ESSÄ. Christopher Ali Thorén, doktor i utbildningsvetenskap, har skrivit en essä om islams plats i det nya mångkulturella landskap som präglas av både ökad rasism och att muslimer och muslimska uttryck blivit del av många svenskars vardag.

Mångkulturens nya skepnad – förortens unga muslimer i segregationens och islamofobins skugga

Fotbolls-VM har inte bara bjudit på fotbollsfest, utan också väckt debatten om muslimers tillhörighet till den svenska gemenskapen. Detta efter att Yasin Ayari efter sitt andra mål mot sin pappas födelseland Tunisien gått ner i sujud, eller sajdah, bugningen i den muslimska bönen. Ingen ny syn inom internationell fotboll, men första gången i ett svenskt professionellt sammanhang. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Joel Halldorf menade att en ”blågulare islam är svår att tänka sig”. Medan Jimmies Åkesson på Instagram surnade till på vänsterliberalernas ”kulturkrigande” när de insinuerar att Sverigedemokrater inte gläds åt en svensk seger om det är en muslim som gör mål. Muslimer både hyllade målgesten och var tveksamma till om det verkligen är respektfullt i sammanhanget.

Oavsett vad man tycker om Ayaris målgest så visar den och den efterföljande diskussionen att islam både blivit vardaglig och fortsatt omstridd i svensk offentlighet samtidigt.

Vissa tendenser kan skönjas i Forum för levande historia senaste rapport ”Unga tycker om andra” som skapat både rubriker och oro för generation Z:s bristande tolerans. I ett allt hårdnande debattklimat borde i och för sig ingen förvånas att även ungas attityd gentemot minoritetsgrupper som muslimer, men även mot judar och hbtq-personer, har hårdnat. Exempelvis instämmer 34 procent av ungdomarna med påståendet att ”det är alldeles för många muslimer i Sverige”, och 36 procent säger sig vara negativt inställda till islam som religion. Visserligen inte en majoritet, men ändå tillräckligt många för att det ska bli olustigt att gå till skolan om klasskompisarna vädrar sina åsikter öppet.

Det finns dock en trend som inte följer tidigare mönster. 56 procent av ungdomarna svarade till exempel instämmande på påståendet att ”muslimer i Sverige ska ha rätt att bygga moskéer”. Ett lågt stöd för religionsfrihet kan tyckas, men då var det bara 42 procent som instämde med samma påstående vid 2013 års mätning. Numera är dessutom hela 78 procent positiva till att programledare ska tillåtas bära slöja i tv, jämfört med 55 procent år 2013. Intressant nog finns den ökade acceptansen även hos de som i övrigt visar en negativ inställning till islam och muslimer.

Kanske är det ett tecken på att svensk mångkultur gått in i en ny fas. En där relationen mellan grupper inte enbart handlar om ett gillande eller ogillande, utan en mer komplex inställning till mångkulturell samlevnad. Svenska städers segregation och politisk debatt upprätthåller fortfarande gränsen mellan ”svenskar” och ”muslimer”, men hur relationen mellan muslimer och majoritetsbefolkningen ser ut är utan tvekan i förändring.

Den turkiske sociologen Nülifer Göle menar att muslimer har gått från att vara den ”exotiske andra” i Västeuropa och numera kan betraktas som den ”bekanta andra”. Synliga muslimer väckte tidigare uppmärksamhet som något annorlunda i gatubilden. Numera är det inte längre någon som vänder huvudet på spårvagnen för en kvinna med sjal eller en skäggprydd farbror med särk och radband. Den som har receptbelagda mediciner har med stor sannolikhet vant sig att bli expedierad av kvinnor i hijab.

Denna situation, där människor med olika bakgrund lever i varandras närhet och influeras av varandra – om än i segregationens och rasismens skuggor – kallar den brittiske kulturteoretikern Paul Gilroy för konvivialitet. Ordet beskriver ursprungligen en festlig eller vänlig stämning och bokstavligen att leva tillsammans. Inom kulturstudier ringar begreppet in en mångkulturell samlevnad, även om det inte nödvändigtvis innebär en ”frånvaro av rasism eller toleransens triumf”, som Gilroy uttrycker det. Däremot förändras tidigare förståelser av ens egen och ”de andras” tillhörigheter och identifikationer.

Inom en konvivial kultur är det alltså ingen motsägelse att muslimer som grupp kan ses som ”de andra” samtidigt som uttryck för islam uppfattas som vardagliga. Ömsesidiga influenser kan alltså prägla vår samtid på samma gång som muslimer allt oftare framställs som ”problem”. De klär sig fel, praktiserar sin tro fel, uppfostrar sina barn fel, har fel värderingar, röstar fel och förstår sig inte på yttrandefrihet. Men de är här nu, och de flesta partiers retorik handlar inte om att köra ut dem, snarare om att de som är här ska anpassa sig.

En sådan förståelse av integration uppvisade exempelvis utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L), hon som egentligen var den som dammade av det 25 år gamla begreppet ”blågul islam”: ”Islamisterna i förorten och radikala imamer i källarmoskéer hotar den svenska demokratin och vår värdegemenskap” slog hon fast i ett pressmeddelande. Dessa personer, menar hon, utgör en motpol till de ”blågula” muslimerna som likt henne själv i stället omfamnat de svenska värderingar som islamisterna föraktar. Statsvetarprofessorn Mahmood Mamdani, far till New Yorks första muslimska borgmästare Zoran Mamdani, pekar på att denna typ av indelningar inte är något oproblematiskt. Det riskerar att leda till en indelning av muslimer i de ”goda” (de ”blågula”) och de ”dåliga” (de extrema i förorterna), där den senare gruppen till slut kan inkludera nästan vem som helst.

Begreppet blågul islam diskuterades på 90-talet bland forskare för att sätta fingret på islams etablering i Sverige, med uttalat svenskmuslimska moskéer, föreningar och scoutkårer. Religionshistorikern Simon Sorgenfrei, aktuell med boken ”Öppna era hjärtan” (Norstedts 2026), har i en tillbakablick konstaterat att det dock aldrig blev någon enhetlig ”blågul” islam som många trodde eller önskade sig. I stället blev det ett heterogent svenskt muslimskt landskap – inte helt olikt den svenska frikyrkorörelsen – med allt från sufier, salafister, shiiter och sunniter till de med svalt eller inget intresse för religion.

Det gör att nya sätt att leva som muslim formas, vilka överskrider äldre etniska och religiösa grupperingar. En utveckling som inte minst är tydlig bland unga muslimer i förorten där det är allt svårare att se var svensk förortskultur – något slarvigt uttryckt – börjar och var svensk muslimsk ungdomskultur tar vid. Sociolingvisten Karin Senter visar exempelvis i en studie om att ”göra förort” att slanguttrycken – som ”wallah” (ungefär jag svär vid Allah) och ”jag svär på Koranen” – associeras till både islam och förorten. Dessa överlappningar speglas också i populärkultur som både muslimer och icke-muslimer konsumerar: ”Ända sedan jag föddes, hela jag har varit politik/Jag är från orten, jag är svart, kvinna och muslim” som Imenella rappar i ”Go Showty”.

Bildkonstnären Nabila Abdul Fattahs tidigare utställning ”Grabbar” och hennes uppföljande ”Banats” (ungefär tjejer), som passande nog visades på Blå stället i Angered under våren i år, handlar inte specifikt om muslimer. Däremot finns islam med som ett naturligt inslag i hennes skildringar av förortsungdomar. De fixar faden på den lokala barbershopen, hjälper mamma med matkassar och ger henne en kyss på pannan. I det vardagliga skildrar hon ett gäng tonårskillar, med olika hudfärger men iklädda likadana svarta dunjackor, som faller ner på knä i gemensam bön. Islam förenar dem i tro; förorten som konvivial gemenskap.

Associationerna mellan islam och förorten är dock i sig inte ett nytt fenomen. Per-Markku Ristilammi nämner redan 1994 i sin avhandling ”Rosengård och den svarta poesin” att moskén i utkanten av området framstår som ett materiellt uttryck för Malmöförortens ”annorlundahet”. Samma stadsdel som 2009 var föremål för den omdiskuterade ”Rosengårdsrapporten” som, likt Mohamssons utspel, varnade för muslimska parallellsamhällen där svensk demokrati satts ur spel.

Att förorten är centrum för muslimsk kultur betyder dock inte att den är isolerad där. Muslimers plats i offentlighetens mainstream följer den konviviala logiken i att vara både omstridd och självklar. Den muslimska sjalen kan ifrågasättas politiskt, men bakinfluencern och entreprenören Camilla Hamids böcker fyller bokhandelns skyltfönster, och hon bjuder samtidigt in de numera närmast folkkära komikerna Kaeli Abdi och Ahmed Berhan till sitt ramadanprogram. Det gör att även icke-muslimer har lärt sig hänga med i muslimskt färgad vokabulär. Likt den svenska fotbollsdomaren Glenn Nyberg som blev viral i ett klipp från Fifa Arab Cup-finalen i Qatar mellan Jordanien och Marocko. Att Nyberg svarar den jordanske spelaren som protesterade mot en utdömd frispark med ordet ”wallah” fick den arabiska kommentatorn att vika sig i skratt, och internet att ivrigt dela klippet.

Det ökade antalet muslimer i Sverige spelar såklart en avgörande roll för denna konvivialitet. I slutet av 1970-talet var antalet muslimer i Sverige knappt 9 000. I dag beräknas någonstans mellan 500 000 och en miljon individer med någon slags muslimsk identitet leva i Sverige. Med bakgrund i länder som Somalia, Bosnien, Pakistan, Iran och stora delar av den arabiska världen, inte minst Irak och Syrien, har Sverige antagligen världens mest mångkulturella muslimska befolkning. Något som skapar en dynamisk situation där nationella grupperingar är för små för att helt hålla sig för sig själva.

Några ”somalitowns” som tidigare stadsminister Magdalena Andersson talade om, och fick ta tillbaka, finns alltså inte. Däremot är förorten utan tvekan den konviviala kulturens centrum. När Mohamsson associerar islam med förorten har hon alltså en poäng, och visst finns det problem även bland muslimer. När ungdomar reser till krigshärdar för att slåss för något de tror är ett upprättande av ett rättfärdigt kalifat har samhället misslyckats. Det är självklart allvarligt, men inte den mest framträdande utvecklingen för hur svensk islam kommer utvecklas.

Den konviviala situationen handlar inte om att alla i förorten är muslimer, eller att alla muslimer bor eller trivs bäst i förorten. Så är det ju inte. Men det är där muslimska gemenskaper har störst möjlighet att överbrygga och dynamiskt interagera med andra gemenskaper. Unga muslimer i förorten är inte knutna till sin etnicitet på samma sätt som sina föräldrar. Känslan för ”hemlandet” behöver inte helt ha förlorat betydelse, men den har inte samma definierande roll. På studenten kan elever springa ut med sin somaliska eller irakiska flagga som en identitetens mantel, men kompisarna som möter upp med sprutande Pommac har inte gått på samma modersmålslektioner. Namnet på moskén du ber i på fredagen kan ge sken av etnisk exklusivitet, men i raderna sätter kurder, araber och västafrikaner pannan mot mattan tillsammans.

Den prägel islam har börjat sätta på svensk populär- och ungdomskultur, och hur islam formas som en svensk muslimsk gemenskap är en långt ifrån enkel, färdig eller enkelriktad process. Ungdomarna kan tala bred göteborgska eller skånska och deras sätt att leva som muslimer har formats av en specifik svensk situation. Sverige är hemma för de allra flesta. Samtidigt är det svårt för unga att identifiera sig som blågula muslimer när samhället de bor i inte låter dem blomma upp utifrån deras egna förutsättningar och önskningar, utan i stället stämplar dem som ett problem.

De till synes skarpa gränserna mellan det svenska och muslimska har ännu inte helt upplösts. Däremot syns tecken på att vi trots rasismens skuggor successivt lär oss nya, konviviala, sätt att leva i ett mångkulturellt Sverige.

The post Essä: Nya sätt att leva i mångkulturens Sverige first appeared on Opulens.

DESIGN. När mösterdesignern William Morris tog inspiration från Persien, Turkiet och arabvärlden fick han med sig ekon av en islamisk idévärld. En värld som fortsätter att genljuda i nutida svenska rum. Om detta skriver Jonas Otterbeck i denna essä.

Du vet de där stormönstrade, blommiga tapeterna som för tankarna till äldre släktingars hem, gamla sommarstugor, men också hippa caféer och en och annan modig, designkunnig vän?

Många av dem bygger på idéer som utvecklades av mönsterdesignern, författaren, poeten och konstnären William Morris[1] (d. 1896) och hans kollegor i 1800-talets viktorianska London.

Morris var en av portalfigurerna för den brittiska arts and crafts-rörelsen[2] som växte fram som en reaktion på industrialismen.

Världen var onekligen i förändring då själva grunderna för mänskligt (kropps)arbete förändrades. Ungefär som nu, men nu är det AI som står i centrum och vårt tankearbete som kommer omstruktureras. Morris såg även en annan förändring, en han verkligen inte gillade. Industrialismen förfulade. Städerna blev ännu svartare än förut.

De ständigt utspyende skorstenarna ändrade himlen, naturen och folks hälsa. Morris växte upp i Walthamstow, då en naturskön plats utanför London, och kom att romantisera det vackra som en kontrast. Han vigde sitt liv till att försöka försköna sin samtid.

William Morris var socialist

William Morris var även socialist under halva sitt liv och kämpade för social jämlikhet.

Detta gjorde att han även som företagare i Morris & Co satsade på att ta fram vackra bruksmaterial som var möjliga att inhandla åtminstone för medelklassen, och i de sammanhangen använde han sig faktiskt av den brittiska industrin för att framställa varorna till ett lägre pris.

Hans företag gjorde även unikt material för de verkligt rika.

De storblommiga tapeterna med fåglar och slingrande rankor från Morris & Co blev omåttligt populära.[3]

Persiska mattor och textilier inspirerade 

Morris var, som många i arts and crafts-kretsarna, djupt fascinerad av det konstfärdiga hantverk som kunde köpas i Turkiet och östra medelhavets arabiska länder. Fast mest imponerad var han av persiska mattor och textilier. Han såg dem som formfulländade och han kallade Persien mönstermakarnas ”heliga land” bland annat i ett publicerat tal från 1879.[4]

Många av hans mönster är direkt inspirerade av persisk mönsterkonst. Men han stal inte rakt av, han utvecklade sina egna versioner. Han och hans medarbetade föreläste och skrev om vikten av att förstå de abstrakta mönstertraditionerna i Iran, Turkiet och Arabvärlden, det vill säga en del av det som på ett homogeniserande vis på den tiden kallades Orienten.

De framhölls som ett ideal och en kontrast till industrialismens estetik. Att ha orientaliska rum eller åtminstone objekt blev inne bland Londons kulturella elit.

Det går fortfarande att besöka åtminstone ett sådant hem, Leighton house[5] som är utsmyckat med turkiska tallrikar, persiska mattor och syriska kakelplattor och kalligrafi.

Morris mönster och islams idévärld

Att de intrikata mönstren finns i Mellanösterns konsthantverk är ingen slump då dessa traditioner är utvecklade och förfinade i relation till islams idévärld.

En grundbult för dessa konst- och hantverkstraditioner är att just den utvecklade geometriskt genomtänkta mönstertraditionen. Tanken är att den geometriska perfektionen pekar mot den egentliga världen, den vi människor anses avskurna från under våra liv på jorden.

Våra sinnen har vi för att navigera på jorden men i denna islamiska filosofi tänker man sig att det i oss finns en själ (kallad ruh) som bär på en gnista av det gudomliga och med hjälp av den samt meditation, filosofi, matematik och geometri kunde man föreställa sig eller till och med i extas möta den fördolda världen.

Denna världsbild var grundmurat etablerad i de senantika samhällena och kom att bli en integrerad del av islam, särskilt i sufiernas tänkande. Sufismens antagande om människan och världen blev basen för både bild- och musikkonsten under mer än tusen år. Att utveckla mönsterdesign till perfektion var ett sätt att skapa associationer till den värld som man såg som den verkliga, till skillnad från vardagsverklighets illusion.

Mönstren som Morris utgick från var inte bara estetiskt tilltalande, de bar ursprungligen på en idé om människans relation till ett religiöst kosmos. Det finns inga belägg för att detta var något som Morris noterade och mycket av den forskningen som gjordes på ”orientalisk” konst vid tiden ignorerade denna aspekt. I dag är forskningen mycket tydligare med den kopplingen.[6]

Kulturella gränsöverskridanden

Konstuttryck rör sig mellan regioner och ibland korsas gränser som kan kallas kulturella eller kanske civilisatoriska. Britterna kom i kontakt med konst och hantverk men också religiösa och andra idéer genom det brittiska väldet. Många tog intryck.

Särskilt andra hälften av 1800-talet såg en makalös kreativitet där traditioner av alla de slag blandades av visionära konstnärer, företagare, fritänkare och religiösa aktörer. I Morris fall så fann han ett stilistiskt ideal som kom att frigöra hans kreativitet.

Så nästa gång när du sitter på en toalett med intrikat mönstrade, storblommiga tapeter kan du ju reflektera över dessa snillrika geometriska konstverk som i sitt ursprungliga sammanhang signalerade den gudomliga, kosmiska, för människan fördolda, sfären.

Hur de kom att bli en del av svensk kulturhistoria via en brittisk socialist och antiindustrialist som trots detta drev ett kapitalistiskt, industriberoende företag.

Kanske kan en och annan gnällspik se det som ett bevis på hur Sverige islamiserats i omgångar? Själv ser jag det mer som ett bevis på hur sällsamt sammanflätad människans historia är.

Vår historia knyter oss samman i en komplexitet väl värd att kämpa för i dessa dagar av nationalism och kulturell misstänksamhet.

[1] https://www.wmgal lery.org.uk/

[2] https://www.theartstory.org/movement/arts-and-crafts/

[3] https://www.wallpaperfromthe70s.com/wallpaper/wallpaper-patterns/classic-wallpaper/william-morris-wallpaper/?srsltid=AfmBOoo4KDCcedWm2y7vJ27Jc8b-t6qiHQQy52O3CiR1VCyiJWHXqh3D&p=7

[4] https://www.marxists.org/archive/morris/works/1879/pattern.htm

[5] https://www.rbkc.gov.uk/museums/

[6] https://arthistoriography.wordpress.com/wp-content/uploads/2012/05/shaw1.pdf

The post Blommiga tapeter, islam och William Morris first appeared on Opulens.

FEMINISM. Sarah Delshad har skrivit en aktuell bok,“Muslimsk feminist? Javisst!”, om hur det är att vara muslimsk kvinna och feminist. Anna Brynhildsen fick ett intressant samtal med henne.

Hur fick du idén till boken? När började du skriva? Hur var själva processen? 

– Jag kände att jag själv hade haft en enorm glädje av en liknande bok som ung kvinna med muslimsk bakgrund i Sverige. Jag såg att det fanns en lucka när det gäller en lättillgänglig, underhållande och peppande bok som avhandlar frågor som rör muslimsk identitet och feminism – så jag insåg att jag själv helt enkelt fick skriva den själv. Så sagt och gjort! Det har varit en lång och smärtsam process med höga toppar och djupa dalar, jag har blivit tvungen att gräva inåt och det har varit obekvämt. Men viktigt för boken.

Hur har mottagandet varit?

– Väldigt positivt. 

Vilka fördomar tror du att muslimska feminister möter idag?

– Att religionen automatiskt förtrycker kvinnor. Religion kan många gånger vara en källa till frid, framåtanda och frihet för kvinnor, och det är viktigt att lyfta fram. Religionen har dock precis som allting annat i världen patriarkala strukturer i sig, det går inte att förneka.

Vad hoppas du att icke-muslimska läsare tar med sig från din bok?

– Ett ögonöppnande för muslimska kvinnors verklighet, historia och frihet. Det är också ett konkret sätt att stötta muslimska kvinnor och få en större förståelse för muslimska kvinnors rättigheter, och en insyn i den muslimska kvinnans sårbarhet, ilska, rädsla, mod och sexualitet.

Jag läste i en intervju att du under skrivandet stundtals känt dig som en ”muslimsk Carrie Bradshaw”. Varför var det viktigt för dig att boken skulle vara lättillgänglig och underhållande? Var det något som uppkom under skrivandet, eller en tanke med boken från första början?

– Jag uppskattar litteratur som är bred och enkel att ta till sig. Jag vill nå tjejer och kvinnor som kanske inte har läsningen som någonting återkommande i livet. Litteratur har betytt väldigt mycket för mig och jag har haft en dröm om att nå icke-läsare: därav ville jag att boken skulle vara lätt att läsa och förstå. Den är underhållande för att jag under skrivandets gång varit bjussig med mina egna tillkortakommanden samt misslyckanden – jag gillar att läsa böcker där författaren inte är rädd för att använda sin egen röst.

Var det en svår avvägning – att göra boken ”lagom lättillgänglig?” 

– Nej, det skulle jag inte säga.

Hur kan man – inte bara som muslim, utan som religiös kvinna – bejaka sin tro utan att låta den inskränka ens frihet? 

– Det finns en enorm frihet i en övertygelse bortom regler och dogmer. Våga ifrågasätta givna sanningar i ditt religiösa sammanhang och skapa din egen sanning utifrån din relation till skaparen. En stunds eftertanke varje dag kan vara ett andligt utövande. 

Har du exempel på böcker du läste när du var yngre som påverkat dig, som du hoppas att din bok ska kunna påverka andra?

– Linda Skugges kaxiga krönikor var en inspirationskälla.

Lärde du dig något under skrivprocessen – stötte du på någonting under ditt skrivande, eller samtal med andra muslimska feminister, som överraskade dig eller som du inte förväntat dig?

– Jag lärde mig att jag är väldigt envis, och det är inte fy skam!

Vad var det svåraste med att skriva boken?

– Självdisciplinen – att hitta tid för skrivandet som småbarnmorsa och heltidsarbetande plus frilansande. Att jag rodde boken i hamn – utifrån mina förutsättningar ser jag som en enorm bedrift. Jag lyckades trots barnafödande, pandemi, byte av jobb, flytt och sömnbrist. Att jag klarade detta innebär att jag klarar allt!

Du är även grundare av plattformen Muslimska feminister. Upplever du att du haft ett ”feministiskt uppvaknande” någon gång under ditt liv – och i så fall när?

– Det började i tonåren.

Har du alltid tänkt mycket på kombinationen, och de eventuella motsättningarna, mellan tro och feminism? 

– Jag har alltid varit en sökande person med ett behov att gräva in i det innersta och jag hoppas det är en egenskap som håller i sig i många år framåt. Även om det är smärtsamt och bitvis obekvämt så är det viktigt att ifrågasätta. Att bli polare med både tro och tvivel är en bra väg framåt.

The post Helgporträttet: “Att bli polare med både tro och tvivel är en bra väg framåt” first appeared on Opulens.

MISSAKTNING. Det ska finnas breda marginaler när det gäller yttrandefrihet. “Ändå måste vissa handlingar räknas som att gå över gränsen. Enligt min uppfattning har Paludan gått över gränsen i sitt smädande av islam,” skriver Peter Pagin, professor i teoretisk filosofi.

Frågan om yttrandefrihetens gränser i Sverige har åter kommit i fokus efter Rasmus Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden. Frågan ställs om det ska vara, eller inte vara, tillåtet att bränna koranen i Sverige. Alla är ense om att frågan är viktig. Den förtjänar därför ett visst begreppsligt klargörande: Exakt vad är det som ska vara tillåtet respektive förbjudet?

För att nå klarhet måste vi börja med att skilja mellan en enskild handling som äger rum vid en viss tidpunkt, och en handlingstyp. Jag kan trycka på knappen många gånger, och utför då flera olika handlingar av samma typ, trycka-på-knappen. Ibland när jag trycker på knappen tänder jag lampan, och utför då också en handling av en annan typ, tända-lampan. Det där delvis på grund av att jag trycker på knappen som jag tänder lampan, delvis också på grund av omständigheter som omfattar glödlampan och strömkretsen.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå frågorna om koranbränning. Att bränna en bok, som handlingstyp, är inte olagligt. Att bränna ett exemplar av koranen, som handlingstyp, är inte heller olagligt. Det kan till och med räknas som uttryck för en åsikt och skyddas av Tryckfrihetsförordningen. Men denna grundlag, i sitt sjunde kapitel, anger också vissa begränsningar av yttrandefriheten: vissa former av förtal, förolämpning, uppvigling och hets mot folkgrupp (§ 6) räknas som tryckfrihetsbrott, även reglerat i Brottsbalken, Kapitel 16, § 8.

Det är enligt lagen om hets mot folkgrupp inte tillåtet att “[…] i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids” hota eller uttrycka “missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck […]”.

Vi har därmed också handlingstypen hetsa-mot-folkgrupp. Det borde vara ganska klart en enskild offentlig koranbränning utanför en muslimsk stats ambassad är en kandidat till att också räknas som en handling av typen hetsa-mot-folkgrupp, och i så fall vara olaglig. Men den vore inte olaglig för att den vore en bränna-koranen-handling, utan för att den vore en hetsa-mot-folkgrupp-handling. Handlingen skulle i så fall räknas till den senare typen *delvis* just genom att räknas till den förra, men att bränna koranen skulle *i sig* fortfarande vara lagligt. Dessa två saker måste hållas i sär.

Distinktionen är självklart central också för den normativa frågan om vad som *bör* vara lagligt eller olagligt. Att koranbränning bör vara tillåtet kan innebära att det inte bör vara olagligt i sig att utföra handlingar av typen bränna-koranen. Detta är helt klart min uppfattning. Men det är också min uppfattning att enskilda koranbränningar under vissa extrema omständigheter ändå *skall* kunna räknas som olagliga.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Såvitt jag förstått är det Erdogans uppfattning att all koranbränning ska vara olaglig. Såvitt jag förstått är det SD:s uppfattning att det all koranbränning ska vara laglig (med tanke på att de vill förbjuda bränning av Svenska flaggan kan man undra hur mycket det har med yttrandefrihet att göra). Jag misstänker emellertid att det finns försvarare av yttrandefriheten som tar för givet att vi står inför ett val mellan att tillåta koranbränning eller förbjuda koranbränning, vilket alltså är felaktigt, så länge det handlar om handlingstypen bränna-koranen. Trots att typen som sådan är tillåten kan enskilda handlingar av den typen vara olagliga, och till och med *delvis* på grund av att de är handlingar av den typen. Förvirring uppstår när vi inte håller dessa två saker isär. Vi har sett liknande förvirring i diskussionen om ett eventuellt förbud mot att förneka Förintelsen.

Jag anser att Rasmus Paludans offentliga koranbränningar bör kunna räknas som hets mot folkgrupp, och därmed prövas av en tryckfrihetsjury. Jag är juridisk lekman och kan inte själv bedöma om Paludans handlingar faktiskt utgör uttryck för missaktning exakt i lagens mening. Enligt vad jag hört i media från juridiska experter är det oklart. Paludan har anmälts för hets mot folkgrupp av Civil Rights Defenders, men fallet har vad jag vet inte prövats. Paludan har tidigare dömts för brott mot motsvarande dans lag (dock inte på grund av koranbränning).

Att Paludans handlingar bör räknas som uttryck för missaktning beror i hög grad på omständigheterna. Till dessa omständigheter hör att Paludan i syfte att skapa reaktioner konsekvent söker upp muslimskt dominerade områden för sina aktioner, att han där hånar och förolämpar muslimer också på andra sätt (lyssna gärna på podden Studio Expo från 19 augusti 2022), att det parti han själv grundat, Stram Kurs, har som program att förbjuda Islam samt kasta ut alla muslimer ur Danmark (och, genom det svenska systerpartiet, ur Sverige), vilket indikerar hans avsikter. Att detta sammantaget är ett uttryck för missaktning i *vanlig* mening torde vara otvivelaktigt. Tidskriften Expo kallar honom helt enkelt för hatpredikant.

Vi bör kunna kombinera två tankar. Dels ska det finnas breda marginaler när det gäller yttrandefrihet. Dels ska ändå vissa handlingar räknas som att gå över gränsen. Enligt min uppfattning har Paludan gått över gränsen i sitt smädande av islam. Likaså anser jag att David Irving gjort det ifråga om förnekelse av Förintelsen, vilket jag tidigare skrivit om. Jag har då argumenterat för att detta inte skulle begränsa den akademiska friheten, då Irving gått långt bortom gränsen för seriös forskning.

The post Paludans koranbränning är hets mot folkgrupp first appeared on Opulens.

PARIS. “Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!” skriver Anne Edelstam som sett en utställning i Paris om Samarkand och Sidenvägen.

Sur les routes de Samarcande, merveilles de soie et d’or
Institut du Monde Arabe, Paris
Utställningen pågår t o m den 4 juni 2023

Vad var så speciellt med Samarkand och Sidenvägen? Det upptäcker vi på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris denna vårvinter.

Uzbekiskstans kultur återupptäcks efter en lång tids dvala inom det forna sovjetiska imperiet. Detta sagoland (i alla fall i min fantasivärld) har länge varit avskuret för oss västerlänningar. Samarkand klingar så mystiskt och drömskt. Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!

De fantastiska sidentygerna och guldbroderierna från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet är häpnadsväckande och tyder på hantverk av högsta kvalitet och skicklighet. Men utställningen bjuder även på en resa in i den innersta kretsen av den uzbekiska elitens bakgrund. Landet var då uppdelat under diverse Khan – eller ledare – vars lojalitet var framför allt till klanen och dess traditioner mer än till nationen. De regionala klädedräkterna varierade, precis som vi i Sverige hade olika regionsdräkter innan ”nationaldräkten” infördes.

Det är en stor utställning vilken omfattar allt från mattor, bonader, till smycken, huvudbonader och kaftaner. För att inte glömma sadlar och allt som hör till hästens prydnad samt till ryttarens utstyrsel. Färgerna sprakar och guldet glimmar, precis som i sagorna. Städerna Samarkand, Buchara och Chiva var viktiga handelscentrum längst med Sidenvägen. Dess befolkning varierade från persiskt, till mongoliskt och arabiskt ursprung. Den gemensamma nämnaren har sedan 800-talet varit Islam.

Rummen på IMA är uppdelade enligt teman. Det börjar med fantastiska kaftaner – kallade chapan eller khalat – i siden med intrikata guldbroderier. Det var de mäktigaste männens paradkostym: en fotsid lång kappa, sytt i ett tygstycke som bars ovanpå flera lager kläder. Konsten att brodera med guldtråd var vanlig i Indien, Kina och Europa sedan flera sekler tillbaka men nådde sin höjdpunkt i Turkestan (som landet då kallades) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Blom- och vegetativa motiv var brukliga inom hovet, men även citationer från Koranen.

Kvinnor och barn skulle inte utmärka sig, så deras kaftaner var mycket mindre elaborerade, men de hade fina tygmönster med en blandning av färger.

Däremot bar samtliga kalotter på huvudet (utom äldre kvinnor som skulle ha schal över håret) vilka var mer eller mindre dekorerade. Smycken bars som ornament eller som talismaner. Även hästarna dekorerades – eller snarare deras tillbehör: sadlar, tyglar, grimmor och stigbyglar.

Stora broderade tygstycken – suzani – dekorerade väggar, sängar, golv och fönster. Konsten att knyta mattor visas också på IMA med ett flertal vackert mönstrade mattor i vegetativa färger. Utställningen avslutas med en samling moderna tavlor – vilket i mitt tycke var det minst lyckade inslaget på denna, annars så inspirerande återspegling av en förgången tid.

The post Sidenvägen gör comeback first appeared on Opulens.

ENÖGDHET. “De tar varje tillfälle i akt till att vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark är trött på det förgiftade sociala medielandskapet.

”Snyggt att kalla alla för högertroll som inte delar er politik”, skrev en Facebookanvändare om min krönika i Opulens efter valet. Det är förstås inte snyggt. Om det vore sant, vilket det givetvis inte är. Däremot är det ett adekvat begrepp vid högerpropagandistiska uppenbara trollningar. Det vill säga provokationer som ingen rimlig människa egentligen tror på utan bara syftar till att rikta ljuset åt ett annat håll.

Och sådana är numera dessvärre vardagsmat för oss som dagligen bevistar de sociala mediernas politiska kvarter.

I onsdags twittrade jag ut författaren Taliah Pollacks debattartikel i Dagens Nyheter, om hur hon som judinna upplever hemstaden Malmö. Att ingen stad i landet gör så mycket för att motverka antisemitismen. Något som sällan lyfts fram och det just på grund av propagandistisk vilja att rikta ljuset åt annat håll.

Mycket riktigt haglade snart de förväntade tröttsamma kommentarerna i mitt twitterflöde. Som ”Vilka är det största hotet mot judar i Malmö?” och ”Skyll på högerextrema Uppdrag granskning!” Islam och invandring skulle förstås nu sättas i fokus igen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I torsdags utdelades så årets Nobelpris i litteratur. Opulens publicerade snabbt en initierad artikel om pristagaren. Det uppskattades förstås av litteraturintresserade men högertroll, ständigt dessa högertroll, har förstås en egen ”läsning” av Annie Ernaux.

Kort efter att vi twittrat ut artikeln svarade en av dem: ”Ett ointressant jävla skämt!” En annan verkade mena att det viktiga nu att lyfta fram om Ernaux är att hon är ”en politisk författare som röstade på socialistkandidaten 2012. Hon stöder även PIR , en fransk/algerisk islamsk rörelse som sprider antisemitism. Ännu en förvirrad vänsterfeminist?”

Utmärkande för de allra flesta högertroll är att de, till skillnad från exempelvis Taliah Pollack, själva inte lyfter ett finger för att bekämpa antisemitismen. De har nog i de flesta fall inte heller något djupare intresse av ett författarskap som Ernaux. De tar varje tillfälle i akt att försöka vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.

Visst, kanske allt är politik men all politik handlar inte om dessa två frågor. Det finns inte sällan också flera perspektiv att anlägga på exempelvis ett större författarskap.

När Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019 uppstod en debatt där författaren anklagades för att på nationalistiska grunder ha förminskat serbiska krigsbrott. Hur bedömningen av ett författarskaps kvalitet påverkas av författarens politiska åsikter är en intressant fråga som då bland annat behandlades i Opulens.

Det hindrade inte oss från att inför Nobelfesten det året låta politiken komma i skymundan och ge utrymme i spalterna åt Simon O. Pettersson, som förutom att han är en duktig skribent och inläst på Handke råkar vara en sverigedemokratisk politiker. Politiskt står han alltså långt från Opulens men nej, alla till höger är inte troll.

The post Ständigt dessa högertroll first appeared on Opulens.

FÖRTAL. Debattören och författaren Katerina Janouch har dömts för grovt förtal efter att hon twittrat om hur elever på en skola i Tierp tvingats bekänna sig till islam och därmed startade ett drev, av småsinta prudentliga högerextremister, mot lärare och rektor. Ett slags “nej minsann” mentalitet à la fröken Prysselius. Vad som egentligen hände i klassrummet vet vi inte riktigt och det är lite av poängen.

Föräldrar bör i viss utsträckning faktiskt inte ha inblick i vad som sker under professionella pedagogers trygga vingar. Annars ges ingen arena för att få ett eget tankeliv. Däremot kan vi spekulera: Det hela har nog varit en slags gestaltande rollspelande pedagogik som tillspetsat präglas av samma kognitiva strategi som får matematiken att handla om äpplen och godisbitar i stället för “tolv minus åtta”.

Själv har jag inte spelat rollen av muslim men i mellanstadiet fick jag spela en snusdossvarvande Adolf Fredrik. Jag har även som allmänt murrigt klädd vänsterflummare i gymnasiet tilldelats att skriva om Gösta Bohman. Jag har överlevt.

Katerina Janouch framstår för varje dag mer och mer som just så hudlös, gapig och konfliktsökande som hon beskyller “woke-vänstern” för att vara. Vi är många som till skillnad från Katerina Janouch stundtals lyckats stiga ur vårt ego för en stund och varit en kung berövad sin makt för ett tag, eller satt oss in i motståndarens tankevärld. Det kallas att växa.

Jesper Nordström

The post Noterat: Väx upp Katerina Janouch! first appeared on Opulens.

SEXKÖP. “Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld apropå SVT:s Uppdrag granskning i förra veckan om att imamer i Sverige för pengar viger kvinnor till “njutningsäktenskap”.

Svt:s Uppdrag granskning avslöjade nyligen att vissa imamer viger kvinnor som köps för tillfälliga sexuella tjänster i Sverige. De inblandade ser inte det som prostitution eftersom religiösa auktoriteter, mot betalning, välsignar affären. Det handlar om nikah al-mut´ah, översatt som njutningsäktenskap – ett underligt begrepp.

Tidigare skildrade BBC samma fenomen utbrett i Irak men för att ha lite EU-perspektiv på saken kan det nämnas att denna typ av sexhandel verkar mindre komplicerad i Tyskland där man helt enkelt förbigår imamer, uppger den berömda kvinnliga imamen Syran Ates som grundade Tysklands första jämställdhetsmoské. Hon, en rättighetskämpe försedd med polisskydd dygnet runt, intervjuade prostituerade kvinnor på en bordell i Berlin vid namn ”Artemis” (namnet på jakt- och kyskhetsgudinnan i den grekiska mytologin – strängeligen oskuld) där sexarbetarna uppger att troende muslimska kunder kräver att innan affären materialiseras skall både köparen och säljaren rabbla upp en religiös fras som förklarar dem gifta. Skilsmässan inträder automatiskt efter cirka trettio minuter och en kostnad på sextio euro, berättar Ates i den norsk-turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens dokumentär Sex, Revolution and Islam (2021).

I ett EU-sammanhang är det intressant att de tyska skattebetalarna vinner på dessa affärer eftersom bordellverksamheten är laglig och skattepliktig medan det i Sverige är skattebetalarna som i praktiken bidrar till skådespelet då de inblandade imamerna uppbär statsbidrag.

Naturligtvis är detta pinsamt för migration- och integrationsminister Anders Ygeman som också uttalar sig i programmet. Det är ”religiöst hyckleri” säger han och samfunden som ägnar sig åt antidemokratiskt verksamhet skall förlora bidrag, försäkrar ministern. Och tillägger ”jag är upprörd”. Starka ord i integrationspolitikens skakiga labyrint. Dock, tittar man på ministerns kroppsspråk då syns det inte ett spår av ”upprördhet”. Snarare ser han uttråkad ut. Det är inte förvånande. I tjugo år måste han ha hört massor av liknade och allvarligare ”avslöjanden” kring en rad likartade företeelser insvepta i religiösa dimridåer.

Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa.

Sedan 1999 då professor Susan Moller Okin skapade stormiga internationella debatter i följd av sin essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?” vet alla med intresse för mångfaldsfrågor att mångkulturalismen som den praktiseras i västvärlden legitimerar diskriminering mot barn och kvinnor bland stora minoritetsgrupper. Att individens mänskliga rättigheter åsidosätts i diverse gudars namn är lätt att förstå när det handlar om diktaturer och teokratier. Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa. ”Väst säljer ut sina egna värderingar” och böjer knän för kulturellt och religiöst förankrad diskriminering påpekade bland annat den troende liberala muslimska professorn Bassam Tibi. Också tidigare statschefer som David Cameron och Angela Merkel tillstod ”misslyckandet” offentligt.

I en svensk kontext var det först tidigare integrationsministern Mona Sahlin som vågade uttala att hederskulturer ”inte är accepterade i Sverige” (2001-12-17, SvD) och detta har upprepats under två decennier av många ansvariga statsråd. Senast lovade statsminister Magdalena Andersson att vända på alla stenar för att få bort hedersförtrycket.

Men trots ändlösa avslöjanden – som SVT:s Det svenska sveket 2007, Slaget om muslimerna 2009, Imamernas råd 2012 och nyligen Sexköp och skilsmässa i Allahs namn – och dessutom hyllmeter av böcker, vittnesmål, artiklar och forskningsrapporter om diskriminering samt våld i namn av kulturer och religioner, så fortsätter bidragen att flyta till hedersnormers producenter. Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året. Samtidigt finns det flera riksdagsmotioner om att de skall läggas ned och självaste Anders Ygeman sa 2018 att ”SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”.

Makthavarna fortsätter att reagera på religiöst hyckleri och hederskulturers olika extrema yttringar (från oskuldstvång till hedersmord och jihadism) med starka ord som ”oacceptabel”, ”chockerande” och ”upprörande” men efter tjugo år känns dessa ord som utslitna fraser. Det är mer än tjugo år sedan man först började försöka äta kakan och ha den kvar; å ena sidan bekämpas extrema yttringar av kulturellt och religiöst förankrad diskriminering och å anda sidan sponsras stora grupper av hedersetikens producenter.

Men vi som ibland påpekar politikens kontraproduktiva effekter och lägger fram åtgärdsförslag, som Fadime Sahindal redan år 2001 menade ”är självklarheter”, då nekas vi organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten med motivering att vi inte är ”en klart urskiljbar etnisk grupp”. Det låter kanske absurt, dock inte mer än själva integration- och jämställdhetspolitiken.

Uppdrag gransknings djupdykningar i den mångkulturella verkligheten är viktiga dock återstår kanske det tyngsta uppdraget. Att undersöka hur det kommer sig att ett statsråd som köper en Toblerone med fel kreditkort ställs till svars under stort rabalder medan statsråd efter statsråd ansvariga för ”den misslyckade integrationspolitiken” (som det heter sedan minister Leifs Blomberg ”Blommans” tid 1996) aldrig ens ställs inför misstroendevotum.

Någon ”misslyckad integrationspolitik” – i en kontext av mänskliga rättigheter – existerar inte ens. Det som finns är en ”lyckad” segregationspolitik med tragiska konsekvenser för alla parter.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Samiran Ishak, socialpedagog
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Religiöst men också politiskt hyckleri  first appeared on Opulens.

LÄSVÄRT. Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla, skriver Carsten Palmer Schale som läst “Lillflickan” av  Fatima Daas.  Hennes bok handlar om en vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna.

Lillflickan av Fatima Daas (pseudonym)
Översatt från franskan av Johan Wallin
Verbal 2022

Nyligen utkom Fatima Daas debutroman ”La petite dernière” i svensk översättning. Det är en märklig bok, som är olik de flesta. Berättelsen drivs obönhörligt framåt i form av aforismliknande prosafragment, vänder så tillbaka och återuppstår så att säga igen. Ibland kan detta irritera, men helhetsintrycket är starkt.

Huvudpersonen heter Fatima (som profeten Muhammeds yngsta dotter med sin första fru; namnet är med andra ord heligt och skall inte besudlas). Hon växer upp i en förort till Paris, Clichy-sous-Bois, men tar sig efter grundskola och gymnasium till Paris, där hon under några år studerar filosofi vid ett bra universitet. Hon är med andra ord begåvad.

Fatima är dock en i många avseenden vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna. Hon är vidare algerier och muslim i den fransktalande huvudstaden. Kort och gott lever hon i ett mycket motsägelsefullt nät av relationer och regler. Hemma som borta. I sig själv. Man kan kalla hennes livsvillkor tydligt intersektionellt laddade. Kvinna bland manliga män, muslim bland kristna, algerier bland fransmän, homosexuell bland företrädesvis heterosexuella osv. Man kan lätt komma att tänka på en kvinnlig motsvarighet till Kafka.

Vad som mig framstår som både tyngst och viktigast i boken är två saker. Det levande porträttet av en ung kvinna (mestadels 27 år) invävd i ett spindelnät av konventioner och anti-konventioner. Det högst personliga sättet att skriva (eller med bokstäver skulptera) sig fram genom såväl berättelsen som livet. Ständigt grubblande; ständigt vacklande mellan det ena påbudet och det motsatta.

Jag heter Fatima.
Jag är muslim.
Jag är från Algeriet.
Jag är lesbisk.
Jag är en flicka (eller kvinna).
Jag gråter.

Men med hundratals variationer i takt med händelsernas utveckling går berättelsen framåt.. Eller stampar, hoppar, vattentrampar. Med två ryck framåt eller uppåt, och ett bakåt eller neråt. Hennes utveckling startar i mammans kök. Hennes far är patriark. Hon har två äldre systrar (hon skulle haft tre, men den äldsta dog tidigt). Islam hennes religion. Hon klär sig tidigt som pojke, utan att hon själv märker det först. Hon får mens och förtvivlar. Hon böjar snegla mot kvinnor utan att riktigt förstå varför. Hon uppsöker imamer och psykologer. Hon får efterhand intima kontakter med kvinnor. Hon grubblar. Men: Allahou Akbar. Hon reciterar Koranen.

Det är först när hon som 25-åring träffar Nina Gonzalez som hon på allvar förstår att något centralt fattats henne. Nina röker, tar en joint, dricker öl och pratar på. Men är också mångdimensionell. Framför allt är hon lesbisk och aktiv i stadens HBTQ-kretsar.

Samtidigt som lyckan sakta börjar strömma in i Fatimas medvetande, och samtidigt som hennes identitet tätnar, rusar emellertid alltjämt tankeströmmar genom henne. Av typen:

Jag heter Fatima.
Jag besudlar mitt namn.
När jag var tjugo kunde jag inte stryka min skjorta.
Jag kom till världen genom kejsarsnitt.
Jag är astmatiker.
Jag är ett avant kamelsto.
Jag uppfyller inte min roll.
Jag är en turist som inte längre orkar vänta.
Jag började skriva mig ren. Utan att var vit cisman.
Jag är ett olycksfall.

Ändå förändras det mesta. Hon reser egen kritik mot tolkningen av islam. Hon hamnar i konflikt med sin mor under ett samtal om homosexuella – män. Nina blir svartsjuk på Fatima i en danslokal.

Fatima avslöjas som ”konstig pojkflicka”. Hon kallas in till rektorn; hon pratar om sig själv som någon annan med en sträng imam; hon har det trassligt med sin känslor för Nina (som själv verkar olycklig).

Men så pratar hon ut, och skojar, med sin bästa vän, väninnan Rokya. Hennes olyckliga kärlek till Nina eroderar långsamt. Hon skriver ett brev. Hon blir för första gången fullt ut erkänd för den som hon egentligen är – av sin mor. I köket, där hela berättelsen tog fart. Man anar ett ljus vid horisonten.

Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla. Men möjligen mest för dem som måhända inte kan eller får läsa den. Annat än i smyg.

The post Att leva i en värld av motsägelser first appeared on Opulens.

TOLKNINGAR. “På nätet möts man av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som dock oftast inte kommer från koranen själv.” Det skriver Niklas Anderberg som läst en nyligen utkommen bok av Meir M. Bar-Asher, professor i Jerusalem och internationellt känd expert på islam.

Jews and the Qur´an av Meir M. Bar-Asher (Princeton University Press)  är en kort bok som lägger upp till att vara tre gånger så lång. Efter ett förord av Mustafa Akyol använder författaren inledningen till att förklara vad boken kommer att handla om. Därmed är själva innehållet reducerat till ungefär 130 sidor. Meir M. Bar-Asher är professor i Jerusalem och en internationellt känd expert på islam. Han har genom åren ägnat sig åt tolkning av koranen och är dessutom specialist på shiamuslimernas historia.

Frågan hur islam betraktar judar och judendom är fortfarande omstridd. I koranen ser Bar-Asher en tydlig skiljelinje efter Muhammeds emigration från Mecka till Medina. Det vi i väst kallar år 622 är startpunkten efter denna så kallade hijra; islams år noll. I Mecka hade Muhammed en liten grupp följeslagare som inte hade mycket att säga till om. Gruppen växte sig starkare i Medina och i takt härmed behovet också av att manifestera sig som en självständig religion. Från att från början ha varit relativ tolerant gentemot judendom, kristendom och andra mer eller mindre monoteistiska trosuppfattningar, skärptes tonen alltmer. Även om moseböckerna skickats ner av Gud och låg till grundval för de abrahamitiska religionerna måste man vara vaksam eftersom många hade förvanskat deras innehåll och därmed gjort sig orena.

Frågan om man får äta mat serverad av judar eller ens röra vid dem tas i vissa fundamentalistiska kretsar fortfarande på allvar. Och även om David (enligt shiaislam) hörde till Muhammeds familj är det, om inte förbjudet så åtminstone suspekt att gifta sig med deras kvinnor. Detta föga förvånande sett från ett manligt perspektiv. Om det omvänt skulle vara tänkbart är en uppgift att tampas med för dagens feministiska förespråkare.

Muhammed var själv förhållandevis tolerant men som så ofta i historien var de som kom efteråt inte lika försonliga. Man brukar träffande säga att Calvin inte var en kalvinist.

Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera.

Om Gud genom ärkeängeln Gabriel förmedlade budskapet till Muhammed uppstår frågan om Gud själv med tiden blev oförsonligare. Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera. Ändå händer det med jämna mellanrum i de heliga skrifterna. Kung Hiskia är ett berömt exempel. Gud gav honom femton år extra att leva (genom att låta skuggan av soluret gå tio grader baklänges; Jes. 38:8) och i sura 10:98 tar Gud tillbaka sitt löfte om att jämna Ninive med marken eftersom invånarna till slut omvände sig.

Som bekant ville Gud också döda alla som bodde i Sodom, Gomorra och de syndiga städerna i närheten. Efter förhandlingar med Abraham kom de överens om att först femtio och till sist tio rättskaffens invånare skulle vara nog för att rädda dem från den förestående katastrofen. Efter skärmytslingen med de två änglarna kunde den ändå inte undvikas och bara Lots familj (utom hans fru) lyckades fly helskinnade från “de fem städerna på slätten”. Gud ville också mörda Moses men det hände inte; även om vissa menar att folket själv fixade det, Freud till exempel.

Det finns många sätt att framställa dessa och andra passager som teologiskt plausibla men i koranen tillämpas med jämna mellanrum en radikalare metod som går under det olyckliga namnet abrogation (engelska), det vill säga upphävande: om en passage kommer i konflikt med ett senare uttalande avskaffar man helt sonika det först sagda. Denna metod har inte oväntat lett till oändliga diskussioner. Om det finns motsättningar i texten kan man undra om Gud kanske har fått mänskliga drag. Andra menar att just denna flertydighet utgör islams kärna, för att inte säga hjärta. Enligt detta synsätt är sanningen inte huggen i sten utan snarare mångtydig och öppen för dialog. Men att upphäva Guds ord?

Vem har auktoritet att fälla omdöme i ett konkret fall? Taliban menar att kvinnor måste täcka sitt ansikte i offentliga sammanhang trots att koranen inte uttalar sig om den saken. Det är överhuvudtaget förvånansvärt hur lite som sägs om centrala begrepp inom islam. Hela sharia-lagstiftningen är till exempel ett påfund från århundradena efter Muhammeds död.

I koranen påstås för övrigt att det inte var Jesus som hängde på korset utan en annan, okänd person (Judas?). Varför Gud ville spara honom en plågsam död på korset är en gåta eftersom Jesus inte accepteras som Guds son. Detta är en av de stora dispyterna mellan de tre monoteistiska religionerna. Den allsmäktige kan inte vara två, låt vara tre entiteter. Tro på treenigheten är ingenting annat än avgudadyrkan.

Jesus (Isa) var visserligen en av stora profeterna som trots att han kunde blåsa liv i lerduvor och få dem att flyga iväg, själv inte var modellerad av gudomlig substans (sura 3:49).

Tre sidor av Jews and the Qur´an ägnas åt en ordagrann återgivelse av den beryktade och samtidigt svårdaterade Umar-pakten (senare än år 634 men antagligen utformad under en längre period). Här definieras det omstridda begreppet dhimmi, något som har visat sig vara ett evigt stridsäpple: betyder det att oliktänkande monoteister lämnas i fred om de bara betalar sin skatt eller är det ett brutalt sätt att hålla dem i schack? Paradexemplet är den så kallade gyllene tiden i Andalusien. Liberala kommentatorer framställer perioden fram till 1492 som ett lysande exempel på harmonisk conviviencia medan kritiska röster beskriver systemet som en praktiskt fungerande polisstat.

Meir M. Bar-Ashers korta – men inte desto mindre lärorika – bok avslutas på en pessimistisk not. Även om islam inte är “oåterkalleligt anti-judisk” möts man på nätet av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som oftast inte kommer från koranen själv men har fiskats upp ur den samling laggivande kommentarer som går under namnet Hadith, av många betraktad som islams ryggrad. Lugnare röster har svårt att göra sig hörda i det brusande svallet.

The post Helgessän: Koranens syn på judar first appeared on Opulens.

PERENNIALISM. “Utan medvetenheten om att hon tillhör ett större sammanhang än det materiella är människan dömd att gå vilse i ett existentiellt kaos.” Thomas Notini skriver om författaren Tage Lindbom, den övertygade kommunisten och senare aktiva socialdemokraten, som i större delen av sitt yrkesverksamma liv var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men med tiden blev konservativ och i hemlighet konverterade till Islam.

Författaren Tomas Lindbom ger oss i sin biografi om sin far Tage Lindbom, I otakt med tidsandan, inblickar i en andligt-filosofiskt-religiös tradition som är tämligen okänd i Sverige. Det handlar om perennialismen, ”den eviga visheten”, som kan sägas vara den gemensamma nämnaren för mystiken inom alla religioner: att den synliga, ”kvantifierbara” världen är ett utflöde – eller en ”skapelse” – av det Absoluta, den andliga verkligheten bortom tidens och rummets begränsningar; att ingen oöverbryggbar motsättning råder mellan ”tro och vetande”, mellan metafysisk och ”empirisk”, kvantitativ kunskap. Det filosofiska och teologiska etablissemanget i Sverige tar inte oväntat helt avstånd från denna tanketradition, i den mån den alls kommer på tal. Förutom Tage Lindbom är det enbart hans nära vän Kurt Almqvist som i nyare tid presenterat den i skrift för den svenska publiken. (Det var Almqvist som introducerade honom i både perennialismen, islam och sufismen.)

Perennialismen kom till uttryck inom den tankeriktning som började växa fram under mellankrigstiden, under den ganska missvisande benämningen ”den traditionalistiska skolan”, med förgrundsgestalter som René Guenon och Titus Burckhardt och i senare tid Sayyed Hosein Nasr, Huston Smith, James Cutsinger och den av Lindbom särskilt omhuldade, excentriske tysk-franske Frithjof Schuon. Begreppet ”traditionalism” är här en markering av att vägen till Gud inte går via synkretistisk religionsblandning, ockultism eller sektväsende, utan att det är varje etablerad religiös tradition som var för sig banar väg för samma andliga insikt och samma gudsnärvaro i människornas liv. Eller som Sayyed Hosein Nasr, iransk-amerikansk filosof och mystiker, uttrycker det i ett podd-samtal: ”We are all climbing the same mountain.”

Men rötterna finns naturligtvis att söka långt bakåt i tiden – hos Platon och nyplatonismen, i kristen teologi från 200- och 300-talen, i medeltidens kristna mystik, i den islamiska sufismen, i indisk filosofi – och, så menar man, ytterst i själva människans begynnelse eller, för att tala perennialistiskt språk, i människans ”primordialitet”. Med en formulering av Alija Izetbegovic, religionsfilosof och Bosnien-Herzegovinas legendariske president: ”Animals waited to become humans until the point in time where they began to pray.” (”Islam between East and West”, 1989.)

Trots att han varit praktiserande muslim i 40 år ägde, på hans egen uttryckliga begäran, hans begravning rum i Oscarskyrkan.

Som porträtt av en far-son-relation är Tomas Lindboms bok både ömsint och sakligt skriven. Vi möter en ganska komplicerad fadersgestalt, som emellanåt gör livet en smula komplicerat för resten av familjen. De engageras bland annat i uppgiften att på alla möjliga och omöjliga sätt hjälpa till med att, år efter år, hemlighålla Tage Lindboms konversion till islam (dråpligt skildrat av Tomas Lindbom i kapitlet ”En muslim i sovrummet”). Han menade att denna hemlighet absolut inte fick röjas så länge han levde. Man kan undra varför just detta förhållande måste höljas i hemlighetsmakeri, när han var helt öppen med sin drastiska politiska kursändring, som Tomas Lindbom särskilt berör i sin bok. Inte förrän efter Tage Lindboms död 2001 blev hans konversion till islam allmänt känd, liksom att han som muslim tillhört en Sufi-orden. Trots att han varit praktiserande muslim i 40 år ägde, på hans egen uttryckliga begäran, hans begravning rum i Oscarskyrkan i Stockholm, enligt Svenska kyrkans ritual.

Inför Tage Lindbom känner jag mig personligen en smula kluven. Det gäller inte hans andliga väg – från ateism till en djup andlig förankring inom ”sophia perennis” och den islamiska sufismen – utan snarast de samhällsideologiska konsekvenser han drog av sin andliga nyorientering. Hur hänger dessa ting samman? Den övertygade kommunisten och senare aktiva socialdemokraten, som i större delen av sitt yrkesverksamma liv varit chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, blev efter hand lika övertygad högerman, med hemvist inom de mest gediget konservativa kretsarna i Stockholm, där en del medlemmar hade problematiska kopplingar till nynazism och annan ytterhöger. Det var där han höll sina föredrag, det var där han trivdes bäst och umgicks med sina nya likasinnade. Dock skedde denna egendomliga politiska nyorientering inte alldeles motsägelsefritt. Enligt Tomas Lindbom förblev Tage betalande medlem i SAP hela livet, men gick efter sin politiska omsvängning aldrig till valurnorna.

Perennialismen driver en kulturkritik som, något förenklat uttryckt, hävdar att västerlandet genom sin materialistiska människosyn och verklighetsuppfattning förlorat sin andliga och moraliska kompass och trots sina materiella och vetenskapliga framgångar inte frambragt lyckligare och mer harmoniska människor. Utan medvetenheten om att hon tillhör ett större sammanhang än det materiella är människan dömd att gå vilse i ett existentiellt kaos. När denna insikt når Tage Lindbom framstår för honom den moderna demokratin i allmänhet, och på den svenska hemmaplan socialdemokratin i synnerhet, som särskilt medansvarig för detta kaos. I den tidiga kritiken – långt före konversionen och den öppna övergången till den konservativa lägret – skriver han att kapitalismen och socialismen är grenar på samma (materialistiska) träd, att de båda ”dyrkar det kvantitativa”. Det är en tankegång som knappast framstår som vare sig socialdemokratisk eller konservativ utan snarast leder tankarna till den nyare tidens katolska sociallära.

Senare skärps kritiken och Tage Lindbom uttrycker också en alltmer pessimistisk syn på mänskligheten och dess framtid. Västvärlden har i sitt ”modernistiska projekt” helt förlorat sina andliga rötter, den har blivit ett ”Människorike”, där människan och hennes avbild dyrkas och tillbes istället för Gud: ”I det ögonblick människan lösgör sig från den omedelbara förbindelsen med den gudomliga verkligheten, inleds det mänskliga förfallet.” (”Sancho Panzas väderkvarnar”, 1962)

Socialdemokratin bar alltså skulden för denna väg in i materialism och sekularisering – men gjorde inte den politiska konservatismen det också?

Tomas Lindbom berättar i kapitlet ”Marxistlektion i en herrklubb” om hur Tage var inbjuden till en icke namngiven konservativ herrklubb i Stockholm, där medlemmarna efter att ha trakterats med ärtsoppa och varm punsch fick höra Tage föreläsa om marxismen. De var säkert mycket förväntansfulla. Tage Lindbom var synnerligen beläst i idéhistoria och skulle som exkommunist säkert ge en förödande analys av sin forna ideologi. Det hela måste dock för åhörarna ifråga ha blivit något av en antiklimax. Tomas Lindbom skriver:

”Tage attackerade framstegstanken och gjorde antimarxismen till en fråga om att bekänna sig till en gudstro. Klubbens medlemmar var anhängare av tillväxt i ekonomin och materiell utveckling för alla. Och utan framstegstro skulle denna nödvändiga materiella utveckling avstanna. Tage fick en flaska vin och applåder. Men han var inte en av dem.”

Var hörde då Tage Lindbom hemma – förutom inom den islam och den sufism som han utövade nästan helt i ensamhet? Inom vilken del av det konservativa fältet skulle han idag ha funnit sin plats, i en tid då konservativa partier i Sverige gör islamfientliga uttalanden? Och rättsväsende och polis försvarar koranbränningar?

Privat kunde hans konservatism ta sig uttryck i irriterade eller upprörda kommentarer om personer eller företeelser som han ogillade. Han svängde sig då gärna, i nedlåtande ton, med psykiatriska diagnoser som ”narcissist”, ”hysterika” etc. (hustrun Vera var psykoterapeut). Till det som kunde väcka hans indignation hörde till exempel att katolska kyrkan avskaffat latinet i gudstjänsten och övergått till folkspråket samt genomfört andra gudstjänstreformer; att en katolsk präst han fick syn på under en utlandssemester gick civilt klädd och inte i svart fotsid prästrock – frånvaron av ämbetsdräkt samt att prästen stod och pratade med en enkel fiskare utan tillräckligt auktoritär hållning skadade respekten för prästämbetets anseende och värdighet. Och så vidare.

Bland svensktalande muslimer torde han vara mer bekant.

Man behöver inte googla länge för att konstatera att Tage Lindbom var en mycket produktiv – om än intill denna dag föga känd – författare. Så var fallet både under hans tid vid Arbetarrörelsens arkiv och under tiden därefter, fast ämnessfärerna ju är vitt skilda under de båda perioderna. Bland svensktalande muslimer torde han vara mer bekant. På en islamisk hemsida finns en av hans sista böcker, Möte med Koranen, att läsa online (livingislam.org)) Den har formen av en teologisk, tematisk kommentar till Koranens innehåll och innehåller även många referenser till både Gamla och Nya Testamentet i Bibeln. Den är en utmärkt introduktion för den som utan förutfattade meningar vill sätta sig in i Koranens andliga och tankemässiga innehåll.

Det komplexa – och samtidigt fascinerande – hos Tage Lindbom som kulturpersonlighet sammanfattas väl av Tomas Lindbom i bokens näst sista kapitel:

”Tage var en udda fågel i samhällsdebatten eftersom hans tankar dels byggde på en idéhistorisk grund som inte accepterades i Sverige under efterkrigstiden, dels på hans tillhörighet till philosophia perennis, vilket gjorde honom främmande för den kristna traditionen i Sverige.”

En liten randanmärkning bara, till en i övrigt utomordentligt välskriven biografi: Det skulle ha varit bra med en komplett förteckning över Tage Lindboms publicerade arbeten. Oavsett hur man uppfattar personen Tage Lindbom, väcks ens nyfikenhet på att ta del av vad han skrivit – i både idéhistoriskt, kulturhistoriskt och filosofiskt-teologiskt perspektiv.

The post Helgessän: Den andliga verkligheten bortom tid och rum first appeared on Opulens.

”KULTURKRIGET”. ”De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Två muslimska friskolor i Stockholm och Uppsala stängs nu av Skolinspektionen efter Säpos varningar för radikalisering. Efter påskkravallerna i anslutning till den danska högerextremisten Rasmus Paludans koranbränningar har svenska islamister satts i rampljuset. En kampanj mot socialtjänsten och LVU, med ryktesspridning om att svenska staten tvångsomhändertar muslimska barn, misstänks ha underblåst upploppen.

De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara. De blåbrunas repressiva lösningar torde inte gått många medborgare förbi. Vi som står för ett öppet, heterogent och mångkulturellt samhälle är däremot fortfarande skyldiga att artikulera våra svar och måste sluta ducka.

Vid millenieskiftet var jag redaktör för en antologi, ”2000-talets vänster”. I mitt eget kapitel kritiserade jag vänsterns kulturrelativister som i kraft av exempelvis minoritetsrättigheter blundar för auktoritära element inom icke västerländska kulturer”. En tid efter boksläppet gick jag på ett fackföreningsmöte. En upprörd kamrat undrade vad jag ville säga med den där texten. Om jag inte fiskade i grumliga vatten.

Med utvecklingen under de två senaste decennierna har jag många gånger haft anledning att fundera över den reaktionen…

Radikaliserade religiösa uppmanar idag till avståndstagande från demokratin. Även om de ännu knappast utgör ett samhällshot så finns förtrycket på invidivnivå: Kvinnor som hotas till att bära slöja, barn som indoktrineras i religiösa friskolor och tonårsflickor som tvingas till äktenskap.

Även om få inom vänstern, och för övrigt den krympande liberala höger som ännu håller fast vid frihetliga idéer, idag skulle uppröras bara över att man nämner ”auktoritära element inom icke västerländska kulturer” är rädslan för att framstå som intolerant fortfarande så stark att den ibland handlingsförlamar. Fältet har därmed länge legat öppen för sverigedemokrater och andra främlingsfientliga. Vi behöver dock inte falla till föga för den nationalistiska högerns luddiga svammel om att de som kommer till vårt land ska, som det brukar heta, acceptera svenska regler och seder.

Vad som behövs är konkreta politiska reformer och det främst inom två områden, inom bostads- och skolpolitiken. Därtill behövs ett tydligt försvar av demokratiska värderingar vilket innebär att bekämpa de globala orättvisorna, den internationella grogrunden för islamismen, men också förtryck inom minoritetsgrupper på hemmaplan.

Kortsiktigt ekonomiskt tänkande har allt för länge fått gå före stolta integrationspolitiska mål. Givetvis vill flyktingar bo med sina landsmän men jag är övertygad om att de inte har behov av hela kvarter av folk som talar deras hemspråk. Den trångboddhet och rena kackerlacksmisär som avslöjas titt som tätt är knappast självvald. Det är resultatet av politiska beslut att fylla miljonprogrammens lägenheter vilka sedan länge ratats av de etniska svenskarna. Den isolering och det missnöje som följer i bostadssegregationens spår är förstås den bästa tänkbara myllan för de religiösa extremisterna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nej, förtäta villakvarteren och bygg nya lägenheter åt nysvenskar och flyktingar! Sluta dalta med den vita medel- och överklassen!

För utvecklingen har förstås två sidor. I över två decennier har jag också bott i det södra Malmös mångkulturella områden och på nära håll själv sett det många gånger: Hur ung multikulti-vurmande vit medelklass bildar familj och sedan flyttar så fort barnen nått skolåldern. När skolor idag består av nästan enbart elever som inte har svenska som modersmål så blir integration förstås bara ett abstrakt, säkert också svårstavat, ord.

En del flyktingfamiljer väljer muslimska friskolor. Men en liberal syn på individen kan inte acceptera att föräldrar tillåts sätta sina barn i skolor som håller en viss religion och tradition för sanning. Det gäller förstås också judiska och kristna friskolor vilka vi förutan aldrig hade haft några muslimska. För vi får i rättvisans namn, inte glömma att det är  för att reaktionära pastorer ska få driva indoktrineringsanstalter, som det också finns muslimska friskolor. Inte tvärtom.

The post Sluta ducka och dalta! first appeared on Opulens.