NOBELPRISKANDIDATER.”Ur de långa, ringlande, vindlande och – dessutom – precisa meningarna ljuder musik.” Det skriver Carsten Palmer Schale om den spanske författaren Javier Marías som nu avlidit 70 år gammal.

Javier Marías skulle varit en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Fast kanske inte hos gemene man. Men varje gång jag stavar mig igenom spanska tidningar kommer han fram – antingen direkt eller indirekt.

Trilogin ”Tu rostro mañana” brukar anses som Javier Marías (1951-) opus magnum. Den finns sedan 2017 på svenska med titeln ”Ditt ansikte imorgon” (cirka 1 200 sidor, översatt av Lena E Heyman). Den är en blandning av stil, teman och ton hos Marcel Proust och delar av Anthony Burgess (och naturligtvis John le Carré). De tre delarna; “Feber och lans,” “Dans och dröm” och “Gift och skugga och farväl” är både en betraktelse över den svunna tiden (främst det spanska inbördeskrigets tid) och spionroman.

Marías uppehåller sig här, som vanligt, kring sina stora teman: kärlek och död, makt och våld, lojalitet och förräderi. Spanjoren Jaime arbetar för den brittiska underrättelsetjänsten under namnet Jacques Deza. Hans uppgift är att ”översätta” människor; och han är skicklig på att avslöja politiska förrädare, eller affärsmän som bara slirar med sanningen. Kort sagt: Deza kan förutse ditt ansikte imorgon.

Ur de långa, ringlande, vindlande och – dessutom – precisa meningarna ljuder musik. Samtidigt är han stundtals svår att läsa. Men också skrattframkallande. Marías är sålunda en i djup mening mångfacetterad och tänkande författare i en tid av ytlighet. Och typiskt nog, som den intellektuelle och stilistiskt briljante mästare han är, som dessutom skriver på spanska, inte särskilt känd och läst i Sverige.

Ännu mindre är han väl känd för sina många översättningar, framför allt från engelskan (Hardy, Yeats, Conrad, Nabokov, Faulkner, Updike, Salinger med flera; mycket få författare har varit så införstådda med den klassiska – engelskspråkiga – litteraturen.) och inte heller torde han vara känd i vårt land för sina många år som kolumnist i El País. Utöver detta har Marías även publicerat essäer och noveller.

Andra stora teman än de ovan nämnda finns hos honom också: förräderi, hemlighetsmakeri, omöjligheten att veta saker, eller förstå människor, eller sig själv; säkert. Här finns också tankar om äktenskap och kärlek.

”Men”, hävdade han i intervjuer i El Pais (2015) och Guardian (2013) – ” det handlar om litteratur”. Och: ”Hela litteraturhistorien handlar förmodligen om samma droppe vatten som faller på samma sten. Bara på olika språk, olika sätt, och i olika former som är adekvata för vår egen tid”. Denna känsla för improvisation, eller variation av något universellt, har bland annat lett till att han till dags dato sålt miljontals böcker på 50 språk.

Hans 12:e roman, “Los enamoramientos”, den spanska titeln, har på svenska fått titeln “Förälskelser” (översättning Lena E. Heyman, Bonnier, 2013).

Maria äter frukost på samma kafé varje morgon, där hon observerar ett gift par med samma rutin. En tid efter att paret slutat komma till kaféet får Maria veta att mannen har blivit brutalt mördad, och hon blir inblandad i änkans liv och de känslomässiga konsekvenserna av makens död.

”Jag har sett mycket generösa, snälla och ädla människor bete sig väldigt illa”, menar Marías, ”för att de är kära. Likaså finns det denna idé om ödet. Folk minns hur de träffades och undrade vad som hade hänt om de inte hade gått till den baren eller den middagen. Men vi är faktiskt mycket begränsade i våra val av partner efter plats, klass, historia och vem som är villig att acceptera våra framsteg. Hur många gånger är vi inte förstahandsvalet? Eller till och med det andra, eller det tredje?”

När Maria återser kvinnan beklagar hon sorgen och kvinnan bjuder hem henne. Där träffar Maria parets bästa vän, Javier Díaz-Varela, som hon inleder ett förhållande med. Undan för undan börjar hon inse att det finns en annan version av mordhistorien.

Javier Marías jonglerar ogenerat med fiktion och realitet. Han lånar ut sitt namn och sitt utseende till protagonisterna och speglar sin egen berättelse i andra litterära verk. I boken låter han till exempel Díaz-Varela filosofera kring romaner. Det intressanta med dem “är de möjligheter och tankar de väcker hos oss, de når fram till oss via de påhittade fallen i boken, och de stannar kvar hos oss mycket tydligare och skarpare än det egentliga förloppet.”

Själva förloppet i boken är – liksom livet, verkar Marías vilja säga – ovisst. Hur kan vi veta hur våra handlingar påverkar andra människor? Ovissheten får huvudpersonen Maria att tveka, även när hon sitter på fakta. Vår plats i andra människors liv och deras i vårt kan vi aldrig vara säkra på. Även om döden är definitiv, kan de döda fortsätta att påverka oss. Vi vet aldrig vad som kommer att ha avgörande betydelse för oss eller vem som blir viktig i vårt liv.

Marías har kritiserats för att inte engagera sig direkt i Spaniens turbulenta politiska liv – även om inbördeskriget och Franco faktiskt fått rikligt med utrymme i hans böcker. Omvänt har han inte visat någon motvilja mot att engagera sig i det dagliga som tidningskrönikör under de senaste två decennierna.

”Om en bok eller film tar ett bra ämne från vardagspressen – säg inhemska mord i Spanien, vilket är en historisk skam – kommer alla att applådera, men det är lätta applåder”, menar Marías i El Pais.

”Vem kommer att säga att det är dåligt? Folk säger att romanen är ett sätt att förmedla kunskap. Tja, kanske. Men för mig är det mer ett sätt att förmedla erkännande av saker som du inte visste att du visste. Du säger ‘ja’. Det känns sant även om det kan vara obehagligt. Det hittar du hos Proust, som är en av de grymmaste författarna i litteraturhistorien. Han säger fruktansvärda saker, men på ett sådant sätt att du vet att du också har upplevt de tankarna.”

Det här påminner mig om sokratisk majeutik!

Marías föddes i Madrid 1951, som den fjärde av fem söner. Tre av hans bröder – den äldsta dog innan han föddes – gjorde alla karriärer inom konsten. Deras far var Julián Marías, en ledande, och Francokritisk, filosof. Deras mor, Dolores Franco, var översättare och redaktör för en antologi med spansk litteratur innan familjebildningen.

Som barn togs Marías med på flera resor till Amerika där hans far undervisade, efter att ha svartlistats hemma. Tillbaka i Madrid kom hans tidiga skrivande direkt ur hans läsning; han skapade exempelvis sina egna musketörer.

Familjens hem var fullt av böcker, konst och upplyftande samtal. Men Marías introduktion till professionellt skrivande underlättades av en farbror, som var en tillverkare av mjukporr och skräckfilmer. Under de sex veckor som den 17-årige Marías bodde i sin farbrors parisiska lägenhet såg han inte bara 85 sådana filmer utan påbörjade också skisserna till sin debutroman, ”Los dominios del lobo” (“Vargens herravälde”; finns tyvärr ej på svenska) som publicerades 1971 när han bara var 20.

Faktum är dock, att han under det kommande decenniet bara publicerade ytterligare två romaner. Det var i stället översättningarna som stort kom att dominera.

”Om du kan skriva om något på ett annat språk än Conrads eller Sternes så lär du dig mycket. Jag har inte engagerat mig i den kreativa skrivindustrin, men om jag någonsin hade min egen kreativa skrivskola skulle jag bara erkänna människor som kunde översätta, och jag skulle få dem att göra det om och om igen”.

Det var inte förrän med ”Corazón tan blanco” (1992), som han först blev en fixstjärna även på de rent litterära bästsäljarlistorna. Efter att ha sålt bra i Spanien blev den en global hit efter att “påven av tyska kritiker”, Marcel Reich-Ranicki (läs Brandes eller Böök), rekommenderade den på tv.

Boken sålde i 1,3 miljoner exemplar i Tyskland och vann senare Impac-priset. Marías romanskrivande teknik – “som jag vet kan vara självmord” – är att ge sig ut med endast minimal planering.

”En roman är en mer ‘vild sak’ i den meningen, att du kan säga vad som helst, och dina berättare eller karaktärer kan säga vad som helst. Ändå kommer den ändå fram till ett slags sanning. Det är som teatern där man vet namnet på dramatikern, men när ridån går upp är den accepterade konventionen att publiken inte tar alla handlingar eller åsikter på scenen som författarens”, säger Marías.

I maj i år kom så en ny roman ut av Marías hand: Berta Isla. Berta Isla (på spanska 2018, nu alltså i maj 2022 på svenska) är uppföljaren till Javier Marías (hittills) största verk ”Ditt ansikte i morgon”. Berta Isla är en ung kvinna som blir kär i och gifter sig med en spion som heter Tomás Nevinson. Paret träffas första gången under Francos diktatur på 1960-talet som elever på gymnasiet i Madrid. Medan Berta är en fjärde eller femte generationens madrileña, är Tomás anglo-spanska och har en extraordinär gåva för språk. Det hela blir komplicerat. Här kopplar existensen strupgrepp på både huvudpersonerna och livet.

The post Javier Marías – en briljant mästare first appeared on Opulens.