JÄMLIKHET. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur genusdebatten har utvecklats efter metoo. Allt blir inte sämre, konstaterar han.

Ni som läst mina krönikor i Opulens vet att jag är för jämlikhet. Vilket innebär att också uppmärksamma fall där män/pojkar är förfördelade eller diskriminerade. Det är ingen överdrift att säga att samhället i allmänhet, och genusdebatten i synnerhet, inte i nämnvärd omfattning delat min ambition.

Men man ska vara alltid vara ärlig. Och, åtminstone i jultider, vara snäll. Så nu ska jag berätta att det från min synpunkt ändå blivit bättre.

Häromdagen hajade jag till då jag passerade en annonspelare på min väg till tunnelbanan. Ni ser affischen här ovan. En upplysning från de sociala myndigheterna att det finns hjälp att få om ett förhållande kärvar så mycket att det leder till våld – psykiskt och/eller fysiskt. Notera bild och text. En man är förtvivlat offer. En kvinna är förövare.

”Hon är så elak”.

Givetvis visar det en del av verkligheten. Män blir också misshandlade. När det gäller fysiskt i mindre omfattning än kvinnor, framförallt rörande kraften i misshandeln. Mörkertalet är stort. Att anmäla att man fått stryk av sin kvinnliga partner är oerhört förnedrande för många män.

Efter metoo

Bilden ovan hade varit omöjlig för två-tre år sedan då svallvågorna runt metoo var höga. Då gällde till stor del det tidiga axiomet i genusdebatten: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Många debattörer och feminister menar att det som nu händer tyder på att metoo misslyckats. Irene Pozar, krönikör i Aftonbladet har skrivit en hel bok som hävdar detta. Åsa Beckman, krönikör och feminist i Dagens Nyheter var inne på samma linje i en krönika nyligen. Men medgav till sist att det kanske blivit något bättre. På enstaka arbetsplatser.

Jag hävdar att utvecklingen är ett exempel på att metoo lyckats. Den stora fördelen med rörelsen var inte att ett antal män – en del skyldiga, en del oskyldiga – fick löpa gatlopp i media, utan alla de samtal som startades i samhället. Där synades könsrollerna på ett nytt sätt. Vilket också innebar att mansrollen diskuterades. Då stod det klart att det också finns ojämlikheter med mannen som förlorare. Jag kallar det för utveckling av genusdebatten, andra kallar det för ett misslyckande.

Könsfördelningen

En vanlig uppfattning är att balansen 60-40 i könsfördelning är okej. Eftersom det är svårt att uppnå 50-50. Det kravet leder till att könet blir det som till sist avgör en rekrytering. Vilket ju inte ska ske. Och det finns ett Myndighetssverige som har till uppgift att styra jämställdheten rätt, Jämställdhetsmyndigheten.

Men i en debattartikel 2021 menade myndigheten att 60-40 inte räckte. Kvinnor var alltför ofta i 40-gruppen. 50-50 borde vara målet. Jag kollade då könsfördelningen i myndighetens styrelse, 9 kvinnor, 1 man. 90-10 till kvinnors fördel. När jag påpekade detta för myndigheten fick jag ett tvådelat svar. Dels berodde det på att man inte ”hittat intresserade män”. Det argumentet hade de nog inte godkänt för någon annan sammanslutning. Dels att kravet 50-50 inte gällde enskilda företag och myndigheter utan bara totalt i samhället.

Jag svarade att om en myndighet har affärsidén jämställdhet mellan könen och driver kravet 50-50, men själva har 90-10 – hur kan man då kräva något av andra? Efter två år väntar jag fortfarande på svar på den frågan.

Men. Idag består ledningsgruppen av fyra kvinnor och två män. Insynsrådet av sex kvinnor och fyra män. Inte 50-50, men hyfsat jämställt. Mina små sura frågor avfärdades säkert som gubbgnäll av de nio kvinnorna i styrelsen, men måhända startade de en debatt.

Pojkars misslyckande i skolan

En av de stora frågorna där pojkar råkar illa ut är skolan. Flickor har fortfarande mer än tio procent bättre betyg. Skillnaderna mellan de bästa och de sämsta pojkarna ökar dessutom. Detta gäller hela vägen upp i utbildningsväsendet. Två av tre akademiker som examineras är kvinnor. Övervikten finns inom alla oråden utom när det handlar om tekniska utbildningar.

Fenomenet har varit känt länge men av samhället i allmänhet, och av debattörer i genusfrågor i synnerhet, betraktas detta som en naturlag och därför kommenteras det hela med en gäspning. Några utredningar har gjorts men begravts i arkiv. Däremot har fokus lagts på att hjälpa flickor eftersom pojkar är stökiga i klassrummet.

Ett problem som bör utredas

För oss som tror att könen är jämställda vad gäller begåvning och att jämställdhet på akademiska jobb är bra, utgör detta ett problem. Som borde adresseras och utredas. På senaste tiden verkar det dock ha lossnat. Artiklar, utredningar och synpunkter från myndigheter har kommit i jämn ström. Påtagligt många är daterade 2022 och 2023.

Bland annat visar forskning att pojkars dåliga resultat inte i första hand beror på den så kallade anti-plugg-kulturen. Utan på att killar är mer rädda för att misslyckas. Men om man inte ens försöker lyckas kan man ju inte misslyckas eller hur? Tidig insats redan på lågstadiet med stöd i bland annat läsning tycks vara en väg att åtminstone minska skillnaderna.

Jämställdhetsmyndigheten har nu faktiskt uppmärksammat problemet. Tidigare var det okänd mark. Eftersom det förmodligen betraktades som helt ointressant. Kvinnor var ju inte offren.

Så, mycket blir ändå bättre. God Jul och Gott nytt år!

The post Allt blir inte sämre – trots allt first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Var finns debatten om kvinnans ansvar för sitt ofödda barn, för barnets far och för barnets eventuella syskon i ett jämställt Sverige 2023, frågar sig Lars Thulin.

Hur ska svenska kvinnor föda våra barn?

Ängsligt övervakade av en sjukvård som står på tårna för dem och omedelbart rycker in med stor medicinsk kunskap samt senaste tekniska landvinningar om något går fel?

Eller ska den sanna kvinnan gå ifrån detta curlande och som en stark urmoder föda sina barn på egen hand, utan inblandning från en fånigt teknisk omvärld?

Det är, här något tillspetsat beskrivet, en debatt som dyker upp med jämna mellanrum. Senast i Svenska Dagbladets podd av yogakvinnan Rachel Bråthén och den kommenterades livfullt av Dagens Nyheter och Aftonbladet. Den första debattören lovsjöng födandet fjärran från den töntiga vården, den andra, tyckte ”varför inte”. Medan den tredjes inställning enkelt kan sammanfattas som ”aldrig i livet” rörande det så kallade naturliga födandet.

Tre mammor om födandet, alla med egna erfarenheter och slutsatser som de väl tycker bör vara allmängiltiga.

Tycka till

Nu ska en som aldrig fött barn, alltså undertecknad, tycka till. Fött barn har jag alltså inte gjort, men däremot har jag blivit pappa två gånger och fått fem barnbarn. Så någon erfarenhet har jag, även om många givetvis anser att den inte är värd ett dugg eftersom jag är man.

Låt oss titta på de fysiska förutsättningarna i detta ämne som förstås är avgörande för vårt släktes fortlevnad.

Få däggdjur har så svårt att föda som människan. Jämför det arbete, ansträngningar, smärta och komplikationer som är vardag på en BB-avdelning, med kattmamman som ligger på höskulle och till synes utan större jobb klämmer ur sig både fem, sex och sju ungar.

Varför är det så? En av teorierna är att naturen gjort en tuff avvägning när det gäller vår art. I den ena vågskålen ligger att vi är intelligenta varelser med stor hjärna och följaktligen stort huvud. I den andra att kvinnas bäcken har begränsningar vad gäller storlek. Hur stora huvuden som helst kan hon inte föda fram. Gud, naturen, evolutionen, stryk det som ej önskas, har gjort en avvägning mellan dessa faktorer. Det gör att marginalerna blir små.

Barn som dog vid födelsen och mammor som dog i barnsäng var trista och inte ovanliga realiteter när sjukvården var obefintlig och alla födde ”underbart naturligt”. I Sverige har vi nu en mödradödlighet på fyra av 100 000 kvinnor. I ett land som om Sierra Leone, långt över 1 000 (I den siffran igår även aborter som går fel). För 200 år sedan hade vi förmodligen minst Sierra Leone-siffror i Sverige.

Lyckligare förr?

Var födande svenskor då lyckligare och kände sig mer naturliga än dagens mammor? Och är kvinnorna i Sierra Leone glada att de slipper curlas av en överbeskyddande sjukvård när de ska krysta?

Svaret på frågan får varje kvinna söka inom sig själv. Många anser kanske att en ökad risk är ett pris värt att betala på naturlighetens altare.

Det märkliga i debatten är att detta enbart görs till en kvinnofråga. Vilket märks i de diskussioner som blossar upp. Women only. Jag hävdar att detta är egocentriskt och ojämlikt. Jag sticker ut hakan, men nu skriver jag det: kvinnor borde lyfta blicken från sin egen gravidmage.

Livet handlar i princip om att bedöma risker. Allt är behäftat med risker. Att gå ut och traska över gatan är en risk. Vi kan snubbla på trottoaren, vi kan bli överkörda av en skenande buss. Festar vi och tar en bit kött och ett stort glas vin till middag tar vi en risk med vår hälsa och så vidare. Vilka ska då delta i riskbedömningen vid val av födelsemetod?

Pappan bemödar sig ingen att fråga i dagens samhälle. Han betraktas nog av många enbart som spermadonator som gjort sitt efter leverans. Att hälften av barnet, biologiskt sett, är hans hörs aldrig i debatten.

Huvudpersonen borde vara barnet som ska födas. Det får mer än någon annan leva – eller inte leva med – mammans beslut. I Sverige dör 2 barn per 1000 förlossningar. Snittet i världen är 30. I vissa länder 60. Alla barn kan inte tekniken rädda. Men att fler än två per 1 000 skulle dö i Sverige om alla föddes naturligt hemma, är nog de flesta experter ense om.

Vid sidan om pappan och barnet har vi också anhöriga, ofta syskon som riskerar att få genomlida ett trauma med ett dött småsyskon eller ännu värre: att bli moderlösa.

Personliga erfarenheter

Jag har personliga erfarenheter. Min hustru föddes för tidigt och överlevde på grund av dåtidens högteknologi. Mitt första barnbarn vände om efter mindre än en halvtimme, ingen teknik i världen kunde rädda hans ofärdiga kropp. Men han var nära att ta med sig sin mamma till andra sidan. Snabba ambulanssjukvårdare och skickliga doktorer på Södersjukhuset i Stockholm såg till att den tragedin undveks. Och även att det sedan kunde bli välskapta barnbarn, noga övervakade av senaste läkarvetenskap under graviditeten. Med en ”fantastisk” graviditet och förlossning fri från sjukvårdens inblandning men med yogan som hjälp hade detta inte hänt.

Den brännande frågan blir: var finns debatten om kvinnans ansvar för sitt ofödda barn, för barnets far och för barnets eventuella syskon i ett jämställt Sverige 2023? Uppenbarligen ingenstans.

Som så ofta i vårt samhälle handlar det mesta om tre saker: jag, jag, jag.

The post Kvinnor – lyft blicken över gravidmagen! first appeared on Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken  också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.

URVATTNAT. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum, skriver Lars Thulin, som anser att begreppet feminism blivit urvattnat.

Det brukar hända på vissa fester. Strax före midnatt i köket eller i en hammock på altan om det är sommar. Ett antal vackra kvinnoögon spänns i en ensam man. Och så kommer frågan i en ton som kräver omedelbart svar:

–Är du feminist?

För mannen är det en lose-lose-situation. Han är körd vad han än svarar. Väljer han ja, bli kvinnornas snabba replik, fylld av både honung och ättika:

–Verkligen. Och hur kan du försvara eller förklara detta…

Därpå följer en genomgång av mäns övergrepp på kvinnor från det att Gud körde ut oss ur Edens Lustgård och fram till dags dato. Mannen antas var personligen ansvarig för allt. Han är chanslös eftersom han inte kan försvara ett skit.

Svarar han nej på frågan, försvinner all honung ur kvinnorösterna. Sedan är han förpassad till umgängeskretsens stinkande komposthög. Han blir aldrig bjuden igen.

Men man kan göra som jag brukar. Svara med krav på förtydligande, nämligen:

–Definiera feminism.

Kvinnorösterna suckar, fyllda av misstro, hur kan jag inte fatta vad feminism är?

–Att vara för jämställdhet mellan könen förstås, det är väl självklart. Har du problem med det?

Nej. Men däremot med hur mycket av feminismen själv definierar sig. För jag är för total jämställdhet på alla områden i livet. Jag upplever att den traditionella, högljudda och aggressiva feminismen som fortfarande är vanlig hos debattörer i böcker, krönikor och tevesoffor, inte alltid delar min uppfattning.

Jämställdhet innebär för mig att alla individer ska ges samma förutsättningar och samma chanser i livet. Oavsett om man heter Lisa eller Pelle i förnamn. Men också oavsett om man heter Nilsson eller al-Ahmed i efternamn, om man har en pappa med tiotals miljoner på banken eller en som jagas av kronofogden, om man fötts med en fullt fungerande kropp eller en som inte funkar perfekt. Om man älskar personer av samma kön eller det motsatta. Kampen för jämställdhet kan inte graderas, ett område är inte viktigare än ett annat.

Kvinnosvaren blir då nästan alltid följande:

–Men allt det ingår i feminism. Att vara för all jämställdhet är att vara feminist. Som feminist tycker man automatiskt rätt på alla dessa områden.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum. En annan följd av tron att alla feminister automatiskt tänker ”rätt”, är att de som inte erkänner sig som feminister då självklart tänker ”fel” även på alla andra områden.

Då kommer spretigare argument. Hur kan jag säga så, när kvinnor misshandlas och mördas av sina män, när de har sämre lön, när de tar mycket mer ansvar för familjen? Förnekar jag det?

Verkligen inte. Tvärtom. Min mormor (1894-1976) var kvinnokämpe och socialdemokrat. Jag beundrade henne. Det är ingen överdrift att säga att hon var med och byggde folkhemmet. Och dessbättre hann dö innan grävskoporna började riva det.

Hon var 27 år då kvinnor fick rösta första gången. Ett år senare var det omröstning gällande förbud mot alkoholdrycker. Där röstade hon förmodligen för förbud medan hennes make röstade mot. I sitt parti kämpade hon för kvinnors rätt, i kooperationen för bättre och billigare mat för alla, som ledamot i kommunens fattigvårdsstyrelse för att kvinnor och barn som led i dysfunktionella äktenskap med svin till män skulle få det bättre. Som nämndeman hävdade hon medmänsklighet men också att alla måste ta ansvar för sitt handlande. Jag älskade min mormor för det hon gjorde.

Men hon skulle inte ha haft något till övers för den märkligt intellektuella feminism som råder nu, med välutbildade från samhällets toppskikt. Som Kajsa Ekis Ekman, som driver allt märkligare frågor i en syrefattig teoretisk luft. Eller kvinnor med obegriplig syn på rättssamhället och som kräver att lagen ska tillämpas olika för kvinnor och män. Som Cissi Wallin och Maria Sveland.

Hur hjälper deras feminism ensamstående Enisa, projektanställd trebarnsmamma i Hallonbergen som sparkats för att hon tvingas vabba mycket? Eller Jessica i Saltsjöbaden som måndagsmorgnar sminkar sitt ansikte hårt för att dölja blåmärken efter helgens helvete? Eller Britt-Inger i Farsta, nybliven änka med garantipension efter att ha skött familjen större delen av sitt liv? Men som nu inte har råd att hämta ut sin artrosmedicin.

Den typen av kvinnor slogs min mormor för. Ovan nämnda feminister umgås förmodligen i kretsar där dessa kvinnor inte finns. Att slåss för dem ger inga rubriker. Min mormor skulle kallat dessa moderna feminister för våp. Det var hennes benämning på tillgjorda kvinnor, uppfyllda av sig själva.

Men då denna typ av kvinnor fortfarande definierar feminism, kan jag inte utan förbehåll kalla mig feminist. Efter att ha framfört mina skäl på festen, gör jag därför sällskap på komposthögen med han som svarade nej på första frågan.

Om klockan är för mycket väljer jag dock mellan två ytterligare alternativ.

–Jag måste gå på muggen.

Eller.

–Kan någon numret till taxi?

The post Därför kan jag inte kalla mig feminist first appeared on Opulens.

GENUS. Fortfarande dyker det upp då och då. Påståendet att det är vita, heterosexuella män som ensamma ligger bakom allt djävulskap i världen. På Google ger termen på engelska drygt 49 000 träffar på 0,38 sekunder. Nog har den bitit sig fast.

I Sverige blev det känt då Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson i sitt tal i Almedalen 2014 i princip slog fast att denna grupp ensam var skyldig till miljöförstöringen, medan unga kvinnor var planetens enda räddning.

Syftet var att knyta samman miljöpolitik med feminism. Inför valet 2014 var det Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman som lokomotiv som skrämde de konkurrerande partierna. Miljöpartiet, vars politik attraherade fler kvinnor än män, var oroliga att tappa väljare till FI. Därför var budskapet att de som stannade hos MP minsann fick lika mycket feminism av Åsa som av Gudrun. Men även miljön på köpet.

MP var oroliga i onödan. De tappade några tiondelar i riksdagsvalet, nådde knappt sju procent men behöll sina 25 mandat. FI fick drygt tre procent och kom inte in i riksdagen.

Romsons påstående var självklart populistiskt och korkat. Det förutsatte att inga “rasifierade”, inga kvinnor och inga homosexuella någonsin behövde varmvatten eller elektricitet, aldrig åt kött, aldrig körde bil, aldrig flög på solsemester, aldrig hade sprutat freonbemängt hårspray rakt ut i ozon-skiktet.

Men begreppet lever i västvärlden och har delat den i två falanger.

Den ena anser att det är rätt använda frasen eftersom en stor del av personer med dessa egenskaper tar för givet att de har en massa fördelar, precis om deras förfäder sedan urminnes tider. Underförstått är då att dessa män borde skämmas, kliva åt sidan och se till att släppa fram andra.

Den andra falangen anser att detta svepande uttryck och denna skuldbeläggning är lika fel och förnedrande som att använda n-ordet om mörkhyade. Och att människor idag blir diskriminerade från jobb och utbildningar för att de har just dessa tre egenskaper. I vissa fall har de fått rätt.

Året var 2017 när Matthew Furlong ansökte om att bli polis i brittiska Cheshire. Han blev inte antagen och fick beskedet att skälet var att han var vit, man och heterosexuell. Kåren behövde inte fler sådana. Matthew, som drömt om att bli polis precis som sin pappa, blev förbannad och anmälde polisen till domstol, berättar tidningen The Warington Guardian.

Ärendet avgjordes i en tribunal och denna kom fram till att polisen handlat fel. Domaren konstaterade att polisen lagt för mycket vikt vid dessa egenskaper medan andra, viktigare för jobbet, hade nedvärderats.

Slutsatsen var att det som kommit att kallas positiv särbehandling på grund av etnicitet, kön och sexualitet bara får användas som urvalsinstrument då alla andra kvalifikationer är likvärdiga.

Problemet med positiv särbehandling är att en urvalsprocess är ett nollsummespel. Om någon särbehandlas positivt innebär det oundvikligen att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. En diskriminering ersätts då av en annan, som dock anses vara politiskt korrekt.

Resonemanget leder fram till frågan om kvotering, det vill säga exempelvis att kvinnor med lagens hjälp ska väljas in i börsbolags styrelser för att där få en jämnare könsfördelning. Frågan är svår. Syftet är vällovligt, i de allra flesta fall är nog en jämn könsfördelning en framgångsfaktor i beslutande församlingar.

Men den kan bli en bumerang. För i ett jämlikt samhälle ska könet sakna betydelse i meritvärdering. Fast om en bestämd fördelning mellan könen ska uppnås, kan detta på marginalen istället blir det enda kriteriet som avgör en rekrytering. I praktiken: vi måste ha en kvinna, eller man, på den här posten. Annars klarar vi inte kvoten. Valet blir då allt annat än könsneutralt.

Det andra problemet skulle bli att lagstiftaren lägger sig i ett företags självbestämmande. För lagen säger idag att det är ägaren som bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen. Eftersom det är ägarnas pengar som skapat och driver bolaget. Därför kan företag som ägs av exempelvis det allmänna givetvis sätta regler om könskvotering, för ägarna har rätt att ensamma bestämma. Precis som privatägda har rätt att bestämma. Om ett bolags ägare beslutar att bara vänsterhänta personer, födda i Östergötland på en måndag, ska sitta i styrelsen, finns inget som kan hindra dem att tillämpa den regeln.

Ska denna frihet upphöra för en enda egenskap hos styrelsens medlemmar, nämligen könet? Men det är ju inte bara när det gäller genus som det finns ojämlikheter. Så vad kommer sedan? En fjärdedel av befolkningen har utländsk bakgrund. Borde inte de få en fjärdedel av platserna i styrelser? Drygt 20 procent av svenskarna har uppnått pensionsåldern. Bör inte detta avspeglas i styrelser? Med en sådan inställning är vi ute på ett gungfly. Kunskap och erfarenhet blir mindre viktiga kriterier.

Ett annat argument mot könskvotering fick jag då jag intervjuade ett kvinnligt styrelseproffs i ett storföretag: “Med kvotering vet man ju aldrig om en kvinna fått posten för att hon är bäst för jobbet. Eller för att hon är kvinna.”

Märk att det var en kvinna som drog den slutsatsen.

The post Är vita heterosexuella män skyldiga till allt ont? first appeared on Opulens.

LATINAMERIKA. Den chilenska regeringen består till hälften av kvinnor och är uttalat feministisk. Men trots de framsteg som den feministiska rörelsen åstadkommit är de konservativa och patriarkaliska värderingarna fortfarande utbredda i Chile.

Latinamerikas första uttalat feministiska regering bildades för ett år sedan och lovade att föra en progressiv och jämställd politik. Vid regeringsbildningen åtföljdes president Gabriel Boric av Izkia Siches, den första kvinna som utsetts till inrikesminister i Chile. Faktum är att av 24 ministrar så är 14 kvinnor i Borics regering. Det är den högsta andelen kvinnliga ministrar som står att finna vid jämförelse med andra nationer i Latinamerika.  Det är rent av en av de högsta i hela världen. 

Efter två regeringsombildningar upprätthåller Boric fortfarande jämställdheten, med 12 kvinnor i sin regering, skriver the Guardian i en artikel.  

Men trots de framsteg som den feministiska rörelsen åstadkommit, är de konservativa värderingarna fortfarande utbredda i Chile, och frågor om lag och ordning samt invandring har i breda folklager företräde på bekostnad av jämställdhetsfrågan. Enligt en nyligen genomförd enkät utförd av opinionsundersökningföretaget Criteria, tycker 58 procent av chilenarna fortfarande att deras land är patriarkaliskt med machoideal, och 82 procent av männen och 65 procent av kvinnorna sa att de kände liten eller ingen koppling till Chiles feministiska rörelse.  

Läs mer HÄR.

The post Utbredd konservatism i Chile, men regeringen är feministisk first appeared on Opulens.

SVART JUL. För lite drygt tio år sedan föreläste för en grupp juriststuderande på universitetet i Kabul. Det var både manliga och kvinnliga studerande och jag fick föreläsa om allt utom familjerätt som ansågs alltför kontroversiellt. Studenterna var aktiva och alla diskussioner konstruktiva. Vi var väl inte överens om allt, men det fanns en ömsesidig respekt och en glädje över att vårt samtal var möjligt.

Det kvinnliga studenterna höll en låg profil, men deltog. I en paus lyckades jag samtala med en mindre grupp av dem . De var väl medvetna om att de var en spjutspets som skulle bereda vägen för en större samhällelig förändring, nämligen en frigörelse för Afghanistans kvinnor. De skulle genom sitt framtida arbete inom rättsstaten visa på möjligheten för andra kvinnor att det var möjligt för även kvinnor att arbeta och ta ansvar även på ledande positioner. Det var dessutom nödvändigt med kvinnor som domare, åklagare och poliser för att förhindra kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Jag förklarade så gott jag kunde att de hade helt rätt och såg med stort hopp på dem som en progressiv kraft som på sikt skulle förändra detta utsatta land.

Så nås jag då av nyheten att inga kvinnor längre är tillåtna på något av landets universitet och återigen denna känsla av att historien går baklänges. Var tar nu alla mina kvinnliga studenter vägen? Kommer all deras engagemang och hopp att krossas? Så står man där i juletid med sin frustration och med en viss sorg och känner sin totala maktlöshet.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Historien går baklänges first appeared on Opulens.

GENUSFRÅGAN. “I mötet saknar männen förebilder. Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära”, skriver Lars Thulin.

Efter decennier då genusdebatten helt domineras av kvinnor och av ett kvinnligt perspektiv på frågan, börjar nu mäns syn på spörsmålet komma upp. Lite yrvaket, trevande och fortfarande styvmoderligt behandlat av de redaktörer som styr samhällets allmänna diskussion.

Varför kommer detta perspektiv upp nu? För att män ska tränga sig in och tysta kvinnor? För att män känner sig hotade? För att män tycker synd om sig själva?

Det hävdas säkert från vissa håll. Jag tror att främsta orsaken är att debatten blivit nödvändig. Orsaken är att många män, speciellt de yngre blir allt mer villrådiga i denna fråga. Mår dåligt, som det svepande och slitna uttrycket är. Låt mig ge en kort beskrivning av historien och därmed min inställning i frågan.

Kvinnors kamp för jämlikhet är lång men fick sin första stora seger för ett sekel sedan då de flesta utvecklade länder gav kvinnor rösträtt. Sedan gick det lite trögt fram till det omvälvande 60-talet. Då ifrågasattes det mesta, även männens makt och förtryck. 2022 har Sverige nått mycket långt. En del ojämlikheter återstår och behöver adresseras och lösas. I många fall drabbar dessa kvinnor, i en del fall män. Min förhoppning är att kvarvarande problem ska lösas förutsättningslöst av män och kvinnor tillsammans. Inte i strid med varandra.

Men på ett område har svenska kvinnor länge haft ett maktmonopol. Det gäller tolkningsföreträdet i genusdebatten. I princip är det bara kvinnor som skriver i frågan. Varför är männen tysta? Skäms de, orkar de inte, har de inget att säga, släpps de inte fram i debatten? Jag vet inte. Men betecknande var en debatt i somras i ett par dagstidningar i frågan om varför männen i så hög grad inte längre hörs i kulturjournalistiken. I den debatten deltog i princip bara kvinnor. Huvudrollsinnehavaren i diskussionen, mannen, var frånvarande.

Den förra

kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten

Psykoterapeuten och forskaren Jakob Ulenius, tar upp problemet i en doktorsavhandling som han berättar om i en artikel i Dagens Nyheter. Hans teori är att det finns två huvudtyper av maskulinitet. Den polariserade och den icke-polariserade. Den förra kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten. Vad den står för förstår de flesta. Den senare är mer jämställd och modern. Ulenius menar att det för män med en icke-polariserad maskulinitet kan uppstå en konflikt i mötet med en kvinnas sexuella begär och kravet på att en man ska vara mjuk och jämställd.

För att uttrycka det mer brutalt än vad akademiker gör och som det skulle sägas i männens omklädningsrum: “Ska man få sätta på en kvinna? Eller bara sätta på sig rosa mjukisbyxor och delta i manslägret?” Detta är också temat i SVT:s omtalade serie ”Tre Pappor”. Där blir tittaren osäker på om det hela är en parodi.

Att problemet är störst för unga män är uppenbart. Vi som är födda på femtiotalet växte upp när polariserad maskulinitet var norm. Många av oss insåg att den på flera sätt var dålig och gjorde det vi kunde för att dämpa nackdelarna. Men vi var ändå trygga i vår sexualitet.

De som föddes 30 år senare växte upp med en debatt då all traditionell manlighet betraktades som dålig, nästan toxisk. Och hela genusdebatten var en kvinnofråga. Inget blev bättre av att allt fler pojkar växte upp med ensamstående mödrar och gick på förskolor där 99 procent av pedagogerna var kvinnor. I lågstadiet minskade överskottet kvinnliga lärare, men de var fortfarande i stor majoritet.

Många pojkar saknade goda manliga förebilder. Att man kan vara schysst och jämställd. Och ändå man. Det visas inte minst av att en övervägande del av de män som döms för tung kriminalitet har vuxit upp utan pappor.

Men så i ett samliv som ska omfatta allt, inte minst sexualitet, möter dessa män kvinnor som söker just manlighet. Självklart gör de det. Precis som män söker kvinnlighet. Men i mötet saknar männen förebilder. Kanske de till och med skäms för sina ursprungliga manliga sexuella känslor.

Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära.

Avslöjande är det som komikern Bianca Kronlöf skrev i sin bok Brev till männen, som blev både hyllad och ifrågasatt. Där lägger hon krut på att män beter sig som svin mot kvinnor och kräver och tar sex. Men hon ägnar ett kapitel åt att beskriva även män som säger nej till sexuellt umgänge som förtryckande svin. Eftersom de skämmer ut kvinnan som vill ha sex. Förnekar och liksom smutsar ner henne. För en man ska alltid vilja. Annars är han ingen riktig man.

Vem sade att det var lätt att vara man?

Vad ska vi göra åt det? Inga quick-fix finns. Kanske fler närvarande män i pojkars uppväxt? Och en insikt om att manlighet inte alltid är dålig. Och att män ska tillåtas i debatten, helt enkelt släppas in i den.

Det senare borde vara det enklaste. Men jag tror det blir svårt. Ingen vill frivilligt släppa en maktposition. Ingen politiskt korrekt redaktör, man eller kvinna vågar nog ta det steget.

The post Manlighet är inte alltid dåligt first appeared on Opulens.

BAD BOYS. “Attraktionsfaktorn och acceptansen är betydligt lägre för kvinnor som missbrukar, sviker sina nära, ligger runt, lever rövare och sedan bekänner sina synder offentligt”, skriver Erik Cardelús. 

”Sorry, allt gick åt helvete” är en självutlämnande podd som fått mycket utrymme på sistone. Nu senast i Svenska Dagbladet där innehållet sägs spegla det ”ofiltrerade manliga mörkret”. Bakom podden står mediepersonen Fredrik Söderholm och skådespelaren Ola Rapace, två personer som vistats länge i ett manligt mörker, präglat av droger, spruckna relationer och destruktivitet. Här förekommer också svikande fäder och mödrar som inte räckt till.

Söderholm och Rapace konfronterar sina föräldrar och lyssnaren får vara med. Någon privat zon tycks inte finnas, närgånget är ett milt ord. Ledmotivet är ”hurt people hurt people.” Eller på svenska: Den som har skadats, skadar.

Börjar man slentrianmässigt glunka om heteronormativitet, blir det dock fel. För Ola gillar tjejer, Fredrik gillar killar. Så kanske är det mest i vårt trångsynta medvetande som gay och grabbig inte kan samsas. Manlighet har ingen given mall, annat än hos trångsyntheten.

Frågan är dock varför det manliga mörkret alltjämt drar så mycket, från fascinationen inför det som kallas bad boys till ordstäv som ”Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor.” Och Söderholm och Rapace är ingalunda ensamma bland mediala personer som levt ut och outat sitt manliga mörker; otvunget kommer en Micke, Torsten, Fredrik, Tommy och en Sebbe upp.

Bärande i narrativet är droger, destruktivitet och brustna relationer. Eller egenskaperna tuff, trotsig och trasig. Till detta kan läggas attraktivitet, att bad boys utövar en stark lockelse på andra. Eller för att uttrycka det rakare: bad boys får ligga mer än vanlisar. Att Ola Rapaces självbiografi heter Romeo är således ingen slump.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Några bad boys hamnade i onåd under metoo-vågen. Formellt dömda eller inte, mycket av det mediala ljuset slocknade och drog vidare. Andra har hållit sitt så kallade personliga varumärke starkt. Slående är att artisteri och manligt mörker tycks vara en vinnande kombination, åtminstone medialt och kommersiellt, mer sällan moraliskt och mänskligt. Kan det vara så att många mer eller mindre medvetet accepterar en destruktiv manlighet då den kombineras med en scen och en scenpersonlighet? Det uppstår en undantagszon dit verklighetens och vardagens nyktra och normaliserade ljus inte når in. Bland vanlisar på kontor fungerar det sällan att leva rövare. Bland lärare och vårdpersonal, socionomer och skattejurister blir sällan kombinationen vild och vacker så gångbar. Men plikttrogen har sällan samma mediala attraktionskraft som otrogen, vild vinner över vänlig, mörker slår mjukhet. Det sceniska, spektakulära och självförbrännande går i medial armkrok.

En annan skavande fråga är varför manligt mörker säljer så mycket bättre än kvinnligt mörker. Attraktionsfaktorn och acceptansen är betydligt lägre för kvinnor som missbrukar, sviker sina nära, ligger runt, lever rövare och sedan bekänner sina synder offentligt. På SVT Play ligger en dokumentär om Lena Nyman, den upphöjda aktrisen som levde självförbrännande utanför rampljuset. Lena Nyman överöstes av negativa och nedsättande omdömen om sitt utseende och sitt leverne, medan de manliga motspelarna passerade under radarn som vilda och vackra undantagsmänniskor.

Föränderligt eller beständigt? Kanske kommer dessa djupgående mönster att förändras i takt med att jämställdheten fortskrider och fördjupas. Antingen genom att kvinnor tillåts leva rövare med samma attraktionsfaktor som män eller att vi tröttnar på bad boys-syndromet. Alternativt kan vi hjälpas åt att skapa något bättre tillsammans, låta mönster brytas och rustningar spricka. För som bekant handlar dagens missförhållande – från vardagskonflikter till krig, från småsinthet till svek – om att vi människor tillåter oss att vara destruktiva, samtidigt som vi underutnyttjar möjligheten till samverkan, förståelse och omtanke.

The post Det manliga mörkret first appeared on Opulens.

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN. Det feministiska priset Årets Selma tilldelas Yalla Trappan.

För femte året i rad arrangerade SelmaStories den feministiska galan Årets Selma, som i likhet med förra året hölls helt digital. Priset Årets Selma 2022 tilldelades i år det sociala företaget och kvinnokooperativet Yalla Trappan. Motiveringen lyder:

“Med entusiasm och beslutsamhet har Yalla Trappan under många år hjälpt dem som haft svårast att nå arbetsmarknaden. Utlandsfödda kvinnor med liten eller ingen utbildning har funnit både varm gemenskap och en tydlig väg till anställning. Genom konkreta insatser har de stärkt kvinnornas position i samhället och tillsammans skapat en kooperativ kvinnokraft som gjort stor skillnad för många. ‘Årets Selma 2022’ går till Yalla Trappan.”

Malmöbaserade Yalla Trappan verkar med målsättningen att ”skapa arbetstillfällen för utlandsfödda kvinnor med liten eller ingen arbetslivserfarenhet, och bidra till ökad självkänsla och självständighet.” De har cirka 50 anställda inom verksamhetsgrenarna kafé/catering, syateljé samt städ och konferensservice.

– Vi blev överrumplade, lyckliga och känner stor glädje och bekräftelse på att de arbete vi gör betyder något, inte bara för oss, utan även för andra. Det här gör att vi får bränsle till att ta fler steg framåt där vi vågar och satsar mer. Att få vara i sällskap med tidigare vinnare är väldigt hedrande, säger ordförande Christina Merker-Siesjö i en intervju med SelmaStories.

Anna Brynhildsen

The post Yalla Trappan är Årets Selma first appeared on Opulens.

SEXISM. 22 före detta medlemmar i public service-bolaget Danmarks Radios flickkör får vardera 25 000 danska kronor, motsvarande 36 000 svenska kronor, i ersättning från DR på grund av kränkande beteende i kören.

Det skriver DR i ett pressmeddelande, enligt danska TV2.

I november förra året presenterade DR en extern juridisk utredning om förhållandena i flickkören, detta efter att anklagelser om sexuella trakasserier kommit i dagen.

Lejonparten av kränkningarna ska ha skett för över 20 år sedan, men fortsatt fram till och med 2010. Kulturen kring kören har beskrivits som “helt oacceptabel även för sin tid” av DR:s generaldirektör Maria Rørbye Rønn.

Advokaterna som skött utredningen om ersättningar har kommit fram till att det i 22 av 64 fall, där kränkande beteende i form av sexuella trakasserier har visats, finns underlag för att betala ut ersättning.

Henrik Bo Nielsen, DR:s chef för Kultur, barn och unga, säger i en kommentar att fallet är ett mycket allvarligt kapitel i DR:s historia.

“Jag har läst tusentals sidor med berättelser om vad kvinnorna har varit med om, och även om kränkningarna skedde för många år sedan är de fortfarande levande för dem”, säger han i pressmeddelandet.

Det är upp till kvinnorna själva om de accepterar ersättningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Kränkta sångare i DR:s flickkör får ersättning first appeared on Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. Kulturrådet ändrar nu den kritiserade formuleringen i sina ansökningsblanketter. Frågan om hur olika gruppers rättigheter integreras finns kvar, men nu enbart när det gäller verksamhetens organisering.

I vilken mån frågor om exempelvis jämställdhet, hbtq-personers och barn- och ungas rättigheter har påverkat det konstnärliga innehållet hos kulturskapare har länge debatterats. I utredningen “Så fri är konsten” efterlyste Myndigheten för kulturanalys i somras en tydligare gränsdragning för att värna den konstnärliga friheten i samband med tilldelning av statligt kulturstöd.

Regeringen har sedan riktat samma uppmaning via regleringsbrevet till Kulturrådet.

När det gäller Kulturrådet lyfte Kulturanalys fram att de som söker statliga bidrag därifrån har blivit tillfrågade i ansökningsblanketten om de integrerar olika rättighetsperspektiv – exempelvis mångfald eller jämställdhet – i sina projekt, sin verksamhet eller sin musikutgivning. Frågan gjorde att vissa kände sig manade att ändra i det konstnärliga innehållet.

Den risken ska nu vara undanröjd, enligt Kulturrådets generaldirektör Kajsa Ravin.

Frågan om de så kallade rättighetsperspektiven gäller nu om och i så fall hur dessa integreras i “organiseringen av verksamheten”.

– Vi har försökt tydliggöra att det inte handlar om det konstnärliga innehållet utan om hur verksamheten organiseras.

“Samla in kunskap”

Just dessa svar ligger heller inte längre till grund för den bedömning som görs av ansökan, vilket tidigare var fallet.

– Vi måste dock samla in kunskap. Flera av våra uppdrag som sektoransvarig myndighet handlar inte bara om att följa upp vårt eget arbete, utan att också förstå vilka förutsättningarna är inom sektorn.

Arbetet fortsätter

Kulturrådet kommer också att ändra sina riktlinjer där det framgår hur ansökningarna för de olika stöden bedöms.

– Vi fortsätter med det här arbetet under hela våren. Det stora för oss är att titta på hur vi ska kunna ha god kunskap om förutsättningarna för att delta i kulturlivet. Det får ju inte bli så att förutsättningarna för att delta försämras, vi måste kunna följa upp det, säger Kajsa Ravin som beskriver frågan som “allt annat än svartvit”.

Erika Josefsson/TT

The post Kulturrådet ändrar kritiserad formulering first appeared on Opulens.