LYRIK. Håkan Sandell presenterar här en dikt av Attilio Bertolucci – ”Oktobernatt”.

Från den legendariske Pier Paolo Pasolini – vars poesi jag tillsammans med Nina M Olsson översatte och presenterade i ”Olycksaliga generation” (2020) – ledde spåret vidare till en annan italiensk poet, en god vän till Pasolini, nämligen Attilio Bertolucci (1911-2000). Låter namnet bekant? Då är det helt säkert genom poetens berömde son, filmregissören Bernardo Bertolucci. Internationellt känd för moderna filmklassiker som eposet ”1900” och ”Sista tangon i Paris”, med Marlon Brando i huvudrollen, senare kom ”Den siste kejsaren”.

Familjen Bertolucci hörde hemma i den lilla byn Casarola, på Apenninernas sluttningar. Familjehuset hade varit i släktens ägo sedan 1500-talet. Den stenbyggda gamla gården och de karga omgivningarna är helt avgörande som bakgrund i Attilio Bertoluccis diktning. Också när poeten gifte sig blev han kvar i huset, och hustrun flyttade helt enkelt in.

Först när Attilios far närmast kört honom på porten, med motiveringen att “något stort väntade”, flyttade paret till Rom. Om detta stora är att se som Attilios diktning eller som sönernas insats är svårt att avgöra. Attilios söner blev båda filmregissörer. Bernardo under just Pasolinis upplärning, men även lillebror Giuseppe kom att sätta sitt namn till en stor mängd filmverk.

På svenska fungerade Brutus Östling som förläggare för poeten, med ”Sovrummet” (1992), den bredvid ”Viaggio d’inverno” mest omfattande diktsamlingen.

Själv föredrar jag Bertoluccis tidiga dikter, i stort sett oöversatta, med undantag för ett par enstaka antologidikter en gång i tiden av Estrid Tinggren.

Den dikt som jag här valt ut, ”La notte d’ottobre”, passar till årstiden. Den är orimmad också i original, och som en liten detalj skall en kommentar ges. Uttrycket ”Orientens fånge” verkar rymma en klassisk anspelning, osäkert om den syftar på Ludovico Ariosto (”Den rasande Roland”) eller Lord Byron (”The Corsair”), oavsett med en vag syftning åt kärlekens håll.

HÅKAN SANDELL

Oktobernatt

Väckt av dina ensliga rop,

vän av den sorgsna oktober,

skuldfria uggla! Väckt i en natt

där drömmar svärmar likt bin,

en surrande svärm

skakande sina eldiga lockar,

sina skäggs blonda strån,

fast med ögon så rödgråtna.

Du ropade svårmodigt,

som en Orientens fånge,

under den klarblå himlen.

Och jag kunde höra mitt hjärta slå.

The post Dikt: ”Oktobernatt” av Attilio Bertolucci first appeared on Opulens.

SYMBIOS. Vi inledde hösten med den indiska poeten Pankhuri Sinhas dikter i översättning av Freke Räihä. Nu vill vi återigen presentera en internationell lyriker vars poesi, tack vare Räihä, finns att ta del av på svenska: den italienska poeten Claudia Piccinno. I de två dikterna fäster Piccinno blicken på barnet och på dess beskyddare. På symbiosen dem emellan och deras behov av varandra.

Claudia Piccinno, född och bosatt i Italien, är poet, lärare och översättare. Piccinno har medverkat i ett stort antal antologier och gett ut flera diktsamlingar och översättningar av andra poeter. Hon har suttit i juryer för nationella och internationella litteraturpriser och har också själv mottagit utmärkelser på nationell och internationell nivå. Just nu är Piccinno europeisk direktör för Världspoesifestivalen och redaktör i tidskrifterna Papirus, Atunis och den italienska Gazzetta di Istanbul som trycks i Turkiet. Hennes dikter har tidigare översatts till arabiska, spanska, turkiska, serbiska, franska, kinesiska, hindi, grekiska och polska.

Ständig duett
(en berättelse om en mormor och en liten flicka)

Hon var där, i hennes hasor
djupt inlyssnande
upprepande höstens runtecken
som vore de evangeliet.
Hon tänkte sig ett pratets privilegium
att i den älskade korgen bära runt
orden och handlingarna,
brödet som höjer alla möten,
det inlagda som var som inkokt kärlek.
Ödet stormade över
mormodern och den lilla flickan,
deras ständiga duett.
Den gamla hönan blev till
en späd kyckling utan fjädrar
som behövde milda steg
för att dämpa de framrusande
och galna cellerna.
Den lilla flickan växte till en fågel
som kläckte alla möjliga lösningar
för att återföra fjäderdräkten
för att putsa den vingklippta mormoderns vingar.
Men vissa färder underkastar sig inte flykten.
Att hänge sig åt studier
kan förbättra livet
förhindra att åkommor
förvandlas till tyranner
Denna visdom skänktes den lilla kycklingen
och den lilla flickan förklarade för hela flocken
Älska, läs, minns.

Du heter David
(Tillägnad ett barn med autism)

Var är din blick David?
Du stannar upp vid en detalj för att inte se helheten.
Det är inte så lätt att läsa av koderna,
sinnenas kompassnål,
i det kaos som är andras sällskap.
Och hur kan jag bemöta den kostnad
som en besvärad biologi skänkt?
Och se misslyckandet mellan
dina sinnens kopplingar
det som är en enorm ansträngning även för oss
som kallas normalfungerande.
Att kunna kompensera med gester
för att få dela uppmärksamhet
för att få dig att uttrycka ditt behov
är angeläget nog för mig.
Du heter David,
du är inte en diagnos för mig
inte en variant eller ett fel i den genetiska arkitekturen,
inte en oinfriad förväntan,
ett tidigt eller sent ingripande,
en trasig hjärnas plasticitet,
en spektrumsjuka.
Du heter David
ett barn som älskar detaljer.
Jag vill bära din blick,
jag vill lyssna på dina stereotypier
jag vill närma mig det föremål som drar dig till sig
för att minska avståndet till det
som håller dig inlåst i ett eget rum.

Översättning: Freke Räihä

The post Två dikter av Claudia Piccinno first appeared on Opulens.