LYRIK. I ”Dikter från Vattudalen” presenteras ett urval ur Beppe Wolgers jämtländska diktsamlingar. Bengt Eriksson har läst boken med stor behållning.

Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983 av Beppe Wolgers
Förord och urval: Gunnar Balgård
Efterord: Teodor Wolgers.
Bokförlaget h:ström

I förordet till den här boken med dikter från Beppe Wolgers fyra jämtländska diktsamlingar skriver Gunnar Balgård att det var Jämtland som fick Wolgers att ”bli poet på riktigt och allvar, äntligen”. Ja, det skulle man kunna tro, låt säga förledas att tro. Men stämmer det, till alla procent eller hur många?

Själv skulle jag snarare uttrycka det som så: När Beppe Wolgers med familj 1968 lämnade Stockholm och köpte hemmanet Bränngården, som de döpte om till Milwaukee, på Öhn i Ströms Vattudal i norra Jämtland skulle han – delvis – bli en annan poet. Observera det lilla ordet ”delvis”; det är viktigt.

Poetisk fördjupning

Det kan också formuleras som att han blev mer av en egen poet, att han utvidgade och fördjupade sig själv som människa och därmed poet. Efter att ha trampat Stockholms gatstenar stod nu Beppe Wolgers på Jämtlands landsbygdsjord och närmade sig nyfiket dess landskap, natur, människor, liv och byggnader.

Men minnet av den han varit och det han tidigare gjort fanns ju kvar, förstås. För att jämföra med mig själv: Också jag lämnade Stockholm men för Skånes landsbygd. Ändå har jag burit och bär fortfarande mina minnen och erfarenheter med mig – liksom Beppe bar med sig sina, det tror jag, nej, det är jag säker på.

Kalla det grund eller klangbotten: något som detta nya kontrasterar och studsar mot, så att det upplevs än starkare. Dessutom ser jag (eller anar), när jag bläddrar i Beppe Wolgers debutdiktsamling ”Jag sjunger i skon” att han redan där och då, 1953, kunde vara lika öppen, ja, så barnsligt naivt mottaglig som han än mer verkar ha blivit när han kom till Jämtland.

Blott ett exempel, denna dikt ur debuten:

Jag går ner till brunnen

och hämtar hinkar av ömhet.

Jag hänger dem i träden

bland vassarna.

Jag lägger mig på en slätt

och ser mot molnen.

Lek med orden

För övrigt var debuten en ordfull diktsamling. Den unge Beppe hade alltför många ord och ingen papperskorg, vilket resulterade både i prosadikter och långa, ringlande diktrader. Också detta bör man ha i åtanke när man läser, beskriver och analyserar dikterna från Vattudalen, Jämtland.

Nämligen alla svenska texter till andras melodier, utländska och svenska, som han började skriva redan 1953 och fortsatte med livet ut. Sångtextskrivandet lärde honom att hushålla med orden, att få mycket sagt med få ord på korta rader. Han kunde också förkorta och fördjupa en betydelse genom att leka med orden, sammanföra ett par ord till ett nytt och eget.

Beppe Wolgers var en sångpoet

Och så rytmen förstås: raderna skulle svänga, det fick inte bli låghalt, ord och rytm måste vara ett, i ett, samverka och ja, dansa ihop. Beppe Wolgers var poet också och redan i sina sångtexter: en sångpoet eller sångdiktare. Det här, det ser, observerar och känner jag när jag läser hans jämtländska dikter. Det där, så att säga, sångtextsvänget tog han med sig till Jämtland.

”Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983” innehåller alltså hans fyra diktsamlingar med jämtländska motiv: ”Bilder från Milwaukee”, ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell” och ”Mannen i Vattudalen”. Dock inte i sin helhet, några dikter har strukits. Varför?

Allt diktades i Jämtland

Allt diktades i och ur Jämtland. Alla fyra diktsamlingarna tycker jag om men de är ganska så olika med olika sorters poesi. Den första, ”Bilder från Milwaukee” (1969), inleds med en längre, berättande titeldikt som påminner om den mer ostyriga poesin i debutsamlingen samtidigt som dikterna nu känns mer kontrollerade, liksom besiktigade. Wolgers skildrar ”en vackert skuren träbräda som det stod ’Milwaukee’ på” och som gården alltså fick sitt nya namn efter. ”Vi frågade senare vad brädan användes till.”

Också de följande dikterna är berättande men mer avhuggna och tuktade, diktade med kortare rader. Beppe Wolgers möter Jämtland för första gångerna – som i de inledande raderna ur några verser i slutdikten (med samma titel som första raden):

Länge tänkte jag med ögonen.

Fågeläggsvit kind.

Så kom sommar.

/–/

Och nu.

Träden ska dö.

Sommar var så stor…

/–/

När vi inte finns –

de milsdjupa snöfallen

Beppe Wolgers avlyssnade människorna

Den andra diktsamlingen, ”Röster från Vattudalen” (1972), brukar anses vara Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling (”kärnan” enligt Balgårds förord till den här boken). Men inte heller om detta kan jag hålla med. Dessa ”röster” var ett försök att än mer närma sig och förstå – på allvar komma in i – Vattudalens människor. Ett fåfängt på gränsen till meningslöst försök, helt omöjligt att kunna komma längre och djupare än säg, halvvägs.

Beppe Wolgers avlyssnade människorna – till och med tjuvlyssnade på dem – och antecknade deras ordval, uttryck och känslor, för att sen sammanfoga orden till dikter som han la i människornas munnar, en dikt för varje människa, på nåt slags mitt emellan jemska och rikssvenska som skulle kunna läsas och förstås också utanför Jämtland. Det var ju omöjligt att lyckas.

Ändå tycker jag om dikterna, när jag läser dem som just så: Beppe Wolgers försök att lära känna och förstå, lyfta fram Vattudalens befolkning som lika viktiga som några andra, till exempel Stockholms invånare. Det kan jag tycka var en sympatisk vilja. Som dikten med/om ”Merit i Hafsnäs”:

Maken på sjukstugan, han var tungsint.

Han var snäll, men tyst.

Je vejt, hadd han prat med korna

hadd han allri blitt galen.

Och den ännu kortare ”Inge i Byvattnet”, liksom föregående dikt citerad i sin helhet.

Det är en skam å int slit ont.

Beppe Wolgers huvuddiktsamling

För mig har i stället ”Episod i Vikens kapell” (1973) blivit Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling. Jag förstår att sonsonen Teodor Wolgers, som också svarar för efterordet i den här boken, valde att komponera musik till och med utgångspunkt från just denna, tredje diktsamling. (Resultatet hörs på Teodor Wolgers kort sagt suveräna album med samma titel.)

Också i och med Vikens kapell närmade sig Beppe Wolgers något som han ville lära känna, inte riktigt kunde förstå men ville och försökte förstå. Diktsamlingen inleds med en diktad berättelse om hur Beppe kom till kapellet, när han fick syn på det:

Jag kom från Jorm,

Ur skogen fram till Viken och sedan till höger

några hundra meter, till bäcken.

En trägrind och backen ned till

Vikens kapell, i nordvästra hörnet av Jämtland, Frostviken

nära Norge.

Jag ställde bilen där, det var i juli…

Han går in i kapellet. Han betraktar det. Ja, han synar kapellet. Predikstolen ”med en ängel, täljd i trä”. Han undrar och förundras över dem som byggde detta träkapell (1792-1799) och de som besökte det. Som behövde det? Han ställer sig framför altaret ”och minns / morgonbönen i skolan, kristendomslektionernas Jesus”.

Han tänker. Han funderar. Han diktar: ”På många år har jag inte varit inne i en kyrka / och inte heller tänkt söka upp en kyrka…” Han lyssnar: ”Långt därute hör jag en spillkråka / hamra i en törskog…” Han betraktar korset med Jesus och diktar: ”Du hänger där på ditt kors / och säger ingenting”. Och han funderar, igen:

Om Jesus inte hette Jesus.

om han kom från Vittangi

eller Bastuträsk.

Om han var skogskarl,

hette Lars eller Aron,

eller Aslak.

Aron Kristus.

Ett par rader till, två sista, från den avslutande dikten ”Slut” i den här diktsamlingen: ”Först nu tycker jag mig förstå vad / stillheten är till för.”

Ytterligare en personlig utvikning och jämförelse, för att jag att inte kan låta bli att minnas när jag satt/sitter i S:t Olofs kyrka på Österlen i Skåne. Jag sitter där ensam i kyrkorummets tysta högljuddhet. Ja, bägge: ljuden, orden, samtalen, mumlandet från alla dessa människor som genom tider och sekler också suttit på den gamla kyrkans gamla träbänkar och som stannat kvar i kyrkan långt efter sina liv. De sitter ju fortfarande på bänkarna. De bara syns inte men de finns här. De sjunger – för evigt – ur väggarna.

Den fjärde boken i Jämtlandssviten

Den fjärde diktsamlingen i Jämtlandssviten, ”Mannen i Vattudalen” (1983), innehåller en annan sorts dikter, den har ett annat innehåll och budskap: alltså han själv, som utböling och invandrare, en flykting. Hur kommer Beppe Wolgers själv in i detta, i Jämtland, och på vilket sätt – om alls – hör han hemma här, just här?

Han vill. Men kan han? Denna poesi är också ensamhetens dikter, avskedsorden i livet. Han är nöjd, ja, kanske? Är han rädd, ja, kanske? Ser han livet i slutet? Slutet av livet. Han minns – som att han ser – detaljer ur sitt liv, detaljerna återkommer nu. Han noterar fortfarande livet omkring sig, den jämtländska jordens liv.

Som:

Under ett svalbo sitter jag och skriver

och katten lägger en mus vid mina fötter

och vill ha beröm.

Men också:

Mor kom i sin svarta sorghatt

sin svarta kappa,

sin handväska och sin kasse,

hon kom över kullerstenarna,

förbi hästarna och kuskarna,

hon såg mig och vinkade,

böjd i ryggen,

vinkade med sin stora hand.

Allra sista versen i allra sista dikten, om sig själv, nu/då, då/nu, allt som är men vad ska bli? Det är faktiskt hjärtskärande…

Jag ligger på bryggan

och ser på molnen

min himmel av barndom

flickan i min himmel av barndom

pojken i min himmel av barndom

jag ligger på bryggan

och ser.

När jag skrivit ovanstående bläddrar jag igenom boken ”Dikter från Vattudalen” ännu en gång. Och det kommer för mig att jag bör tillfoga ett slags PS. Redan i diktsamlingen ”Episod i Vikens kapell” finns dikter som förebådade den sista, än mer nära och personliga diktsamlingen ”Mannen i Vattudalen”.

Så några allra sista citerade rader ur dikten ”Förbön för sjuka”:

Ensamheten är den vanligaste

och största av alla sjukdomar.

Gud har ingen hand

så du får hålla din egen hand.

The post Det svänger om Beppe Wolgers jämtländska dikter first appeared on Opulens.

KONSERT. För tre år sedan presenterade vi kompositören Teodor Wolgers i Opulens. Nyligen gjorde han och Klara Källström ett liveframträdande i Östersund. Rikard Rehnbergh var där och här följer hans rapport.

”Episod i Vikens kapell”

Teodor Wolgers och Klara Källström,
”Episod i Vikens kapell”
Gamla teatern, Östersund, den 22 januari 2026

Jämtsk romantik. Finns den? Jomenvisst gör den det: inom musiken berömdheter som Merit Hemmingson och Nils Jonsson (spelmannen ”Lapp-Nils”; ja, en klart pejorativ term), inom litteraturen Bodil Malmsten och Carl-Göran Ekerwald, inom bildkonsten Anton Genberg och Johan Tirén samt kulturpolitiker och -personligheter som Yngve Gamlin, Ewert Ljusberg och Allan Edwall.

Fast frågan är om det ändå inte är en urstockholmare som gjort mest inom det breda skiktet för jamtsk (som jämten själv stavar det) romantik?! Nämligen John Bertil ”Beppe” Wolgers med sina diktsamlingar ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell”, ”Mannen i Vattudalen” och inte minst fabelfiguren ”Dunderklumpen”, urjämten, som blev en barnbok 1973 och en animerad film året därpå; bägge två ritade och illustrerade av mäster Per Åhlin.

Låt oss gå tillbaka till mitten: 1968 befann sig Beppe i nordvästra Jämtland som gäst hos Gamlin i Sundnäset på Öhn. Beppe blev blixtförälskad i platsen och började leta sommarviste för familjen och sig. De fann drömkåken i grånat timmer så som den framstår i ”Dunderklumpen”, och bodde sedan i stort sett vart sommarhalvår vid näset i norr fram till Wolgers förtida död i blödande magsår 1986.

Teodor Wolgers i Beppes fotspår

Radiomakaren, pianisten, kompositören och sonsonen Teodor Wolgers har 50 år senare sökt sin farfar (inget av barnbarnen fick träffa honom) på metafysisk väg; gått i hans fotspår i Frostviken vid Kvarnbergsvattnet i Ströms vattudal och gjort en tonal illustration (tillsammans med bland andra nämnda Hemmingson, i likhet med farfadern) till hans dikter från Vikens kapell, vilket resulterade i en samling improviserade stycken varvade med Beppes poesi på albumet med samma namn som diktsamlingen (PISA 2025).

Teodor Wolgers kompositioner

Teodor Wolgers kompositioner är av det lugnare, timidare, tillbakalutade slaget. En del stycken är vågade i sin harmonik medan andra är mera ledsagande och tämligen intetsägande – som muzak. De följer en röd tråd som är tydlig för dem som lyssnat på Wolgers tidigare skivor – som samarbetet med filosofen Martin Hägglund på ”Distractions in a Capitalist World” (2021) och med folkmusikern Sara Parkman på ”Dialogues” (2023) – och på hans halvt dussin musikmixar för det eminenta radioprogrammet Kalejdoskop (SR P2).

Konserten i Östersund

Bredvid sig under hela konserten på Gamla teatern i Östersund har han partnern Klara Källström, och det är nödvändigt. Enbart Wolgers piano hade inte stått sig på egen hand. Bäst blir det när paret bjuder upp spelmannen Kjell-Erik Eriksson på scen och det uppstår något av en mindre spelstämma.

Beppe var, berättar Teodor Wolgers, från Gamla teaterns scen gemytliga scen med tända takkronor och kandelabrar, närmast en agnostiker fast om han någonsin fick svar på Leibniz’ teodicéproblem och erfor något av Jesse närhet (”episoden”) var det just i Vikens kapell den där sommardagen i början av 1970-talet, i ett helt annat Sverige.

Beppes gamla överkolorerade, tillfälliga och fläckiga super 8-filmer varvas med Teodors medvetet arkaistiska filmsekvenser från mitten av 2020-talet (med ett särskilt filter på mobilkameran?): Teodor utsträckt på en blomsteräng, på en stenstrand, hinsides blickande med fötterna i vattnet, med ett grässtrå i mungipan eller direkt in i kameran. Det funkar sådär.

Romantiken kan gå överstyr

Mellan kompositionerna håller han små lovtal till farfadern och uttrycker sin önskan att ha fått träffa honom, hänga med honom, fika med honom och troligen ha fiskat med honom i Frostviken och Sundnäset. På slutet kommer också en regelrätt hommage till farfar.

”Ingen fantasifull sentimental humbug!” utslungar Josiah Bounderby titt som tätt i Dickens roman ”Hårda tider” (1854) och det är inte utan att en är benägen hålla med den ändamålsenlige men dogmatiske fabrikören. För romantiken (hela genren) har en tendens att gå överstyr och då landa i ren sentimentalitet, lika översöt som sockerbiten dränkt i sockerdricka som Beppe bjuder humlan på vid fikabordet utanför gården i Sundnäset på Öhn.

The post Teodor Wolgers och den jämtska romantiken first appeared on Opulens.

STOLT. Skådespelaren Eva Röse blir ny president i republiken Jämtland. Röse efterträder därmed Ewert Ljusberg och kommer liksom sina föregångare att hålla ett årligt tal på festivalen Storsjöyran i Östersund.

Röses mamma kommer från Östersund och den nya presidenten äger också ett härbre, en stolpbod, vid Storsjön.

I ett pressmeddelande förklarar Röse att hon inte tänker fylla ut Ewert Ljusbergs hatt, men att hennes “jämtländska blod bubblar av stolthet.”

Republiken Jämtland utropades “halvt på allvar halvt på skämt” på Storsjöyran på 1960-talet.

TT Nyhetsbyrån

The post Eva Röse ny president i republiken Jämtland first appeared on Opulens.

KONSTVECKA. I helgen inleds Konstens Vecka Jämtland – Härjedalen med ett fullspäckat program på temat åter. Aktiviteter ordnas i hela länet för att tillgängliggöra konsten i invånarnas närmiljö.

På lördag inleds Konstens Vecka Jämtland – Härjedalen, en rikstäckande och årligt återkommande händelse som startades av Riksförbundet Sveriges Konstföreningar. Ett samarbete med regionen, Jämtlands läns konstförening, Östersund kommun och museet Jamtli tog fart i Jämtland, som har ett gediget program planerat för den kommande veckan.

– Nu är det inte så mycket aktivitet i andra delar av landet, men vi har fortsatt. Vi vill manifestera det här med konst och kultur, berättar Ellen Hyttsten, ordförande i Sveriges Konstföreningar Jämtland – Härjedalen.

I år har regionen själv tagit fram temat åter, där tanken är att utställarna kan lägga till ord som -bruk, -erövra, -komst och så vidare.

Konstens Vecka inleds med en invigning på Nationalmuseet Jamtli, där regionens arbetsstipendium för bild- och formkonst kommer att delas ut. Årets stipendiat är på plats för att berätta om sitt konstnärskap. Sedan sträcker sig aktiviteterna från Fjällmuseet i Funäsdalen med en utställning av Gunilla Ellis, vidare genom alla kommuner.

– Vi har aktiviteter i precis hela länet, vissa kommuner är mer aktiva och har fler verksamheter. Det är så väldigt roligt, säger Hyttsten.

Hon berättar att arrangörerna i år har varit noga med att sprida ut aktiviteterna så att inte allting händer i den största kommunen Östersund, därför kommer avslutningen att äga rum i Edsåsdalen i södra Åre.

– Edsåsdalen är ett sådant ställe där det jämt är aktiviteter. Man kan gå utomhus och kolla på konst, det är barnaktiviteter, en konststig, poesivandring och utställningar, de är väldigt aktiva där.

Många konstnärer öppnar sina hem eller sina ateljéer i Strömsunds kommun under veckan, bland andra Camilla Wolgers, dotter till Beppe Wolgers. I Östersund har konstnären och fotografen Ludvig Sjödin och Henrik Ljusberg en utställning och performance i ett radhus från 60-talet. Utställningen Huset utforskar frågor om alternativa platser till staden och speglar en vardagens melankoli i Norrlands klimat, där det vilar en romantik över dessa samhällens lugn.

Det blir även filmvisning av den inspelade teaterföreställningen baserad på Sara Lundbergs bok Fågeln i mig flyger vart den vill, med ett inledande konstnärssamtal mellan henne och regissören ​​Martin Johansson. På konsthallen Skåpet uppmärksammas kvinnans rösträtt 100 år. För att tacka de 6970 kvinnor som skrev på namninsamlingen för politisk rösträtt lästes alla deras namn upp på Stortorget i Östersund den 11 september. En utskrift av underskrifterna visas på utställningen.

Tanken med Konstens Vecka är att nå ut till människor som är intresserade av konst och kultur, men också att fånga in och skapa intresse hos andra människor. Konsten Vecka i Jämtland har lockat många tusen besökare, trots att länet är så glest befolkat, och Hyttsten har en förhoppning om att människor ska tycka att det är kul att komma samman även i år.

– Man ska få uppleva konst och kultur i sin närmiljö och vi vill att tröskeln ska vara låg, det ska inte vara någonting märkvärdigt att gå in och titta på en konstutställning, avslutar hon.

The post Konstveckan i Jämtland sänker tröskeln till konsten first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Näcken, fältslag och gudar – utställningen “Nordiska myter” på Nationalmuseum Jamtli i Östersund fokuserar på bildkonstens berättande under 1800-talet.

Fakta: Nordiska myter

“Nordiska myter” visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 18 maj 2021 till den 18 april 2022.
Utställningen handlar om berättande i bild i den nordiska konsten under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
Totalt visas runt 110 verk – främst målningar och skulpturer, men också teckningar, grafik och konsthantverksföremål. Samtliga verk i utställningen tillhör Nationalmuseum.
Nationalmuseum Jamtli öppnade sommaren 2018 och är en arena för konst- och designupplevelser i Östersund.

– Det är en epok där vi har ett rikt material i våra samlingar och där flera av de mer populära konstnärerna finns med, som Carl Larsson, Elsa Beskow och John Bauer, säger Per Hedström som är utställningens kurator och utställningschef på Nationalmuseum.

Fakta: Nordiska myter

“Nordiska myter” visas på Nationalmuseum Jamtli i Östersund från den 18 maj 2021 till den 18 april 2022.
Utställningen handlar om berättande i bild i den nordiska konsten under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
Totalt visas runt 110 verk – främst målningar och skulpturer, men också teckningar, grafik och konsthantverksföremål. Samtliga verk i utställningen tillhör Nationalmuseum.
Nationalmuseum Jamtli öppnade sommaren 2018 och är en arena för konst- och designupplevelser i Östersund.

Sally Henriksson/TT

The post Nordiska myter i fokus på Jamtli first appeared on Opulens.