FILMKLASSIKER. Filip Hallbäck presenterar en japansk animerad filmklassiker, ”Eldflugornas grav” av Isao Takahata. Av många betraktad som en av de främsta antikrigsfilmer som hittills har producerats.

Vid sidan av Hayao Miyazaki är dennes kollega Isao Takahata – som också var medgrundare till Studio Ghibli – en av de mest framträdande animatörerna i japansk filmhistoria. Internationellt är Takahata mest berömd för sin extremt hjärtskärande ”Eldflugornas grav”, som handlar om två föräldralösa syskon, Seita och Setsuko, som försöker att överleva i skuggan av andra världskriget som är i sitt slutskede i Japan. Det hela utspelar sig nära Kobe, efter det att USA släppt atombomber över Hiroshima och Nagasaki.

Filmen, som hade premiär 1988, är baserad på Akiyuki Nosakas roman med samma namn från 1967. I boken skildrar Nosaka sina egna erfarenheter av andra världskriget – inte minst skam- och skuldkänslor för att han själv överlevde, men inte hans syster (som dog av undernäring). ”Eldflugornas grav” blev författarens försök att bearbeta själsliga sår och belysa de trauman som många japanska barn upplevde under kriget.

Kriget ur de civilas perspektiv

Flera bedömare betraktar den här filmen som en av de främsta antikrigsfilmer som hittills har producerats, vilket är intressant med tanke på att detta är en animerad film. Men inte bara det. ”Eldflugornas grav” väljer att skildra krigshärjningarna ur de drabbade civilas perspektiv, inte militärens. Här finns inget förhärligande eller rättfärdigande, bara våldsamma övergrepp av det slag som förlamar oss som mänsklighet.

Budskapet fokuserar på det meningslösa våldet och hur det påverkar de allra mest sårbara och tysta i samhället, vilket tvingar åskådaren att reflektera över krigets konsekvenser. Som åskådare får man en rå och skoningslös inblick i det mänskliga lidande som bombningarna orsakade.

Takahatas berättelse har aktualitet

Kärnan i berättelsen är just syskonrelationen och deras kamp för överlevnad. Trots att filmens handling tar avstamp i en specifik historisk kontext, påvisar Takahata – genom universella och existentiella teman som förlust, oskuld och familjebandens betydelse – att lidandet är en djupt mänsklig företeelse. Den här berättelsen hade lika gärna kunnat utspela sig någonstans på Gazaremsan idag, med tanke på den humanitära katastrof som råder där, tänker jag. Eller någonstans i Ukraina, Libanon eller Syrien för den delen.

En film med poetiska ögonblick

Trots filmens djupt dystra teman är den fylld av visuellt poetiska ögonblick, som påminner om hur vackert livet kan vara mitt i all misär. Det är en smula som Oscar Wilde formulerade det en gång: ”Vi är alla i rännstenen, men några av oss tittar på stjärnorna”. I denna film tittar Seita och Setsuko på eldflugornas ljus i mörkret, som i sammanhanget kan tolkas symboliskt och representera såväl förtröstan som flyktighet. Små ljusglimtar i det kalla mörkret. Kontrasten mellan denna vackra detaljrikedom kontra krigets pågående brutalitet och dess följd i form av den utbredda svälten förstärker den känslomässiga slagkraften.

Små barns förmåga att leva i nuet

En annan kontrast handlar om vuxenvärlden kontra barnen. Genom kombinationen av frånvaro av vuxnas skyddsnät och fokus på barnens överlevnad kan filmen på ett subtilt sätt fungera som kritik mot vuxenvärldens misslyckanden. Seita och Setsuko gör en gemensam resa från trygghet och stabilitet till fullkomlig osäkerhet, något som avspeglar hur krig slår sönder människors tillvaro. Oförmågan att ta hand om samhällets mest utsatta och barns avsaknad av makt och resurser att påverka sina omständigheter, liksom Seitas orubbliga vilja att beskydda sin lillasyster, fungerar som en spegelbild av en vuxenvärld som övergett sitt ansvar.

Berättandet präglas starkt av barnens omedelbara och ofiltrerade perspektiv. Inte minst visar filmen hur små barn har en naturlig förmåga att ständigt leva intensivt i nuet och finna tröst i små glädjeämnen. Exempelvis när Setsuko springer runt med tindrande ögon och fantiserar högt om deras tillfälliga residens ute på landsbygden, som de tvingats fly till, eftersom deras hus i staden sprängdes. ”Det här kan bli vårt kök” och ”det här kan bli vår ytterdörr” ropar hon livligt och entusiastiskt. Hon ser storslagna möjligheter till en ljus framtid mitt i allt elände. Detta hoppfulla perspektiv gör tragedin ännu mer påtaglig, när barnens drömmar krossas.

”Eldflugornas grav” streamas bland annat på SF Anytime och Netflix.

The post Filmessä: ”Eldflugornas grav” av Isao Takahata first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg har sett ”Ondska finns inte” och konstaterar att filmen inte lever upp till förväntningarna.

The post Filmen ”Ondska finns inte” är en besvikelse first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Tidigare i år avled den legendariske japanske serieskaparen Kentaro Miura. Mest känd är han för mangaserien Berserk. Pål Eggert ger här en introduktion till detta betydande mangaverk.

Kentaro Miura föddes 1966 och dog i maj 2021. Han är mest känd för sin oavslutade manga Berserk som han påbörjade 1989. Seriens namn antyder raseri, vildsinthet, måttlös vrede och det är en bra beskrivning av den. Romanens huvudperson bär ett mörkt raseri inom sig, men det är också en serie som är vildsint i sina uttryck.

Miura påbörjar sitt serieepos in medias res. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

Den ensamme hämnaren har skildrats många gånger även om  Berserk är både manus- och teckningsmässigt utförd. Gåtfulla antydningar om en bakgrundshistoria håller kvar läsaren. I The Golden Age kastas läsaren tillbaka till Gutsys förhistoria och bevittnar hans födelse ur en hängd kvinnas kalla sköte. Han blir motvilligt omhändertagen av en legosoldat och lär sig tidigt svinga ett svärd som är lite för stort, något som kommer att bli hans signum. Gutsy är långt ifrån älskad och som så många försummade och misshandlade barn försöker han hela tiden leva upp till sin fosterfaders förväntningar och göra sig förtjänt av hans uppskattning. Här etableras ett av seriens teman, nämligen längtan efter samhörighet och hur makthunger, rädsla, fanatism och andra känslomässiga murar hindrar den från att förverkligas.

Ett hundraårskrig rasar mellan två länder (liksom det gjorde mellan Frankrike och England) och Gutsy färdas som legosoldat från fältslag till fältslag. Till slut träffar han på ett kompani, Band of the Hawk, som leds av den karismatiske Griffith. Där Gutsy är mörkhårig, ensamvarg, grovhuggen på alla sätt och utan några andra framtidsutsikter än att klara sig från dag till dag är Griffith en ljushårig, en ledare, elegant och smidig på många sätt, och med storslagna ambitioner. Just på grund av dessa skillnader men också för att de båda är av samma obändiga material dras de till varandra och Gutsy blir medlem i Band of the Hawk.

Berserk är på många sätt en extrem serie. Blod flödar ofta över sidorna, människor dör i drivor, och den värld som målas upp är ofta hård och skoningslös. Samtidigt skildras behovet av tillhörighet och samhörighet ur olika synvinklar. Mörka fantastikskildringar riskerar ibland att bli för ensidiga. Joe Abercrombie är till exempel på många sätt en njutbar författare men han balanserar stundtals ibland på gränsen till att bli förutsägbar och klichémässig.

Miura lägger ofta in ljusglimtar vilket gör att mörkret framstår som ännu djupare. Ett exempel på detta är samhörigheten mellan soldaterna i Band of the Hawk som gör att de framstår som en ö av medmänsklighet i ett hav av kallsinnig brutalitet. Det gör också att sveket mot dem drabbar läsaren desto hårdare.

Miura utvecklades som tecknare under seriens gång och använder mangaseriens stora ögon och andra särdrag sparsamt. Han är detaljerad och kan även använda sig av symbolism i sina bilder. Särskilt i sexorgiescenerna i Retributionarc utvecklar Miura ett mer symbolmättat bildspråk. Jag har sett influenser från Giger, men också från Bosch och Brueghel. De senare kommer särskilt till uttryck i exempelvis solförmörkelseepisoderna där helvetet bryter ut på jorden.

Berserk är dock en aning ojämn. De första böckerna känns som en introduktion som är okej. När sedan “Golden Arc” sätter igång och vi får reda på Gutsys historia och hans möte med Griffith får berättelsen en helt annan tyngd och fokus. Gutsy erkänner sitt undertryckta behov av gemenskap och bejakar det i Band of the Hawk. Han börjar också drömma för egen del och inser att han inte bara behöver leva från dag till dag. Jag har märkt att många som läser Berserk återkommer till just denna del av berättelsen som något av det bästa de läst.

Vi får också följa hur världen gradvis blir mer magisk. Till slut sker ett slags övernaturligt genombrott där monstren och magin inte längre döljer sig i skuggorna och nätterna utan träder ut i dagsljus och blir uppenbara för alla människor i Midland. Det är också här som berättelsen börjar dala något. Det är fortfarande spännande och välgjort men Gutsy framstår inte som lika besatt längre och finner även en ny gemenskap. Känslan av ond, bråd död och mystik lättar lite. Ett par häxor blir en del av handlingen och ger läsaren förklaringar om hur det kommer sig att övernaturliga varelser och företeelser blir så mycket talrikare, förklaringar som gör världen mer gripbar men också mindre mystisk och skrämmande. Från att ha varit en brutal berättelse där det magiska till stor del domineras av mörka makter blir det en mer traditionell högfantasyvärld med troll, älvor och magiker av olika schatteringar. Det är inte dåligt, och jag hade gärna läst den här berättelsen i en annan inramning, och med en annan huvudperson än Gutsy men det är inte det här som gjorde Berserk närmast unik. Jag hade hellre sett att Miura höll fast mer vid konflikten mellan Gutsy och Griffith och lät den magiska fasen som världen trädde in i förkortas. Som det är nu känns det mest som att Miura ville använda sig av ett vinnande kort samtidigt som han målade om kortet…

Miura väjer inte för något i sin berättelse, något som många med mig uppskattar och kanske ser som en av de verkliga fördelarna med serien. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött på skildringar av sexualiserat våld mot kvinnor. Ibland känns det slentrianmässigt och obehagligt på ett sätt jag inte uppskattar. Sen ska det sägas till Miuras försvar att även män kan råka ut för sexuella övergrepp i Berserk, men det förekommer ändå inte i samma omfattning.

Men oavsett vad man tycker om seriens utveckling så lär vi aldrig få läsa den i sin helhet så som Miura ville utföra den. Han dog i maj 2021 och då var serien fortfarande oavslutad. Kanske kommer någon annan att ta upp stafettpinnen – eller penseln – och fullfölja serien. Till dess finns det inga skäl att inte läsa Miuras mästerverk.

The post Kentaro Miuras mangamästerverk first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIV. På Centre Pompidou visas just nu en retrospektiv utställning med den japanske arkitekten Tadao Ando. Anne Edelstam rapporterar från Paris.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Centre Pompidou, i Paris, ställer denna höst/vinter ut modeller, teckningar, reseskildringar, filmer och fotografier av den intressanta japanska arkitekten Tadao Ando. Utställningen ger inblick i hans användning av slät betong, enkla geometriska lösningar, integrering av naturen, vikten av ljuset och vattnet samt rummets utnyttjande.

Tadao Ando (född 1941 i Osaka) påminner mig om den välkända finske arkitektens Alvar Aalto (1898 – 1976) och dennes organiska och funktionella design. De enkla linjerna, de ädla materialen och ljuset. Vi skandinaver har en hel del gemensamt med japaners vision av arkitektur och design. Vårt sätt att behandla trä, det barskrapade – lite som våra kalfjäll eller klipphällar – det hårda i kontrast till det mjuka. Närheten till vattnet, vikten av ljuset… allt detta kände jag igen i Tadao Andos arkitektur. Han började sin karriär blygsamt med att bygga sig ett eget arkitekthus på 70 kvadratmeter. ”Arkitektur bör vara även den enskildes angelägenhet” tycker denne känslosamme man.

Utställningen är disponerad i ett enda stort rum, delvis uppdelad med hjälp av halvväggar, i fyra teman: den enkla platsens form, urbanismens utmaning, naturens tillkomst och dialogen med historien. Jag gick runt flera varv innan jag kunde ta in alla verk och ändå kändes det som om jag ville komma tillbaka en annan dag. Så överväldigande var det. Kanske därför att jag kände närheten till hans arkitektur. Tvärtom vad man skulle kunna tro om lite kalla, enkla linjer så tilltalade dessa byggnader mitt innersta.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Själv säger Tadao Ando att ”eftersom det är människor som ska bo eller verka i mina byggnader, måste dessa påverka deras levnadsglädje. Annars dras vi inte till dem”.

Han integrerar även ljuset på ett meningsfullt sätt i sin arkitektur: ”Vad jag observerat i de romerska kyrkorna, är att ljuset skänker hopp. När jag skapade Ljusets Kyrka frågade jag mig själv om inte församlingens symbol var just ljuset. Arkitektens arbete går även ut på att skapa gemensamma platser. Jag skapar min arkitektur för att de ska förbli ingraverade i människans själ för evigt.” Det är inte blygsamma mål men hans framsynthet verkar ha haft framgång för han har fått flera prestigefyllda priser och har över 300 projekt utspridda på jordens yta.

Även Centre Pompidou har spännvidd. Detta gigantiska museum är hela tiden på bettet med olika utställningar och happenings på gång. Denna höst har de verkligen slagit på stort. Tadao Ando finns på första våningen, men mera om de andra våningarnas läckerheter i en annan artikel.

The post Tadao Ando — en stilren arkitekt first appeared on Opulens.