POLITIK. Lars Thulin konstaterar att det finns många och osunda band och lojaliteter mellan politik och näringsliv. ”Det är en del av vår tids kostsammaste brott ‒ rånet av vår gemensamma välfärd,” skriver han.

Nyliberalismen och den barnsliga övertron på att den heliga Marknaden ensam ska leda oss in i paradiset, krackelerar i ökande takt. En majoritet av svenskarna har insett detta. Men systemet bevakas äggsjukt och hålls under armarna av politiker som inte lyssnar på sina väljare utan sitter i knäet på smarta företrädare för just Marknaden. Att leka Marknad har blivit huvudsaken. Om systemet fungerar eller inte är en ovidkommande bisak.

Två regler

Dessa makthavare tycks anse att det bara finns två regler att hålla sig till när det gäller driften av livsviktig infrastruktur:

1. Marknaden har rätt.
2. Skulle Marknaden inte ha rätt, se punkt 1.

Hittills har kritiken mot marknadstänkandet avfärdats som socialism och tjafs från bakåtsträvare som drömmer om ett DDR-samhälle. Men försvaret har blivit irrelevant när underkännandet kommer från marknaden själv.

Tre exempel

Låt mig ta tre exempel.

Det första är när miljardären och entreprenören Roger Akelius ville köpa en stor aktiepost i skolkoncernen Academedia. Han gjorde då det mest förbjudna. Det som gav delar av friskolevärlden förlamande dödsångest. Och fick säljaren att dra tillbaka sitt erbjudande.

För Akelius hade antytt att skolpengen, som är våra skatter, uteslutande skulle gå till eleverna. Inte till aktieutdelning. Barn före vinst. Bara tanken på det innebar en jordbävning på 9,0 på Richterskalan i friskolornas styrelserum.

Det andra var när rektorn för Marknadens högborg, Handelshögskolan i Stockholm, sågade vårt friskolesystem. Denne modige man, Lars Strannegård, underkände inte vårt världsunika skolsystem av ideologiska eller politiska skäl. Utan på marknadens egna villkor. Nämligen att det leder till fusk med betyg. Därmed misslyckas systemet, så att fel personer kommer in och tar plats på skolan. Denna logiska slutsats kunde för friskolesystemets vänner jämföras med tsunamin efter ett jordskalv på 9.0.

Det tredje är sveket mot järnvägen, där staten snärjt in sig i det som kallas NPM, New Public Management. NPM innebär att verksamhet ägd av det allmänna drivs som företag med vinstmaximering som enda mål.

I konceptet ingår alltid att privata bolag kommer in och tankar ut skattepengar. Ofta innebär NPM att verksamheten misslyckas med att uppnå ägarnas, alltså skattebetalarnas, krav.

Urspårad tågtrafik

Plötsligt skulle allt med tåg prissättas internt och statens mål var avkastning på kapital – inte en fungerande järnväg. Från början var allt ett statligt verk som hette Statens Järnvägar. Det hade två uppgifter: att producera bra trafik för kunderna samt att inte gå med förlust.

Nu har det delats upp i tre olika bolag som slåss och ofta motarbetar varandra för att bli bäst i klassen då det gäller att leverera en penningpåse till staten. SJ kör tågen, Trafikverket ska sköta spåren och Jernhusen hantera fastigheterna runt rälsen. Uppdelningen har lett till ineffektivitet, oklar ansvarsfördelning och kortsiktig jakt på ökade intäkter och minskade kostnader. Allt har spårat ur. Precis som med skolan är det svenska medborgare som står med Svarte Petter och får betala notan för fiaskot. Medan privata utförare kan skratta hela vägen till banken och tacka för våra skattepengar och biljettkostnader.

Enorma tidsförluster

I en bra serie i Dagens Nyheter om eländet tar en tuff SJ-chef, Monica Lingegård, frispråkigt bladet från munnen och underkänner helt hur politikerna sköter järnvägen.

Ett exempel är att Jernhusen sålde en del av spårområdet i Hagalund norr om Stockholm, till Solna Stad för bygget av den jättelika stadion och köpcentrumet Mall of Scandinavia.

På området ställdes tåg upp och servades för att sedan dras in till Centralstationen. I ett läge där tågåkandet ökat med 100 procent på 30 år, varnade de som kunde något om järnväg för detta. Och förklarade att om marken skulle säljas, så måste det som utförts där flytta många mil från huvudstaden då någon annan plats inte finns.  Det innebär enorma tidsförluster. Men Jernhusen stod fast. Försäljningen gav pengar till staten. Om tågtrafiken fungerade var underordnat. Likheten med det Akelius samt Handelshögskolan pekat på, är slående.

Skattebetalarna får stå för notan

Underhållet av järnvägen läggs på grund av NPM ut på anbud och den som begär minst får jobbet. Det har lett till att den snabbaste och bästa tekniken för utbyte av kontaktledningar inte får användas i anbuden. Eftersom alla aktörer som är med i budgivningen inte har tillgång till den och då antas det bli orättvist! Därför hyrs tekniken, som staten äger, ut till Norge!

Paradoxen är därmed att de som förespråkar marknadens välsignelse gång på gång underkänns av marknaden själv. När marknadsekonomin fungerar som den ska, leder den till optimalt utnyttjande av våra begränsade resurser.  Om den inte styrs, kidnappas den dock av dem som vill använda mekanismen för egen plånbok. Vilket inte är optimalt när skattebetalare står för notan.

Undermåliga lösningar

Varför håller politiker halsstarrigt fast vid sina undermåliga lösningar? Svaret är nog prestige samt att det finns många och osunda band och lojaliteter mellan politik och näringsliv. Det är en del av vår tids kostsammaste brott – rånet av vår gemensamma välfärd.

The post Så rånas vår välfärd ‒ gång på gång first appeared on Opulens.

PARADOXAL POLITIK. “Fortfarande ser EU stillatigande på medan Europas järnvägsnät förfaller och tåglinjer läggs ned. Vi vet alla att flyg i dagens omfattning inte är möjligt i en hållbar framtid”, skriver Anika Agebjörn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Europa har ett intrikat nätverk, en gränsöverskridande kommunikationsväv som på det mest finmaskiga sätt binder ihop orter, städer, regioner och länder, stora som små över hela kontinenten. Det kallas för järnväg och har unika möjligheter att erbjuda klimat- och miljövänliga transporter.

När jag tågluffade på 1970- och 80-talen var det en självklarhet att man kunde kliva på ett nattåg i Köpenhamn och vakna nästa morgon, pigg och utvilad, i Bryssel eller Paris. Idag finns inga nattåg kvar som tar oss nordbor mot Västeuropa.

10 000-tals EU-byråkrater och förtroendevalda pendlar till Bryssel. Varför går det inte snabbtåg dit från Europas alla hörn? EU har en högt utvecklad förmåga att leverera vackra målsättningar och policies, men verkstad är det sämre med.

Redan 2011 fastslog EU att utsläppen från transportsektorn borde minska med minst 60 procent till år 2050, räknat från 1990 års nivå. Parisavtalet, som alla EU-länder står bakom, kräver en minskning med 20 procent till år 2030. Dit är det mindre än elva år.

EU-parlamentet har efterlyst skärpta klimatkrav på transportsektorn och bland annat föreslagit en prissättning som baseras på principen att förorenaren betalar (polluter-pay-principen). Om den fick genomslag skulle flygresor bli väsentligt dyrare jämfört med tåg. Idag är det precis tvärtom. För att åka tåg i Europa krävs inte bara att du har gott om pengar, du måste också vara utrustad med mycket tid och tålamod. Att flyga, däremot, är enkelt och billigt.

Fortfarande ser EU stillatigande på medan Europas järnvägsnät förfaller och tåglinjer läggs ned. Vi vet alla att flyg i dagens omfattning inte är möjligt i en hållbar framtid. Vi måste hitta alternativ.

Och alternativen finns. Rälsen ligger där, färdig att rustas upp och trafikeras på ett samordnat och effektivt sätt. Möjligheterna är oändliga! Varför satsar vi då inte på dem?

The post EU måste satsa på järnvägen first appeared on Opulens.