LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar lyssnar på jazzgitarristen Victor Rydströms nya album och gillar det han får höra.

Tack för maten med Victor Rydström
Varva Records & Music

Victor Rydström är en synnerligen skicklig jazzgitarrist, med sin bas i Göteborg. ”Tack för maten” är hans fjärde album.

Inte sällan förhåller han sig till personer och situationer i sin musik – all musik är skriven av Victor Rydström och musiken är arrangerad av bandet. Bredvid Victor Rydström på gitarr, finns Robert Nordmark på tenorsaxofon, Axel Liliedahl på piano, Adam Lindblom på kontrabas och Ossian Ward på trummor.

Albumets titelspår ”Tack för maten” är en dedikation till en nära familjemedlem, som gick bort för en tid sedan.

Låten ”Ella”, en av de starkaste på albumet, är tillägnad Victor Rydströms flickvän.

Möten med människor, som lämnat avtryck skapar musikaliska uttryck och låter ensemblen verka kraftfullt i ett djupt och intensivt melodiskt samarbete. I detta ligger en del av bandets styrka och storhet. Samhörigheten och det nära samspelet. Och detta har med säkerhet bidragit till de mycket goda recensionerna, som bandet fått för sina tidigare tre album. Detta är ännu en framgång och ett steg, som gör att bandets stjärna lyser ännu starkare på musikens himmel.

Den musikaliska bilden är följsam och nära jazzens inneboende energier. Allt andas fräschör och modernitet!

The post Fräscht album med jazzgitarristen Victor Rydström first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Sara Aldéns nya album och uppskattar djupet och lekfullheten.

Sara Aldén är en av våra främsta jazzartister

Force of Nature med Sara Aldén
Naxos/Prophone Records

Sara Aldén är bland våra främsta artister när det gäller komposition och jazzsång. Både detta nya album, ”Force of Nature”, och hennes tidigare visar på ett sällsamt djup och en känsla för musikalisk dramaturgi.

Över alla arrangemang vilar en tidlöshet och en ambition att över tiden tänja på gränser och skapa nya tonvärldar. Med både variation och skiftande harmonier. Det föregående albumet ”There Is No Future” bjöd på stämningar av både ödesmättnad och dystopi.

Nu skapas utrymme för hopp, lust och tilltro. Det finns hinder och motstånd på vägen. Men genom ett ständigt och ivrigt arbete skapas nya möjligheter.

Det byggs upp förnyade förråd av kraft och energi.

Sara Aldén har en fängslande röst. Med övertygande eld och passion skapar hon stämningar av intensitet och stark närvaro. Sara Aldén kan även med små förskjutningar och förvandlingar växla in på spår av närhet och intimitet.

Hon har kraftfullt stöd i sin trio med August Björn och Daniel Andersson Runevad. Till detta kommer gäster som blixtrande inslag – Hannes Bennich, Nils Landgren och Michelle Willis.

Vi blir med varsamhet, lätthet och lekfullhet införda i en ny värld.

The post Sara Aldén fängslar med djup och lustfylld jazz first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

JAZZ/POESI. Den här veckan bjuder Littestraden på ett möte mellan jazz och poesi. Det rör sig om ”Som havet” med musik av Terese Lien Evenstad och text av Emma Axberg.

Terese Lien Evenstad är jazzviolinist, kompositör och bandledare, bosatt i Göteborg. Hennes kompositioner hämtar inspiration från filmmusik och folkmusik. Den 12 mars släppte hon singeln ”Som havet” tillsammans med poeten, scenkonstnären och skribenten Emma Axberg – ett konstnärligt möte mellan jazz och poesi. Axbergs texter uppstår ofta i gränslandet mellan poesi, performance och improvisation. Sedan 2024 är hon ordförande i föreningen Göteborgs Poetry Slam.

Så här beskriver Evenstad själv ”Som havet”: ”Den växte fram ur sorgen efter att jag förlorade min mamma i cancer 2023. I kompositionsprocessen återkom bilden av vågor som rullar in över stranden – tunga och långsamma, som andetag. Havet blev en metafor för livets rörelse: ibland storm, ibland stillhet. När jag delade berättelsen bakom musiken med Emma inspirerades hon till att skriva en dikt som nu vävts samman med kompositionen. Resultatet är ett lågmält men intensivt verk där ord och musik bär varandra.”

CAROLINA THELIN

Som havet

I varje början bor ett slut

Böljande genom blodet

Den andra halvan av ordet

Du aldrig sa innan det var

För sent, för tidigt

För när tiden tycks ur led

Och ord som hopp och fred

Förlorade i förtvivlans djup

När hjärtats sorg dränker alla ljud

Vet att varenda våg i varenda hav

I hela vår världs historia

Har fått ge efter för bränningens krav

Planat ut till memoria

Till blank yta för himlen att spegla sig i

När ovädret dragit förbi

För varenda storm

Får så småningom slut på regn

Och varenda dörr som öppnas

Kommer en dag lämnas stängd

För i varje början bor ett slut

Och varje slut ger plats för att börja

Glädjas, älska, sakna, sörja

Så ska vi i hela våra liv, liksom havet

Bölja, bölja, bölja

The post Littestraden: Jazz och poesi i förening first appeared on Opulens.

JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

KLEZMER. Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic både bevarar och förnyar klezmermusiken. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på klezmerkvartettens aktuella album.

Tshiribim med Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic

Kakafon Records

Stahlhammer Klezmer Classic har sina rötter i Stahlhammer Klezmer Orchestra, som verkade i Polen mellan 1920 och 1939, med violinisten Semmy Stahlhammers farfar och farbröder. Under andra världskriget sändes musikerna till getton och utrotningsläger.

Med sin kvartett för Semmy Stahlhammer den judiska musikaliska traditionen vidare.

”Tshiribim” är kvartettens andra album, som bjuder in till en lustfylld resa i jiddischkulturens värld.

Gruppen är en framstående bärare och bevarare av den judiska kulturtraditionen i Sverige. Den traditionen har funnits i vårt land i 250 år.

Medlemmarna är sångerskan Anne Kalmering, Semmy Stahlhammer på fiol, Miriam Oldenburg på dragspel och Isabel Blommé på cello.

Detta är en samling traditionella sånger på jiddisch och klezmermusik som sjungits och spelats till fest och vardag. Allt från slitstarka fattigmanssånger och vaggvisor till populära folksånger

Både fartfyllt, stämningsfullt och lekfullt. Det är lätt att gripas med och delta både i dans och sång. Några ord är lätta att snabbt lära sig, som tshiribim, som betyder tra-la-la.

Det är musik för alla åldrar.

Kvartetten är central, när det gäller att vårda och bevara det judiska kulturarvet, men de är även nyskapare med sina personliga tolkningar.

The post Klezmerkvartett som både bevarar och förnyar first appeared on Opulens.

 JAZZKVARTETT. ”Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på Olle Lannér Risenfors debutalbum.

You never quite know what you will get
med Olle Lannér Risenfors
Varva Records

Kompositören och basisten Olle Lannér Risenfors debuterar nu med en egen kvartett – David Stener på piano, Marius Zeeberg på saxofon och Nils Agnas på trummor.

Debutskivan ”You never quite know what you will get” är inspelad live under en konsert på Rönnells Antikvariat i Stockholm.

Den uttalade viljan i kvartetten att skapa något tillsammans är uppenbar och endast låtordningen framstår som given.

Tillfället och de gemensamma ögonblicken i musiken låter en helhet formas och ett etablerat samspel bli till. Att växa fram – för detta krävs inte bara respekt, utan även tillit och förtroende.

En hög grad av improvisatorisk frihet, kräver även uthållig disciplin och den finns hos denna jazzkvartett. Men friheten och det tillåtande lever samtidigt i hela produktionen.

I musiken finns stark närvarokänsla och påtagliga skiftningar, från ett mörker med tystnad till ett fönster som ett ljusfång.

Sammanfattningsvis bevisar Olle Lannér Risenfors kvartett värdet i att omfamna och bejaka det spontana och följa med i rörelser och musikaliska mutationer. Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.

The post En jazzkvartett som omfamnar det spontana first appeared on Opulens.

JAZZ. Kangas klanger låter oktober månads svenska jazz träda fram, med mousserande trumpetspel, bubblande scatsång, vackert vemod och speglingar av världens tillstånd.

Prophone är en skivetikett som spottar ur sig den stadigaste ström av ny svensk jazz som går att uppbringa. Sedan tidigare finns tungviktare som Rigmor Gustafsson, Lina Nyberg och Alice Babs i katalogen. En hög kvalitetskontroll utmärker utgåvorna, och höstens färska plattor utgör inget undantag,

Mousserande trumpetspel

Ett av de starkaste exemplen bland oktobersläppen är Linnea Jonssons nya, ”Hive Mind” (LP/CD/DL). Den Västeråsbördiga trumpetaren följer upp 2022 års hyllade solodebut ”Fragments of Spring” med en skiva där hennes livfullt mousserande trumpetspel gestaltar funderingar kring hur vi människor egentligen beter oss mot varandra, och det kitt som håller ihop vår interaktivitet. Vi surrar ju runt under samma kupa, för att tala med albumtitelns ”Hive Mind”.

Här finns stråk av vemod, både det så berömda skandinaviska dito men också den europeiska tradition som vi hittar exempelvis på många av tyska evighetsetiketten ECM Records tjusigt och enhetligt förpackade objekt till skivor.

Linnea Jonsson blickar även ut mot jazzscenen i Det Stora Äpplet för inspiration, och smälter samman alla dessa influenser till något eget; till en musik som kommunicerar precis på det vis som artistens tankebanor förefaller ha gått vid skapandet.

Imponerande samspel

Mycket imponerande samspel med gitarristen Bjarni Már Ingólfsson, som är enda kollegan kvar från debuten. Ihop med Lina Lövstrand (altflöjt), Johan Tengholm (kontrabas) och Henrik Jäderberg (trummor) åstadkoms stor musik. Piano-maestro Lars Jansson medverkar också, samt bidrar med en egen komposition.

En väv av jazz, folkmusik och klassiskt

Vemod finner vi även på Anders Hagbergs nya skiva ”With Hope” (CD/DL). Medelst diverse flöjter och sopransaxofon förmedlar Hagberg sina känslor och tankar kring dagens polariserade samhällsklimat och den alltmer komplicerade världssituationen. Han gör en instrumentalmusik som samtalar om detta i toner, inte ord. En parallell till Linnea Jonssons uttryckssätt, med andra ord.

Vilsamt och vemodigt

Samtalet och tonerna förflyttar sig mellan ämnen och genrer. Musiken på ”With Hope” vävs samman av trådar från folkmusik, jazz och klassisk musik. Allt egenkomponerat förutom grupparbetet ”Ruins”, Francis Poulencs klassiska stycke ”O Magnum Mysterium”, och ”Evening Hymn” som passande nog är en tradlåt från Gammalsvenskby i Ukraina.

Vilsamt men vemodigt, som sagt, och även om den vackra musiken ibland kan te sig sorgtyngd är det mycket berikande och faktiskt hoppfullt att lyssna till Hagbergs smidiga musikaliska samkväm med Joona Toivanens piano, Johannes Lundbergs kontrabas och Helge Andreas Norbakkens trummor.

Jazz med sälta

Titeln ”Idag känns allting skit igen” (LP/CD/DL) må låta som vore det en ännu mer modfälld skiva. Men unga — nåja, 27 år fyllda — jazzvokalisten och låtskrivaren Jenna Nyman inger minst lika mycket hopp inför framtiden.

Precis som Nymans lättflytande jazz blandar skandinaviskt och amerikanska uttryck, varvar hon texter på svenska och engelska på albumet. Musiken lägger sig nära lyssnarens öra. Det är jazz, men med visan i rollen som den där grannen som knackar på och frågar om det går bra att låna lite salt.

Improviserar kring melodin

Just denna sälta gör att anrättningen aldrig slår över i något som orsakar oönskat kväljande sötma. Trots att sångerskan backas upp av en sextett blir det heller aldrig för många kockar. Benjamin Löfgren (trumpet), John Nilsson (tenorsax), Filip Johansson (gitarr), Stefan Wingefors (piano), Melker Törnqvist (kontrabas) och Max Johansson (trummor) kan det här med balans och även när de så smått frångår receptet blir slutresultatet alltid aptitligt.

Jenna Nyman bor nästan granne med Slottsskogen i Göteborg och hennes musik skulle platsa bra i lurarna vid höstlövskickande promenader runt parken. ”Idag känns allting skit igen” heter skivan, men dess effekt är den motsatta. Snarare scat än skit i så fall, för den där bubblande scat-tekniken använder Jenna Nyman på sina ställen. Improviserar kring melodin.

Poetiskt klingande jazz

Den mer etablerade vokalisten Isabella Lundgren medverkar på de inledande och avslutande spåren på Örjan Hulténs nya platta ”Peaceful Warrior” (LP/CD/DL). Hon går in starkt med en version av Shirley Horns ”Where Are You Going?”, även om hon faktiskt ”bara” läser texten på avskedslåten ”Please Call Me By My True Names”. Just den dikten är skriven av den vietnamesiska zenbuddhistiska munken, läraren tillika fredsaktivisten Thích Nhất Hạnh; en gång i tiden nominerad till Nobels fredspris. Helt i linje med saxofonisten Hulténs tidigare litterära lekar med Hans Fallada och Tomas Tranströmer.

Det där zenbuddhistiska draget kan förnimmas i mycket av Hulténs musik. Trots att han omger sig med en sprillans ny kvartett känns hans karakteristiska fingeravtryck igen över hela ”Peaceful Warrior”.

En känsla av tillförsikt

Det är en poetiskt klingande jazz, med främst eget och nyskrivet material, där Hultén briljerar på såväl tenorsax och altsax som i inspirerade improvisationer på kusinen sopransax. Han backas upp av de nya men alltid lika säkra spelkamraterna Max Agnas (piano), Pär-Ola Landin (bas) och Fredrik Rundqvist (trummor), som på ett till synes sömlöst vis bara spelar rätt toner på rätt ställe, utan att det någonsin blir stelt.

Temat för månadens svenska jazz är klart och tydligt en oro för utvecklingen i världen. Så även här, men musiken på ”Peaceful Warrior” lever upp till titeln och skänker en känsla av tillförsikt och respit från alla galenskaper.

Intim och avskalad jazz

Rejäl respit erbjuds även av Irma Neumüller & Seth Sjöström på ”Come Give Me Love” (CD/DL). Skivan rymmer en blandning av egna kompositioner, jazzstandards (skivan inleds med ”Alfie”) –och så svenska älsklingar, från Ted Gärdestad och Salem Al Fakir till folkmusik.

Irma Neumüller solodebuterade i fjol på Prophone med Introducing Irma Neumüller”, ett album med traditionell vokaljazz där Neumüllers klart klingande altröst ibland bröt ut i scatsång, som på Jenna Nymans debutskiva ovan.

I en duo med versatila elbasisten Seth Sjöström har Neumüller nu skapat en intim och avskalad jazzskiva där 24-åringen — återigen likt ovannämnda Nyman – sjunger på både svenska och engelska. Några gånger till och med i en och samma låt, faktiskt. Men aldrig på tyska, trots att duon är baserad i Berlin.

Hyllning till Gil Evans

Som avslutning har vi en hyllning till jazzgiganten, kompositören och arrangören Gil Evans. En man som inte bara samarbetade med Miles Davis, utan renoverade hela jazzhuset med sina influenser från klassiska tonsättare.

Professionella storbandet Bohuslän Big Band har grävt fram 18 år gamla inspelningar till ”Shades of Gil Evans” (DL), som tyvärr inte släpps i någon fysisk form. Det är omväxlande fullt ställ och svepande skönhet i musiken när de ypperliga solisterna i Bohuslän Big Band (Rolf Jardemark och Alberto Pinton är blott två av dessa) speglar Gil Evans mångsidiga skapargärning. Det visar sig att storbandet jazzrenoverade Mimers Hus i Kungälv i Gil Evans-stil redan 2007.

En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga.

The post Kangas klanger: Svensk jazz lyser upp höstmörkret first appeared on Opulens.

 JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholms jazzfestival som nyligen avslutats. Här plockar han ut några russin ur den i år ovanligt stora jazzkakan.

Årets upplaga av Stockholms jazzfestival är över: runt 250 konserter har genomförts på 70 scener under tio dagar. Osedvanligt många konserter hyste internationella artister och en hel del ”förstagångsspelare” i Sverige. Undertecknad hann med cirka två per kväll och plockar nedan ut några av russinen ur jazzkakan.

Levande legendar 1 – Marcus Miller

Avdelning levande legender: Marcus Miller inleder festivalen med blytung funkrock, slapbas och några anekdoter om sin tid med Miles Davis, Luther Vandross, Wayne Shorter och inte minst David Sanborn, vars kanske största enskilda framgång,

”Maputo”, skrevs av Miller, som också låg bakom mycket av den förstnämndes ”revival” i mitten av 1980-talet, med album som ”Tutu” (1986) och ”Amandla” (1989). Konserthuset är i stort utsålt och publiken får valuta för hela slanten. Giget är det första på en längre Europaturné och kvintetten är på rejält spelhumör.

Levande legendar 2 – Pino Palladino

En annan legendar på (bandlös) bas är walesaren Pino Palladino som spelat med så väsenskilda musiker som Paul Young och D’Angelo, Jeff Beck och JJ Cale, Nine Inch Nails och Beyoncé. Men giget i Studion (före detta Lava) är något helt annat.

Tillsammans med gitarristen Blake Mills, en blåsare samt en batterist tråcklar de ihop en tänkvärd väv av improvisation och komposition, grundton och modulation.

Kvartetten jobbar mycket med cesurer och pauseringar, vilket förlänar musiken en stackatoartad rytmik och egenartad karaktär. Vad som inom klubbmusiken skulle rubriceras ”breakbeat”.

I vilket fall är det storartat och ibland känns det som om de magiska stunder som Jonas Hellborg och Shawn Lane kunde skapa på 1990-talet är tillbaka.

Trilok Gurtu – jazz med indiska influenser

Slagverkaren Trilok Gurtu bor numera i Tyskland och med sig till Kulturhusets hörsal har han en tysk-spansk trio. Det här bandet är emellertid inte riktigt samspelt (än) utan guru Gurtu får rätta och leda medmusikerna rätt ett par gånger. Vilket egentligen inte gör något. Fast musiken gärna kunde vara något mer ”indisk” till sin natur; Gurtu har ju samarbetat med halvsvenske Don Cherry (som verkligen visste att förmäla öst med väst) och hade gott kunnat betona den unika Maharashtramusiken mer.

Dave Holland – festivalens bästa spelning

Basisten Dave Holland tränger knappast någon introduktion och någon sådan ger han heller inte i hörsalen näst sista kvällen på festivalen: tillsammans med lika kvalificerade som meriterade musikerna Nasheet Waits på trummor (som stundom spelar med den gamla fattningen på vänsterstocken) och Jaleel Shaw på altsax (vars klara ton minner mycket om Ornette Colemans fastän med en otvetydigt unik klangfärg).

79-årige Holland spelar på sin kontrabas (som till formen liknar en viola da gamba) som vore han 22 (då han handplockades av Miles Davis som ersättare för Ron Carter) och det är rak, no-nonsense-jazz någonstans mellan be- och free- och hardbop som trion levererar. Festivalens bästa spelning.

Jazz på svenska 1: Lisen Rylander Löve

Avdelning jazz på svenska: om det till äventyrs gått förbi någon så mår den svenska jazzen förträffligt. Damerna först. Lisen Rylander Löves stycken pendlar mellan ambienta känslolägen (alla tre musiker handhar elektronik, jämte tenorsax, batteri, klaviatur och elbas) och frijazziga eruptioner, på gränsen till noise. Tänk Polly Jean Harvey (PJ) möter Mats Olof Gustafsson (Fire!). Musiken böljar fram och tillbaka, som när titelspåren ”Oceans” (2019) och ”In Fields of Time” (2025) spelas efter varandra, och går i sjok som först i efterhand blir tydliga. Mersmak.

Jazz på svenska 2: Elin Forkelid

En annan dam som blåser hårt i tenoren är Elin Forkelid (f. Larsson). Hennes projekt och dubbel-LP ”Plays for Trane” spelas nära nog i sin helhet när hon tar med sig övriga fyra medmusiker till svedmyrska Krematoriets intima scen (egentligen en replolal och studio).

Det ska vara hart när omöjligt att spela John Coltranes musik på nytt men Forkelid lyckas på något sätt. En av anledningarna stavas David Stackenäs vars instrument, elgitarr, Trane aldrig spelade med, mig veterligen. I vilket fall ger det mästarens stycken en ny dimension och samspelet mellan Forkelid och Stackenäs är superbt.

Jazz på svenska 3 – The Dennis Egberth Dynasty

Forkelid blåser också sax i The Dennis Egberth Dynasty i Fredrik Ljungkvists frånvaro. Dynastin, en sextett, får knappt plats på antikvariat Rönnells än intimare scen bland fullbelamrade bokhyllor. Det självbetitlade debutalbumet är bland det roligaste som hänt den svenska jazzscenen på sistone. Och live gör sextetten ingen besviken och batterist Egberth är, liksom basist Miller, generös mot sina medmusikanter och låter dem få minst lika stort utrymme som han själv.

Jazz på svenska 4 – Agnas Bros

Andra som tycks ha roligt men säger sig allt som oftast ha det bråkigt när de repar och spelar in är de fyra bröderna i Agnas Bros. Den senaste skivan har den något avslöjande titeln ”Sista försöket”. Hur som helst verkar allt gammalt groll vara som bortblåst då kvartetten ger en dubbel releasekonsert på Krematoriet (ja, en gång en ”byggnad för eldbegängelse”).

Musiken är lekfull och lustfylld och för ofta tankarna till Bengt Ernryd, som gjort oefterliknelig musik till filmer som Jag är nyfiken – gul och blå, Utvandrarna och Nybyggarna, och, ej att förglömma, till barnprogrammet Fem myror är… fler än fyra bröder, ja, men undrar om inte en eller fler också verkar bakom kulisserna.

Etiopiska örhängen med Sofia Jernberg

En spelning som sker i samband med jazzfestivalen fastän den inte står i programmet är vokalisten Sofia Jernbergs (vars röstomfång spänner över flera oktaver) tolkningar av svarta kompositörer i Southnord-projektet Afro Nordic Blue.

Vid sin sida bland målningar av uteslutande svarta bildkonstnärer på Liljevalchs konsthall har hon mångåriga samarbetspartnern och pianisten Alexander Hawkins samt kompetente basisten Ole Morten Vågan.

Spelningen är på tok för kort men under den halva timmen hinner trion dra av ett par etiopiska örhängen och naturligtvis Mongo Santamarías standard ”Afro Blue” från 1959 som drar iväg i en mästerlig improvisation som inrymmer brant scatsång från Jernberg (hennes signum). Mer och längre nästa gång… Tack!

The post Stockholm Jazz Festival 2025 – ovanligt omfångsrik first appeared on Opulens.

JAZZ. Kangas klanger tar en titt på ny, het jazz. Ja, het och het, den är ganska stillsam och atmosfärisk. Men det rör sig om jazzfantomer av toppklass, och de är på väg till Sverige.

Britten Chip Wickham kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i oktober. En saxofonist, flöjtist och kompositör, ursprungligen från Brighton men numera baserad i Madrid. När dansgolven blev skeva och högljudda hemma i Storbritannien verkade Wickham i musikaliska sammanhang med Nightmares On Wax och 808 State-mannen Graham Massey.

Influenserna från stora favoriter som Lonnie Liston Smith, Roland Kirk, Yusef Lateef och David Axelrod, men även moderna namn som Jazzanova, Robert Glasper och svensken Sven Wunder har dock alltid pockat på.

Stjärnklar ljudbild på Chip Wickhams nya album

När vi skriver 2025 har Wickham med besked förankrat bopålarna i jazzens vidsträckta rike, och på nya soloalbumet ”The Eternal Now” (Gondwana, LP/CD/DL) låter han flöjterna stå i centrum, med tenorsaxen ständigt redo där bredvid.

Wickham omger sig med musiker från Manchesters toppskikt: vapendragaren Simon “Sneaky” Houghton på kontrabas och bakom trummorna Luke Flowers från The Cinematic Orchestra. Tillsammans skapar de atmosfäriska stämningar som möter lättflytande grooves. Skivbolaget Gondwanas chef Matthew Halsall brukar göra allt efter eget huvud, och det ömsesidiga förtroendet i och hos Wickham resulterar i att Halsall agerar medproducent här.

“The Eternal Now” har en stjärnklar ljudbild. Här lyses musiken upp av blås som trumpet, flygelhorn, stråkar i form av cello och violin, men också av en puttrig Fender Rhodes, av acid jazz-överlevaren Snowboys percussion-park och (i andraspåret ”Nara Black”) skönsång från PEACH.

Musiken kanske ter sig väl lounge-anpassad för somliga lyssnare, men undertecknad diggar – och ser fram emot Sverigebesöket.

Skön musik med Liv Andrea Hauge Trio

Från vårt västra grannland Norge kommer Liv Andrea Hauge Trio med sin färska skiva “Døgnville” (Hubro, LP/CD/DL). En stunds lugn i den hetsiga vardagen och en paus från omvärldens alla nycker.

Trion har existerat i tre år och centralgestalten Liv Andrea Hauge agerar pianist och kompositör. Hon har flyttat från norra Norge till Oslo för att vara närmare musikscenens puls. En puls som emellertid ofta framträder som något särdeles trankilt i hennes musik på ”Døgnville”; som en längtan bort igen, till stillheten och skönheten.

För oss som lyssnar är det bara att ta till sig av den sköna musiken som uppstår när Liv Andrea Hauges svarta och vita vibrerar i samklang med Georgia Wartel Collins kontrabas och August Glännestrands trummor. Det känns som ett gemensamt givande och tagande, även om det är Hauges namn som står på skivans framsida.

”Døgnville” betyder dagvill på norska och är Liv Andrea Hauge Trios tredje album, varav ett är en liveskiva. Passande titel, för det är lätt att bli just dagvill när du lyssnar. Tiden upphör, det enda som existerar är musiken och de känslor den frammanar.

Detta är definitivt något för dig som uppskattar Keith Jarrett eller Brad Mehldau. Den 21 september går det att uppleva Liv Andrea live på Fasching i Stockholm.

The post Kangas klanger: Sverigeaktuella jazzfantomer first appeared on Opulens.