NETFLIXFILM. Christoffer Andersson har sett Bo Burnhams Netflixaktuella film Inside och är entusiastisk: “Han gör sig till levande manifest för samtidens problem, sedan växlar han upp. I Inside gör han det bättre än någonsin.”  

Bo Burnham gör det igen: sammanfattar vår tid brutalt, förklarar hur världen fungerar och ackompanjerar med excentriska danser och ljusshower. En smutsig strumpa förklarar i en buktalarsekvens att världen som vi känner den idag är konstruerad av blod och folkmord och självförverkligandet, det är de privilegierades arroganta sätt att bidra till välmående och välstånd. Ingen fyller George Carlins stora skor som Bo Burnham och i den senaste Netflix-specialen Inside (2021) visar han det kanske bättre än någonsin.

”Can I heal the world with comedy?” Sen en kakafoni av filmklipp, mer eller mindre sammanhängande. Han sköter allting själv i sitt hem, i ett kalt, stökigt arbetsrum bland musikinstrument, filmutrustning, lampor, kablar, kläder – och en bäddsoffa. Även om han klivit undan scenen har han tagit komedin längre, inte bara i fråga om skrivet material utan den filmiska experimentlustan som spritter av samma knivskarpa samtidskritik som orden. Han är skäggig och ovårdad, trött och sliten, och plötsligt lyser han upp i någonting excentriskt, nästan hysteriskt. Kontrasterna mellan högt och lågt blir en del av den visuella konsten.

”If your house is on fire, call me and I’ll tell you a joke” skämtar han i en av de medryckande låtsekvenserna. Vita medelklassmän får stryk i vanlig ordning. Jeff Bezos får några rejäla smällar och vita kvinnor på Instagram blir djupt förödmjukade. Sparkarna åt internetgenerationen är han fortfarande trogen: hyperaktiva människor för vilka ”apati är en tragedi” och ”tristess är ett brott” får stå ut med svidande kritik. Precis som miljöaktivister, religionsfanatiker och motivationsföreläsare när George Carlin växlade upp (R.I.P. George!).

Inside är framför allt experimentell, som vore varje nytt klipp ett infall. Men budskapet går fram: det är svårt att sitta instängd, speciellt om man tillhör en generation som fostrats till konstant performance (i Netflix-specialen what. [2013] säger han att ”Facebook is the market’s solution to a generation that wants to perform”) vilket löper som en röd tråd genom praktiskt taget hela hans karriär. På det stora hela vet man alltså vad det är man får, det visuella har bara krupit närmare det skrivna materialet.

”När min pappa var 27 stred han i Vietnam, när jag var 27 hjälpte jag mamma bygga en fågelholk”. Med detta som utgångspunkt riktar han strålkastarljuset mot samtidsmänniskorna – och ställer sig sedan mitt bland dem därför att han är den otåliga 90-talisten han uppträder för, som måste ha aforismerna klädda i medryckande fyrackordsrytmer och dignande ljusshower för att fatta, och som blandar ihop frihetliga citat från Martin Luther King och Sagan om ringen. Han gör sig till levande manifest för samtidens problem, sedan växlar han upp. I Inside gör han det bättre än någonsin.

The post Levande manifest för samtidens problem first appeared on Opulens.