SEXUALITET. Lars Thulin reflekterar över begreppet sexighet och söker svaret på frågan om vad det egentligen har för innebörd.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt? Det är en fråga som sysselsätter många av oss, män som kvinnor. Förmodligen av den enkla anledningen att sexualiteten är en av våra starkaste drivkrafter. Att evolutionen försett oss med den är självklart. Jakten efter det sexiga och att därmed bejaka sexdriften är den enda orsaken till att mänskligheten blev mer än en generation gammal. Utan den driften – ingen fortplantning.

Vad är sexighet?

Så vad är då sexighet? Det enklaste svaret är att det finns lika många svar som det finns människor – alla har, som bekant, sina egna preferenser. Eller på vanlig svenska – grejer man tänder på. Numera finns ju också ett paraplybegrepp som hbtq för att beteckna personer som avviker från heteronormen.

Många är de som försökt hitta essensen i sexighet eller i alla fall den minsta gemensamma nämnaren för känslan. Orsaken är enkel. Sexighet säljer, i princip vad som helst. Själv minns jag de gamla sexistiska reklamaffischerna på mackar och bilverkstäder där unga och yppiga kvinnor gjorde reklam för lastbilar och däck. Och fotografen hade haft så bråttom att flickorna inte haft tid att klä på sig ordentligt innan kamerorna började smattra. Var fanns den logiska kopplingen mellan kvinnliga kurvor och förföriska leenden och lastbilsdäck? Ingenstans. Bilderna var därför förnedrande och förminskande både för män och kvinnor. ”Sälj grej med tjej” brukar företeelsen kallas numera.

En kroppslig och en själslig spelplan

Vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jag tror att det finns två spelplaner. Den ena kan kallas kroppslig och den andra själslig.

Den första innefattar det som med vulgär Hollywood-vokabulär kallas tits and ass. Där finns signaler som de flesta känner igen. Signaler som triggar det i DNA-koden som har med fortplantningen att göra.

Urtidsmannen sökte en partner som kunde bära fram och föda ett barn. Därför bedömde han bäcken och barm hos en tilltänkt partner. Urtidskvinnan behövde någon som kunde skydda och skaffa föda till den unga familjen. Så breda ryggar, bestämda hakor, starka armar var manliga detaljer att leta efter.

Därför har en säljsugen kapitalism överöst oss med dessa signaler i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Modeindustrin har i sekler erbjudit oss en kittlande mix för att både framhäva och dölja våra kroppar.

Den verkliga sexigheten

Men jag, och sannolikt många andra med mig, anser att det ovanstående är det som står i skyltfönstret för att locka. Den verkliga sexigheten – den som nästan bokstavligt kan skaka om oss och få världen att stanna – är något annat. Men den största delen av sexigheten sitter ovanför halsen i – tal, blickar och framför allt i det som finns bakom pannbenet.

Där söker vi efter något annat än det som fysiskt ska garantera fortplantning och släktets överlevnad. Där tänder vi nog ofta på motsättningar hos partnern och i vår egen personlighet. Dominans kontra undergivenhet. Fara mot trygghet. Att få erövra mot att bli erövrad. Ljus och mörker. Sött och salt. Det fantastiska är att detta kan förmedlas med ett snabbt minspel, ett enda ögonkast eller replik. Det är då världen kan skaka eller till och med stanna för två personer i ett möte.

Måhända finns det en motsättning som ofta utnyttjas i en berättelse där signalerna måste gå fram men bara via en text, platt bild och inspelat ljud. Inga dofter eller någon värme från hud. Det ena är kaxighet och styrka hos en person, som kanske kan kallas utmaning, ifrågasättande eller trots. Det andra en sårbarhet, kalla det nakenhet och behov av skydd och närhet. Styrka och svaghet.

Några klassiska exempel på sexighet

Låt mig ta ett par klassiska exempel och börja med några manliga sexsymboler. Agenten James Bond har i decennier varit en sexsymbol och kvinnor har i film efter film ramlat som fallfrukt i hans knä. Ofta bara genom att han har höjt ett ögonbryn eller läppjat på en vodka martini, skakad inte rörd. Mest kända Bond-tolkare var Sean Connery och Roger Moore. Men deras rollfigurer blev lätt parodiska eftersom de även i de mest dramatiska situationer nästan tvångsmässigt avslutade det hela med en dråplig och sarkastisk oneliner. De var inte verkliga.

Så kom Daniel Craig. Även han löste många problem med våld. Men relationen till kvinnor var mer komplicerad och trasig. I några av hans filmer visar han sig sårbar, tror till och med han gråter i någon. Åtskilliga av de kvinnor som gillar Bond-filmerna, suckade extra djupt när han kom på tal. En verklig man. Styrka och svaghet.

Det bästa exemplet på kvinnosidan är nog Marilyn Monroe. Visst var hon vacker och kroppen var det inget fel på. Men detta yttre var inte unikt på något vis. Här var det i stället kombinationen av en ångande sensualitet, där de fysiska företrädena användes, men i kombination med en påtaglig sårbarhet, nästan barnslighet, full av oskuld.  Styrka och svaghet. Straighta män världen över trånade efter att få både erövra och beskydda henne.

Vad är sanningen?

Slutsatsen som kan dras av detta är att inför en person som törs visa sig sårbar, vågar vi visa vår egen sårbarhet. Och då förhoppningsvis bli bekräftade trots, eller på grund, av det. Där uppstår magin.

Så Hollywoods förenklade drömvärld visar kanske ändå sanningen. Att verklig sexighet är nakenhet – både kroppsligt och själsligt.

The post Sexighet – Mer än bara yta first appeared on Opulens.

MYTOMSPUNNEN. Bläckfisken har i kulturen fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Mathias Jansson ger exempel på detta men berättar också, med avstamp i en aktuell bok, om verkligheten bortom myterna.

Bläckfisken beskrivs ibland som det närmaste vi kan komma en intelligent utomjording. I boken Djupsinne: Hur bläckfisken började tänka (Natur & Kultur, 2020) är det den slutsatsen som filosofen Peter Goodfrey-Smith drar när han reder ut bläckfiskens evolutionära utveckling. Våra vägar skildes för runt 600 miljoner år sedan, då bläckfisken tog en alldeles egen väg genom evolutionsträdets förgreningar och utvecklades till ett djur med stor hjärna och ett komplext beteende. Så evolutionen skapade enligt Goodfrey-Smith på så sätt psyket två gånger och ett möte med en bläckfisk är därför ”det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”.

De senare åren har allt fler upptäckt att bläckfisken är en intelligent varelse. Då är det inte bara den tyska bläckfisken Paul, som blev världsberömd under fotbolls-VM 2010 när han förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher, eller bläckfisken Inky från Nya Zeeland som 2016 på ett sofistikerat sätt rymde tillbaka till havet från sitt akvarium, som ligger till grund för mitt påstående. När det gäller Inky så kan man inte låta bli att notera att hans rymning är misstänkt lik den som bläckfisken Hank i Pixars film Hitta Doris (2016) utför. Kanske gjorde man misstaget att låta bläckfisken se filmen och inspireras till rymningen?

Bläckfisken har också en fascinerande anatomi. Den har 8 eller 10 tentakler, blått blod, tre hjärtan, och ett stort antal nervceller fördelade mellan hjärnan och tentaklerna, så på sätt och vis kan man säga att bläckfisken har en ”hjärna” i varje tentakel. I historien och kulturen är det dock inte bläckfiskens intelligens som man tagit fasta på. Förutom att friteras och serveras som maträtten kalamári i Grekland, så skildras bläckfisken främst som ett mystiskt monster från havsdjupen eller så används den som en symbol för världsherravälde och ondska.

När Olaus Magnus skapar sin sjökarta 1539 så är det inte bara en detaljerad karta över den nordiska kusten utan också ett skrämmande bestiarium över de fruktansvärda monster som sjömännen riskerar att möta ute på det öppna havet med jättestora sjöormar, hornförsedda valar och jättekrabbor. Redan i den isländska sagan talas det om den fruktade Kraken, som vi idag känner igen från populärkulturen till exempel i filmer som Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006). När Kraken omnämns i äldre nordisk litteratur, som i de isländska sagorna från 1200-talet, beskrivs Kraken bara generellt som ett stort sjömonster. Det verkar som om det är under 1800-talet, då man börjar hitta och dokumentera exemplar av stora bläckfiskar som Kraken blir synonym med en jättebläckfisk som slukar skepp och besättningar.

I Jules Vernes roman En världsomsegling under havet (1870) anfalls ubåten Nautilus av en jättebläckfisk och i Herman Melvilles roman Moby Dick (1851) stöter valfångarna på en jättebläckfisk som de refererar till som Kraken. Den här typen av äventyrsromaner skapade en stereotyp bild om den monströsa och farliga bläckfisken. En bild som sedan har cementerats i populärkulturen. En hel del skuld får man nog lägga på H P Lovecraft som i början av 1900-talet skapar Cthulhu-mytologin. Cthulhu tillhör de Great Old Ones och är ett monster som beskrivs som en blandning av bläckfisk och drake med människoliknande drag som ligger och sover i Stilla havet i den sjunkna staden R’lyeh. Lovecrafts inverkan på populärkulturen går inte att underskatta och det har bidragit till att om man vill skildra ett fruktansvärt havsmonster så liknar det antingen en drake som Godzilla eller en jättebläckfisk som Kraken, eller som Cthulhu helst en kombination av dem två. Man kan konstatera att Lovecraft har påverkat allmänhetens bild av bläckfiskens karaktär, och då inte i en positiv bemärkelse.

I filmserien ”Pirates of the Caribbean” styr den onda kapten Davy Jones över skeppet Den flygande holländaren. Kaptenens ansikte har formen av en bläckfisk med tentaklerna som skägg. Davy Jones har också makt över den fruktade Kraken som han kan befalla att anfalla fiendeskepp. I filmen Aquaman (2018) träffar vi i havsdjupet på Karathen (eller Kraken om man vill) som är ett sjömonster bestående av en mix av krabba och bläckfisk. I filmen Clash of the Titans (2010) utropas den kända repliken ”Release the Kraken” när gudarna bestämmer sig för att släppa loss det fruktansvärda monstret och straffa människorna. Kraken är här en Chthuluvariant, en blandning av drake och bläckfisk som bor på havsbotten, men som reser sig till ytan för att förstöra en stad. Det är därför ganska naturligt att när man idag tänker på jättebläckfiskar så är det inte i första hand på intelligenta och fredliga varelser man tänker på, utan på monster.

Det är inte bara det att bläckfiskar beskrivs som monster, de används också som en symbol för ondska. Repliken ”Release the Kraken” användes av Trump-administrationen för att underblåsa ryktena om valfusk i presidentvalet 2020. Hashtaggen #ReleaseTheKraken spred sig sedan snabbt och användes av Trumps anhängare på sociala medier för att sprida olika konspirationsteorier om valfusk.

Under 1900-talets användes bläckfisken som en symbol för ondska, maktövertagande och världskonspirationer. Nazisterna beskrev judarna som en stor bläckfisk vars tentakler sträckte sig över världen i syfte att ta över den. På olika propagandakartor kan man se hur Sovjetunionen, Tyskland, Japan och andra stater beskrivs som en bläckfisk vars tentakler invaderar och hotar andra länders frihet.

Bläckfisken som en symbol för en världsomfattande ond organisation hittar man också i fiktionens värld som i James Bond och i Marvel-filmerna. I James Bond möter vi terroristorganisationen SPECTRE som har en bläckfisk som symbol och i Marvels universum finns HYDRA, som är en liknade brottsorganisation. Även om en hydra mytologiskt är en varelse med många huvuden så använder HYDRA en bläckfisk som symbol. Det finns en dubbelondska i namnet och logotypen. Om man eliminerar en hydramedlem så tar snart två nya dess plats, men organisationen når dessutom överallt med sina tentakler.

Men om vi lämnar fiktionen ett tag och tittar på fakta om jättebläckfisken så har dess liv länge varit ett mysterium för forskarna. De lever i djuphavet och är skygga varelser. Länge var kunskapen om jättebläckfiskarna begränsad till upphittade delar (som tentakler) som spolats upp på stranden eller som återfanns i magen på valar. För även om de är stora så utgör de ingen fara för människor, utan är istället själva offer för kaskelotvalar som kan dyka ner till 1000 meters djup för att jaga bläckfiskarna. Det var först 2004 som japanska forskare lyckades filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö och några år senare fångades man en hel jättebläckfisk. Det är fortfarande mycket vi inte vet om bläckfiskarna, men några monster är de inte, utan precis som de flesta varelser på jorden så har de mer att frukta från människorna än vad vi har från dem. En sak är dock säkert och det är att bläckfisken i kulturen har fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Om det är så vi tänker bemöta intelligenta utomjordingar den dagen de kommer på besök till vår planet, så lär vi få en hel del problem.

The post Bläckfisken – en utomjording i kulturen first appeared on Opulens.

FILM. “Oavsett framtiden för den psykopatanstrukne gentlemannaagenten och hens könstillhörighet finns dock många kvinnor ur filmseriens historia värda att titta närmare på.” Karolina Bergström har läst boken Bond girls – Body, fashion and gender och reflekterar över vad det är för kvinnobild som förmedlas i filmerna om agent 007.

En kvinnlig James Bond kommer aldrig att bli verklighet, konstaterade Bondfilmernas långvariga producent Barbara Broccoli krasst i en intervju i tidskriften Variety i vintras med orden “Han kan ha vilken hudfärg som helst – men han är en man”. Detta trots ihärdiga rykten om att 007-vikarien i kommande No time to die, den kvinnliga agenten Nomi som tillfälligt tar över Bonds uppdrag då han dragit sig undan på Jamaica, skulle komma att ersätta nuvarande James Bond-skådisen Daniel Craig helt i framtiden. Den brittiska musiktidningen NME fortsatte dock nyligen under rubriken ”Maka på dig Bond” lovorden över den kommande filmen och valet att låta skådespelerskan Lashana Lynch, känd från bland annat Captain Marvel och som tidningen beskriver som ”född för att spela rollen”, skaka om den snart 60-åriga filmfranchisen.

The post Ett problematiskt äktenskap first appeared on Opulens.