SPÄNNVIDD. “Det finns täta, lyriska texter och rena slagdängor. Texternas innehåll löper från svåra existentiella frågor om kärlek till skildringar av förluster,” skriver Bo Bjelvehammar.   Och han gör tummen upp för albumet I huvet på varann
med Mikael Ramel/Klas Qvist. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I huvet på varann
Mikael Ramel/Klas Qvist
Paraply Records/Border

Mikael Ramel har en stor musikproduktion bakom sig, han har gjort minst åtta album. Inte sällan förknippas han med psykedeliska låtar med svenska texter och periodvis har han arbetat med musikterapi.

Det jag minns speciellt är hans turné 2010 med sin syster Lotta Ramel och Backa Hans Eriksson.

Det finns en sak att tillägga i sammanhanget, ordet psykedelisk är ett ord präglat av en av pionjärerna inom narkotikaforskningen, Henry Osmond. Ordet står för olika substansers och metoders förmåga att samtidigt berika sinnet och förstora seendet. Det har med det grekiska adjektivet delos att göra, som står för uppenbar, tydlig och kla

Klas Qvist är en nomad, han har rört sig från Svenljunga till Jakobsberg, men som så ofta stannat länge i Borås. Han har spelat sedan tidigt 70–tal och ursprungsinstrumentet var piano, han har spelat med olika lokala band sedan tidigt 80–tal. Ofta har han sökt sig bort från olika konstellationer, han är något av en musikalisk eremit som söker sin egen lya.

Det finns undantag, länge har han samarbetat med Gudmundur Bragason, de båda håller nu på med en ny skiva. Klas Qvist var, tycktes det, ett mindre gångbart artistnamn, därför blev det Citizen K efter Orson Welles film Citizen Kane och så börjar ju Klas på K.

Mikael Ramel fick av en tillfällighet höra Klas Qvists dubbelalbum Second Thoughts. Mikael Ramel kände genast samhörighet och gemenskap och har nu översatt texterna från engelska till svenska.

Det rör sig om elva spår med en drömsk atmosfär. Det finns en klädsam variation, där synnerligen kompetenta musiker bidrar med broderade harmonier såväl som en gränslös leklust.

Det förekommer ett antal effekter genom albumet och experimentella utflykter. Det är med andra ord lätt att känna igen influenser både från 60- och 70-talet, med en psykedelisk väv.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Genren är inte bestämd eller huggen i sten. Det finns en öppenhet och en ödmjukhet i det melodiska språket. Likaså finns det låtar från popjazz till stråk med renodlat ösig rock. Det finns täta, lyriska texter och rena slagdängor. Texternas innehåll löper från svåra existentiella frågor om kärlek till skildringar av förluster.  Men det kan också handla om impressioner. Själv fastnar jag särskilt för det sista spåret:

”Regndroppar smattrar ned mot mitt fönsterbleck
som en scen ur en film, jag såg för längesen.”

The post Psykedelisk hemkomst first appeared on Opulens.

AVANTGARDE. Den brittiske tonsättaren Karl Jenkins fyller 75 år nästa år. Björn Gustavsson porträtterar en kompositör med rötter i fusion-musik och avantgardistisk jazzrock som 2019 kommer leda en rad födelsedagskonserter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nästa år fyller den brittiske tonsättaren Karl Jenkins 75 år (född 1944 i Wales; mamman var svensk). Han har genom åren gjort sig känd inte bara som tonsättare, utan också som musiker och dirigent. 2019 kommer han själv att leda en stor födelsedagskonsert i prestigefyllda Carnegie Hall i New York för hans symfoniska verk Adiemus. Kommande år kommer Jenkins att leda en rad liknande konserter i Storbritannien; den sista i Royal Albert Hall den 13 oktober.

I en värld som behöver mer av samarbete än av konfrontationer och upprustning är det livgivande att ta del av den brittiske tonsättaren Karl Jenkins musik — där fredstemat utgör ett återkommande inslag.

Efter studier vid Royal Academy of Music i London intresserade sig Jenkins främst för jazz och spelade i dessa sammanhang både saxofon och oboe (”Vi är bara tre i hela världen som spelar jazz på oboe”, sa han).

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Karl Jenkins engagerade sig i jazzrockgruppen Nucleus, som vann förstapris vid jazzfestivalen i Montreux 1970. Några år senare anslöt han sig till gruppen Soft Machine, som experimenterade inom området rock och progressiv jazz. Gruppen, som hämtat sitt namn efter en roman med samma namn av beatnik-författaren William Burroughs, sveptes med i avantgardekretsarnas förkärlek för fusion-musik.

”Vi var med i Melody Maker och vann en del utmärkelser”, berättade Jenkins för The Telegraph häromåret. ”Men vi var ett väldigt tamt rockband. Vi slog inte sönder våra gitarrer och så. Vi var universitetsstuderande. Inga fyrverkerier. Jag hade inte vuxit upp på det sättet.”

Progressiv rock, ofta med symfoniska inslag, var högsta mode åren kring 1970 och likartade experiment som Soft Machines återfinns hos grupper som Ekseption, Queen, Genesis och Emerson, Lake & Palmer. Karl Jenkins medverkade för övrigt på Mike Oldfields legendariska album Tubular bells – också där utvecklas den avantgardistiska popmusik som under tidigt 1970-tal bildade en livaktig subgenre till mer gängse pop- och rockmusik.

Sitt genombrott som kompositör fick Karl Jenkins med crossover-projektet Adieumus, som han hade dirigerat runtom i Europa men också i Japan. Detta musikprojekt, som hyllats runtom i världen och som innehåller både vokal- och orkestermusik, har avsatt fem studioalbum; det första, Songs of Sanctuary, kom 1995, det sista, Vocalise, 2003.

Här möter maffiga, harmoniska och storstilade tonsättningar som i mångt och mycket skulle kunna rangeras in under begreppet världsmusik. Med ofta framhävd rytmik och här och var med tydliga stråkdrag av gammal folkkultur (kanske rent av kompositörens minnen av keltisk musik?) ter sig denna musik både new age-aktigt meditativ och nyfiket utforskande.

Jenkins musik kan i emellanåt nå en svulstighet som närmar sig musikalens tonspråk. Närmaste svenska motsvarighet till Jenkins torde vara Benny Andersson. Och med sin amerikanske kollega Philip Glass delar Jenkins lusten att låta sig inspireras av främmande kulturer och att egensinnigt skapa musik som förenar harmoni, skönhet och experiment.

Modigt vore det om något operahus samtidigt iscensatte Glass opera Satyagraha och Jenkins opera Eloise (extra spännande också därför att de båda operorna visar musikaliskt släktskap).

Sympatiskt nog har fredstanken långa och djupa rötter hos Karl Jenkins. Det märks tydligt inte minst i körverket The Peacemakers (2012) med texter av Gandhi, Martin Luther King, Dalai lama, Nelson Mandela, Anne Frank och moder Teresa, men också med passager från Bibeln och Koranen. Det är sakral, kongenialt stram musik — oändligt vacker och med körpartier som emellanåt påminner om svensk körmusiks ofta rena uttryck och slanka linjer.

Karl Jenkins nådde enorma framgångar också med TheArmed Man — A Mass for Peace (1999), som framförts tusentals gånger i ett tjugotal länder. Satsen ”Peace, peace” är fylld av en sådan vädjande intensitet att den borde spelas upp i FN:s plenumsal. Verket som helhet kan påminna om Carl Orffs storskaliga, känslomättade Carmina Burana, tillkommet på 1930-talet. År 2010 listades The Armed Man som nummer 1 på Classic FM:s “Top 10 by living composers”.

Utöver albumen med gruppen Adiemus har Karl Jenkins skrivit verk som Palladio (1995), Imaged Oceans (1998), Diamond Music (1996), Ave Verum (2004, skriven för den kände barytonsångaren Bryn Terfel), Te Deum (2008), Songs of Earth (2012) och Lamentation (2018; en tonsättning av dikten Lament for Syria skriven av Amineh Abou Kerech).

Karl Jenkins musik genomströmmas av sång. ”Vi sjöng alltid i min familj”, har han berättat. ”Folk i Wales kanske satsar för mycket på att sjunga, men det är vår tradition.”

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Kompositör med rötter i jazzrock first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! I mitt yrkesliv som socionom (nu är jag pensionär) fick vi på 70-talet välja ganska fritt ur en katalog av fortbildningskurser och jag valde att studera Esperanto. Jag undrar om det finns fler rena konstruerade språk som inte är naturliga? / Ove

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var ju intressant att du valde att studera esperanto eftersom detta språk nästan kan sägas ligga i 70-talets anda: inkludering, internationalism, solidaritet med mera…

Ni lärde er antagligen att det betyder ”jag hoppas”och att det var en förhoppning om att genom ett gemensamt språk kunna stävja nationalism och regional chauvinism. Språket skapades ju i ett tidevarv efter Napoleonkrigen, då Preussen började skramla med vapen, nuvarande Tjeckien och Slovakien vaknade upp och hävdade sin särart…

Det var med andra ord ett språk med klart idealistiska anspråk. Men vi vet numera att det stannade vid ett kuriosum som man — med all respekt — läser lite som en hobby på en kvällskurs.

Jag fortsätter på den lättsamma linjen och ur min egen skivsamling tar jag fram ett album med den franska jazzrockgruppen Magma som på 70-talet skapade ett helt eget solsystem med planeter och ett språk att sjunga på om dess mytologi och historia. Här räcker inte ens mitt tangentbord till men synth heter på detta språk ”Da Zess Üntëhr Gorutz Mëkanïk Zeuhl Wortz Klawïëhr”.

I andra ändan av skalan, det vill säga betydligt mer allvarligt talat, skapades det i Belgiska Kongo ett språk som var uttänkt som ett rent kommandospråk för att få den exploaterade urbefolkningen att arbeta åt kolonialmakten. De förväntades att bara tala detta språk sinsemellan också.

Så det enkla svaret på din komplicerade fråga är att det finns en rad rent konstruerade språk. Lyckligtvis får vi väl säga att majoriteten är av det  mer lekfulla och experimentella slaget och inte språk av det slag som skapades av kolonialmakter för att exploateringen skulle löpa friktionsfritt.

Sedan får vi förstås inte glömma programmeringsspråk (för datorer) som i alla fall sedan 80-talet fått ett mer tydligt drag av mänskligt språk…”If x=10 then goto 30 else goto 180”.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post En titt på konstruerade språk first appeared on Opulens.