POP/ROCK. Den här gången har Hanna Chawki lyssnat på drömpop, en röst som målar i alla färger samt en klockren latinoröst. Det rör sig kort sagt om ljuvliga sångerskor.

En av alla damer som sägs göra drömpop är Melody Echo Chamber. En fransyska som egentligen heter Melody Prochet. Hon släpper sin andra platta för i år. Den första kom i april och i september kom den andra. Vilken sprutt i maskineriet!

Den senaste skivan heter ”Unfold” och bjuder på puttrande melodier som utstrålar vilja.

Det rör sig om luftig, viskande sång. Man tänker på cirkus och heta sommarvindar som väcker längtan. En sju låtar lång höstflamma är detta. Här experimenteras det och här bjuds på låtar som tar form i virvlar.

En annan ljuvlig sångerska släpper en live-platta. Det handlar om engelska Jane Birkin, som bott i Frankrike sedan 60-talet. ”Oh! Pardon tu dormais… le concert” är albumtiteln. Spelningen inleds med några rafflande takter på ”Je t’aime moi non plus”. Folk applåderar när stjärnan glider in på scenen, hon presenterar sitt band och de börjar spela. Hennes röst är mjuk och känslig.

Musikerna gör sitt jobb delikat. Inte för mycket och inte för lite. Man lutar sig tillbaka och rullas in i magin, precisionen och sensibiliteten på Beffroi de Montrouge den 9 mars 2022. Det är sorg, bitterhet, ilska och tristess. Birkins röst har djupnat och den spröda flickans falsett har förvandlats till en kvinnoröst som målar i alla färger precis som hon vill.

Det är ett fylligt sound som tar sig in i alla hörn så att dammet yr. Jane Birkin håller ihop gamla och nya låtar med sin ödmjuka säkerhet.

Stundom tar hon fram den välbekanta falsetten, håller mig ömt och bestämt med sin smått hesa stämma. De nummer hon gjorde med Serge Gainsbourg är ohjälpligt de låtar som lyser upp lite extra.

På vissa låtar är kompet funkigt och på andra stramare med franska, dramatiska sängkammarstråkar och akustisk gitarr. Detta är en 24 låtar lång resa genom den tid som flytt.  

Vi fortsätter på det inslagna spåret – aptitretande sångerskor. Jensine Benitez släpper sin debut. En 60-talsdoftande singel med den fulländade titeln ”Ilusión De Amor”. Illusionen vi frammanar i våra drömmar till livets sista suck. Jensine sjunger även med Thee Sacred Souls och hon backas upp av samma band på denna souliga singel.

Hon har en klockren, latinoröst som som tindrar i mörkret. Sinnlig och rar. En flicka som påminner oss om att livet kan vara bekymmerslöst och att allt annat än skymningspromenader med den älskade är bortkastad tid.

Jag har för övrigt svårt att hitta info om Jensine men hon lär bo i Kalifornien eftersom hon som sagt är medlem i Thee Sacred Souls som är hemmahörande där.

The post Nya ljud: Melody Echo Chamber, Jane Birkin och Jensine Benitez first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har lyssnat på Yoko Ono, Jane Birkin samt Fripp och Eno. Hon konstaterar i årets sista “Nya ljud” att det just nu är gamlingarna som bär magin i musiken.

Jag skulle kunna berätta en rolig historia om hur jag lyckades förlora min ytliga bekantskap med Diamanda Galas genom att upphöja Yoko Onos sång… men den storyn hinner jag inte dra nu.

Nu ska jag istället recensera Onos senaste singel släppt igår 16 december det konstiga året 2021.

”Listen, the snow is Falling” heter låten med Yoko och The Plastic Ono Band. Gitarrerna låter som de gjorde -71. En lugnande, rörande jullåt med Yokos fina poesi. En äkta konstnär och poet.

Yoko Ono är nu 88 år men låter som en 20-åring och förmodligen är hon 20 forever i sinnet. Snow of love. Kärlekssnö. Hoppas Yoko fixar detta. Vi behöver det. Love you, Yoko.

En annan ljuv pärla släppt nu i december är skapad av Serge Gainsbourgs älskade Jane Birkin. Hon är 75 år men låter som 15, kommer med en jullåt “Oh! Pardon tu dormais…” Reggae och fransk erotik.

Oerhört snyggt, jag ryser, av stråkarna, sången, harmonierna. En duett med Etienne Daho.

Ju mer jag lyssnar ju mer slagen känner jag mig. Slagen av känslan, uppfinningsrikedomen och lidelsefullheten. Wow! Love you, Jane.

Idag 17 december släpps förresten en alternativ mix av David Bowies Changes. Låter lika bra nu som tidigare.

Och denna fredag släpps även en liveinspelning med mästarna Brian Eno och Robert Fripp. Ett gig i Paris det förtrollande året 1975. Det är lysande titlar som ”Water on water”, ”Wind on water” och ”An Iron Frappe”.

Jag tror jag ska lägga mig ner nu och dö en smula samtidigt som de här sköna instrumentallåtarna får transformera den jordiska bedrövelsen till lättnad och esprit.

Sammanfattningsvis så får man säga att det är gamlingarna och de döda som bär magin och ungdomligheten och kärleken. Där kan man snacka årgångsviner.

God Jul alla & Gott nytt år!

The post Nya ljud: Yoko, Birkin och Fripp & Eno first appeared on Opulens.

VINYL. Det är i år 30 år sedan den mångsidige och inflytelserike artisten Serge Gainsbourg gick bort. Jesper Nordström berättar här om den kontroversielle artisten från Frankrike.

Det är i år 30 år sedan Serge Gainsbourg drog sitt sista Gitanesbloss. Fem paket legendariskt starka cigaretter om dagen tog slutligen ut sin rätt i form av hjärtattack. John Lennon lär ha rökt dessa stundtals av anledningen att de ändrade rösten till de gånger han ville spela in mer släpiga mörka sånger.

Ja, det går inte prata om Serge utan nämna hans enorma nikotinlast. Men 2017 gjorde de högsta hönsen i Paris processen kort med myten om dessa coola rökverk. Varken Gauloises eller Gitanes säljs numera i sina originalpaket utan medvetet fula avskräckande paket. Jodå, jag har själv en pinsam period i mitt liv med svart polo och en filterlös “gålle” till espresson. Man ville ju vara “intellektuell”.

Så lite förstår ni att jag håller mig reserverad till Serge Gainsbourg? Att han var så fransk att det slog bakut till parodins nivå?

Det blev ändå så att jag köpte tre versioner av hans och Jane Birkins skandalgenombrott “Je t’aime… moi non plus” på skivantikvariatet och visst är det en fin melodi och text som hamnat i skymundan av stönandet och den cheezy orgeln. Låten provocerande då, men framstår som ganska oskyldig idag. Så pass att den placerades på dödskallelistan med totalförbjudna låtar i Sveriges Radio. Något annorlunda var det i Frankrike för där var det bara påbjudet att spela den först efter kl 23:00. Något som gjorde att barer och klubbar i Paris hade “dagens drink” 22:55 och sedan skruvade upp volymen på radion, där den såklart fanns i beredskap på stationens playlist.

Det myckna jag sett av Gainsbourg på Youtube säger mig att detta var vattendelaren: efter denna hit gick han in i en mer brokig, eklektisk period med provokationer och mycket experimenterande och att han lämnade den traditionella chansonen därhän.

I oktober öppnas hans hem i Paris upp för allmänheten och han lär sannerligen inte avmytologiseras genom detta. Från de bilder som läckt ut och de som Vanity Fair tog under stränga former 2007 ges vid handen en blandning av mycket fransk mycket överlastad elegans och närmast något som tyder på att Gainsbourg led av något slags hoardersyndrom.

Jag läste någonstans att “Frankrike är landet som förlåter att deras gamla kulturikoner blir något av riksclowner på ålderns höst” och det är träffande. Hans tv-framträdande i slutet av livet var inte smickrande. Blev det inte rent av till slut lite som något i samma stil som Elvis i Las Vegas på 70-talet?

The post Veckans vax: Serge Gainsbourg first appeared on Opulens.