FILM. Charlotte Wiberg har sett ”Ondska finns inte” och konstaterar att filmen inte lever upp till förväntningarna.

The post Filmen ”Ondska finns inte” är en besvikelse first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Den japanske författaren Kenzaburo Oe som var född 1935 avled den 3 mars, ett frånfälle som noterades ganska knapphändigt trots att han tilldelats Nobelpriset i litteratur 1994.

När han tog emot medalj och diplom ur kungens hand var Kenzaburo Oe västerländskt klädd, i motsats till sin landsman Kawabata som fått det 1968. Två år före priset framträdde Oe på bokmässan i Göteborg och var som de flesta i denna författarcirkus inkvarterad på Park Avenue. Han tog mycket god tid på sig vid frukosten (vi råkade sitta mittemot), inbegripen i ett djupt samtal med kritikern Otto Mannheimer som den gången var redaktör för Bonniers Panache-serie. Med sitt alldeles fyrkantiga ansikte, cirkelrunda glasögon med sköldpaddsskalmar och korpsvarta hår måste han ha varit en önskedröm för en karikatyrtecknare.

Han var oerhört artig, också under de långa pauser då han tycktes långt borta. Kanske var det att tolka in för mycket i hans blick, men nog fanns det en sorgsenhet där. I så fall hade han all anledning till det: mycket i hans författarskap kretsar kring den äldste sonen som föddes med en hjärnskada – det finns ett förtjusande foto på Oe i storstadsvimlet med honom framför sig på cykeln.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den outgrundlige Kenzaburo Oe first appeared on Opulens.

ALTERNATIV. Viking Cronholm  bröt med den dominerande Ling-gymnastiken och gav oss österländska alternativ. Jesper Nordström berättar om en litterär kuriositet. 

Nästan vilken kuriös text som helst kan efter en tid få status som en del av litteraturarvet. Ett av den svenska litteraturhistoriens mest tydliga exempel är Äldre Västgötalagen som nästlat sig in i läslistorna när det gäller litteraturhistoriska översikter.

En mer fnisscharmig bok i det litterära kuriosakabinettet är Viking Cronholms häfte “Jiu-Jitsu Tricks”, utgiven ursprungligen 1908 och tack och lov sedan dess aldrig språkligt uppdaterad i de nya upplagor som tryckts. Det torrt knastriga består.

Viking Cronholms biografi ger vid handen en kanske inte helt teoretiskt begåvad yngling utan snarare en uttråkad äventyrslysten yngling med högborgerlig bakgrund. Med pappas goda minne gick han till sjöss och utbildade sig till en av Sveriges första manliga sjukgymnaster i Chicago, deltog i spansk-amerikanska kriget 1898 och lärde sig budosport av emigrerade japanska mästare där.

Hemingways machokomplex bleknar lite.

Hans bidrag inom svensk friskvård var också att han bröt med den dominerande Ling-gymnastiken och gav oss österländska alternativ.

Nå, men det litterära då?

Tja, om du som jag njuter av speakerrösten i SF-journalen som hurtigt skorrande i diskant talar om “sunda spänstiga gossar i sol och frisk grönska” är detta ett fynd.

Det är väldigt präktigt och dygdigt och han går till storms mot västerländsk kost och det fördärvliga i alkohol och tobak.

Det finns också en del som är historiskt intressant. Vi får till exempel veta att budosporten blev kvinnors sätt i Japan att värja sig och hantera alkoholrelaterat våld och problem i äktenskapet. En scen är nästan som Selma och Lilla Fridolf. Frun går till krogen och brottar ner sin supande man och drar hem honom.

Vidare är bildmaterialet nästan parodiskt i genren “kraftkarl”.

Det hade inte förvånat om författaren framträdde i leopardmönstrad dräkt på Kiviks Marknad som “Starke Adolf”.

När Viking Cronholm sedan visar upp sina grepp och knep i proper tredelad kostym blir det ju än mer klassisk slapstick i våra ögon. Buster Keaton eller Helan och Halvan kanske?

Fast som om det inte vore för hur det tidstypiska lägger sig som ett charmigt svartvitt filter över det hela, skulle han inte te sig lika irriterande hurtig som en Anna Skipper eller Gunde Svan?

Att han tar österländsk kampsport och plockar russinen ur kakan och använder det till friskvård och en egen ganska poserande attityd gör honom också både samtida och typiskt västerländsk. Det filosofiskt-andliga lämnar han tydligen gladeligen kvar i Japan.

Hans lärdomar togs främst upp av uniformspersonal. Det var nämligen poliser och järnvägspersonal som gick i skola hos honom. Ja, här har vi en kulturell approprierare av stora mått verkligen. Det är inte utan att tanken går till dagens högpresterande medelklass som då och då river av en poweryoga.

The post Litterära kuriositeter: “Jiu-Jitsu Tricks” first appeared on Opulens.

När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.

The post Vårt behov av arkiv first appeared on Opulens.

JAPANSKT BEGREPP. Det finns svarta hål i vårt språk. Till exempel har vi ingen motsvarighet till det japanska amae. Gunnar Lundin har blivit nyfiken och läst Takeo Dois The Anatomy of Dependence från 1971 som nu kommit i pocket.

The Anatomy of Dependence av Takeo Doi
Kodansha Ltd

I Japan finns ett begrepp som vänder upp och ner på det kommersiella Västerlandets fokus på frihet och självförverkligande: ”a m a e”, ungefär angenämt beroende eller tillitsfullt beroende, börjande med spädbarnets lustfyllda beroende av modern. Hen överför det ”goda” beroendet i en mellanperiod till familjen, sedan till andra, bekanta.

Man kan tänka sig vandraren i vildmarken, han råkar ut för en snöstorm, utmattad får han genom de svängande draperierna av snö syn på ett fönster som lyser gult, tar sig fram till stugdörren, får varma tofflor, sitter vid brasan medan värden värmer en toddy. Detta är “a m a e r u o”, att amae. Kan man få samma känsla med kassörskan på vårt lilla Coop?

Amae finns till exempel mellan läraren och eleven. Jämför den unge Sartres ”L’autre c’est l’enfer” (Den andre, vilket helvete”).

Är vår avsaknad av ett ord för amae ett svart hål? Om amae inte finns, om jag är oförmögen tillit, blir man – enligt japanen – alienerad. Ett symptom är att hen använder sin “ki” (kraft) på ett enda projekt, varpå hela välbefinnandet beror: “ki ga sumanei” (= ”not to be satisfied…” utan sitt jobb . ”He’s never satisfied unless”).

Takeo Doi är psykoanalytiker. The Anatomy of Dependence tillkom efter kulturchocken han fick under tiden som japansk stipendiat i USA. Ett aber är att japaner tycks uppfostras till gruppmänniskor. Någon personlig gud eller personlig kompass, något kierkegaardskt samvete letar man efter med ljus och lykta hos Doi. Därför kan man anta att den som förväntar sig amae blir frustrerad om han inte får ett gensvar (eller till och med möts av oförskämdheter).

Utan självtillit blir vi flarn för vinden, flarn som får värma sig vid brasan, äta chips och se Melodifestivalen, rösta i valet, likafullt flarn. Men jag inser när jag läser Takeo Doi att amae är ett komplement. En nyhet.

The post Ett angenämt beroende first appeared on Opulens.

FILMRECENSION. På ytan är animefilmen ”Jujutsu kaisen 0” ett fartfyllt fantasyäventyr. Men berättelsen om magikerlärlingen Yuta och hans demoniska följeslagaren Rika har betydligt allvarligare undertoner.

”Genrefilm” har länge varit ett begrepp med lite dålig klang. Skräck, fantasy och science fiction har ofta avfärdats som spekulativ underhållning, utan samma tyngd eller konstnärlighet som realistiska samtidsskildringar.

Karin Svensson/TT

The post Fartfyllt med allvarlig botten first appeared on Opulens.

PROSA. Romanen De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring, skriver Erik Bovin.

De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Tranan

Året 1994 utkom den japanska författaren Yoko Ogawas dystopiska berättelse om hur en avskild ös befolkning tvingas till glömska. Föremål och minnen utplånas successivt på denna ö utan namn; en hemlig poliskår bedriver en intensiv minnesjakt. Nu finns De förlorade minnenas ö tillgänglig i svensk översättning av Vibeke Emond. Emond har tidigare översatt japanska tungviktare som Yoko Tawada och Haruki Murakami.

Kanhända är det helt i linje med berättelsens tematik att dess huvudperson är författare. För brottas inte alla författare med poler som minne kontra glömska? Dessa poler tycks alltjämt närvara i skrivprocessen. Och författaren tycks ha användning för dem – i synnerhet för att sila stoff till narrativ.

Ogawas berättelse påminner en aning om Ray Bradburys Fahrenheit 451 om ett samhälle där böcker bränns. En bit in i De förlorade minnenas ö, går böcker ett liknande öde till mötes. (Tidigare har bland annat fåglar, parfymer och hattar utplånats.) Det gör ont att läsa om hur berättelsens huvudperson ser öns enda bibliotek brinna ner i samma stund som hennes yrke går upp i rök. Hon fortsätter dock skriva, av samma outgrundliga skäl som poeter skriver poesi trots blygsamma möjligheter att bli publicerad och läst.

I ett lönnrum under författarens golv ser hon till att gömma sin förläggare. De är givetvis lätta byten på en ö som denna.

Ogawa tecknar människor och händelser med naivistiska penseldrag, och berättelsens handling är tillräckligt lös i kanterna för att hindra läsaren från att sluta sig till en tolkning. Det är udda men tankeväckande och – rentav – nödvändig läsning, trots en del transportsträckor.

De förlorade minnenas ö för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring.

Ogawa är skicklig på att fånga alienation och passivitet. Folket på ön gör sällan motstånd. De gör tvärtom sitt bästa för att anpassa sig i en tillvaro som ter sig alltmer utarmad och absurd för var dag som går. Det är emellanåt frustrerande att ta del av romankaraktärer som är så passiviserade. De är uppenbart förtingligade och hanterar förtrycket som en melankoliker bemöter en förlust: ”Det var bara att ta till sig det nya tomrummet och ta itu med de sedvanliga morgonförberedelserna.” Människan är inte skapt för att behandlas – eller bete sig – som ett föremål. I denna dystopiska fabel åskådliggörs effekterna av ett totalitärt samhälles hjärntvätt.

Samtidigt som alienationen och hopplösheten breder ut sig till ett kollektivt trauma närvarar huvudpersonens envetna skrivande som bjärt kontrast. En omöjlig handling på en ö som denna, men just därför så oumbärlig. Skrivandet står här för hoppets sista låga; den som envist flammar i mörkret.

The post Skrivandet som hoppets sista låga first appeared on Opulens.

JAPANSK KULTUR. Maia Hirasawa ska spela på Världskulturmuseet i Göteborg. Den 28 oktober genomför hon en konsert på svenska och japanska på museet i samband med utställningen “Kimono – från Kyoto till catwalk”.

“Jag ser så fram emot att spela på Världskulturmuseet och att få en liten del av Japan i mig igen. Har inte kunnat åka till Japan alls under pandemin, jag brukar annars vara där frekvent och spela. Det ska bli riktigt spännande att damma av mina japanska låtar och dessutom få se den vackra kimonoutställningen”, säger Hirasawa i ett pressmeddelande.

TT NYHETSBYRÅN

The post Maia Hirasawa spelar på Världskulturmuseet first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Tidigare i år avled den legendariske japanske serieskaparen Kentaro Miura. Mest känd är han för mangaserien Berserk. Pål Eggert ger här en introduktion till detta betydande mangaverk.

Kentaro Miura föddes 1966 och dog i maj 2021. Han är mest känd för sin oavslutade manga Berserk som han påbörjade 1989. Seriens namn antyder raseri, vildsinthet, måttlös vrede och det är en bra beskrivning av den. Romanens huvudperson bär ett mörkt raseri inom sig, men det är också en serie som är vildsint i sina uttryck.

Miura påbörjar sitt serieepos in medias res. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

Den ensamme hämnaren har skildrats många gånger även om  Berserk är både manus- och teckningsmässigt utförd. Gåtfulla antydningar om en bakgrundshistoria håller kvar läsaren. I The Golden Age kastas läsaren tillbaka till Gutsys förhistoria och bevittnar hans födelse ur en hängd kvinnas kalla sköte. Han blir motvilligt omhändertagen av en legosoldat och lär sig tidigt svinga ett svärd som är lite för stort, något som kommer att bli hans signum. Gutsy är långt ifrån älskad och som så många försummade och misshandlade barn försöker han hela tiden leva upp till sin fosterfaders förväntningar och göra sig förtjänt av hans uppskattning. Här etableras ett av seriens teman, nämligen längtan efter samhörighet och hur makthunger, rädsla, fanatism och andra känslomässiga murar hindrar den från att förverkligas.

Ett hundraårskrig rasar mellan två länder (liksom det gjorde mellan Frankrike och England) och Gutsy färdas som legosoldat från fältslag till fältslag. Till slut träffar han på ett kompani, Band of the Hawk, som leds av den karismatiske Griffith. Där Gutsy är mörkhårig, ensamvarg, grovhuggen på alla sätt och utan några andra framtidsutsikter än att klara sig från dag till dag är Griffith en ljushårig, en ledare, elegant och smidig på många sätt, och med storslagna ambitioner. Just på grund av dessa skillnader men också för att de båda är av samma obändiga material dras de till varandra och Gutsy blir medlem i Band of the Hawk.

Berserk är på många sätt en extrem serie. Blod flödar ofta över sidorna, människor dör i drivor, och den värld som målas upp är ofta hård och skoningslös. Samtidigt skildras behovet av tillhörighet och samhörighet ur olika synvinklar. Mörka fantastikskildringar riskerar ibland att bli för ensidiga. Joe Abercrombie är till exempel på många sätt en njutbar författare men han balanserar stundtals ibland på gränsen till att bli förutsägbar och klichémässig.

Miura lägger ofta in ljusglimtar vilket gör att mörkret framstår som ännu djupare. Ett exempel på detta är samhörigheten mellan soldaterna i Band of the Hawk som gör att de framstår som en ö av medmänsklighet i ett hav av kallsinnig brutalitet. Det gör också att sveket mot dem drabbar läsaren desto hårdare.

Miura utvecklades som tecknare under seriens gång och använder mangaseriens stora ögon och andra särdrag sparsamt. Han är detaljerad och kan även använda sig av symbolism i sina bilder. Särskilt i sexorgiescenerna i Retributionarc utvecklar Miura ett mer symbolmättat bildspråk. Jag har sett influenser från Giger, men också från Bosch och Brueghel. De senare kommer särskilt till uttryck i exempelvis solförmörkelseepisoderna där helvetet bryter ut på jorden.

Berserk är dock en aning ojämn. De första böckerna känns som en introduktion som är okej. När sedan “Golden Arc” sätter igång och vi får reda på Gutsys historia och hans möte med Griffith får berättelsen en helt annan tyngd och fokus. Gutsy erkänner sitt undertryckta behov av gemenskap och bejakar det i Band of the Hawk. Han börjar också drömma för egen del och inser att han inte bara behöver leva från dag till dag. Jag har märkt att många som läser Berserk återkommer till just denna del av berättelsen som något av det bästa de läst.

Vi får också följa hur världen gradvis blir mer magisk. Till slut sker ett slags övernaturligt genombrott där monstren och magin inte längre döljer sig i skuggorna och nätterna utan träder ut i dagsljus och blir uppenbara för alla människor i Midland. Det är också här som berättelsen börjar dala något. Det är fortfarande spännande och välgjort men Gutsy framstår inte som lika besatt längre och finner även en ny gemenskap. Känslan av ond, bråd död och mystik lättar lite. Ett par häxor blir en del av handlingen och ger läsaren förklaringar om hur det kommer sig att övernaturliga varelser och företeelser blir så mycket talrikare, förklaringar som gör världen mer gripbar men också mindre mystisk och skrämmande. Från att ha varit en brutal berättelse där det magiska till stor del domineras av mörka makter blir det en mer traditionell högfantasyvärld med troll, älvor och magiker av olika schatteringar. Det är inte dåligt, och jag hade gärna läst den här berättelsen i en annan inramning, och med en annan huvudperson än Gutsy men det är inte det här som gjorde Berserk närmast unik. Jag hade hellre sett att Miura höll fast mer vid konflikten mellan Gutsy och Griffith och lät den magiska fasen som världen trädde in i förkortas. Som det är nu känns det mest som att Miura ville använda sig av ett vinnande kort samtidigt som han målade om kortet…

Miura väjer inte för något i sin berättelse, något som många med mig uppskattar och kanske ser som en av de verkliga fördelarna med serien. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött på skildringar av sexualiserat våld mot kvinnor. Ibland känns det slentrianmässigt och obehagligt på ett sätt jag inte uppskattar. Sen ska det sägas till Miuras försvar att även män kan råka ut för sexuella övergrepp i Berserk, men det förekommer ändå inte i samma omfattning.

Men oavsett vad man tycker om seriens utveckling så lär vi aldrig få läsa den i sin helhet så som Miura ville utföra den. Han dog i maj 2021 och då var serien fortfarande oavslutad. Kanske kommer någon annan att ta upp stafettpinnen – eller penseln – och fullfölja serien. Till dess finns det inga skäl att inte läsa Miuras mästerverk.

The post Kentaro Miuras mangamästerverk first appeared on Opulens.

FILMMONSTER. I den bioaktuella filmen Godzilla vs Kong gör två av filmvärldens mest ikoniska jättar upp med varandra. Men trots att både skräcködlan och jättegorillan är populärkulturella darlings är de grundligt missförstådda, skriver Jimmy Håkansson.  

När Ishirô Honda återvände hem 1946 efter att ha varit stationerad i Kina under kriget passerade han Hiroshimas ruiner. Att tvinga Japans återvändande soldater anlända i Hiroshima var en medveten taktik av den amerikanska ockupationsmakten som ville visa inte bara att Japan var besegrat – utan hur gruvligt besegrat det var.

Taktiken fungerade. Den av atombomben utplånade staden lämnade ett outplånligt intryck hos Honda. Han insåg att det här, det måste han berätta om. Och så gjorde han. I monsterfilmen Godzilla.

Men jag går händelserna i förväg. Spola tillbaka tiden ytterligare. Året är 1930 när filmmakaren Merian C Cooper såg ett flygplan passera över en av New Yorks högsta byggnader och fick en bild i huvudet som han inte kan skaka loss. Han föreställde sig en enorm gorilla stå på toppen av skyskrapan och fäkta med armarna mot attackerande flygplan. Där hade han det! Den storslagna finalen till filmen som han skulle göra. Nu behövde han bara arbeta sig bakåt.

I dag är scenen där King Kong klänger sig fast vid Empire state building en av filmvärldens mest ikoniska, och sinnebilden av det tidiga Hollywood. Men det är också en bild som är djupt problematisk. Liksom hela premissen där ett entourage av vita imperialister “upptäcker” Skull Island, som de menar är obebodd och orörd av mänsklig hand. Trots att ön uppenbarligen är bebodd av ett folkslag som skildras ytterst stereotypt. Infödingarna tillber dessutom den mest vilda vildingen av dem alla: jättegorillan Kong.

In i det sista förnekade Merian C Cooper att den förvuxna, förvildade och fjättrade gorillan var en rasistisk nidbild. Även om det aldrig var hans mening så blev King Kong en produkt färgad av sin tid.

Här är det läge att tala om tropen “det missförstådda monstret”. Berättelsegreppet som fick sitt stora genomslag med Mary Shelleys roman Frankenstein, 1818. Där var inte den människoskapade varelsen monstret, utan dess mänskliga skapare. Att det tvåhundra år senare fortfarande är svårt att skilja på Frankenstein och Frankensteins monster, är symptomatiskt för alla monster som missförståtts och förvanskats sedan dess. Men få varelser har missförståtts lika grundligt som King Kong och Godzilla.

Tillbaka till Tokyo och Ishirô Honda.

Under USA:s ockupation levde japanerna under en hård censur, som bland annat förbjöd diskussioner om atombomben. Honda och hans medarbetare förstod att de var tvungna att arbeta med allegorier. På pappret gjorde de en film om en enorm skräcködla som välter höghus, mellan raderna var det uppenbart för alla inblandade vad det egentligen handlade om.

Atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki gav filmen en djup relief, och den inledande scenen där ett amerikanskt vätebombstest blåser en japansk fiskebåt ur vattnet var även den hämtad från verkligheten. Skillnaden var att vätebomben i filmen väcker och muterar en förhistorisk ödla, som hämnas oförrätten genom att gå bärsärk längs Japans kuststäder. Vad som på ytan var en spektakulär monsterfilm var egentligen ett sätt att prata om atombomberna och lidandet de orsakat.

När Godzilla gick upp på amerikanska biodukar två år senare var det en helt annan film

Godzilla från 1954 skildrar jätteödlans attacker från det mänskliga perspektivet. En scen i synnerhet bär jag med mig. En kvinna kramar om sina barn medan monstret går lös i staden. Hon vet att det är över när hon trycker barnen mot sitt bröst. Snart är vi med pappa, säger hon. Inga känslosvallande stråkar spelas i bakgrunden, bara den darrande desperationen i kvinnans röst. Och rädslan hos någon som står inför en obeveklig kraft. Bilden klipper bort. Vi vet inte vad som händer kvinnan och barnen, men vi vet att deras öde är beseglat.

När Godzilla gick upp på amerikanska biodukar två år senare var det en helt annan film. Stora delar av originalverket hade klippts bort (däribland scenen där överlevande barn testas för strålningsskador), nyckelscener lämnades oöversatta och ett nytt parti med skådespelaren Raymond Burr filmades för att skohorna in en vit, amerikansk reporter i hjälterollen. Borta var undertexten och filmens bultande hjärta. Kvar var en tom spektakelrulle.

”Går det att göra en King Kong-film utan rasistiska undertoner?”

Till skillnad från Godzilla hade King Kong aldrig några ambitioner att läka ett nationellt trauma. I stället kom det att konservera ett.

”Går det att göra en King Kong-film utan rasistiska undertoner?” Den retoriska frågan ställdes av den amerikanska public service-radion NPR inför 2017 års Kong: Skull Island.

Merian C Coopers film från 1933 är i dag en symbol för kolonialism, slavhandel och det vita kollektivets fruktan för rasblandad kärlek och svarta män. I filmen sliter King Kong sig fri från sina kättingar, men filmerna i sig tycks inte slita sig fria från den rasistiska symboliken. Liksom Victor Frankenstein hade Cooper ingen aning om vad han hade skapat.

Första Godzilla-filmen har däremot ett genuint hjärta. Men i slutändan var det den amerikanska klippningen som satte tonen för uppföljarna där Godzilla slogs mot utomjordiska robotar, gyllene drakar, fick en son och till slut blev mänsklighetens försvarare. Kopplingen till atombomben skrubbades bort och i dag är varelsen en japansk maskot jämförbar med Hello Kitty och Pikachu.

Jag kommer att tänka på repliken i sista scenen i original-Godzilla som klipptes bort i USA-versionen. Efter att ha besegrat varelsen säger en av karaktärerna att segern är kortvarig, för så länge mänskligheten fortsätter spränga atombomber kan ett nytt monster vakna och ta Godzillas plats. Människorna är oförmögna att lära av sina misstag och därför dömda att upprepa dem.

35 uppföljare senare, är jag beredd att hålla med.

The post De missförstådda jättarna first appeared on Opulens.

ÅTERANVÄNDNING. Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända, skriver Anne Edelstam.

Östasiatiska museet, Stockholm
Boro – nödens konst.
30 mars 2021-9 januari 2022.

“Nödens konst” heter en utställning med Japan i fokus på Östasiatiska museet i Stockholm. Det är en utställning som ligger helt i tiden med ett ökat intresse för återanvändning.

Japan och Sverige har, trots sina avstånd, en hel del liknande traditioner: vår sparsmakade och avskalade smak för hem och design, vår fiskdiet (kött var för inte så länge sedan en ovanlig företeelse på våra tallrikar) och vårt lappande och lagande. Lapptäcken, till exempel, görs av tygrester liksom trasmattor.

Det extrema konsumtionssamhället vi nu lever i växte fram på våra breddgrader för enbart några årtionden sedan. Folkhemmets ideal var att arbeta, spara och laga. Sticka, virka, spinna och väva hörde vardagen till. Slöjd ingick i varje barns skolundervisning. Sverige var, precis som Japan, framförallt ett bondesamhälle.

Båda våra länder har utvecklats till att bli högteknologiska samhällen. Många bor långt ifrån jorden och naturen. Ett fåtal brukar den. I Sverige har småbönderna tvingats ge upp sina gårdar för industriellt storskaligt jordbruk.

Finns det en saknad efter det enkla? Efter det småskaliga? Efter att återuppleva generationernas resa genom tiderna? Under pandemins ”hemmaår” har vi börjat gå tillbaka i tiden, flyttat ut till landsbygden igen, börjat leta efter våra rötter. Därför ligger denna utställning precis rätt i tiden. Boro – eller nödens konst – för oss tillbaka till våra mor-och farföräldrars epok. Fattigdom och enkelhet präglade då majoriteten av befolkningen.

Boro syftar till trasor och textilier. Under flera generationer ärvdes kläder vilka lappades och lagades från en person till en annan i Japan. Man kan tycka att det är underligt att visa upp dessa lappade plagg i fina montrar på ett museum. Det var också med ett visst obehag och en känsla av voyeurism jag såg utställningen, måste jag medge. Framförallt berördes jag av de trådslitna barnkläderna som hade lappats intill det sista. Fattigdomen kröp under mitt skinn när jag beklämd såg dem och tänkte på alla fattiga barn i världen som lider än i dag.

I genomskinliga, enkla montrar visas allehanda vardagsplagg upp. Från täcken, till arbetskläder, skor, blöjor och barnkläder. En monter förklarar även de enkla stygnen man använde för att sy ihop kläderna. De flesta är i indigo-blått och tillverkade av hampa. Bomull spreds inte i Japan förrän i mitten av 1700-talet, utan importerades. Ull tillkom ännu senare.

Överflödsförordningarna var lagar som reglerade import, export och bruket av vissa varor. Sådana förordningar fanns även i Sverige och Europa men var också vanliga i Japan under Edo-perioden (1603-1868). Dessa var till för att hålla samhällsklasserna åtskilda och ett sätt att göra det på var genom modet och textilierna. Sidentygerna var enbart tillägnade de välbärgade. Däremot florerade det en andrahandsmarknad där använda plagg kunde köpas av andra klasser. Denna marknad varade väl inpå 1900-talet. Det passade även in på det japanska begreppet mottainai – tillvaratagande och sparsamhet. Det var nära knutet till uppfattningen om konstant kretslopp samt vördnaden av naturen.

När väl industrialiseringen gjort sitt intåg i Japan på 1960- och -70 talet, blev Boro en skamfläck och skulle helst glömmas bort. Hade det inte varit för folklivsforskaren och samlaren Chuzaburu Tanaka (1933-2013) hade vi nog aldrig sett en Boro-utställning i Stockholm. Han bidrog även till kända japanska modeskapares uppsving. För att nämna några: Rei Kamakubo med modehuset Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Issey Miyake och Kenzo.

På utställningen visas även några svenska kreatörer som inspirerats av Boro. På nedre botten finns fotografier samt en intressant film om den svensk-japanske borokonstnären Takao Momiyama. Han berättar hur han återupptäckt boro, hur han letar gamla tyger på marknader i Japan samt hans visioner för framtiden och modet.

Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända. Det är inte så länge sedan våra mor- och farföräldrar vävde trasmattor av gamla tyger.

Ja, livet går sannerligen i ett evigt kretslopp! Och om det är något vi lärt oss av denna pandemi så är det väl att vi inte ska ta något för givet, utan att spara och tänka oss för är kanske inte så dumt ändå?

The post Den japanska konsten att lappa och laga first appeared on Opulens.

KÄRLEK. Sällan har jag läst ett så ömsint porträtt av en mans kärlek till ett barn, skriver Carolina Thelin, som läst Sändebudet av Yoko Tawada.

Sändebudet av Yoko Tawada
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

För mig som inte läst något av henne tidigare så var det något av en magisk upplevelse att träda in i den japanska författaren Yoko Tawadas litterära värld. Här äger alla, även tingen, en själ. Vi, naturen, djuren och tingen delar tankar och erfarenheter och försöker göra så gott vi kan. Förutom den livsbejakande dystopin (ja, faktiskt!) Sändebudet finns bland annat En Isbjörns memoarer översatt till svenska, också den på Bokförlaget Tranan. I den får vi följa tre generationer isbjörnar: memoarförfattaren, hennes dotter cirkusartisten och dottersonen, den berömda djurparksattraktionen. De rör sig i vårt samhälle, talar och integrerar med oss.

The post Sorglig och humoristisk framtidsskildring first appeared on Opulens.