AVHANDLING. Lis Lovén har läst Isabelle Ståhls avhandling om de drogexperiment som utfördes under mellankrigstiden i Tyskland. Lovén finner boken synnerligen tankeväckande.

Psykets laboratorium: Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken
av Isabelle Ståhl
Ellerströms

Isabelle Ståhl disputerade denna höst i idéhistoria vid Stockholms på avhandlingen ”Psykets laboratorium: Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken”. Avhandlingen har publicerats på Ellerströms förlag och kan avgjort vara av intresse även utanför den akademiska sfären.

I Weimarrepubliken gjorde man försök genom hallucinogena droger på försökspersoner. Dessa försökspersoner var ofta psykiskt friska och därtill välutbildade. Och genom dessa skulle man kunna undersöka det abnorma som antogs finnas i de nedre skikten av psyket. Försöksledarna var läkare och filosofer och som, om jag förstår saken rätt, redan hade en litterär förståelse att utgå från när de nu skulle leda försökspersonerna genom deras upplevelser.

Det är nog viktigt att förstå vissa tankestrukturer som fanns i det inbrytande moderna samhället för att få en bakgrundsbild angående försöksledarna och de tankar som drev dem.

Med Darwin hade tankar om evolution fått fäste och därmed idéer om var på utvecklingskedjan de olika kulturerna befann sig. Den moderna staden antogs ha förvrängt människans sinnen. Kunde man nå bortom det moderna jaget och in i något ursprungligt?

Även positivism och studier inom biologi bildar bakgrund till det Ståhl vill berätta om i boken. 

Ordet ”primitivism” kunde sättas i förbindelse med psykisk sjukdom, med modernistiska konstnärer, indianska kulturer och överhuvudtaget det ursprung som fanns djupt i psykets själva ordning. Att genom drogförsök gå bortom det civiliserade för att nå själva urgrunden i psyke och kultur var avgörande för de frågeställningar som nu dök upp i drogexperimenten.

Avhandlingen är väldigt djuplodande och sätter olika tankar i förhållande till den tid som var i Tyskland. Det är djupt tänkt förstås men också svårfattligt. Jag är inte riktigt övertygad om att jag förstått vad som drev de läkare som utförde experimenten. Ansåg de att det psykiskt sjuka och det modernistiska i konsten var i fas? Det är en svår idé att smälta. Eller ska man förstå det som att läkarna både som försöksledare och försökspersoner var influerade av de strömningar som fanns i Tyskland under denna tid? En svår nöt att knäcka men en angelägen sådan förstås.

Eller har vi som individer svårt att separera oss från psykets egen, inre och djupare ordning? Med andra ord, kan droganvändning lära oss något på djupet om vilka vi är som människor?

Mitt problem med att förstå bottnar i den paradox som Isabelle Ståhl låter framskymta.

Det var ju så att försöksledarna samtidigt kunde kritisera en instrumentell vetenskap och ändå använda sig av dess metoder. Som om försöken till sist biter sig själva i svansen. Som om själva experimenten blir just så galna och schizofrena att det abnorma man skulle undersöka levandegörs mellan försöksledare och försöksperson.

Kan vi då lära oss något genom att läsa Ståhls bok? Jag tror det. Att försöka förstå det fascistoida som ligger bakom den splittring som finns inom den moderna människan – ja, det är värt att begrunda. Här tror jag Ståhls bok kan peka ut vissa tankemönster. Som fanns i Weimarrepubliken – och måhända också hos oss idag?

En av försökspersonerna var den berömde filosofen och författaren Walter Benjamin. Det är han som myntat ordet ”aura”. Han kunde under drogruset återanvända andra författares litterära modeller. Detta är värt att tänka på. Kan vi som läsare leva genom estetik och litteratur?

Egentligen är Ståhls bok alltför djup och mångsidig för att jag ska kunna göra den rättvisa med dessa få rader. Men tanken och frågan om vi alla bär på en splittring i själen motiverar frågan om droger faktiskt kan lära oss något.  

Kan dadaistisk och modernistisk estetik nå oss bortom krig och galenskap? Kan dess estetik levandegöra sår inom oss som vi behöver tid för att bearbeta? Ja, troligtvis har det modernistiska i sig en uppsättning bilder och begrepp som vilar i oss. Men kommer vi runt drogproblematiken? Läs boken och begrunda!

The post Tankeväckande om drogexperiment i Weimarrepubliken first appeared on Opulens.

PROSA. Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Isabelle Ståhls roman ”Eden” – en uppföljare till debutromanen ”Just nu är jag här”.

Eden av Isabelle Ståhl
Albert Bonniers Förlag

I kritikern, kåsören och idéhistorikern Isabelle Ståhls hyllade debutroman Just nu är jag här driver den ”unga vuxna” tjejen Elise runt i ett grått Stockholm utan egentligt mål och mening. Hon jobbar som sms-vikarie, studerar på uni-versitetet och har, liksom många andra, ingen stadig bostad utan flyttar runt mellan tillfälliga boenden tillsammans med sin smartphone där Gps:en ständigt är påkopplad. Om någon av hennes otaliga Tinderdejter vill ses så måste hon ju kunna nås, ensamheten skaver och hon vill gärna bli sedd och bekräftad. De något längre förhållanden Elise ibland försöker ge sig in i är dock inte hållbara. De blir snabbt dysfunktionella på grund av hennes totala känsla av utanförskap och av hennes oförmåga att anpassa sig efter konventionella regler.

När hon mot slutet av Just nu är jag här blir utslängd av sin trygga, men rätt tjatiga och tråkiga pojkvän Victor efter en otrohetsaffär med en gift, sexuellt brutal universitetsprofessor, har hon rätt så tydligt visat läsaren att hennes liv inte kommer att levas inom några bestämda ramar.

Elise är en orolig, neurotisk natur som dras till dåligheter som en fluga till en sockerbit, och trots att hon längtar efter riktig kärlek har hon svårt att ge upp sin frihet, även om den för det mesta inte leder till något annat än ett slentrianmässigt partyknarkande och ett meningslöst lite slappt dejtande på Tinder, eller långa ensamma hemmakvällar fyllda av tv-serier på Netflix. Som en rätt typisk representant för sin generation tillbringar Elise större delen av sitt liv inuti en internetbubbla där gränserna mellan fantasi och verklighet ofta suddas ut och där det overkliga kan ge en illusion av att vara det som händer på riktigt. Något som Elise, med sin oroliga själ har svårt att bearbeta när hon ömsom stapplar, ömsom virvlar sig fram mot en osäker framtid.      

I Eden, uppföljaren till Just nu är jag här, som utspelar sig några år efter Elises uppbrott från Victor, ligger den här känslan kvar. Elise är visserligen fri och kan leva som hon vill, men livet har ändå inte blivit så mycket bättre. Hon har varit en sväng i Berlin, haft ett förhållande med Johan, som inte alls har utvecklat sig åt rätt håll, dessutom har det knappt varat en säsong, märker hon när hon ser att kläderna på H&M speglar exakt samma säsongsmode vid förhållandets slut som vid dess början. Hon har ännu inte disputerat i konstvetenskap, ingenting verkar bita på hennes svåra melankoli och hon känner sig precis lika olycklig, misantropisk och missanpassad som hon alltid har gjort.

När romanen inleds trampar Elise mest runt i samma slitna spår och går och väntar på döden, samtidigt som hon skräms av den. På sin fritid försöker hon lätta upp sitt trista liv med droger och alkohol, men helst skulle hon vilja flytta till en annan tid. Elise föredrar åttiotalet, där hon ganska naivt och inte alldeles korrekt, föreställer sig att det var enklare att leva.

Hon är alltså väl mogen för en radikal förändring när hon först stöter på Fredrik och Johannes, två något äldre killar som intresserar sig för utdöda språk. Elise känner omedelbart en oväntat stark samhörighet med dem båda. De känns lika livströtta och avsigkomna som hon själv och alla tre delar en krass humor och en längtan efter det förflutna.

Det är dock inte förrän de möts igen i Berlin under sommaruppehållet som de börjar skapa nya vänskapsband och drar iväg på en bilresa genom Tyskland. Resan avrundas med en längre vistelse i ett hus ute på landsbygden, där de ska göra ett försök att leva ett litet tag utanför det moderna, etablerade samhällets ramar; helt utan internetuppkoppling. Huset ägs av Fredriks vän Erik, en excentrisk operasångare som hyser förakt för svaghet och som drar in dem allt djupare i en skum ideologi präglad av fascistiska tankemönster runt våld och manlig dominans.

Eden fungerar som en mycket intressant uppföljare till Just nu är jag här. Elise fortsätter att snubbla sig fram genom en meningslös, internetberoende tillvaro som en främling i tid och rum, bärande på en stark önskan att lära sig leva på riktigt, och det är hennes berättarröst som leder läsaren i väg från den instängda Stockholmsmiljön vidare ut i Europa.

Precis som i Just nu är jag här fungerar Elise som en neurotisk, överkänslig, men också lite krasst humoristisk betraktare som ser, känner av och analyserar allt som händer runt henne och inne i hennes egen kropp.

Det är enbart från hennes eget perspektiv som vi lär känna Elise och den värld hon så förtvivlat försöker förstå sig på och lära sig leva i, men vägen lämnas även helt öppen för läsarens egna analyser av händelseförloppet och av de ideologier som ligger till grund för den alltmer såriga situationen i huset ute på landsbygden.

Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen om Elise och hennes försök att förstå sig på verkligheten. Isabelle Ståhl lämnar också ett antal nycklar till historiska händelser och livsåskådningar som kan öppna helt nya världar för den som väljer att använda dem.

The post Isabelle Ståhls uppföljare till debutromanen övertygar first appeared on Opulens.