ROMAN. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i, skriver Camilla Carnmo som läst Dammsuga i mörker av Jen Beagin.

Dammsuga i mörker av Jen Beagin
Översättning: Johanne Lykke Holm
Wahlström och Widstrand

Den här boken är vad som käckt skulle kunna kallas för ett litet lyckopiller och är det något vi behöver i dessa dagar (jag vet, vi ska egentligen inte säga de orden) så är det just sådant som piggar upp. Jag blir oerhört upplivad av Jen Beagins dammsuga i mörker. Först av omslaget, en dammvippa med strutsfjädrar mot rosa bakgrund. Bilden för tankarna till en stiliserad bild av ett sköte. En triangel av könshår och linjen mellan låren. Kongenialt med bokens innehåll som handlar om städning och sex. Därmed också om klass och kärlek, vilket gör den oavbrutet intressant.

Författaren Jen Beagin har arbetat som städerska, liksom huvudpersonen Mona gör. Jen Beagin delar med sig av konkreta städtips (till exempel tar salt på en citronhalva bort rost). Medan Mona jobbar, och annars också, för hon ständiga dialoger med Terry Gross, en radioprogramledare i Philadelphia. Terry Gross är en verklig person, här är hon Monas inre följeslagare, hennes lite lugnare överjag som hjälper Mona att ta sig igenom jobbiga situationer, som när hon hittar bajs på helt fel platser i ett av husen hon städar.

Jen Beagin är väldigt rolig. Dialogerna är mitt i prick, iakttagelserna exakta, underfundiga. Hon beskriver situationer att garva högt åt i bästa situationskomedistil. Hon skriver alldeles sakligt. Hur skruvat, knäppt och bisarrt ett händelseförlopp än är skildrar Jen Beagin det med samma lakoniska understatement-stil. Det är ljuvligt.

Mona är i själva verket en tragisk figur, inte sorglig men sorgsen, ensam, förvirrad. Mona har flytt/flyttat från Kalifornien till New Mexico eftersom hon sörjer en förlorad pojkvän. Hon hyr en del av ett hus av ett hippiepar som hon kallar Yoko och Yoko “eftersom båda är usla musiker”. När hon städar andras hus tar hon foton av sig själv i husägarnas kläder. Mona är också fotograf men tror inte riktigt att hennes konst håller. Hon blir vän med de hon städar hos. Blir krokimodell. Blir kär. Tyvärr blir hon passionerat och besatt förälskad i en fantastisk man som sedermera visar sig bo i en av villorna hon städar. Det går helt enkelt inte så bra för Mona. Mörkret är den perfekta grunden för humorn.

Den sakliga tonen som Jen Beagin har, hennes precisa timing och distinkta dialoger – i smart samklang med intrigen, karaktärerna och stämningarna – gör att jag totalnjuter av att läsa hennes roman. Jag blir upplyft, upplivad, glad. Glad av att boken är rolig, glad över att den är sorglig, glad åt att Jen Beagin har skrivit den här boken. Dammsuga i mörker är feelgood för mig – underhållande samtidigt som den behandlar läsaren som en människa med ett fungerande intellekt. Problemet med böcker som klassas som feelgood är oftast att jag alltid känner mig förolämpad av alla irriterande övertydligheter och därför mår dåligt i stället för bra. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i. Språket i Johanne Lykke Holms svenska översättning sjunger utan skav. Det är helt enkelt så att jag älskar denna bok, lättheten den har och tyngden den utgår ifrån.

The post Ett lyckopiller som utgår från tyngd och mörker first appeared on Opulens.