TROFÉJAKT. “Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?” Emil Siekkinen ifrågasätter behovet av den svenska björnjakten.

Den fanns en tid då människor trodde att björnar hade förmågan att återuppstå. För var vinter försvann de, varpå de återvände om våren.

Våren är numera den tid då det beslutas om licensjakt på björn. Denna ligger på Naturvårdsverket, men uppfylls rådande kriterier, såsom gynnsam bevarandestatus, kan Naturvårdsverket delegera besluten till länsstyrelserna.

Och nyligen meddelade Naturvårdsverket att tolv länsstyrelser får fatta beslut om licensjakt på björn. Tilldelningarna på björn har ökat i flera län de senaste åren, och till och med nått rekordnivåer. Detta beror på att björnpopulationen i Sverige anses vara stabil, men stabil är inte detsamma som god. Artens bevarandestatus lyder ”Nära hotad.” Ändå jagas alltså björn, år efter år. Detta kan vara svårt att förstå. Särskilt om ens grundläggande fråga lyder: Är svenska jägares behov av att jaga och döda viktigare än björnars rätt att leva?

Detta är emellertid en fråga som inte hörs i samband med beslut gällande licensjakt på björnar.

Vilket beror på den rådande synen på djur. Sedan medeltiden har européer dragits med föreställningen om att djurvärlden kan delas upp i dulces dulces – rara bestar – och bestes puantes – stinkande bestar. De förstnämnda är de djur människan upplever tjänar henne, medan de senare i synnerhet är rovdjur, fienden själv. 

Denna inställning bidrog till att jägare alltid kunde hitta anledningar att jaga, och jakt kunde beskrivas som en plikt vilken gagnade andra. Jakt har genom åren beskrivits som beskyddande av människor, eller egendom, eller husdjur, eller bikupor, eller boskap, eller vilda arter (som jägarna själva vill fälla). Björnar jagades också på grund av en fruktan för vad de kunde tänkas göra.

Samtida jägare hävdar gärna att de önskar skydda den biologiska mångfalden eller tamdjur. Den som vill skydda den biologiska mångfalden ska dock inte döda björnar, utan i stället värna dem, för björnen är en nyckelart som säkrar den ekologiska balansen i skog och mark.

För björnen existerar inte för att människor ska förvandla dem till troféer. Björnen har nämligen annat för sig.

Det har sagts att björnstammen ”behöver regleras med hänsyn till risken för skador och negativa socioekonomiska effekter för boende och verksamma i länet.” Det är känt att björn river renkalvar vilket kan leda till svårigheter för renägare. I renbetets nejd krävs en ersättningsmodell som är rättvis. Annars är björnens jaktförmåga tämligen begränsad, och utanför rennäringens trakter har arten inte någon större inverkan på tamboskap och klövvilt – de skador björnar står för bortom renskötselns terräng måste rimligtvis beskrivas som små. Alldeles för små för att motivera en jakt vilken drabbar björnen som art på ett olyckligt sätt. För med hjälp av sina vapen kan människan ta livet av vilken best som helst. Det rör sig inte om något naturligt urval då människan siktar, håller andan några sekunder, och rör pekfingret. Den björn som dödas kan vara en björn i sina bästa år, stark och frisk.

Detta är naturvidrigt, och synnerligen beklagansvärt, och det hela förvärras av det faktum att björnjakt är nöjesjakt, en jakt utan intentioner att göra naturen nytta. Det råder ingen brist på björnjägare vilka dödar björnar eftersom de finner det spännande att jaga och ta livet av dem. Björnen hör nu till de arter som kan beskrivas som underhållningens bestar. De är inget annat än troféer.

Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?

Att ifrågasätta den svenska troféjakten på björn är enkelt. 

För björnen existerar inte för att människor ska förvandla dem till troféer. Björnen har nämligen annat för sig.

För är björnen är en kännande, tänkande varelse som kommunicerar på meningsfulla sätt.

Björnar har sitt eget perspektiv på världen, och deras värld är rik, på vissa sätt rikare än människans. De har en bakgrund, relationer, och utvecklade personligheter. De känner inte bara smärta, rädsla, sorg, och ilska, utan de kan också njuta. De kan bli överraskade och känna nyfikenhet och glädje. Den som invänder att människan inte ska tillskriva djur mänskliga känslor glömmer bort att mänskliga känslor är just djurkänslor. Att människan skulle ha monopol på känslor är en förlegad och absurd tanke. Björnar har ett komplext inre liv som människan lätt kan känna igen sig i. För de känslomässiga systemen är uråldriga. De gener som styr skapandet av hjärnors känslohormon är omkring 700 miljoner år gamla. Troligen har dessa sitt ursprung i den era då djur började fatta erfarenhetsbaserade beslut, och alla djur har detta gemensamt. Den som är villig att öppna ögonen kommer att se att det finns gott om gemensamma världar.

Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?

I en värld där människan dikterar villkoren gäller följande: Licensjakten existerar för att stärka förtroendet för rovdjursförvaltningen. Genom att erbjuda björnjakt blir jägarna intresserade av att bevara en björnstam. Livets mening kan sägas vara att säkra sin arts överlevnad, och om de dödade björnarna bidrar till björnstammens långsiktiga överlevnad har de – enligt denna definition – levt ett meningsfullt liv.

Någon återuppståndelse väntar inte för de björnar som fälls av kulvapen klass 1, men de björnar som dör ger andra björnar möjlighet att leva.

The post Björnjakten kan och bör ifrågasättas first appeared on Opulens.

DEBATTESSÄ. Den svenska riksdagens vargfientliga politik är inte i linje med befolkningens syn på varg och Sverige måste anamma en varg- och miljöpolitik som grundas på vetenskap, anser Emil Siekkinen. Hans essä är ett inlägg i vargdebatten.

I november 1864, massakrerade den amerikanska armén arapaho (hinono’eiteena) och cheyenne (tsistsistas) i Sand Creek i Colorado. I huvudsak dödades kvinnor och barn. Två kvinnor och deras barn lyckades dock fly blodbadet, och de gömde sig i en grotta. När natten anlände, dök en varghanne upp. Till skillnad från vad en del skulle föredra att tro, försökte vargen inte döda och äta upp kvinnorna och barnen. Han la sig ned vid deras sida.

Traditionella jägarsamhällen i Nordamerika och norra Eurasien har sedan urminnes tider samexisterat med vargar. Genom åren har människor och vargar i dessa delar av världen delat land, resurser, och de har också lärt av varandra. Dessa människor visar vargen hänsyn, respekt, och vördnad. Möjligen beror detta på att möten mellan människa och varg under jakt och intill kadaver har skapat ett behov för förståelse. Detta kan ha haft sitt ursprung i en önskan att undvika skada i en farlig konkurrents närhet, men med tiden utvecklades en samexistens mellan två arter som båda är djupt sociala varelser.

Bland tsistsistas berättas att det var två vargar som lärde dessa människor att jaga. Detta är rimligtvis en legend. Att verkliga händelser bidragit till berättelsen styrks emellertid av de ögonvittnesskildringar som berättar om hur det såg ut då tsistsistas drog ut i jakt under 1800-talet. Med sig hade tsistsistas hunddjur, men att det inte rörde sig om hundar i vår tids mening är uppenbart. Inga av dem skällde, men alla samlades och ylade (vilket vargflockar ägnar sig åt för att visa att de gör anspråk på en nejd). Detta släkte av Canis bidrog till att fälla bytesdjur, och efter jakten släpade de bytet till lägret. Sedan sprang djuren tillbaka till den plats där bytet fällts, och åt upp de rester som lämnats där. Hade bestarna valpar, återvände de till lägret och regurgiterade så att de unga kunde äta sig mätta. Detta är ett renodlat vargbeteende. Det finns inga hundar som använder regurgitation för att ge valparna mat. Tilläggas kan att bland såväl nordamerikanska stammar som bland sibiriska folkslag, understryker jaktritualer vikten av att lära av vargen – ett djur som betraktas som en förstklassig jägare.

I Sverige har det länge varit annorlunda. Vår traditionella syn på vargen avslöjas redan i vårt språk. Vårt ord för Canis lupus, varg, betyder något i stil med fiende, våldsverkare, dråpare. I äldre tider, i fornnordiskan, kallade vi denna art ulv. Vad ulv ursprungligen betydde är okänt, men enligt lingvistikprofesssorn David Adger kan det betyda någon som sliter isär. Mycket riktigt är också den ursprungliga svenska vargstammen helt utrotad – den sista vargen dog under det tidiga 1970-talet. Att det alls finns varg i Sverige i dag beror på att vargar invandrat från Finland och Ryssland.

En gång i tiden var den svenska vargpopulationen stark, och arten återfanns runt om riket. Detta bevisas inte minst av att det under åren 1827–1839 dödades 6,790 vargar i Sverige. År 2022 fanns omkring 460 vargar i landet, och den skandinaviska vargstammen klassades som starkt hotad enligt Artdatabankens svenska rödlista. Trots detta ansåg rådande makter att det fanns för många vargar i Sverige. Riksdagen har fastslagit att den svenska vargpopulationen ska begränsas till 170–270 individer. Därför beviljades licensjakt på sjuttiofem vargar år 2023. En del var nöjda med detta beslut. Andra vill likväl se ännu färre vargar i Sverige, och illegal jakt är ett av de största hoten mot den svenska vargstammens långsiktiga överlevnad – ett betydande antal vargar försvinner spårlöst i Sverige, år efter år.

Som nation har Sverige alltså visat sig vara oförmögen att tolerera en välmående vargstam, som inte är så liten att den hotas av inavel. I en studie som publicerades i Nature Ecology and Evolution (2017.11.20) framgick det att den skandinaviska vargstammen var kraftigt inavlad, och en statlig utredning – Rovdjursutredningen, (SOU 2011:37 2011) – berättade att vargstammens bevarandestatus inte var gynnsam. En livskraftig svensk vargstam bedömdes vara omkring 700 djur.

Avståndet mellan folkets representanter i riksdagen och forskningen är alltså betydande. Detsamma gäller avståndet mellan riksdagen och befolkningen i stort. Vargen är den mest kontroversiella arten av de stora rovdjur som återfinns i Sverige. Ändå är en betydande majoritet, 69 procent, positivt inställda till arten, och endast 12 procent har en negativ syn på vargen (medan återstoden förhåller sig neutrala). Och vargen har majoriteten på sin sida i samtliga län där vargfrågan undersökts.

Den svenska naturen är i dag kraftigt nedgraderad: Detta gäller våra hav, våra våtmarker, våra älvar, våra skogar.

Bland jägare är det annorlunda. Runt om i riket anser de flesta jägare att vargstammen ska minskas. Undantaget är jägarna i Norrbotten, men där finns heller inga fasta vargrevir. Jägarna i Norrbotten skiljer sig också från jägare i andra delar av Sverige, vad gäller frågan om rovdjurs förekomst i skog och mark ökar jägarnas livskvalitet. Ungefär 60 procent av jägarna i Norrbotten menar att så är fallet, mot omkring 35 procent i övriga undersökta län. Att stödet för varg och andra rovdjur är så svagt kan ha att göra med vissa jägares ovillighet att dela bytesdjur med varg och andra predatorer. Inställningen är självisk, och vittnar dessutom om en undermålig förståelse för hur naturen fungerar.

Bob Paine och andra forskare har undersökt hur vissa arter, kända som nyckelarter, påverkar ekosystem. Nyckelarter är arter som har en stor inverkan på ekosystemet genom att exempelvis reglera andra arters population, vilket innebär att de bidrar till att bibehålla den biologiska mångfalden. Ofta är det just rovdjur som är nyckelarter. De ser till att ekosystem är balanserade. Det är de som upprätthåller ordningen i fauna och flora. Utrotandet, eller det kraftiga reducerandet, av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som inte längre hålls i schack av rovdjuren, och hela habitat förstörs och kollapsar. De skogsskador som Skogsstyrelsen menar ligger på en hög nivå, har delvis sin grund i att Sveriges rovdjur är kraftigt decimerande. Skogsskadorna väger tungt när det beslutas hur många älgar och hjortdjur som ska skjutas, och var. Människan är emellertid endast ute och jagar kortare perioder, medan björn, järv, kungsörn, lodjur, och varg är ute i naturen varje dag, och utför det arbete som krävs för att skapa välmående livsmiljöer. Nyckelarter som vargen har en unik roll i ekosystemet, och människan är oförmögen att fylla vargens funktion.

Den svenska naturen är i dag kraftigt nedgraderad: Detta gäller våra hav, våra våtmarker, våra älvar, våra skogar. Det är hög tid att stärka rovdjurens ställning, och därmed ge skog och mark möjlighet att återhämta sig. Rovdjursstammarna måste ges möjlighet att växa till sig.

Till att börja med måste Sverige förverkliga EU:s mål för biologisk mångfald på nationell nivå, och skydda och återställa minst 30 procent av rikets marker. Sverige är inte en pålitlig partner i det internationella miljöarbetet, och detta har bland annat resulterat i att landet flera gånger dragits inför internationell domstol. Hittills har Sverige hittat sätt att undgå EU:s art- och habitatdirektiv. Vi säger att vi ska göra något, men struntar sedan i att göra det. Detta hyckleri måste upphöra, och 30 procent av skogen och marken måste verkligen skyddas mot exploatering.

Länsstyrelser som i dag knappt ids ägna sig åt att förebygga jaktbrott måste börja göra det, och myndigheter måste ges bättre möjligheter att bekämpa illegal jakt. Polis och åklagare som utreder dessa brott måste ges starkare support, och om de trakasseras och hotas ska de känna att de har fullständigt stöd av de organisationer som anställer dem. Det ska vara av hög prioritet att dra personer som står bakom trakasserier och hot inför rätta.

Insamling av data och information kan förbättras. Bland annat kan artificiell intelligens användas för att analysera sociala medier och andra onlineplattformar för att hitta ledtrådar om potentiell tjuvjakt. Genom att följa konversationer på nätet och identifiera beteendemönster kan myndigheterna, med hjälp av AI, potentiellt förhindra artskyddsbrott innan de äger rum, eller åtminstone utreda begångna brott som det raljeras om på nätet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vidare borde jägare vara skyldiga att använda vapen som bär på GPS-sändare, och de bör endast ha tillstånd att använda vapen med inbyggd GPS. Dessa enheter skulle göra det möjligt för myndigheter att hela tiden spåra var vapen befinner sig.

Det är sant att det inte behövs skjutvapen för att döda djur. Den stora jakthärvan i Norrbotten för några år sedan, gav exempel på jägare som roade sig med att hänga lodjur med stålvajer och snara björn som slets sönder av hund. Men GPS-spårade varpen skulle åtminstone försvåra för de som ämnar begå jaktbrott. Inte minst om såväl jägares vapen som ett ökat antal vargar och andra rovdjur bär på GPS-sändare.

I Sverige är det kanske tio procent av befolkningen som har en nära anknytning till jakt. Ytterligare några ägnar sig åt näringar som kan förlora djur till vargar (vilket kan vara upprörande, även om ekonomisk kompensation utgår – alla människor tycker inte att allt handlar om pengar). Deras röster är viktiga att locka till sig då det är val, men det är orimligt att delar av en minoritet ska bestämma svensk varg-, rovdjurs-, och (i förlängningen) miljöpolitik.

Sverige måste begagna sig av en rovdjurs- och miljöpolitik som grundas på vetenskap och gynnar landet i stort – inte bara en minoritet som endast ser till sitt eget bästa, i form av ensamrätt till bytesdjur, eller som kort och gott är oförmögen att tolerera rovdjur. De som endast bryr sig om förlegade begrepp som tillväxt och BNP kan tycka att detta  är stora uppoffringar för att rädda några djur som inte tycks lukrativa. De bör påminnas om att den mänskliga ekonomin vilar på naturen. En nedgraderad miljö leder med tiden till en nedgraderad ekonomi.

The post Helgessän: Vargens betydelse för vår framtid first appeared on Opulens.

“Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig.” Nette Wermeld Enström berättar om när skogens konung i höstas flyttade in i hennes hemby i Hälsingland.

När årets älgjakt äntligen var till ända i min hemsocken Enånger i Hälsingland hade en av skogens överlevare bosatt sig i byn. Dag efter dag syntes älgen strosa omkring på folks gårdar och allra helst hängde den runt i en lekpark.

Det framfusiga tilltaget började debatteras livligt i byns facebookgrupp och för en enångare i exil, som jag själv, var det spännande läsning. Men den uppfattningen tycktes inte delas av byborna.

Det stod snart klart att vissa oroade sig för att älgen skulle käka upp deras äpplen, kanske fyllna till och attackera ungar i lekparken eller på väg hem från skolan. Andra bekymrade sig för det rent allmänna hot som ett fritt strövande djur bland folk och fä kunde innebära.

Det spekulerades ingående om älgens psykiska ohälsa.

Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig. Man enades därför om att ärendet var en angelägen säkerhetsfråga och man började diskutera hur man bäst kunde förvisa älgen bortom byns gränser.

Jaktlaget uppmärksammades om problemet och kommunen ombads avlägsna den omgående. Jägarna, som också deltog i gruppens diskussioner, uttryckte konfusion inför sina rättigheter och befogenheter och några blev hugvilla av situationen. Kommunen mailade ett mycket otillfredsställande svar till socknens företrädare som uppmanades ”kontakta markägaren” där älgen huserade, och till bybornas stora förtret var mailet signerat av en anonym ”kommunal vägledare.”

Det var droppen.

Nu stegrades stämningen i gruppen. Det hela verkade inte bättre än att Enånger, denna livgivande glesbygd där de flesta drar sitt strå till stacken genom hårt arbete på pappersmassabruket och konsumtion i staden, stod maktlös inför såväl myndigheter som vildmarken.

”Och hela Sverige som skulle få leva”, påminde någon.

”Ja, man kan ju bara gissa vilket parti som kommer vinna på det här”, klagade en annan som också lät oss veta vilket gäng som han minsann röstar på, ”för ordningens skull.” Men just som temperaturen i den lilla byn steg som allra mest gjorde älgen sorti. Kanske för att den tröttnade på all uppståndelse, kanske för att byborna plockat undan alla äpplen, eller så insåg hen bara att jakten nu var över för i år.

Och först då, när hotet lagt sig, kunde byborna andas ut och fortsätta sina liv i godan ro, dela de för årstiden livsviktiga inläggen om julmarknader, tomtar och troll. Förvisso med en erfarenhet rikare, som dessutom kan påverka nästa val!

Det är sådana här gånger man drabbas lite extra av hemlängtan. Särskilt som exiltillvaron på västkusten innebär att såväl hajar som vargar dyker upp, ända inne i Göteborg, utan att folk går ihop och ryter ifrån.

Andra tillfällen man längtar hem till byn är när stadsbor omkring en klagar på skogsbruket och påstår att virkesåkrar svälter ut djuren ur skogen, utan att fatta att det finns hur många träd som helst i vårt land!

Så korkat alltihopa.

The post Älgen som tog över byn first appeared on Opulens.

NATUREN. I Kerstin Ekmans första skönlitterära berättelse på tio år skriver hon sig tillbaka till skogen. Genom en gammal jägmästare gestaltar “Löpa varg” ett förändrat förhållande till djuren och naturen.

Från kalhyggena i “Händelser vid vatten” till den botaniska mångfalden i “Se blomman”: genom hela sitt författarskap har Kerstin Ekman varit känslig för naturens villkor. När hon nu återkommer med den första skönlitterära boken sedan “Grand final i skojarbranschen” handlar det – emblematiskt nog för hennes författarskap – om en varg. Hon vill inte kalla den för roman, men berättelsen har “varit med henne länge”.

Boken är den 23:e i ordningen. Kerstin Ekman har hunnit fylla 88 år, och numera orkar hon inte längre ses för att ge intervjuer. Men via mejlen svarar hon på frågor.

Tvekan att skjuta

I boken får jägmästaren Ulf på ålderns höst se en ståtlig varg, och plötsligt ligger studsaren stilla framför honom. “De flesta vill skjuta så länge fingret kan pressa avtryckaren. /Så länge kuken reser sig lever man och dödar”, konstaterar han. Ulf ger i stället vargen ett namn, och behåller det omtumlande mötet för sig själv. Inte ens hans fru får veta.

Jakten har länge varit en del av Kerstin Ekmans liv och litteratur, även hennes make Börje Frelin har jagat. Mycket har skrivits om dödandet och grabbkulturen – det finns jägartyper som Kerstin Ekman kallar “utrotare”. Men hon ser också en ambivalens som behöver skildras.

– Jag har träffat gamla jägare som slutat precis som Ulf. Jag minns särskilt en som sa: djuren är ju så vackra att titta på. Det är inte ovanligt att den där tvekan att skjuta kommer när en del jägare åldras.

Är dödandet försvarbart, frågar Ulf sig. Kerstin Ekman har inte ändrat inställning, hon tycker att ansvarsfull jakt är bra, så länge man använder duktiga eftersökshundar och är noga med att inte skjuta när jakten är avblåst.

Irrationellt hat

Men att människan suger ut och förändrar naturen är ett tema som Kerstin Ekman alltid har återkommit till. När hon och maken bodde i Valsjöbyn, på gränsen till Norge, fick de ofta stanna bilen. Det bedrevs lösdrift där och fåren kunde ibland stå på vägen. När vargen jagade i skogen kunde han ta ett får men de andra skingrades då snabbt, poängterar Kerstin Ekman.

– Hos oss är naturligtvis biltrafiken viktigare så lösdrift är omöjlig. Stängslar man in fåren måste det vara starka stängsel, helst med eltråd överst. Kommer vargen in där stängslet är trasigt eller undermåligt dödar han av instinkt alla djur som rör sig. Det är hemskt och tragiskt.

Litteraturvetare har pekat på att vargen skulle kunna ses som symbol för människans övervåld mot djuren i flera av Kerstin Ekmans böcker, till exempel i Vargskinnet-trilogin. Vargen skulle också kunna tolkas som symbol för kvinnlig utsatthet inför ett patriarkalt förtryck.

Men Kerstin Ekman är inte intresserad av att prata om symboler, hon understryker att hon skriver om “människors upplevelser och livserfarenhet”. Och varghatet har hon själv mött – hon upplever det som irrationellt.

– Det liknar i det av avseendet främlingshatet. Björnen är det verkligt farliga djuret i våra marker. Vargen är inte farlig för människan. Men vargen jagar byte som alla rovdjur, säger hon.

“Förtvivla inte”

I Kerstin Ekmans prosa upplöses hierarkierna mellan djur och människa. Titeln på boken, “Löpa varg”, är ett gammalt uttryck som beskriver hur män förvandlades till vargar och ett tag levde vargens liv. Hon visar de som bjuder motstånd – men samtidigt har hon länge varnat för att människan är på väg att ödelägga planeten.

Ulf och hustrun Inga läser en bok som inleds med att grodor mystiskt börjar dö. Det är Elizabeth Kolberts “Det sjätte massutdöendet” som Kerstin Ekman väver in. Hon tycks också ge ett svar på hur hon förhåller sig till klimatförändringarna.

– När Ulf i boken har läst den säger Inga åt honom: Var ledsen. Men förtvivla inte.

Man frestas att i den ömsinta relationen mellan Inga och Ulf se en parallell till Kerstin Ekmans liv med maken. De har i många år bott vid skogar, i glesbygd, men nyligen flyttade de till ett villaområde, på ön Ingarö utanför Stockholm.

– Där vi bodde förut såg vi från fönstren många sorters djur på vår åker. Och naturligtvis när vi var ute i skogen. Jag saknar inte bara djuren utan också de vilda växterna. Blev så glad när det i somras kom upp gulsporrar i vår rufsiga gräsmatta.

Fortsätter skriva

I “Löpa varg” skriver Kerstin Ekman sig tillbaka till den älskade skogen. Hon har fortfarande både idéer och skrivlust, men hon är osäker på hur länge krafterna räcker.

TT: Skriver du ändå, mer planlöst för dig själv?

– Planlöst skriver jag aldrig. Men eftersom det blev mitt liv att skriva så är det naturligt för mig att göra det även om jag inte vet om jag kan fullborda något.

Elin Swedenmark/TT

The post Kerstin Ekman: “Varghatet är irrationellt” first appeared on Opulens.