BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1.

Hon som äter jord av Dolores Reyes
Recension av Thomas Almqvist
Översättning: Siri Hultén
Palabra förlag

Hon som äter jord” är argentinska Dolores Reyes debutroman. Med den vill hon sätta ljuset på alla mord på framför allt unga kvinnor i storstädernas fattiga förorter och tillägnar romanen Melina Romero och Araceli Ramos, två tonåringar som mördades i den förort till Buenos Aires, där hon arbetar som lärare. Det är en roman om ett trauma, om våld mot kvinnor och barn och om hur en ung kvinna håller på att bli vuxen.

En flicka i tonåren har en övernaturlig förmåga. När hon äter jord, kan hon för sitt inre se var de befinner sig, som gått på den jorden. Ryktet om hennes förmåga sprider sig och människor söker upp henne i det slumområde i utkanten av Buenos Aires, där hon bor.

Här finns både vemod och ilska över sakernas tillstånd. Det är en roman om oerhörd skuld men som också kan peka på möjligheter till försoning.

2.

Nattväktare av James Garrabrant
Recension av Jesper Nordström
Urtext förlag

James Garrabrant staplar i sin aforistiska lyrik plattityder och centrallyriska enradingar på varandra så det ställer krav på en viss närmast motsägelsefull läsart. Stanna inte för länge vid varje rad utan hasta vidare i ett slags ordskimmer à la Proust och det uppstår komplext intressanta synergieffekter.

Sedan är det detta med monotoni och timing. Garrabrant vet att driva en stil länge nog tills det är dags för stil- och temposkifte och det är som han här hoppar till det andra ”typiskt svenska”, från den lite uppgivna defaistiska granskogsmelankolin till frodig vikingatid. Det blir en avklädning av vårt land.

Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens.

3.

Andra stället av Rachel Cusk
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Andra stället av Rachel Cusk är på flera plan en förbryllande roman. Den inleds dramatiskt, med nästan övernaturliga inslag, eller är det begynnande galenskap? Den fortsätter i en helt annan ton, den vi känner igen från Cusks tidigare böcker. Hennes lugna, sakliga sätt att nedtonat, nästintill odramatiskt, beskriva skeenden som kan vara nog så livsomvälvande dramatiska. Hon befinner sig på ett avstånd varifrån kan hon se tydligt. Ingen detalj i våra mänskliga mellanhavanden undslipper hennes blick. . Författaren har kontroll, hon sitter en bit ifrån och betraktar allt som sker från en säker position. Men tryggheten är förstås bedräglig.

Andra stället river i läsaren på bästa sätt, den är genomborrande skarp i sina iakttagelser av mänskliga relationer. Språkligt en glasklar men sträng njutning. Rachel Cusk är grym, i ordets båda bemärkelser, både skoningslös och suveränt bra, skriver Camilla Carnmo.

The post Boktips: Från vemod och ilska till dubbel grymhet first appeared on Opulens.

LYRIK. Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens, skriver Jesper Nordström som läst Nattväktare av James Garrabrant.

Nattväktare av James Garrabrant
Urtext förlag.

Aforismen. Smaka på det ordet. Aforismen, alltså…

Har det inte en ton av biblioteksdamm, knarrighet och mansplaining? Någon gammal jäsande herre i chesterfieldfåtöljen som efter en cognacsgrogg “verkligen skall berätta om hur livet är”.

Men utmanande att försöka förnya är den nog, som en älg i solnedgång för en oljemålare finns den där att förhålla sig till, antagligen nödvändigtvis ironiskt och metalitterärt.

Garrabrant verkar placera den någonstans mellan Fantomens djungelordspråk och korsstygns-ordspråk i ett frimicklarhem i Småland och med författarens rötter i New York blir det också underhållning i den genre vi svenskar älskar; utlänningar som ironiserar om oss. Ta bara Al Pitchers stå upp-shower.

Nå, nu är det verkligen mer höglitterärt än så. I de många formexperimentens och språkmaterialismems tidevarv är det befriande att läsa poesi som har egenskapen av påstående och utsaga om verkligheten. Att författaren har ett budskap. För är det inte tröttsamt med litteratur som drar sig så långt in i det formella att det innehållsligt existentiella går förlorat?

Garrabrant staplar plattityder och centrallyriska enradingar på varandra så det ställer krav på en viss närmast motsägelsefull läsart. Stanna inte för länge vid varje rad utan hasta vidare i ett slags ordskimmer à la Proust och det uppstår komplext intressanta synergieffekter.

Sedan är det detta med monotoni och timing. Garrabrant vet att driva en stil länge nog tills det är dags för stil- och temposkifte och det är som han här hoppar till det andra “typiskt svenska”, från den lite uppgivna defaistiska granskogsmelankolin till frodig vikingatid. Det blir en avklädning av vårt land.

Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens.

The post Ett aforistiskt verk med sammanhållen ton first appeared on Opulens.