SEXUELLA ÖVERGREPP. Hur kunde anklagelserna om sexuella övergrepp som kretsade kring en kulturprofil i Stockholm få konsekvenser långt utanför Sveriges gränser? Det vill den nya dokumentärserien “The prize of silence” undersöka.

– Det här är alltid ett aktuellt ämne, det är inte slut ännu och vi kan inte vända blad, säger producenten Joel Karsberg.

När Dagens Nyheter och journalisten Matilda Gustavsson hösten 2017 publicerade en artikel där 18 kvinnor berättade om hur de utsatts för sexuella övergrepp av Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen, var det få som anade vad som väntade. I kölvattnet av avslöjandet skulle Svenska Akademien, som Arnault hade nära kopplingar till, rasa samman och ett Nobelpris i litteratur frysa inne.

Händelserna har givit upphov till en rad litterära verk och dokumentärer och nu kommer “The prize of silence”, Viaplays storsatsning i fyra delar.

Engagemang

Joel Karsberg, en av producenterna bakom serien, befann sig mitt uppe i arbetet med Netflixdokumentären “Surviving R Kelly” när kulturprofilskandalen briserade i Sverige.

– Jag såg genast likheterna i hur män med makt och prestige systematiskt kan missbruka sina positioner för att förtrycka och utnyttja unga starka kvinnor sexuellt. Det här skedde i Sverige, mitt hemland som folk ser på utifrån som ett föredöme kring frågor om jämlikhet. Eftersom jag hade jobbat med de här ämnena länge kände jag att jag hade kunskap och engagemang, säger han på telefon från Los Angeles.

I “The prize of silence” berättar flera av Arnaults offer om vad de utsatts för. Och just att låta kvinnorna få en röst är ett av huvudsyftena med dokumentären, enligt Karsberg.

– Vi ville ge de här modiga, starka kvinnorna en plattform där de kunde dela med sig av sina historier, ge dem en möjlighet att prata till punkt. För att göra det krävs ett helt otroligt mod. Vi kan bara tacka dem för det modet, för de är ju det yttersta exemplet på den tystnadskultur som har rått. De är ju resultatet av att folk har tittat bort, säger han.

Strukturer

Ett annat syfte var att försöka förklara de strukturer som Svenska Akademien vilar på, och att göra det dramatiska och samtidigt ganska invecklade händelseförloppet begripligt.

– Vi har försökt göra den här komplicerade historien mera tillgänglig, så att inte bara de initierade förstår alla turer. Men vi ville också titta på Akademiens bakgrund, varför de agerade som de gjorde. Mycket förändras i samhället runt omkring Akademien, medan den vilar på principer som är århundraden gamla. När världen kom ikapp dem förstod de nog inte alla vilka krafter som var i görningen, säger Joel Karsberg.

Att “The prize of silence” släpps nu, fyra år efter det att skandalen drog i gång, förklarar Joel Karsberg delvis med ett omfattande researcharbete och att serien helt enkelt inte har varit klar att visas upp tidigare. Men samtidigt är de ämnen som tas upp ständigt aktuella, understryker han:

– Det är inte slut ännu och vi kan inte vända blad. Det här är en så pass stor händelse som måste analyseras, gås igenom och vridas och vändas på. Ibland krävs lite distans för att kunna tolka, förstå och analysera ordentligt.

Förståelse

TT: Vad hoppas du att tittarna ska ta med sig när de har sett “The prize of silence”?

– Att man kan få en större förståelse för de ämnen som vi tar upp och belyser. Men det absolut viktigaste är att ge en plattform till de kvinnor som drabbats av övergreppen. Vi vill att de ska känna att de verkligen har bidragit till en debatt som förhoppningsvis ytterligare en gång kan förskjuta de här värderingarna, så att vi kommer ännu närmare att folk säger stopp i tid.

“The prize of silence” har premiär på Viaplay den 5 december.

Sara Haldert/TT

The post Kulturprofilens offer talar ut i ny dokumentär first appeared on Opulens.

ARNAULT-SKANDALEN. Hade Jean-Claude Arnault en hållhake på Horace Engdahl? Var det därför denne under en helg tvärvände och från att ha försvarat Sara Danius plötsligt kallade henne för ”den sämsta ständiga sekreterare som Svenska Akademien någonsin har haft”?

Det är en konspirationsteori som lite diskret förs fram i Viaplays dokumentärserie ”The prize of silence”, som i fyra 45-minutersavsnitt skildrar turbulensen kring ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och Akademien. Skandalen ledde som bekant till att Arnault dömdes till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt och Akademiens rykte bokstavligt talat släpades i smutsen världen över.

Hur Engdahl ställer sig till den anklagelsen vet vi inte, han har nobbat att bli intervjuad. Man har också försökt få intervjuer med Arnault och dennes hustru Katarina Frostenson, men det har inte gått att nå dem.

Så visst är detta en partsinlaga. Å andra sidan är det svårt att försöka sig på någon sorts neutralitet när det gäller en så smutsig affär som denna med ingredienser som åratal av sexövergrepp, olika former av korruption och om den tystnadskultur som äntligen avslöjades tack vare metoo-rörelsen.

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit.

Det är en väl underbyggd och kraftfull serie. Men jag har några invändningar, inte mot innehållet i sig utan mot presentationen. Varför denna thrillermusik, som oftast är mer störande än stämningsbyggande? Och varför i herrans namn intervjuas en del svenskar på svenska, och andra på engelska?

Visst, jag förstår att icke-svenskarna intervjuas på engelska, men varför talar Camilla Läckberg engelska och Ebba Witt-Brattström svenska? Man vill självfallet exportera serien, men det hade tveklöst känts betydligt bättre med lite konsekvens här.

Gunnar Rehlin/TT

The post Tv-recension: Kraftfulla vittnesmål om Arnault first appeared on Opulens.

LYRIK, Bo Bjelvehammar har läst A – Andra tankar av Katarina Frostenson. Han finner att poeten är snärjd av minnen och orättvisor men ändå stundtals förmår återvända till sin beprövade stil där dikten känns fri.

A – Andra tankar
Av Katarina Frostenson
Polaris

Katarina Frostenson har ett betydande antal diktsamlingar bakom sig, dessutom essäböcker och dramatik.

Efter prosaverken K och F, återvänder hon nu till poesin med diktsamlingen A – Andra tankar. Från 1992 till 2019 var hon ledamot av Svenska Akademien och satt på stol 18, där hon efterträdde Artur Lundkvist.

De två senaste prosaböckerna är försvarsinlagor, till förmån för Jean-Claude Arnault, kulturprofilen. Det är en historieskrivning, kryddad med känslor som chocktillstånd, sorg och ilska. Mot denna bildsvit står ett betydande antal vittnesmål och en våldtäktsdom.

Nu finns det en föraning om andra tankar, att det ska ske ett brott, som när svanarna med sina vingar klyver en tidig vårvinteris. Så blir det väl inte, mer än högst tillfälligt och undantagsvis. I huvudsak består tillståndet av krig och ilska. Det finns inga nya åkrar, som odlas upp, de gamla brända stubbåkrarna omgärdar orden.

Katarina Frostenson tycks inte ha kommit på andra tankar. Hon framstår som snärjd av minnen, angrepp, förödmjukelser och orättvisor, begångna mot henne och hennes man. Möjligen är känslorna klädda i annan dräkt, kanske har vassa kanter slipats av, blivit delar och infogade i andra kontexter och kanske har det skett smärre metamorfoser. Men i huvudsak består ilskan och bitterheten.

Det går att tala om ett tidlöst tillstånd, det går också att hoppas på vårens nya unga gräs.

Det finns dikter, som utgör undantag, då Frostenson återvänder till sin beprövade sparsmakade stil, med en viss gåtfullhet och med en rikedom av semantiska skutt och lekar. Då känns dikten fri, liksom när hon närmar sig författarkollegor som Erik Beckman och Kristina Lugn, till den senare skriver hon:

”Det är så kallt
 
Jag gav dig en sjal
en blå
en varm
 
Var har du den
var har du dig?
Det har jag glömt
 
Du gav mig rader som är oförglömliga”

Se där, en uppvisning i diktandets intensitet och stillhet!

The post Snärjd av minnen men på väg mot en lyrisk frihet first appeared on Opulens.

FRIHETSBERÖVAD. “Tankarna går i cirklar och kretsar runt ord som vänskap, kärlek och driften att skriva.” Bo Bjelvehammar har läst Katarina Frostensons F. Omtalad och omskriven redan men det är faktiskt först idag, den 12/11, det är första recensionsdag enligt förlagets önskemål.

F. En färd av Katarina Frostenson
Polaris

På senhösten 2017 kom det en artikel med ett starkt sprängstoff i Dagens Nyheter, i samband med metoo-kampanjen. Det skrevs att klubbägaren och kulturprofilen Jean-Claude Arnault gjort sig skyldig till sexuella övergrepp och ofredanden. Kulturscenen Forum drev han tillsammans med författaren och akademiledamoten Katarina Frostenson. En av finansiärerna var Svenska Akademien.

En omfattande utredning gjordes kring Forum och anklagelserna mot kulturprofilen gick till åtal och rättegång. Det slutade med att Katarina Frostenson fick lämna Svenska Akademien och att Jean-Claude Arnault fälldes för två våldtäkter. Domen slogs fast i två rättsinstanser, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt. Straffsatsen fastställdes till 2,5 år.

Längs ärendets väg ströddes överdrifter, lögner och förtal och vissa glesa sanningar. Och som alltid i en tvist uppstår det två läger, med olika sanningsbilder, bilder ställs mot motbilder och det som av den ena gruppen anses stå för skyldig, anser den andra stå för ordet oskyldig. I centrum för diskussionen står Svenska Akademien, rättsväsendet och media.

Katarina Frostenson, gift med Jean Claude Arnault sedan 1989, hävdar med kraft och i alla sammanhang att hennes make är oskyldig, samt att det som sprids är lögner och nidbilder. Men i den nya boken F finns det stänk av tvivel:

”Kärleken är inte blind men det händer att den bara ser sitt. Då brister den i blicken, uppmärksamhetens gåva.”

I det stora mörkret, i skräcken och den bastanta ensamheten svävar de två bort i luften, som i en Chagallmålning och landar i utmarkerna. De möts under korta stunder, men för det mesta lever Katarina Frostenson åtskild från sin älskade.

Våren 2019 kom hennes bok K ut, som skildrar en tid i landsflykt, i den nu aktuella boken F. En färd skildras en tid, där hon regelbundet besöker sin frihetsberövade make. Nogsamt försöker hon närma sig ordet frihet och vad dess motsats innebär, att vara berövad friheten. Hon gör egna resor bortom anstalterna, men är ofta på besök i såväl Skogome som Tillberga.

Det är en precis skildring av främmande miljöer, det finns i beskrivningarna en känslighet för rumsdetaljer, rörelser och de särskilda ord som präglar miljön. Kortfattade kommandoord. Och ett regelverk, som är tydligt och omöjligt att bryta mot, utan att det leder till åtgärder.

Det blir inget eget skrivande, men väl mycket läsning, bland annat om Dreyfusaffären och Franz Kafkas Processen. För att glömma baracker, taggtråd och stängsel söker hon sig till andra författare, gärna poeter som Inger Christensen och hennes Fjärilsdalen, i genial översättning av Sven Christer Swahn.

Tankarna går i cirklar och kretsar runt ord som vänskap, kärlek och driften att skriva. Och då och då blottläggs det bästa, de poetiska skärvorna: ”En flod är på väg, det gör inget, det gör inget.”

The post Ibland blottläggs de poetiska skärvorna first appeared on Opulens.

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter man slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren, skriver Elisabeth Brännström.

Klubben av Matilda Gustavsson
Albert Bonniers förlag

Mot slutet av sextiotalet anlände en ung, kulturintresserad fransman till Sverige för att studera fotografi för Christer Strömholm. Med sig i bagaget hade han en elektrikerutbildning och en, än så länge, osynlig väska fylld av lögner om sin härkomst, sin utbildning och sin ekonomiska status.

Mannen hette Jean-Claude Arnault, ett namn som för evigt kommer att förknippas med skandalen runt sexövergreppen på Kulturklubben Forum i Stockholm och klubbens koppling till den Svenska Akademien. Jean-Claudes ohälsosamma aktiviteter bidrog bland annat till att Nobelpriset i litteratur ställdes in 2018 och till att flera ledamöter lämnade, eller tvingades lämna sina stolar. Själv dömdes Arnault till fängelse för två av de våldtäkter han anklagats för av ett antal kvinnor som gått ut offentligt med sina berättelser om sexuella övergrepp i ett omfattande reportage av DN-journalisten Matilda Gustavsson.

Vad var det då som hände under alla de år som Jean-Claude Arnault tillbringade i Stockholm innan skandalen briserade? Hur kom det sig att han med hjälp av nästan enbart lögner, manipulation och en, uppenbarligen, gigantisk skopa social kompetens lyckades tillskansa sig en så stark plats i Stockholms kulturliv att han till och med belönades med Nordstjärneorden för sina insatser?

Det här är bara ett par av många frågor som Matilda Gustavsson nu försöker besvara i Klubben, en fördjupning av hennes prisbelönta reportage om skandalen i Svenska Akademien. Vi får ta del av en djupt obehaglig, sårig berättelse med oväntat många avvikelser som börjar framträda allt tydligare där den avtecknar sig mot en bakgrund som alltmer påminner om en upplyst scen där otaliga skuggor ruvar i kulisserna.

Allt verkar ta sin egentliga början på åttiotalet då Jean-Claude Arnault har manipulerat sig in i den talangfulla poetkretsen på Restaurang Prinsen nära Stureplan. Han ifrågasätts aldrig. Istället möts han av storögd, nästan villkorslös beundran. En beundran som kommer att hålla i sig genom åren. 1989 gifter han sig med den ikonförklarade poeten Katarina Frostenson som 1992 väljs in i Akademien och tillsammans driver de Forum. Med sin blandning av högkultur och franskinspirerad dekadens är Forum en klubb som inte liknar någon annan kulturell mötesplats i Sverige.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden.

Klubben når snart kultstatus och Jean-Claude Arnault belönas med många ekonomiska bidrag, bland annat från Kulturrådet, men samtidigt betalas varken personal eller uppläsare de summor som angivits. Konstverk försvinner från vernissager och rykten börjar florera runt Jean-Claude. Många kvinnor klagar på att han tafsar och trakasserar dem sexuellt. Hans kompisar slår dock dövörat till och hans fru försvarar honom lojalt mot all kritik. Hon blir rabiat och skriker vid minsta anklagelse.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden. När bubblan till sist brister är det mycket svart sörja som väller fram, så mycket att det chockar Matilda Gustavsson, som varit omedveten om det skuggspel, fyllt av skumma aktiviteter, som rymts inom ramen för hennes reportage.

När hon nu går in för att fördjupa berättelsen om Jean-Claude, sexövergreppen och krisen inom Svenska Akademien gör hon det med ökad förmåga att se hela bilden. Historien kommer att innehålla betydligt mer än kvinnornas berättelser om de övergrepp de utsatts för.

Rösterna ur kvinnokören är nyanserade, men också mycket sorgsna. För flera av dem har övergreppen resulterat i att deras konstnärliga utveckling strypts i sin linda av en man som många sett på som det svenska kulturlivets frälsare. Det finns dock fler bovar i dramat, bland annat de personer i den svenska kultureliten, som godtroget accepterat Jean-Claude Arnaults svammel och haft överseende med hans gränslösa, omåttligt sliskiga beteende mot unga kvinnor.  Till den skara som haft överseende hör även hans fru som ihärdigt försvarat Arnault vad han än tagit sig för.

Klubben är en imponerande välskriven bok grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter att man har slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren.

The post Sårig sannsaga first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en guldkantad bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting, skriver Gustaf Johansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hörde ni Jesper Huors radiodokumentär om Jean-Claude Arnault från förra året? I den finns en sekvens där en känd professor i kretsen kring Forum intervjuas. Forum var en plats där det låga och ruffiga mötte det högkvalitativa, säger han. En märklig källarlokal (ja, han säger faktiskt så, märklig, om en lokal som mest liknar ett sådant där till cykelförråd förvandlat skyddsrum som finns i varje svenskt lägenhetshus byggt under 1900-talets mitt) med ett golv som var som ett jordgolv, eller okej, det var kanske av betong, men det var åtminstone sprucket och slitet, och i taket gick avloppsrören från våningarna ovanför och man hörde hur det skvalade när någon spolade däruppe.

Han låter lyrisk när han beskriver det. Man tänker: hade karln aldrig tidigare varit i en källare? Aldrig gått ner i tvättstugan med en bok under armen och läst och väntat på torktumlaren? Det här handlar förstås inte om denne professor. Han är överhuvudtaget en bisak. Men när jag hör att Akademien under året ska dela ut inte mindre än två nobelpris påminns jag om den där svärmiska tonen och om den disposition som kan anas bakom den. Professorn var ju långt ifrån den ende som föll för skenet där i källaren.

Det är liksom så ytligt alltihop, den simplaste sortens kontrastverkan: konst som kallas hög och betong som kallas låg, och så alla dessa intellektuella, som allihop menar sig vara människor av en mer skarpsynt sort, som låter sig hypnotiseras. Det är besynnerligt, och det stärker mig i en förvissning jag haft länge: man ska passa sig för människor som har det där behovet, som dras till utanpåverken. För dem kommer skenet förr eller senare bli viktigare än allt annat.

Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en guldkantad bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting: stipendier, språkvård och mindre högprofilerade priser, förstås till författare, men också till svensklärare och bibliotekarier. Efter en kris som tycks ha haft sin upprinnelse i att människor med fel slags läggning — de äregiriga och makthungriga, sådana som lockas av flärden — tagit alltför stor plats, borde då inte det naturliga vara att upprätta ett avstånd till just denna flärd?

Att så här snabbt vilja återgå till det tidigvarande luktar väl mycket önskan om enkel business as usual.

The post För tidigt med Nobelprisutdelning first appeared on Opulens.

AVHOPP.  På bara några timmar har tre ledamöter lämnat Svenska Akademiens arbete. Crister Enander hoppas och tror att de kommer tillbaka.

Svenska Akademien är ingen statlig institution. Man svarar inte inför någon, inte ens inför Hans Majestät Konungen; mannen på tronen är enkom Akademiens ”beskyddare”. Gustaf III, som själv skrev stadgarna efter fransk förebild, var ytterst noga med att inskärpa Akademiens oinskränkta suveränitet.

Men nu stormar det ånyo i sockervattenglasen. Pressen rasar. Trendnissar som Expressens Jens Liljestrand och Dagens Nyheters Björn Wiman kan – sina vanor trogna – knappt finna ord för sin fasa och oklädsamma upprördhet. Klas Östergren, den hedersmannen, säger sig ha lämnat Akademien.

Även Kjell Espmark, Svenska Akademiens ende anarkist och en av de Adertons kunnigaste ledamöter vid sidan av Per Wästberg, har fått nog. Dock har denne briljante och absolut träffsäkre författare inte lämnat Akademien. I sitt svar till pressen har Kjell Espmark framhållit att han lämnat ”Svenska Akademiens arbete”. Någon dörr har han inte stängt bakom sig.

Förändras arbetsklimatet är jag fullt och fast övertygad om att Espmark återupptar arbetet i såväl Akademien som Nobelkommittén.

I skrivande stund låter Aftonbladet publicera ett kort mejl från Peter Englund, tidigare ständig sekreterare, som även han framöver inställer sitt arbete i Akademien.

Problemet, pudelns själva kärna, som det nu rör sig om är helt koncentrerat till en enda person: den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Tyvärr är han gift med Katarina Frostenson. Hon sitter däremot i Svenska Akademien, även om hon sedan en längre tid tillbaka inte deltar i Akademiens sammanträden eller arbete.

Och tyvärr befinner sig Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, för tillfället i Frankrike. Å andra sidan är det en stor missuppfattning att se sekreteraren som någon sorts chef för Akademien. Så är sannerligen inte fallet. Att vara ständig sekreterare är ett hårt och slitsamt, ofta otacksamt arbete. Under sammanträdena äger dock ständige sekreteraren enbart en röst. I princip är hon enbart en av de Aderton.

Att en djupt obehaglig person som Jean-Claude Arnault kan förorsaka så mycket skada är mer än olyckligt. Att han inte är värd det förblir en grov underdrift. Åklagarens utredning kommer snart att offentliggöras. Vilka lagliga övertramp han gjort sig skyldig till kommer då förhoppningsvis att leda till att allmänt åtal väcks.

Men i grunden har hans uppträdande över huvud taget inget med Svenska Akademien att göra. De pengar som Arnault erhållit i stöd av Akademien var självfallet uteslutande avsedda för kulturella ändamål. Akademien har inte gett stöd åt hans agerande mot ofta unga kvinnor, vilket vissa i pressen tycks insinuera. Ingen förutom Jean-Claude Arnault själv ansvarar för hans osmakliga och kanske brottsliga agerande.

Arnault är ingen skam för Svenska Akademien. Han är skam för alla män. Det är betydligt värre och större än några tillfälliga motsättningar i anrika Börshuset i Gamla Stan i Hufvudstaden.

Svenska Akademien har rätt att fördela sina ekonomiska medel, som är betydande, efter eget gottfinnande, snille och smak. Och, som sagt, man ansvarar själv och med suveränitet för fördelningen (med undantag för de testamenterade pengarnas ibland medföljande villkor).

Som medborgare kan vi inte ställa Akademien till svars. Vi, och även journalistkåren, kan enbart ha åsikter. Tyvärr tycks tidningarnas journalister i dag så fundamentalt okunniga att de inte ens är medvetna om detta grundläggande faktum. De vevar och hojtar och slår slag efter slag – i luften. Svenska Akademien är inte en statlig myndighet eller institution. Man är i grunden en fristående förening.

Svenska Akademiens arbete är i dag ett radikalt och snudd på rebelliskt arbete. Dess kamp mot obildningen och det sorgligt avtagande läsandet och ointresset för historia och litterär kvalitet är av stor vikt. Man bjuder motstånd mot fördumning och förflackning. Där har man mitt oreserverade stöd. Alla genuint radikala krafter bör kunna enas kring detta förhållningssätt.

Likväl hoppas jag sannerligen att ledamöterna nu håller huvudet kallt och besinnar sig. Akademiens syfte och mål är alldeles för viktigt i dessa tider. Kjell Espmark behövs. Klas Östergren och hans breda bildning behövs. Peter Englund bör åtra sig och ställa sina kunskaper till förfogande. Jean-Claude Arnault är inte värd detta!

I Svenska Akademien, som står fri från såväl stat som frifräsande privata så kallade entreprenörer, bör detta – för att citera Gunnar Ekelöf, en annan ledamot – hanteras med bevarad distans och en gnutta svalkande likgiltighet inför presskårens blodvittring.

Att enskilda skribenter springer i flock och ylar mot dammoln och allt som rör sig, det vet vi. Så har det varit länge. Ja, så länge jag kan minnas. Men för att uttrycka det så enkelt att till och med det blodberusade drevet förstår:

Svenska Akademien består. Jens Liljestrand är snart bortglömd. Dammet kommer inte ens att besvära sig att lägra sig över hans magsura dator. Och Jean-Claude Arnault får förhoppningsvis möta åklagare och domare inom en snar framtid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Strömhopp från akademien first appeared on Opulens.