Jan och Jimmie, se där ett äkta radarpar. Som pyromanen och byfånen som går runt med en falsk brandmansdräkt. Den ena ser till att folk blir oroliga genom liberal politik (urholkad arbetsrätt, utförsäljning av allmännyttan…) och sen kommer den andra och försöker lugna folk med fagert tal om äldre tiders trygghet och guldålder.

Men så är det ju det här med deras framtoning som förenar. De är båda lite så där som svärmorsdrömmar och allmänt mysiga, som folk man vill ha med på en middag för att vid cognacen kunna säga att ”nå, jag håller inte med dig, men…”

Det mest förvånande är att Jan Björklund inte gjort sin läxa, trots att han länge profilerat sig som skolfrågornas främste lansdragare. Läxan han borde läst är nämligen att populismhögern alltid bärs fram och stöds av den mer rumsrena liberala finanshögern. Det har gjorts gedigna statsvetenskapliga studier beträffande detta.

Jimmie kommer in i stugvärmen och Jan glider åt det konservativa hållet genom ren beröring med SD, för syntesen av de kommande debatternas vågor kommer dra oss djupare ner i den konservativa reaktionära geggan.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Jan och Jimmie first appeared on Opulens.

SKOLFRÅGAN. Skolan är ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Linda Bönström är kritisk till hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I början av 2019 tillkännagav Jan Björklund (L) att han bestämt sig för att avgå som partiledare för Liberalerna. Men tidigare utbildningsminister Björklund är inte den som ger en tid att pusta ut, hans vilja att lämna sitt avtryck på den svenska skolan fortsätter under parollen ordning och reda. Nu brinner debatten om betyg i uppförande igen, något som på Björklunds klassiska manér handlar om att forcera gamla idéer i en ny skola för det låter så vettigt. Och enkelt.

För visst är det så att skolan i många fall är en stökig miljö, i vissa fall är stämningen i klassrummen katastrofal. Situationen är ett allvarligt problem för såväl elever som skolpersonal men detta är det ingen från skolvärlden som förnekar, vi vet gott och väl att vi spottar i motvind. Men populisten Björklund, som styrde över de stora reformerna som satte svenska utbildningssystemet i den kris vi befinner oss i nu, fortsätter idogt med att inte lyssna på dem som faktiskt möter problemen ute i verkligheten. Hans klåfingrighet vet faktiskt inga gränser när han antyder att alla vi i skolan välkomnar förslaget, när det uppriktigt sagt snarare är så att yrkeskåren är splittrade i frågan. Nej, Jan Björklund, jag är en av dem som inte öppnar famnen för ännu ett moment för utslagning och bestraffning av framförallt studiesvaga elever.

Det är en del i varför Björklunds argumentation inte sammanfaller med den komplexa verkligheten, förslaget i sig fallerar på att det förutsätter att alla elever är lika medan de i realiteten är individer med olika förutsättningar till att kunna förhålla sig till detta med ”ordning”. Och på det måste man ändå fråga vad står ”ordning” egentligen för — att sitta tyst på sin plats och räcka upp handen? Skolan är dessutom ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Nu undrar jag, Jan Björklund, hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg?

Tanken om ordningsbetyg tycks ligga i bilden av värstingen, att det bara är kaxiga och vad som oftast kallas för stökiga elever som ska tvingas att falla in i ordningen. Och visst vore det väl skönt om det vore så men sanningen är att bakom ansiktet — masken — hos den som stör och ständigt utmanar finns det allt som oftast någonting annat som ligger och skaver. Vi möter elever dagligen som har det svårt, de som är socialt sårbara, de som skäms för sina bristande kunskaper när de jämför sig med jämnåriga, ofta redan utsållade och bortprioriterade. Att vara tonåring utan att kunna läsa, skriva och räkna är inget annat än en del av arvet vi fått efter Björklunds utbildningspolitik.

Istället faller skulden gärna på oss lärare, vi saknar auktoritet och har ingen pli på eleverna. Som motståndare till förslaget kan man dessutom få höra att man snarare är lat, att man inte orkar fylla i fler papper. Det enda som liknar sanningen i ett sådant påstående är att det hela rör sig om papper. Hur tycker Jan Björklund och hans falang att vi ska förhålla oss till de elever som av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som exempelvis adhd, ADD eller autism bokstavligen kan sakna förmågan att reglera sitt beteende i vissa situationer? Hur gör vi med elever som uppträder bra hos en lärare men sämre hos en annan? Det finns så många frågor och så få svar, jag är inte förvånad. Björklund skötte skolan utan gehör då och försöker att göra det även nu trots att vi entledigat majoren som saknar akademisk grundutbildning och lärarerfarenhet.

Få vill väl mer ha en lugn och trygg arbetsplats än elever, föräldrar och skolpersonal. Emellanåt är vi faktiskt rent desperata. Och det är då sådana här vackert klingande ord är en lockelse, det är så lätt att bli förförd, särskilt eftersom det finns en genuin passion och vilja att våra elever ska lämna oss med bra minnen av sin studietid och en stor ryggsäck kunskap som ska hjälpa dem igenom livet.

Men vi kan inte alltid skapa det och verkligen inte för alla, men det betyder inte att vi ger upp. Det betyder att uppifrån och ner-perspektivet gällande skolan måste upphöra, och det omedelbart. Nedärvda gamla idéer löser inte moderna problem i skolans värld. Vi kräver att återfå förtroendet kring att utöva vårt hantverk som skolpersonal.

The post Ordningsbetyg — gamla idéer för den nya skolan first appeared on Opulens.

PEDAGOGIK. Makten vill, med disciplin och straff som redskap, infoga viss sorts kunskap och utesluta annan, skriver Anna Jörgensdotter apropå Jan Björklunds förslag om ordningsbetyg. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ordningsbetyg i skolan, som Jan Björklund föreslagit, är något de flesta i riksdagen vill ha, men flertalet som har med skolor att göra på riktigt inte ser som önskvärt.

När jag gick på lågstadiet hade vi en gammaldags sträng fröken. Vi samlade på luktsudd och hon slängde dem. Hon slog högljudda pojkar över fingrarna, men mig tyckte hon om eftersom jag var blyg och skrev med prydlig skrivstil. Hon klistrade guldstjärnor i mitt friskrivningshäfte, men övningarna var torra som fnöske, vardagsrealism med döda undulater och käcka sportlovsveckor. Varje morgon inleddes med orgel och Morgon över fjällen och när jag uppträdde på Roliga timmen i trean med Carolas Främling blev fröken så till sig att hon kommenderade mig att ställa mig upp vid bänken och sjunga den i tid och otid. Jag hatade det, men vågade inte säga nej.

På gymnasiet började jag protestera mot orättvisor, vilket ledde till sänkta betyg. Likaså blev det sänkt betyg när jag skrek åt läraren som tog mig på brösten.

Om det införs betyg i ordning kommer lärare att få ett definitionshelvete. På lågstadiet hade jag fått ett A, eftersom dåligt självförtroende hos tjejer ofta leder till total och livsfarlig anpassning. Men det är den sortens invånare ett borgerligt samhälle vill ha. Ingen risk för revolution. Bocka med kepsen i hand, tacksamt ta emot smulor.

I Sandviken sågs den första patronen för järnverket som en schysst snubbe eftersom han fixade boenden med rara täppor till sina arbetare. Men kvinnor som förlorade sina män i arbetsplatsolyckor fick flytta och hamnade inte sällan i fattigvårdens och barnavårdsnämndens protokoll. När socialismen som ideologi spred sig blev anhängare portade från verket. Patroner igår och idag utgår inte från de mest utsatta i samhällsbygget. Det är istället de privilegierade som får utgöra normen.

I USA sågs medborgarrättsrörelsen som bråkig. Kvinnorättsrörelser har jämt setts som dryga och skräniga. Varje rörelse som kämpar för förändring är en black om foten på patronen som försöker kväsa meningsmotståndare och främmande element. Mänskor som vägrar skickas tillbaka till farliga länder, låses in på förvar så att de varken kan försvara eller gömma sig. Eller organisera sig med andra. Organiseringen är förstås fruktad. Ordningsbetyg kommer att motverka den på tidig basis. Varje orolig, vilsen själ och rastlös, frustrerad kropp kommer att ses snett på. Det ska alltid bara vara att skärpa sig och ta sig i kragjäveln.

Vi ska tydligen in i ett slags imitation av en 50-talsvärld, världsfrånvänd, konservativ, rasistisk, klassförnekande och faktiskt inte det minsta liberal. Är det inte Björklunds skolreformer som skapar den största oordningen? Betyg i fyran eller sexan alstrar stor stress, både för prestationsbarn och de som saknar stöd och motivation. Det dras in på extraresurser, resurssvaga föräldrar görs till syndabockar och lärarna tvingas bli administratörer i Björklunds skolexperiment.

Häromveckan höll jag en skrivarkurs för skoltjejer och mycket var underbart med det: de la en hel helg på att skapa, de levde sig in i andra kroppar och världar. Många texter handlade om miljön; arga och anklagande. Ett livsviktigt utrymme! Frizon! Att vi höll till på ett bibliotek är symtomatiskt.

Är oordning att uttrycka sin rättmätiga vrede mot vuxna som sviker? Är det oordning att reagera på omänskliga regler med diagnoser, psykisk ohälsa, maktlöshet? En riktig klimatpolitik, utjämnade klyftor och ett generösare flyktingmottagande — skulle inte det kunna mildra ungas oro och göra skolmiljön bättre?

Ordning är synonymt med disciplin. Disciplin med tukt. För att prata med Foucault så skapar disciplin fogliga kroppar. För att kropparna ska hållas fogliga måste de observeras (via exempelvis ordningsbetyg). I en text om polishistoria skriver David Whitehouse om sambandet mellan den moderna polismaktens uppkomst och uppkomsten av allmänna skolor. Målet: att få människor att frivilligt underlägga sig auktoriteter. Makten vill, med disciplin och straff som redskap, infoga viss sorts kunskap och utesluta annan.

Nu minns jag plötsligt vikarien som kom in när den stränga läraren blev sjuk. Vi var lågstadiebarn, vi blev tillsagda att släppa våra rättskrivningshäften.

Vi skulle titta ut genom fönstret för det landade ett rymdskepp bakom hyreshusen. Jag såg det på riktigt, och hjärtat slog hårt och levande. En tid handlade lärande om nyfikenhet, inlevelse, diskussion. Rummet blev stort, ljust och öppet.

The post Stränga fröken Björklunds försökskaniner first appeared on Opulens.

ALLIANSENS SEPARATION. “Det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära”, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Alliansen har inte bara spruckit. Skilsmässan lär bli svår. Det som var vi-mot-resten-av-världen” (läs mot Socialdemokraternas oändliga maktinnehav) och gemensamma värderingar, drömmar och mål (läs gemensamma valmanifest och bra samtal) har förbytts till missämja och bråk.

Såren ligger öppna och risken finns att de varar, snarare än läker ihop utan större ärr. Misstänksamheten, sorgen och ilskan ligger utanpå kroppen.

Centerledaren Annie Lööf och hennes liberala kollega Jan Björklund valde att förhandla fram ett politiskt avtal med 73 punkter för att få igenom ett antal viktiga reformer — mot att S och MP kan regera vidare. Det var inte en optimal lösning. Den satt långt inne. Inga inblandade fick sin önskeregering. Men det som blev var den bästa lösningen — givet hur svenska folket lagt sina röster. Anser C och L, men inte M och KD.

Ulf Kristersson kommenterar med att ”efter femton års äktenskap gör man inte slut på telefon 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan.” Han menar att Alliansen är död och visar inget större intresse för att bygga upp det borgerliga samarbetet igen.

Annie Lööf och Jan Björklund hävdar att de valde att inte ingå i regeringen med S och MP delvis för att Alliansen ska kunna gå till val tillsammans 2022. Men så länge det nuvarande regeringssamarbetet pågår är detta ingen framkomlig väg, säger moderatledaren. Han tänker inte påstå att Alliansen är något annat än död — likt papegojan i Monty Pythons legendariska sketch.

Och så fortsätter det om vems fel det är att äktenskapet inom borgerligheten gick sönder.

Grundorsaken är djupa åsiktsskillnader om en utomstående part: Sverigedemokraterna. M och KD är inte främmande inför att ha SD som regeringsunderlag. För C och L är det otänkbart. Det har att göra med djupt liggande värderingar: för en liberal är det omöjligt att släppa fram antiliberala nationalister — även om det kostar en den direkta regeringsmakten. För en liberal är inte en moderat light — hur mycket man än är överens om marknadsekonomi, sänkta skatter, frihandel, valfrihet i välfärden och så vidare.

Här går avgrunden mellan liberaler och liberalkonservativa/konservativa. Och det lär bli svårt att bygga en stabil bro dem emellan om de samtidigt skjuter giftpilar mot varandra. Frågan är bara i vilken famn de till slut kommer att hamna. S, MP, C och L vs KD, M och SD. Eller kommer de tidigare allianspartierna att hitta tillbaka till varandra?

I en mysig romantisk komedi skulle Alliansens kärlek åter blomma, men verkligheten är sällan lika enkel. Inte desto mindre drömmer jag om det. Om inte annat för att det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära och på sikt ingår ett resonemangsäktenskap med SD.

Det vore ett sorgespel.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Resonemangsäktenskap med SD eller hitta tillbaka till varandra? first appeared on Opulens.