TV-SERIE. Charlotte Wiberg har sett den nu aktuella tv-serien “Palmemordet – den stora mörkläggningen” och kommer till slutsatsen att Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis.

Vi kommer inte att komma över det på länge än, och Netflixserien Den osannolika mördaren där humorikonen Robert Gustafsson spelade Stig Engström som omöjligt beige gärningsman, vilket skapade en märklig mixad känsla av komik och deprimerande tristess omkring det hela, var för många av oss inte en tillfredsställande upplösning på dramat Palmemordet, som vi levt med i snart fyra decennier. Det framkom aldrig något vettigt motiv i serien, och för min del som en av dem som hyste mer kärlek än hat till Palme behövs det någon form av förklaring till händelsen för att vi ska kunna betrakta den som avslutad.

Nu har på flera plattformar (HBO Max, Kanal 5, Discovery) en ny serie dykt upp som verkar som skräddarsydd för oss otillfredsställda. Palmemordet – den stora mörkläggningen ägnar också första avsnittet till övervägande del åt själva reaktionerna på mordet. Tv-serien är skapad av Jan Stocklassa, en amatör som drabbats av ”Palmeviruset”. Detta virus som har en förmåga att göra var och varannan svensk till en privatspanare med egna teorier om Palmemordet. Stocklassa var själv en ung vuxen när mordet skedde. Det var även jag och det hade uppenbarligen en skakande inverkan på honom, liksom det hade på mig. Filmen får mig att återuppleva inte bara den chockartade händelsen utan också den extrema frustration det innebar att polisarbetet var så extremt klantigt.

Hela nationen hade egentligen behövt en traumabehandling inte bara på grund av själva mordet utan också på grund av denna märkliga totala oförmåga att hantera det.

Palmemordet är och förblir en varböld i svensk historia och vad vi hade behövt är något slags kollektiv bearbetning av det. Palme var ju en politiker som väckte starka känslor. Men varför var han egentligen så älskad och hatad? Det går Stocklassa inte på djupet med. I stället följer han de begripligt nog oemotståndliga spår som lades ut av Stieg Larsson, ett annat nationalhelgon, i de papper han lämnade efter sig och Stocklassa lagt vantarna på.

Stocklassa tittar både på synen på Palme utomlands och på det där märkliga och vidriga fenomenet Palmehat. Det blir mycket bruten engelska och teorier som rent psykologiskt är mycket mer tillfredsställande än föreställningarna om Engström, Pettersson, Andersson eller Lundström som förövare. Men är de sanna? Det är nog för sent för att någon verkligen ska kunna presentera en lösning som skulle kunna sätta stopp för alla spekulationer.

Vad vi behöver är som sagt kanske snarare filmer om Palme som offentlig gestalt, inte biografier utan filmer om vad Palme egentligen betydde för oss, och vilken inverkan på Sverige mordet på Palme egentligen hade. Det är aldrig för sent för detta.  

The post Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis first appeared on Opulens.