskräck” och konventionell ”fulskräck”. Jag som skräckfilmsälskare är mycket glad för den konstnärliga renässans genren genomgår. Men jag ser också fram emot premiären av Scream 5 nästa år. Ibland behövs också en blodig slasher med hög body count.

The post Skräckfilmens renässans first appeared on Opulens.

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda och även om vi tacksamt nog slipper estetiserat avklädda övergreppsscener hade den i undertecknads ögon vunnit på att kapa det värsta våldet. Karolina Bergström har sett The nightingale som har svensk premiär idag fredag.

The nightinggale
Regi: Jennifer Kent
Manus: Jennifer Kent
Medverkande: Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr m.fl

Det känns lite märkligt att ha sett en sevärd film som det ändå tar emot att rekommendera till andra. Men The babadook-regissören Jennifer Kents hämndsaga The nightingale är bitvis så pass obehaglig att se, att jag stundtals finner mig själv titta bort från filmduken bara för att slippa ta in det som skildras. Det betyder inte att det rör sig om en dålig film – bara att det rör sig om ett verk med väldigt tydliga gestaltningar av sexuellt och fysiskt våld.

I fokus för handlingen, som utspelar sig år 1825 på den australiska ön Tasmanien, står den unga irländska fången Clare (Aisling Franciosi) som tjänstgör som tjänsteflicka hos den brittiska armén. Van Diemens land, som var öns namn fram till mitten av 1800-talet, fungerade vid denna tid som straffkoloni för enorma skaror brittiska och irländska fångar vars arbetskraft nyttjades för att bebygga det koloniserade landet. Efter avtjänat straff hade de möjlighet att själva bosätta sig där som fria invånare. Clare, som tillåtits att gifta sig under fångenskapen, hoppas nu på det intyg hon rättmätigt borde få efter sitt avtjänade straff, men den sadistiskt anstrukna löjtnanten (Sam Claflin) hon tjänar vill hellre ha henne som sin privata sångfågel och kropp att utnyttja än ge henne friheten. Ett bråk mellan Clares make Adrian och löjtnanten slutar i en ofattbar tragedi, och tillsammans med den aboriginske spåraren Billy ger sig Clare ut i vildmarken med ett enda mål – brutal hämnd.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Då Kents film visades under filmfestivalen i Sydney ska ett trettiotal personer ha lämnat salongen på grund av de ingående våldsskildringarna, och faktum är att även om stjärnskottet Franciosi gör en magnifik gestaltning av Clare tar det sexuella och fysiska våldet bitvis helt över historien på ett sätt som får en att ifrågasätta själva syftet. Jennifer Kent har i intervjuer menat att en manlig regissör som skildrat samma slags våld troligtvis hade bemötts annorlunda, och att hon också mottagit positiva reaktioner från överlevare av sexuella övergrepp som sett filmens hämndtema som befriande. Men faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda, och även om vi tacksamt nog slipper estetiserat avklädda övergreppsscener hade The nightingale i undertecknads ögon vunnit på att kapa det värsta våldet.

För filmen är också en obehagligt sanningsenlig skildring av de koloniala övergrepp som begicks av britterna mot både fångarbetare och mot aboriginer, även om själva karaktärerna är uppdiktade. Inte ens fången Clare vill i början uttala Billys namn utan kallar honom för ”boy”, och utan en vit person vid sin sida som alibi för sin existens riskerar en aborigin att bli dödad på direkten. För en åskådare är det lätt att fyllas av samma glödande hat mot engelsmännen som snart också förenar Clare och Billy i gemensam förståelse. Det är likaså svårt att inte låta bli att på samma sätt som Clare önska livet ur hennes plågoandar. Samtidigt blir det snart klart att ingen är en vinnare i detta hierarkiskt uppbyggda ingenmansland, där inte ens britterna innerst inne vill vara kvar.

Av den suggestiva psykologi som gjorde Jennifer Kents genombrottsfilm The babadook till en sådan succé finns inte mycket att hitta i The nightingale, som mer förlitar sig på ett rättframt och inte alltid helt välregisserat berättande. Men när kameran väl får vila på Clares och Billys ansikten spelar resten ingen roll – deras lyskraft lyser upp inte bara den mörka trollskogen utan hela filmen.

The post Våldsam hämndsaga first appeared on Opulens.