FASCINERANDE ROMANER.  I två romaner som båda utspelas under holländsk stormaktstid finner Carsten Palmer Schale sina rötter.  Därtill fascineras han av de individuella öden som skildras i böckerna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Två av de senaste romaner jag har läst har fascinerat mig mer än det mesta. Skälen är flera, varav ett är personligt. Romanerna är amerikanskan Tracy Chevaliers Flicka med pärlörhänge (som senare också blev film, 2003) och engelskan Jessie Burtons Miniatyrmakaren, som 2017 också filmatiserades. Båda utspelar sig under holländsk — eller egentligen nederländsk — stormaktstid, det vill säga under 1600-talet (då, för övrigt, även Sverige var en stormakt). I den första romanen är det främst Jan Vermeer (1632-1675) som, vid sidan om modellen, står i centrum (men inte bara det). I den andra är det en räcka gestalter och individuella öden som närmast skapar en surrealistisk och episk berättelse.

Min egen personliga ingång, då? Jo, det var just vid denna tid min egen släkt, på pappas sida, utvandrade från Holland, över (troligen) Tyskland och Danmark till Sverige (närmare bestämt till Onsala och Göteborg). Nästan alla (undantag finns) de holländska (jag fortsätter att skriva så, istället för nederländska) förfäder jag har var sjökaptener, kanalbyggare och domare. Med andra ord hade de en viss ställning (holländska var officiellt språk i Göteborgstrakten under hela 1600-talet och under början av 1700-talet). De hade dessutom, alltså, rötter i just den holländska 1600-talsmiljö vari vi befinner oss i båda de aktuella romanerna (och filmerna).

I Chevaliers Flicka med pärlörhänge (2001) får vi en utomordentligt god bild av inte bara den lysande, men produktivt ganska sparsmakade Johannes ”Jan” Vermeer, utan även av miljöerna i allmänhet och ateljémiljöerna i synnerhet. Ljuset. Det schackrutiga golvet, den blide, men samtidigt besatte, Vermeer. Flickan — naturligtvis (se porträttet!). Känslorna! Hustrun.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Flicka med pärlörhänge är en förtätad roman, full av sensualism och mystik, precis som Vermeers mästerliga konstverk.

Griet är sexton år när hon träder i tjänst i det stora och barnrika vermeerska hushållet. Hennes uppgifter är hushållsarbete, tvätt och barnpassning, men hon har också fått i uppdrag att städa konstnärens ateljé utan att rubba ett enda föremål i hans minutiöst uppbyggda scenerier.

Snart uppstår ett slags samförstånd med en underström av attraktion mellan Griet och Vermeer, en själarnas sympati mellan den store målaren och den enkla tjänsteflickan; båda är esteter och perfektionister för vilka ordning och skönhet går hand i hand. Han lockar fram en förmåga som finns slumrande hos Griet och lär henne att se tingen med en konstnärs ögon.

Vermeers hustru Catharina är sin mans absoluta motsats: nyckfull, obehärskad och dessutom beroende av sin mor, som i praktiken är hemmets härskarinna. Catharina är från första stund avogt inställd till Griet och avskyr sin makes intresse för flickan.

När Vermeers rike mecenat van Ruijven fattar tycke för den söta tjänsteflickan, och insisterar på att Vermeer skall måla henne, skärps spänningarna. Ryktena och skvallret i småstaden Delft ökar trycket och när tavlan är fullbordad väntar en dramatisk uppgörelse.

I Jessie Burtons bästsäljande debutroman Miniatyrmakaren (2015) får vi följa med till Amsterdam under sent 1600-tal. En tid då den Holland blomstrade och upplevde en både ekonomisk och kulturell guldålder. Rikedomen bland köpmännen i Amsterdam tog sig en rad olika luxuösa uttryck, men samtidigt förespråkade den protestantiska religionen enkelhet och dygd.

När boken inleds får vi stifta bekantskap med Nella som står utanför sin nyblivne make Johannes Brandts ytterdörr redo att för första gången stiga in i sitt nya hem. Hon möts dock inte av sin make, utan av svägerskan Marin som är ogift och styr sin brors hushåll med järnhand. Nella är en stark ung kvinna, och hon böjer sig inte för Marin även om hon mår väldigt dåligt av det kyliga klimatet i huset och att maken förefaller helt ointresserad av henne. Snart inser hon också att huset döljer många hemligheter.

När Johannes skaffar ett dockskåp föreställande deras eget hem och Nella anlitar en miniatyrmakare för att tillverka föremål att inreda det med, verkar det som att fler känner till vad huset ruvar på och en händelsekedja som kommer att förändra deras liv för alltid sätts igång.

På ett fantastiskt målande vis lyckas Burton gestalta en exotisk och levande bild av 1600-talets Holland. Med små medel skapar hon spänning, och en stor del av berättelsen grundar sig i verkliga händelser. Miniatyrskåpet finns i verkligheten, det tillhörde Petronella Oortman som gifte sig med Johannes Brandt, även om historien och de verkliga personerna skiljer sig från bokens karaktärer. Att äga den här typen av föremål och att spendera pengar på att inreda det var ett utslag av otrolig lyxkonsumtion på ett sätt som för vanliga människor på den tiden måste ha tett sig helt osannolikt.

Boken omges av en mystik och en smått magisk känsla som bidar till bokens spänning. Språket är lysande. Miniatyrmakaren är en mycket speciell figur. En briljant hantverkare, och dotter till en norska och en holländare, som också (den senare alltså), i sin egenskap av urmakare, varit hennes mentor (dock inte i arbetet som miniatyrmakare). Hon visar sig i slutet heta Petronella Windelbreke.

I romanen framstår emellertid inte bara den mystiska miniatyrmakaren eller mannen i huset, Johannes, som de enda intressanta personerna. Inte minst har vi ju Marin, med sina hemligheter (dyster och svårtillgänglig till det yttre, men senare också framställd som drömmare och älskarinna). Älskaren är ursprungligen en svart slav från sockerfälten i Surinam (under kolonialtiden benämnt Holländska Guyana), Otto, som i princip blivit en fri man på grund av Johannes. Marin, visar det sig mycket sent i romanen, har varit gravid med den svarte mannen, men dolt detta. I slutet avrättas Johannes till följd av sin homosexualitet, och Marin föder en mulatt (samtidigt som hon dör i barnsäng). Kvar blir då endast Nella (Petronella), husets starka alltiallo, Cornelia, och en återvändande far till Marins barn (Thea). Han hade sökt en sorts relativ frihet i London.

Hela romanen, som i Chevaliers Flicka med pärlörhänge, utspelar sig dock, som nämnts, under holländsk stormaktstid. Särskilt i Burtons roman framträder även Imperiet mer än ofta mellan Amsterdams sociala spaljéer. Det var också just där och då min egen holländska ”ursläkt” både till dels fanns kvar på plats, dels började emigrera norrut. Vid sidan om alla sjömän etcetera i min släkt bosätter sig 1639 pärlstickaren Cornelis Schale på den adress som idag ligger i samma hus som klockan i Brunnsparken, det vill säga på Östra Hamngatan. Samtidigt seglade andra ”Schalar” vida kring, inte bara längs de svenska kusterna, utan även ända till Indien och Kina.

Det hela sammanfattar med andra ord, för mig personligen, en lång och rik historia. En navelsträng existerar verkligen mellan Holland och min egen, mycket holländskt påverkade hemstad, Göteborg. Min mor, moster, mormor och mormorsmor hette för övrigt alla Petronella. I övrigt är, vid sidan om Caravaggio, Vermeer den konstnär jag nog håller allra högst.

Läs både Chevalier och Burton!Se båda filmatiseringarna! Ni lär inte bli besvikna.

The post Mitt holländska 1600-tal first appeared on Opulens.

ÖVERBLICK. Följ med Carsten Palmer Schale på en konsthistorisk rundtur med utgångspunkt i det moderna! Han hyser blandade känslor för den moderna konsten och ser tillbaka på svunna tiders mästare.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mitt intryck av modern och modernistisk konst, liksom av modernistisk poesi är blandat. I vilket fall som helst har jag i decennier sysslat med båda, och har just nu, efter läsningar av Herbert Read, Arnold Hauser, Ingamaj Beck och Ulf Linde, funnit anledning att orda något om detta. På Facebook har jag ju också de senaste tio åren lagt upp verk av ett par hundra konstnärer, och ofta också kommenterat dem. Konst- och konsthistoria är med andra ord, som poesin, ett naturligt intresseområde.

En hel del tilltalas jag mycket av, somligt är mig likgiltigt, en del ter sig rentav frånstötande. Men detta är ju naturligt, och jag är inte den som ”beundrar” något för att det ”ligger i tiden” – men inte heller tvärtom. Den ansträngda entusiasmen hos många dagstidningsrecensenter — ofta rotad i ett eller annat kotteri — förefaller mig dock, som all annan opportunism, direkt motbjudande.

I alla fall, för att börja någonstans, tycker jag bättre om den franska expressionismen (eller fauvismen) bland andra Matisse och Dufy, än om exempelvis den nordiska och tyska (även om jag hyser stor respekt för Kollwitz, Munch och Nolde). En del finner måhända den förra mer ytlig eller dekorativ. Lugnare är den i alla händelser, och det betraktar jag (oftast) som en förtjänst. Visserligen måste det finnas plats, betydande plats, för det oroliga och splittrade, men målet bör nog vara den starka, levande ron.

Den i Ryssland födde, men i Tyskland mycket verksamme, Kandinsky går en annan väg än de tyska expressionisterna i övrigt, mot geometrisk abstraktion. Read tycks mena, att dessa andra, till skillnad från honom, höll fast vid ”humanismen”. Men enligt Kandinsky var ju också de non-figurativa formerna emotionellt uttrycksfulla. Hans utomordentligt och fantasifullt färglysande kompositioner förmedlar ofta en känsla av lugn (med spänningar i), och det anges också ibland i beteckningarna — ”Calme” och så vidare. För mig är han en av de allra betydelsefullaste i den moderna konsten — inte minst dras jag till hans geometriskt välavvägda precision.

Jag tilltalas också av mycket inom kubismen, särskilt av Légers konst med dess solida, trygga former i en vital och varierande färgskala, men också av det som Picasso gjorde under den perioden; vidare av Juan Gris, André Lhote, Lyonel Feininger och Roger de Fresnaye.

Till surrealismen är min inställning mindre entydig, men likafullt ej sällan präglad av fascination. Vad Dalí beträffar, misstänker jag, som inte så få andra, exempelvis Bueno, att hans absurda sammanställningar ofta är ett utslag av skämtlynne, en drift med de ”konstförståndiga”, som vill visa, att de fattar det ”djupa innehållet” eller ”den inre meningen”. För koloriten och det plastiska i hans konst hyser jag stor beundran.

För danska och svenska surrealister som Vilhelm Bjerke-Petersen, Gösta Adrian Nilsson och Halmstadsgruppen kan jag i stort uttrycka samma uppskattning. För expressionister som Grünewald, Sven Erixon och ett par av Göteborgskoloristerna känner jag samma sak. Vid sidan av Munch, som Read nämner, vill jag själv peka på förtjänsterna hos bland andra Gallen-Kallela och Asker Jorn.

Samtidigt. Det är klart att jag inte är ensidigt intresserad av 1900-talets konst eller för de icke-traditionella riktningarna. De gamla renässansmästarna står sig som oöverträffade. Seurat, Cézanne och Léger, bland de moderna, har självfallet sina stora traditionella föregångare i fråga om ej minst arkitektonisk fulländning, sådana som Poussin och Lorrain. Och jag tilltalas för övrigt mycket av de realistiska landskapsmålarna från 1800-talet. Även Sverige hade förresten betydande friluftsmålare från ungefär samma period: exempelvis Hill, Rydberg, Gegerfelt.

Men innan dess? Ja, herregud. Från Giottos cirkel och framåt? För mig framträder en rad alldeles fantastiska målare — inte minst från Nederländarna och Italien — under högrenässansen (eller så), det vill säga under i stort sett de tre seklerna 1400-talet, 1500-talet och 1600-talet. Men om detta finns så mycket att säga, att jag här tvingas inskränka det hela till några få mästare.

På rak arm, eller raskt ur rockärmen: da Vinci och Michelangelo, Caravaggio (min hemlige gud), Jan Vermeer, Quentin Massys, Parmigianino, Pordenone, Tizian, Rembrandt, Holbein, Dürer, stillebenmålarna etcetera. Och hundra till. Intressant med dessa konstnärer är dessutom inte bara deras utomordentliga skicklighet och genialitet — det handlar också om deras uppbrott och förnyelse av den konst som fanns dessförinnan. Om detta finns mycket att läsa hos såväl Arnold Hauser som Ingamaj Beck. Och mig.

Begrunda bara några av dessa konstnärers, och dessa konstnärers kollegors, helt otroliga verk – och fråga dig själv vad de gör. Exempelvis: Jan Vermeer, Quentin Massys, Jan Gossaert, Gerolamo Francesco Parmigianino, Giovanni Antonio Pordenone och Caravaggio.

Centralperspektivet förblir inte allenarådande. Exempelvis Vermeer målar sig själv i sin ateljé, i en spegel, halvt gömd bakom draperiet som skyddar bilden som marknadsbild. Massys problematiserar det enda, och producerar mångtalig konst. Ett porträtt av Gossaert visar tre barn som inte vet om de är en del av tavlan eller ”verkligheten”  därute. Parmigianino ser sig själv som den konkava bilden ser honom. Pordenones väggfresker lossnar från väggen och personerna är redan på väg in i ett limboland mellan bilden och åskådaren.

Caravaggio, egentligen Michelangelo Merisi da Caravaggio (alternativt Amerighi Caravaggio, född 29 september 1571 i Milano, död 18 juli 1610 i Porto Ercole, var en italiensk barockmålare. Han bröt till viss del med den måleriska konventionen och betonade naturalismen i sina verk.

Åren kring sekelskiftet 1600 kom Caravaggio och Annibale Carracci att utgöra portalfigurerna inom det italienska barockmåleriet. Trots att de senare skulle komma att betraktas som grundarna av två oförsonligt divergerande tendenser inom måleriet, naturalism och idealism, var de båda på sin tid lika beundrade, ofta av samma människor. År 1600 beställde faktiskt en kyrkojurist för sitt gravkapell (Cappella Cerasi) i kyrkan Santa Maria del Popolo en altartavla av Carracci och två målningar av Caravaggio.

I den ena av Caravaggios målningar, Pauli omvändelse, har naturalismen helt ersatt den i religiösa målningar vanliga symboliken. Målningen har samma rättframhet som Nya Testamentets ordknappa redogörelse för hur de kristnas förföljare Saul mirakulöst omvändes till att bli apostel, precis som om Caravaggio hade godtagit högrenässanskonstens kraftfullhet och övertygelse, även om han förkastade dess idealism.

Jag lovar att återkomma beträffande utvecklingen från kubismen över den abstrakta expressionismen till konstinstallationen.

The post Konsthistoriska spaningar first appeared on Opulens.