PALESTINA. Ann Engqvist har beökt utställningen ”Nakba – palestinska berättelser från 1948” på Medelhavsmuseet i Stockholm. Här är hennes tankar kring den.

Israels bröt vapenvilan och inledde genast en massaker, över 400 personer dödades redan första dagen och flera tusen brännskadades. Detta med USA:s goda minne. Statsminister Kristersson ställde sig omedelbart på Israels sida genom att spela ner folkmordet i ett uttalande där han sa sig se ”allvarligt på detta”.

Cirka 300 meter från Riksdagshuset, Adelcrantzska palatset, Arvfurstens palats och Rosenbad ligger Medelhavsmuseet. Längst in, förbi påkostade utställningar om Cypern, Egypten och Greklands stolta historia (med arkeologiska fynd utöver det vanliga), bakom barnvagnsförrådet, finns ett pyttelitet rum med en utställning som heter”Nakba – palestinska berättelser från 1948”.  

Statsministern borde se utställningen

Statsminister Ulf Kristersson skryter om att han löptränar motsvarande tre mil per vecka. Under 2024 framkom det att svenska skattebetalare finansierat hans gymutrustning till en kostnad av 500 000 kronor, varav löpbandet ensamt uppgick till 70 000 kronor. Han skulle klara av en kortare promenad på 300 meter till Medelhavsmuseet för att förstå hur allvarligt det är med folkmord, oavsett vilket folk som mördas.

Hundratusentals palestinier fördrevs

Al-Nakba betyder “katastrofen” på arabiska och beskriver händelserna 1948 då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem i samband med staten Israels bildande. Det var bara början på en numer 77- årig konflikt. Nakba har präglat palestiniernas historia och identitet i generationer.

1947 föreslog Förenta Nationerna en delningsplan (FN:s resolution 181) som innebar att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, medan Jerusalem skulle få en internationell status. Året efter fördrevs 750 000 palestinier, och hundratals byar förstördes för att förhindra deras återkomst. I dag lever över 5 miljoner palestinska flyktingar i läger utan rätt att återvända.

Miljontals palestinier förblir statslösa

Trots att FN:s resolution fastslår palestiniers rätt till återvändande, blockerar Israel detta av säkerhets- och demografiska skäl. Miljontals palestinier förblir statslösa och utan tillgång till sitt hemland. Enligt hälsoministeriet i Gaza har över 25 000 människor dött i Gaza och otaliga är skadade eller på flykt bara sedan den 7 oktober 2023.

I februari 2025 tog Netanyahu och Trump varandra i hand och den senare kom med förslaget att:

”USA kommer att ta över Gazaremsan och vi kommer att göra jobbet. Vi ska äga det och desarmera alla farliga odetonerade bomber och andra vapen på platsen, jämna stället med marken och göra oss av med alla förstörda byggnader.”

Hans plan var att grannländerna Egypten och Jordanien skulle ta emot palestinska flyktingar och de två miljoner människor som bor i området skulle flyttas permanent och således inte få återvända. Gaza skulle förvandlas till ett turistparadis där Trump skulle trona med en guldstaty. Något som Netanyahu verkade tycka vara trevligt.

De palestinska berättelserna

Åter till Nakba-utställningen:

I samarbete med Riksteatern har journalisten och författaren Bernt Hermele samlat vittnesmål från palestinier som tvingades på flykt 1948. Deras berättelser är inlästa av skådespelare som Lo Kauppi, Özz Nûjen, Katarina Ewerlöf och Ann Petrén. Berättelserna kommer nära inpå och det går inte att värja sig från dessa. Det här är allvar, på riktigt.

Utställningen, baserad på Hermeles bok Nakba – katastrof inför våra ögon (Ordfront, 2023), innehåller även arkivbilder och insamlade föremål. Det är drabbande att se dessa minnen.

”– Jag tror att kunskapen finns, men intresset och engagemanget kring den frågan saknas (…) Det jag berättar handlar inte enbart om Palestina, utan om demokrati och mänskliga rättigheter. Om rätten att få sova i sin egen säng utan att bli väckt av soldater som trängt sig in i ens hem, och om rätten att få berätta sin egen berättelse utan att bli tystad eller förföljd. Helt enkelt rätten att få vara människa och uttrycka sig fritt,” säger Bengt Hermele i en intervju i Globalbar.

Bernt Hermele är journalist och författare till bland annat Judejävel (Leopard förlag 2016) där han berättar om sin uppväxt som ung jude i Stockholms innerstad och om svensk sionism.

Trots att han är jude lät kritiken från Judiska Centralrådet i Sverige inte vänta på sig när utställningen öppnade. De kritiserade utställningen i ett öppet brev där det stod att ”bildandet av staten Israel presenteras här de facto som en katastrof”. Andra framstående judar kallade Medelhavsmuseets beslut att visa utställningen för ”aktivism”.

Denna kritik kan uppfattas som att de palestinska flyktingarnas berättelser ska tystas, helt och hållet. I Stockholm finns ”Sveriges museum om Förintelsen”, ”Judiska museet” och ”Forum för levande historia”. Det är livsviktigt att ständigt påminna om folkmordet under andra världskrigets fasor. En liten utställning i ett litet rum fyllt med palestiniers vittnesmål om flykt, sorg, förföljelse, maktlöshet, motstånd, massfördrivning, skadade barn, lemlästning och saknad är också viktigt. Väldigt viktigt!

Nakba får inte glömmas

Kliver man in i det rummet kommer man inte undan. Nakba är ingen historia som kan raderas eller glömmas, hur mycket svenska politiker än försöker distansera sig från ansvaret och fortsätter predika med ”båda sidor-retoriken”. EU:s och Sveriges passivitet inför Israels brott mot internationell rätt är i princip obegriplig och framför allt oacceptabel. EU och Sverige borde agera med kraftfulla påtryckningar, inklusive att frysa avtal och ekonomiskt stöd, tills Israel respekterar internationell rätt. Men…

… Sverige och Försvarsmakten har under pågående konflikt i Gaza beställt krigsmateriel från Israel. Enligt Dagens ETC handlar det om ett målsökarsystem från det israeliska statliga företaget Rafael för 390 miljoner kronor. Den israeliska armén (IDF) använder rödpunktssikten tillverkade av det svenska företaget Aimpoint.

Vad ska man säga?

The post Palestinska berättelser som väcker tankar first appeared on Opulens.

GAZA. ”Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?” Stellan Lindqvist kommenterar Israels krigföring i Gaza. Det rör sig om krigsmetoder som är i linje med det som räknas som folkmord, enligt en FN-kommitté.

Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka – Hanoi julen 1972. Till dessa namn kan nu fogas Gaza 2024.

45 000 döda. Enligt FN är cirka 70 procent av dessa som blivit dödade kvinnor och barn. 31 500.

Till dessa tal tillkommer ett oräkneligt antal skadade och traumatiserade.

Och i detta nu: från den ena sidan till den andra i denna smala landremsa vid Medelhavet flyr människor medan bombplanen vrålar över deras huvuden.

Och vi är alla vittnen.

Ansvarsfrågan när det gäller Gaza

Vi minns Srebrenica juli 1995. 8 300 män mördades, flertalet var muslimer, många var unga pojkar. FN var där, vi var alla vittnen.

Vi minns Rwanda, folkmordet 1994. 800 000 av folkgruppen tutsier mördades. FN var där, vi var alla vittnen.

Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?

Spanien och Norge talar om folkmord i Gaza

Vår regering talar om vapenvila och humanitärt bistånd (som Israel inte släpper in), men aldrig om ansvar. Och om så är, att ett ansvar är urskiljbart, är det delat mellan de konstant flyende i den lilla landremsan vid Medelhavet och den militära stormakten Israel. Ord och handling skall vara ordnade, gå via EU.

Likväl. Både EU-landet Spanien och Natolandet Norge talar om folkmord. Vad gör det med ett land om det inte har en egen röst? Vilka blir vi?

Jag känner skam, många gör det. Vad gör man med skammen? Även utan makt och inflytande måste man tala. Måste tala. Gör man inte det så krymper man. En bit av ansvaret har vi ju alla. Eller?

Olof Palme talade julen 1972 och rönte respekt, kanske inte i sin samtid, men sedan. Hela tiden sedan.

Israels högerextrema ministrar

Vi tittar, vi bevittnar, kanske får vi för oss att även de flyende kvinnorna och barnen bär på en skuld. Något som ett antal ministrar i den israeliska regeringen faktiskt menar (en dokumentär finns att se på SVT Play – ”Israels högerextrema ministrar”). Israel bör enligt dem rensa alla palestinska områden (Gaza och Västbanken) från ”araber” – man säger inte palestinier eftersom ett sådant ordval skulle ge dessa en nationell legitimitet. Judarna, säger de, borde återfå sitt av Gud utlovade och förlovade land. Bytte man ut ”palestinier” mot ”judar” skulle orden kunna vara Hamas.

Vilken Gud? Är det hen som har det yttersta ansvaret?

The post Vi är alla vittnen till det som sker i Gaza first appeared on Opulens.