DOKUMENTÄR. Patricio Galvez förlorade sin dotter Amanda till en terrorsekt och till döden. Men sina sju barnbarn kan han rädda. I dokumentären “Children of the enemy” skildras hur han åker från Göteborg för att hämta barnen i ett IS-fångläger.

The post Morfars kamp för barnen i terrorlägret first appeared on Opulens.

MINNESDAG. Idag för fem år sedan, fredagen den 13 november 2015, dog 130 människor i terrorattentat i Paris 10:e och 11:e arrondissement samt i konsertsalen Bataclan. IS tog på sig dådet. Lisa Gummesson, som då bodde i Frankrikes huvudstad, minns den kvällen.

Fredagen den 13 november 2015.
Det plingar till mobilen. Flashar om pågående skottlossning.
M säger att han tar cykeln hem, jag säger att de skjuter ju i kvarteret bredvid.
Vi tar kanske den sista lediga taxin den kvällen. Ur radion spelas skeendena upp live. Avlossade automatvapnen ekar genom staden.
Paris.
Taxichauffören åker omvägar.
Vi kommer hem, lägger oss, sover inte.
Medierna invaderar huset där vi bor, kollektivet sitter klistrat framför teveapparaterna; bilder, vittnesmål, blod.
Mina drömmars stad, mina drömmars stad … vad har ni gjort med den?
Sammanbitet går vi vidare, så som livet gör, går.
Firar födelsedagar. Äter ute. Tvingar oss att våga. Leva.
Går på bio. Någon i salen får ett meddelande om nya skjutningar. Panik, man rusar ut, falskt alarm.
Militärer patrullerar, kontrollerar att det inte är just du som har ett vapen i väskan. Det kan vara vem som helst nu. Men man försöker hålla ihop, vinna över rädslan.
Vinna, samtidigt som alla vet att allt redan är förlorat.
Alla känner någon som känner någon som dog.
Tänker fortfarande på bombbälten under jackor, vilken jacka som helst, men inte lika ofta. Tiden läker ändå såren, det gör den.
Så ska de till sist ställas inför rätta. Journalistmördarnas kamrater. Då dödas en lärare på öppen gata. Paris igen. Paris. Paris.
Andra minnen. Januari 2015. Ett sms från en vän. Har du hört? Attack i Charlie Hebdos lokaler. Jag cyklade alltid förbi där, då, längs kanalen på väg till jobbet. Fast den dagen var jag ledig.
De hårfina gränserna. Årsdagarna som kommer och går och jag minns, jag minns, minns, minns.
13 november 2015. 13 november 2020. Allt kommer tillbaka till mig, såren rivs upp, blodigt och infekterat, som skotthål i människokroppar.
Jag försöker förstå, skriva analys, går inte. Allt är fortfarande för mycket på riktigt.
Jag är där och då.
130 döda den kvällen. Bilderna av deras ansikten som sätts ihop till collage i dagstidningarna. Namnen. Åldrarna. 32 år, 37 år, 40 år, 25 år, 30 år, 34 år, 22 år, 39 år, 21 år, 27 år …
Död, död, död. Som var liv, liv, liv.
Så här är det i krig tänker jag men kan naturligtvis inte veta.
Fem år senare ser jag fortfarande deras ansikten, livet i dem. De som var vi. Vi som var dom.
På Paris gator och uteserveringar och konsertsalar, med friheten i våra händer, eller bara ett glas vin.
För det livet, för den friheten, var de tvungna att dö.
Fredagen den 13 november 2015.

The post Fredagen den 13 november first appeared on Opulens.

KONST. Nyheten om att en islamistisk terrorist skurit halsen av läraren Samuel Paty väcker hos Channa Bankier minnen av andra attentat.

Min vän, en flykting från Syrien berättar om sin äldste vän från barndomen i Syrien
Han hette Mohammed o flydde till Köpenhamn från kriget
Men blev mördad av rasister i Köpenhamn
Han var i trettioårsåldern
Klev bara av bussen i ett rasistiskt område
Blev skjuten på öppen gata med 14 skott från en förbipasserande bil
Ouppklarat
Stor stor sorg

Jag frågade min vän om hans skolklass i Syrien på 80talet
Det var 15 killar som spelade fotboll hade kul sprang efter tjejer lyssnade på rock’n’roll o var sekulära muslimer
Bl.a. Mohammed
Bara 3 av dom är i livet nu i 35-årsådern
Resten mördade på olika sätt
Av IS av kriget
En brändes levande med en 5-årig son av IS i Damaskus
Dom filmade det.
Min vän började nästan gråta när han berättade
Detta berättades i mitt kök här imorse
Jag tror inte det är riktigt sant

I mitt kök idag
Här i tryggheten i glesbygden långt ute i skogen

Samma känsla som när mamma o pappa o alla dom berättade sina ofattbara historier från ghettot i Warszawa o kriget
Just den där känslan av att den självklara tryggheten evaporerar i en sån berättelse
Morgonen svartnar liksom
Köpenhamn !!!
Paris !!!

The post Illdåd first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGHET. “Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop”, skriver Anna Sanvaresa.

I Anna Kavans Is från 1967 tycks undergången nära. Är det naturen som slagit tillbaka mot mänskan eller är det kombinationen patriarkat och fascism som förstört världen? Inget är tydligt, begripligt, men isen närmar sig, de utsattas kroppar gör revolt eller försvinner – utsuddade gestalter bland militärer och fake news. Ingen vill påminnas om vad som händer i andra delar av världen. ”Att tala om katastrofen var en överträdelse av de nya bestämmelserna. Regeln var att välja att inte veta.” Mänskorna, skriver Kavan, bedrog sig själva, ingjutna i ”en falsk känsla av säkerhet”.

The post Vår iskalla värld first appeared on Opulens.

NY ORDNING. “En ny världsordning skulle uppstå på ny plats och med andra medel, med konstterrorism.” Iodine Jupiter om sprängningar, hemvändande jihadister och konstaktivism.

Den svensk-uzbekiska poeten och konstnären kände bristen på respekt från de otrogna hundarna. Hon kunde lätt skära halsen av dem. Deras misstänksamhet mot människor för andlig utveckling var stor. Hon var inte en av ”click and go”-poeterna som klickar in sig i branschen för att synas några sekunder och sen försvinna. Nej, hon var Poeten som sprängde människor, bilar och hus i luften.

− Så här får det inte vara sa hon. Det måste bli värre. Mycket värre! När ord som rebell började synas i reklam för decennier sedan bestämde jag mig. Terrorism är den enda konstnärliga uttrycksform som håller över tid, skrattade hon. Att se en byggnad falla vackert är en estetisk upplevelse. Hur World Trade Center rasade samman var en höjdpunkt i mitt liv.

− När jag på tv såg flygplanen störta in i tvillingtornen upplevde jag för första gången stor upprymdhet. Äntligen nåt som fick mig att känna glädje, sa den beväpnade poeten. Jag väljer att skjuta, spotta och sparka på västvärldens förkrympta själ.

En sann individualist hade talat om föraktet för kristna värderingar. En ny världsordning skulle uppstå på ny plats och med andra medel – konstterrorism, aktivism.

− Diktantologier och samlingsutställningar är totalt meningslösa. Upplevelser som inte leder till Allahs hjärta förtjänar ingen existens. Det är absurt att packas ihop med symbolvärden du inte själv valt, fortsatte hon efter att ha dragit ett djupt bloss på den afghanska cigaretten. Samhället är översexualiserat och ruttet.

Gudomlig upplysning växte fram ur konstnären. Bröder och systrar hejade på. En växande beundrarskara trängde fram, ville ha autografer.

Några år senare var hon en av konstvärldens främsta terrorister från kriget i Mellanöstern. En jihadiststjärna, konstnär och poet som kunde få byggnader falla snyggt, fotogeniskt, dramatiskt.

I Sverige väntade stöd− och krisgrupper, psykologer och sociala myndigheter med välkomstplakat i händerna. Återvändaren tummade på bombbältet. Med erfarenhet från IS skulle hon slå Sverige med häpnad.

The post Välkommen hem, terrorist first appeared on Opulens.

FEGT. Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt, skriver Sofia Nerbrand.

På en lång rad platser i världen pågår ett vanvettigt våld, där människor skadar andra med berått mod. Kina intar med sin storlek och starka diktatur en föga imponerande förstaplats i klassen utstuderat förtryck. Miljontals uigurer skickas till omskolningsläger i Xinjiang-provinsen. En av dem som lyckats fly, Sayragul Sauytbay, berättade i Haaretz (17/10) om vidrigheterna som fångarna utsätts för. Det är vämjelig läsning. Tortyr, medicinska försök och våldtäkter är legio.

”Polisen tog ut 200 fångar, män och kvinnor, och sa till en av kvinnorna att bekänna sina synder. Hon stod framför oss och förklarade att hon hade varit en dålig person, men nu när hon lärt sig kinesiska hade hon blivit en bättre person. När hon var klar kommenderade poliserna henne att klä av sig och sedan våldtog de henne en efter en, i allas åsyn. Medan de våldtog henne kontrollerade de hur vi reagerade. Människor som vände bort huvudet, slöt ögonen eller såg chockade ut, fördes bort och vi såg dem aldrig mer. Det var hemskt. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa henne. Efter att det hände var det svårt för mig att sova på natten.” vittnar Sauytbay, som beviljats asyl i Sverige.

Vidare inför Kina massövervakning av sina 1,4 miljarder medborgare och västerländskt ägda företag i landet. De ska alla styras genom ett socialt betygssystem. Sköter man sig inte, bestraffas man.

Kommunistdiktaturen hotar också omvärlden. Den svenska regeringen utsattes för regelrätta hot för att kulturministern delade ut ett pris till en kinesiskfödd svensk bokförläggare.

Men var är massprotesterna mot Kina? Fördömandena i FN? Hur ställer sig den fria världen bakom demokratiaktivisterna i Hongkong?

Afghanistan, Iran och Saudiarabien är andra länder som man ska vara glad att man inte är född i. Det är utomhusfängelser för hela befolkningar, särskilt den kvinnliga delen. I Syrien har inte bara IS terroriserat människor. Diktatorn Bashar al-Assad är en av vår tids värsta massmördare.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt.

Omvärlden är flat när det kommer till utstuderat och systematiskt våld mot oskyldiga civila. Det är så outsägligt olyckligt efter alla de folkmord som ägt rum under de senaste hundra åren. Armenier, judar, civilbefolkning på Östtimor i Indonesien, röda khmerernas offer i Kambodja, tutsier, tibetaner, bosnier, kurder och yezidier är några av de grupper som mördats systematiskt.

Så kom inte och säg att det inte har hänt förut. Och våga inte fråga varför omvärlden inte hjälpte fler ut ur Syrien när kriget där ska läggas till historien.

Det är lätt att bli avtrubbad, att inte orka ta in alla rapporter om övergrepp långt borta. Men det är ändå ingen ursäkt. Vi har alla en kognitiv förmåga att ta till oss vad som händer. Berättelserna och bilderna finns bara några knapptryck bort.

Jag rekommenderar till exempel att se någon av IS propagandafilmer där de avrättar människor framför kameran. Har man någon gång sett en sådan video förstår man att morden inte bara är något abstrakt som beskrivs i statistiken över antal döda. Då begriper man att det rör sig om människor av kött och blod, med känslor, rädslor och anhöriga.

Att vi i vår uppkopplade och globaliserade värld låter bli att reagera resolut när demokratiaktivister i Hongkong brutalt slås ner eller när människor mördas i Jemen är djupt omoraliskt och fegt.

Vi borde bli bättre på att hata och bekämpa ondskan. Åtminstone med ord.

The post Vi har förlorat förmågan att hata ondskan first appeared on Opulens.

ROJAVA. De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna, skriver Mats Kejonen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan denna text skrivs så faller bomber över Qamishlo, Tel Abyad och Derik i Nordöstra Syrien. Vid gränsen mot Turkiet i det område som på kurdiska kallas Rojava beskjuts städer och byar med granatkastare och artillerield. Turkiets president Erdogan har bekräftat att den turkiska armén går in i Syrien, såväl den reguljära armén som milisförband.

I Rojava lever två miljoner människor; araber, syrianer, turkmener och yazidier. Och framför allt kurder. Förutom ett blodbad på den kurdiska befolkningen så ser invasionen ut att resultera i att de 12 000 tillfångatagna IS-krigarna kommer sättas på fri fot. I detta nu skyndar soldater, som skulle ha vaktat de tillfångatagna terroristerna, till fronten. Och allt verkar, åtminstone utåt sett, bero på ett telefonsamtal och ett framhastat beslut av Donald Trump.

Under de följande dagarna och veckorna kommer mediaflödet antagligen vara fullt av texter, filmer och bilder som i blodig detalj kommer svara på de tre journalistiska frågorna; när, var, hur. Väldigt få nyhetsmedier kommer försöka svara på den fjärde frågan. Den som alla journaliststudenter får lära sig under sin utbildning men som snabbt glöms bort ute i hetluften på nyhetsredaktionerna: varför? Vad vill Erdogan med nordöstra Syrien?

För att få ett svar på den frågan får vi ta oss till Afrin. Afrin är både en stad och ett distrikt i norra Syrien och har idag hundrasjuttio tusen invånare. När Turkiet annekterade Afrin förra året gjordes det under samma paroller som hörs från Erdogan-regimen idag. “Operation Olivkvist” var riktad mot terrorism och skulle slå hårt både mot kurdiska PKK och mot deras fiende “Islamska staten”. Men precis som nu visade sig den retoriken vara ihålig. I augusti kunde kurdiska Rojava Information Center visa upp en omfattande kartläggning på över 40 tidigare IS-krigare som fått nyckelpositioner i den nya turkiska administrationen i Afrin. Den verkliga fienden för Erdogan har alltid varit och kommer alltid vara det kurdiska folket.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Efter erövringen av Afrin togs de kurdiska gatuskyltarna ner. En stor del av den kurdiska befolkningen fick se sina bostäder och grödor konfiskerade. Den turkiska flaggan vajar numera över offentliga byggnader, där också Erdogans porträtt är upphängda. Firande av det kurdiska nyåret Newroz har förbjudits.

Och i oktober förra året invigdes Moder Tenziles barnhem i Afrin. Barnhemmet, döpt efter president Erdogans mamma, uppfostrar barn till de föräldrar som mördades under invasionen. På turkiska och i “turkiska värderingar”. Såsom respekt för Koranen och nationalhjälten Attatürk. Afrin visar Erdogans långsiktiga mål; förutom våldet och fördrivningen har Erdogan-regimen siktet inställt på ett kulturellt folkmord. Han vill ändra demografin i syriska Kurdistan. Detta blir extra tydligt av Erdogans hot om att förflytta de tre miljoner syriska flyktingarna som idag befinner sig i Turkiet till just Rojava-provinsen.

Ett folk som har en egen kultur har alltid en källa att hämta kraft till motstånd ifrån, det vet varje kolonisatör. Det är också därför kolonisatörer genom historien har valt att slå ner hårt på just kulturen. Tidvis har vissa bokstäver varit förbjudna i Turkiet för att de bara återfinns i det kurdiska alfabetet. Liksom den kurdiska flaggan och att delta i traditionell kurdisk dans.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Trots alla försök har det kurdiska folket aldrig givit upp. De har aldrig vittrat bort eller gått under. Det kurdiska språket har viskats i hemlighet, det förbjudna alfabetet har lärts ut i hemliga böcker. Och visst firas Newroz fortfarande, som en handling av trots — såväl i Syrien som i Turkiet.

De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna och de kommer alltid att komma tillbaka. Och det är detta som skrämmer Erdogan.

The post Turkisk invasion kuvar inte kurderna first appeared on Opulens.

SEKTER. Hur många ovetande, idealistiska ungdomar har inte rest till Syrien, rekryterade av IS för att finna en helt annan verklighet än den som de blev utlovade via sociala medier? En verklighet vars konsekvenser vi alla får leva med i dag och som regeringen inte vet hur den ska hantera, skriver Anne Edelstam, som nyligen deltagit i en konferens i Paris om sekter och sociala medier.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fecris är en paraplyorganisation för ideella organisationer som informerar och kämpar mot manipulativa organisationer. Årligen ordnar de internationella konferenser. Detta års tema var Sekter och Sociala Medier.

Fecris står för: europeisk federation för vetenskap och information om sekter) grundades 1994 i Paris. Det är en opolitisk, icke kommersiell, religiöst och politiskt neutral organisation som lyder under fransk lag. Sverige har varit med i denna organisation sedan den bildades.

Konferenserna äger rum i olika länder varje år. Detta år var det i Paris tredje stadsdels rådhus. Borgmästaren tog emot oss i detta anrika palats. Tolkarna fanns på plats liksom ditresta talare samt inbjuden publik. Eftersom sektoffer alltid ges prioritet, bjuds inga sektledare in i dessa konferenser som är gratis för deltagarna.

Premiärministerns representant för Miviludes (det franska ministeriet som kämpar mot sekteristiska organisationer), Anne-Marie Courage, förklarade faran med de sociala mediernas betydelse när det gäller rekrytering och spridning av falska nyheter, högerextremism, karismatiska evangelister, mirakel- och hälsogurus, islamism med mera. Skillnaden enligt henne mellan rekrytering via internet och andra medier är att det med hjälp av Facebook, Twitter eller YouTube går mycket snabbare att rekrytera såväl unga som äldre. Offren inleds att tro att de är ”utvalda” och det skapas en intimitet med falska löften. Föräldrar och närstående är ofta ovetande om vad som försiggår på nätet.

Detta är precis vad som hände minderåriga Patricia Aguilar från Spanien som blev manipulerad, drogad, sexuellt utnyttjad, utsvulten och slagen av den ”andlige” ledaren Steven Manrique i Peru, kallad ”prinsen”. Han lurade sina offer, enbart kvinnliga, med att han var ”sänd av Gud” och skulle ”hjälpa dem”. Till och med de små barnen från tre till tio år gamla fick ayahuasca — en sydamerikansk drog — i stället för mat! Patricia blev med barn och fick till uppdrag att ta hand om de andra barnen medan deras mammor arbetade. ”Prinsen” själv arbetade inte. Efter drygt ett år i djungeln, räddades Patricia och de andra kvinnorna av att grannarna hörde skrik och larmade polisen. Prinsen sitter numera bakom lås och bom. Tjugo år blev straffet.

Socialpsykologen, professor Fabien Girandola, från Aix-Marseilles universitet förklarade hur denna manipulering fungerar på nätet. Det finns två betydande metoder när det gäller manipulation: den ena är snabb och automatisk den andra är långsam och eftertänksam. Övertygelsetekniken på nätet använder sig exklusivt av den första. Man ska ”lajka”, dela, bli med i en grupp med likasinnade, det är känslorna som styr mer än intellektet.

Algoritmerna är riggade för just detta system berättade bloggaren Tristan Mendes. Ju mer man klickar på något man gillar, ju mer sådan information får man i sin dator. Detta leder till likasinnade uttalanden. I stället för att själva välja våra artiklar, matas vi med de som tycker som vi. Högerextremister och andra radikala organisationer har fattat detta och utnyttjar systemet till fullo. De specialiserar sig även på memes och giffar som ungdomarna och deras anhängare är införstådda med. Det är koder som oftast enbart de initierade har kunskap om.

Vad är då vårt svar på detta fenomen? Finns det något ”botmedel”? Ett vaccin? Forskarna arbetar naturligtvis på detta och de ansvariga för sociala medier försöker motverka falska nyheter, hat och radikalisering med diverse metoder. Journalister infiltrerar också manipulativa grupper för att avslöja dem. Men det kanske mest effektiva är att börja med att erbjuda skolungdomar kunskap i hur man undviker att hamna i klorna på dessa bedragare.

Det är vad ungdomsministeriet i Bad-Wurtemberg, i Tyskland, instiftat i sina skolor. Dess representant, Mirijam Wiedemann, delgav oss av sina erfarenheter. Enligt henne har konspirationsteorier och falska nyheter alltid funnits men dess spridning har exploderat de senaste 20-30 åren. För att försöka hejda dessa undervisar de sina barn redan från tio-års ålder i skolorna i en mediagrundkurs. De får bland annat själva komma upp med konspirationsteorier och sprida dessa. Kamraterna ska sedan lista ut om de är falska eller ej. De tränas på så vis att skilja agnarna från vetet.

Samtliga talare var överens om en sak: vad dessa manipulativa organisationer predikade via Internet hade inget med realiteter att göra. Vi vet vid det här laget att så även är fallet med de radikala islamistorganisationerna som inte enbart är väldigt aktiva utan också skickliga på att rekrytera via Internet.

Hur många ovetande, idealistiska ungdomar har inte rest till Syrien, rekryterade av IS för att finna en helt annan verklighet än den som de blev utlovade via sociala medier? En verklighet vars konsekvenser vi alla får leva med i dag och som regeringen inte vet hur den ska hantera. Någon avradikaliseringsmetod har vi ännu inte instiftat i Sverige. Det är kanske läge att börja fundera över det för både behov och expertis finns. Och varför inte följa det tyska exemplet och undervisa våra skolungdomar i hur de ska undvika att bli indoktrinerade?

The post Angeläget att stoppa sekters aktiviteter på sociala medier first appeared on Opulens.

Från bortglömd fläck i Mellanöstern till fokus för omvärldens blickar. På ett par månader har Rojava i allmänhet och Afrin i synnerhet än en gång börjat röra om i västvärldens blick både på ”de andra” och med lite tur och kamp också sig själv.

Med jämna mellanrum går omvälvande idéer och praktiska former för självbestämmande, frihet och jämlikhet från att vara olästa tidningsnotiser till att ge upphov till stödaktioner och lokala experiment. Modeller för livet bortom stat och kapital smittar av sig, vare sig man vill erkänna dem för vad de är eller ej.

Världen över har man förnekat den demokratiska konfederalismens antinationalism och kvinnofrigörelse i Rojava. Man har beskrivit den som uteslutande en kurdisk kamp för en självständig stat. Man talar om de demokratiska enhetsstyrkorna YPG/YPJ som i bästa fall sekulära IS-kämpar, i sämsta fall terrorister. Man avradikaliserar den och låter den handla om frihet utifrån dominerande politiska målsättningar.

Samtidigt skyddas nationalstaten med murar och vapen. Nationernas invånare kontrolleras med allt större precision genom övervakning och nya lagar. När människor drivs på flykt på grund av ekonomisk expansionsvilja behöver ordningen återupprättas. Den största friheten och tryggheten beskrivs som en fråga om arbetskraftens och varornas rörelsefrihet eller som en fråga om att ”få landet på fötter igen”, som om det vore oförenligt med statlig dominans. Allt för att visa att krig eller flyktingströmmar minsann inte bevisar någonting, att det inte är våra system för produktion och reproduktion som på något sätt är otillräckliga, rent av orsaken till dem.

Svenska makthavare tonar ner sina bidrag till de turkiska vapen som nu används mot både civila och demokratiska försvarsenheter. Nu ska 700 miljoner svenska kronor till den turkiska staten förbättra levnadsförhållandena för de miljontals syriska flyktingar i Turkiet som där utgör både billig arbetskraft och slagträ. Pengar rakt ner i fickan på en stat som viftar med pekfingret i luften.

Den personliga säkerheten beskrivs ofta som en fundamental del av den mänskliga naturen. Så beskriver bland annat den amerikanske ex-militären och New York Post-krönikören Ralph Peters anledningen till att så många människor i tyranniska dikaturer accepterar det politiska läget, vare sig de bor i Ryssland, Kina, Ungern eller Tjeckien. Alla har inte våra traditioner, skriver han. Den här sortens texter må vara välvilliga, men få kommer undan den dominerande logiken i etablerade institutioner och mediala affärsmodeller. Det finns något väldigt amerikanskt och medhårsstrykande i att tala om de egna traditionerna som så högtstående och annorlunda än de i dessa krigsdrabbade regioner.

Det är en klassisk manöver: att paketera och ringa in en mänsklig strävan efter gemensamt liv i en dominerande kulturs ramar. Inte sällan är dock många människor villiga att lägga sin kortsiktiga säkerhet åt sidan till förmån för ett långsiktigt gott liv om det bara finns en metod och en vision som inger tillit . Så har ju den trygghet som vi åtnjuter och klamrar oss fast vid skapats.

Kanske handlar det om retorik och taktiska formuleringar. Men i grunden finns ändå ett förnekande av egna tillkortakommanden och en ovilja att bemöta den grundfråga som kommer med revolutionen. Den har väckts i Rojava men har skapat ringar på vattnet över stora delar av världen: den om huruvida vi kan leva i frihet från stat och kapital. Vad håller vi på med?

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Viljan till det gemensamma livet first appeared on Opulens.

KRIGSVITTNE. Linda Bönström har träffat Dorpec Kobane, som arbetat som frivillig fältläkare i Kobane och vars bok Kobanesyndromet släpps den 14 mars 2018.

Född: 1965
Familj: Fru, en son och en dotter.
Bostadsort: I Sverige.
Hemort (där du växte upp): Utanför Urfa i Turkiet.
Fritidsintressen: Musik, träffa mina bästa vänner som ställt upp jättemycket för mig.

Först och främst vill jag tacka för att du tagit dig tid för den här intervjun. Jag sträckläste din bok Kobanesyndromet, som handlar om hur du en dag bestämde dig för att resa ner till staden Kobane i Syrien mitt under kriget för att hjälpa civilbefolkningen. Syrien var inte ditt första möte med krig och terror. Hur började allt det här för dig?

– I början kunde man se hur Islamiska Staten, IS, attackerade Sinjarberget i Irak för att komma till Syrien, och man visste då att de hade ganska stora vapen, pansarfordon och liknande. Man kände också till deras barbariska metoder att tortera och döda, att slakta människor oavsett bakgrund, oavsett om de var kristna eller muslimer. Allt detta visades i medierna.

– Eftersom jag själv kom så att säga som flyktingbarn till Sverige från ett krigshärjat område i södra Turkiet när juntan kom till makten 1980, jag var omkring tretton–fjorton år när jag tvingades fly, så väckte det jag såg i Syrien känslor och gamla minnen. Jag var hela tiden på telefonen och Internet, ja nästan dygnet runt, och kollade på nyheterna, för jag var orolig att IS skulle göra sig skyldiga till stora massmord.

– Jag visste hur familjer, civilpersoner, drabbas av terror och då framför allt kvinnor och barn, och det gjorde att jag inte kunde sova längre. Jag var hela tiden vaken av rädsla för att otäcka saker skulle hända, och det gjorde det också.

Du talar inledningsvis om hur något blev avgörande för ditt beslut att åka. Vad hände den där kvällen vid Sergels torg?

– Jag var där vid hungerstrejken. Det var många kvinnor, många äldre mödrar, som var där, och jag ville vara solidarisk och sitta där med dem, visa samhörighet så att säga. Och där fanns ett instrument, en kurdisk gitarr med åtta strängar som kallas saz tembur, som jag är ganska bra på. Vid elva–tolv på natten tog jag den och började spela. Helt plötsligt samlades de omkring mig och jag såg på dem hur glada de var för att jag bara satt där med dem och spelade en låt jag skrivit om Kobane några dagar tidigare.

– När jag mötte deras blickar kände jag ett behov av att göra någonting, att hjälpa människorna. Jag hade egentligen redan bestämt mig fyra dagar tidigare att jag ville åka men hållit det för mig själv. Men där på Sergels torg i Stockholm var den egentliga startpunkten: nu skulle jag åka dit helt enkelt. Så när jag avslutat låten sade jag till de äldre kvinnorna att jag skulle ta första flyget ner till Kobane.

Vad sade de då?

– Nä, du skojar med oss! Jag sa att nej, jag skojar inte. De trodde knappt på mig men jag sade det igen, och efter att ha suttit hos dem några timmar till så drog jag hem och började planera på vägen. För det var verkligen första flyget jag tänkte ta. Jag bestämde mig för att hålla det för mig själv och inte tala om det för min familj ännu.

Varför ville du inte berätta för din familj?

– I mitt gamla liv, före Kobane, var jag mer spontan som person, jag kunde ta risker och vara impulsiv och det fanns en rädsla hos mig att jag skulle hamna i en situation som slutat med att jag inte reste trots att jag så gärna ville åka dit. Oavsett, min dotter var tretton år vid den tidpunkten och min son pluggade medicin på läkarlinjen, och självklart min fru som jag älskar över allt annat … jag var rädd att bli övertalad att stanna kvar i Sverige.

– Den enda jag berättade det för innan var min son. Han visade stor empati och förståelse men samtidigt undrade han varför, människor flydde därifrån och jag ville åka in. Jag svarade att du är vuxen nu och du kommer att klara av det här och hjälp din mamma och syster oavsett vad som händer. Sedan fick han lova att inte berätta det för någon, inte förrän sista timmen innan han skulle köra mig till flygplatsen. Och det löftet höll han.

– Så på morgonen vaknade min fru och min dotter och min son kom hem. Jag hade i smyg fixat till min väska och allt jag behövde ungefär en kvart tidigare. Jag sa till dem att nu ska jag åka, nu måste jag göra det och jag vill ha en kram av er. Först trodde de att jag skojade, men jag förklarade att väskan var packad och att jag hade en flygbiljett. De blev häpna, min fru lite arg och så vidare, så jag tog en kram och så helt plötsligt såg jag deras blickar och de blickarna följde mig hela tiden, under hela min resa och de två åren i Syrien. Än i dag ser jag deras blickar eftersom jag då trodde att jag aldrig skulle få se dem igen, att det skulle vara de sista blickarna jag skulle få se hos min fru och dotter.

– Jag lämnade snabbt lägenheten för jag började känna ångest och tårarna kom och jag tänkte att jag inte kommer att klara av trycket, min son tog min väska men i stället för att vänta på hissen sprang jag nedför trapporna och brast ut i gråt innan han hunnit ifatt mig. När han kom rasade jag nästan ihop, jag var helt knäsvag så han hjälpte mig till bilen. Jag grät hela vägen och såg min son bli tårögd även om han försökte hålla sig stark och trösta mig. Så var det och så åkte jag ner.

Du är fysioterapeut med ortopedisk inriktning. Kunde du någonsin föreställa dig hur du skulle komma att bli akut- och fältläkare på plats? Hur tänkte du innan du åkte att du skulle hjälpa till rent medicinskt?

– Med tanke på min profession, mitt yrke som terapeut, så visste jag mycket väl utifrån vad som hände där nere, att det inte fanns några fysioterapeuter eller läkare, varken sjuksköterskor eller annan sjukvårdspersonal. Jag visste att de hade brist på all medicin och jag visste att de hade många skadade. Så jag förstod att de behövde människor som jag med medicinsk utbildning, och det var också det som gjorde att jag kände mig tvungen att åka ner och hjälpa de här människorna. Jag visste också att IS pressade dem alltmer samtidigt som jag också visste att även jag kunde dö när som helst. Risken var stor.

Du skriver att du nu kan ”se att man kan dela in mitt liv i ett tydligt före och efter”. Hur var det när dessa två delar av dig skulle passas ihop igen när du kom hem till Sverige? Du hade till och med bytt namn efter närmare två år i Syrien?

– Jag älskade ju livet! Jag var spontan, tyckte om att gå ut och träffa vänner och släkt ofta och sådant där som att ibland vara impulsiv. Sedan kom jag att lära mig det där med samspel mellan människor när det inte handlar om pengar eller status utan om människan i sig, oavsett färg, bakgrund, kön, sexuell läggning och religion. Jag fick se sammanhållningen hos alla människor som tillsammans kämpade mot en sådan barbarisk terrororganisation som IS och jag lärde mig väldigt mycket av dem. Det fanns ingenting som de kunde utnyttja hos varandra utan alla hjälpte varandra för att stå på benen.

– Och det var så jag också fick lära mig vad mänsklighet i sig egentligen innebär, vad livet går ut på. Man kan dö helt i onödan, människorna i Kobane hade inte gjort någonting alls och ändå såg världen på när terroristerna genomförde folkmord, dödade, våldtog och slaktade barn, de gifte sig helt öppet i medierna med fyra–femåriga tjejer som de hade kidnappat.

– Så min personlighet förändrades till hundra procent och jag var en helt annan människa när jag kom hem. Spontaniteten och impulsiviteten hade försvunnit totalt och jag hade dessutom fått posttraumatisk stress. För familjen var det naturligtvis också svårt, jag hade ju trots allt lämnat dem så de var så klart arga också. Men jag försökte att ge dem utrymme. Och jag hade lärt mig det där med tålamod, att livet handlar om att ha god kämparanda.

– Man talar om hjältar och hjältinnor, men i krig finns inga hjältar eller hjältinnor, alla människor bryts ner oavsett vilken sida man står på. Men man lär sig tålamod. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli den jag en gång var och därav mitt nya namn, det är ju Dorpec Kobane och så kommer det att förbli.

Att över huvud taget ta sig in i Syrien och Kobane vid den här tiden var livsfarligt och mycket svårt, men det slutade också med att du fick ett frikort och fick röra dig hur du ville i staden. Vad hände och vad kom det att betyda för ditt arbete?

– Det betydde väldigt mycket, för då hade jag öppna kort och jag kunde därmed utnyttja alla mina kunskaper eftersom jag fick insyn i alla enheter. Där kunde jag rör mig fritt bland folket och på sätt och vis kom jag att uppfattas som en speciell person. I deras ögon var jag läkaren, jag var journalisten, jag var psykologen … Under den här tiden verkade jag också utåt och skickade artiklar till de stora tidningarna och mediegrupperna, jag tog aldrig betalt för jag ville sprida information om vad som hände i Kobane. Eftersom jag var allt det där såg jag egentligen ut som ett hopp för dem och det trivdes jag inte med. Deras stora förväntningar kunde jag inte leva upp till.

– Jag gjorde mitt bästa, men oavsett vad jag gjorde så kände jag mig inte bra. Deras hopp hängde ihop med att jag var den enda utländska vårdgivaren i området. Men det faktum att jag fick det här frikortet hjälpte mig att komma till maximal nytta för dem, så det var ett mycket stort plus för min del.

När det handlar om känslan av att inte räcka till, kan du nu i dag se tillbaka på dina ofattbara insatser – och din ofattbara tur att vara vid liv – och tänka ”jag gjorde allt det där”? Du kom till en krigszon och flögs ut i helikopter efter att ha byggt ett rehabiliteringscenter, ordnat barngrupper, ett sjukhus …

– Eftersom jag var alla de där olika rollerna sprang jag hela tiden omkring på olika platser för att ge vård, hjälpa till med barnen, utbilda fängelsepoliserna, skriva låtar … Det hände ofta att man inte sov tillräckligt och det var ont om mat. Vi kunde i olika perioder äta bara en och en halv gång om dagen och då var det till exempel femton år gamla konserver som legat i olika depåer och ruttnat. Det fanns oliver och det fanns te – men framför allt fanns det gott om cigaretter. Jag hade inte rökt på flera år, men det var det första jag blev bjuden på och sedan rökte jag tre paket om dagen för då tänkte jag inte mer på min hälsa.

– Jag brydde mig inte längre, för jag visste att jag kommer att dö, så vem bryr sig om mina lungor? Jag förlorade ju kompisar till höger och vänster, jag plockade upp delar av mina kompisar, så varför ens bry sig om det. Just nu röker jag ett paket på två dagar, jag har trappat ner lite men ännu inte lyckats sluta helt.

Känns det overkligt att se tillbaka på den här tiden?

– Det handlar mer om det där att vara otillräcklig. När jag skrev boken återkom alla minnen från Kobane och många timmar har jag suttit och bara gråtit, jag mådde inte alls bra och många nätter kunde jag inte sova.

– I Kobane hjälpte alla varandra, men det fanns inte tillräcklig kunskaper. Vi behövde en ordentlig ortoped, vi behövde en hjärnkirurg, vi behövde en kardiolog, vi behövde en kunnig allmänkirurg. Vi förlorade faktiskt många unga tjejer och killar bara på grund av en enkel emboli. Vi förlorade många människor enbart därför att vi inte hade möjlighet att genomföra enkla operationer, många dog redan vid första hjälpen. Det har hänt att jag fått skära med en kniv vid strupen, använda en penna som andningsrör och lägga bandage omkring bara för att personer skulle kunna andas.

– Så det är klart, jag kände mig otillräcklig, jag var inte någon hjälte eller någon med heliga händer. Jag var en vanlig människa som försökte att göra gott, men det var en stor chock där nere att människorna behövde hjälp inom vartenda område. Eftersom jag sprang runt och jobbade överallt så tappade jag tjugotvå kilo under bara de första fyra månaderna. När människor fick syn på mig och jag såg vad de hoppades att jag skulle kunna uträtta, jag mådde jävligt dåligt för jag visste att det kunde jag inte.

– Men jag gav av det lilla jag hade genom att sprida lite glädje omkring mig, det hjälpte mig att orka vidare. Och anledningen till att jag stannade så länge var att jag inte kunde svika folket och lämna dem i sticket.

Du tecknar många gripande porträtt och framför allt kommer många kvinnor fram i din bok. Du menar att det också ägde rum en ”revolution inom revolutionen”. Vad hände med många kvinnor under kriget?

– Förr när du gick hem till någon i Mellanöstern träffade du aldrig kvinnor, de var i köket eller så där, du fick helt enkelt inte träffa dem. Men i dagens läge finns kvinnorna överallt. I Rojava i norra Syrien har kvinnor tagit till vapen och finns vid alla fronter, de finns i yrkeslivets alla kategorier, de finns med på offentliga möten och sitter vid makten.

Det har skett en stor förändring på mycket kort tid.

– Ja, och som jag vittnat om i boken träffade jag av en slump en arabisk tjej. Vi hade stannat till vid en bataljon och jag såg att hon var nyfiken och pratade så väninnan översatte åt mig. Hon sade: ”I hela mitt liv jag trodde att jag levde, men det är först nu jag lever”. Hon förklarade att om hon tidigare varit sjuk, var det ingen som brydde sig om henne utan hon fick ändå utföra alla sysslor. När hon skulle gå till grannen var hon tvungen att linda in sig efter strikta regler, hon fick aldrig ha kompisar utan skulle bara vara i hemmet. ”Nu i YPJ (Kvinnornas försvarsenheter, min anm.) har jag brutit mig loss”, fortsatte hon. ”När jag har ont i huvudet frågar fem personer om de kan hjälpa mig med något, i ett möte framför femtio personer är alla tysta medan jag talar, även männen lyssnar på mig.”

– Den där tjejen sade till mig att nu när hon visste skulle hon kämpa för att alla arabiska kvinnor fick höra om det och leva så, bli fria som hon själv. Och detta för att livet är nu, och är inte detta en revolution! Har inte kvinnorna samma rätt att leva som männen! Det skalet är brutet, den rutan är krossad i Rojava. Där finns lika många kvinnor som män i alla funktioner.

– När du spelar musik och alla dansar öppet, tjejer och killar arm i arm med varandra tillsammans mitt i stan och alla är glada och applåderar, är inte detta en revolution! Och den här revolutionen är större än någonting annat och har påverkat mig mycket.

Något av det viktigaste som du återkommer till är musiken och arbetet med barnen– hur det blev något av en livsnödvändighet inte bara för dig själv utan även för andra att spela, danska och skoja. Att hjälpa dem var också ett sätt för dig att orka fortsätta?

– Musiken och barnen, absolut! Absolut! När jag kände att barnen trivdes, att de fick känna en mening med att de fanns till, så gav det mig styrka att fortsätta. Det gladde mig framför allt när barnen kunde känna lite, lite som om de befann sig utanför kriget. Att de kunde sjunga och leka trots att bomberna exploderade i skuggan.

– Barnen var mellan fyra och tolv år och de flesta hade blivit föräldralösa under kriget när jag startade grupperna. Jag ville hjälpa dem med att komma igång i livet, leka lite. Varje dag kom fler och fler barn och jag sade aldrig nej till någon. Tyvärr fick jag lämna över ansvaret för barngrupperna efter ett tag eftersom sjukhuset hade alldeles för många patienter – 12 200 patienter har gått igenom mina dörrar i Kobane.

Skulle du vilja berätta om Silan?

– Hon är en tjej som förlorade sina föräldrar och sin bror medan hon gömde sig under ett skåp. Hon såg hela sin familj bli mördad rakt framför ögonen på sig! Och hon vågade inte säga någonting för hon visste att då skulle hon också bli mördad. En sådan situation, det skär i ens hjärta! Till och med nu när jag pratar med dig får jag pirrningar i hela kroppen!

Ett citat som fångade mig är: ”Innan kriget hade vi suttit i sköna fåtöljer och pratat om revolutionen, om frihet och rättvisa, men nu när hjälpen behövdes som mest gick det inte att hjälpa till.” Du fick många nej på dina nödsamtal hem till Sverige?

– Ja, precis. Det var ju en del läkare som satt i varma sköna fåtöljer och pratade om revolution och mänskliga rättigheter och så fanns vi andra som inte vågade öppna munnen ens för det var de som var duktiga, det var de som hade alla svaren och kunde fixa allt och så vidare. Men när det kom till kritan och jag ringde dem för att vi verkligen behövde hjälp av dem, då blockerade en del mina telefonnummer, vissa ville inte ens tala med mig eftersom de inte hade några svar.

– Det var på grund av rädsla, de var rädda och vågade inte komma, så de hittade på olika historier som ursäkter. Men om de hade gått med på att hjälpa till så fanns ju risken att de skulle stupa nere i Syrien, och det var den rädslan det handlade om.

Vad tycker du man kan göra som helt vanlig person i Sverige i dag för att hjälpa folket i Syrien?

– Först och främst: Alla människor behöver inte åka till Syrien. Alla människor behöver inte kriga för krig är inte bra. Det man kan göra är att säga nej till terrorismen, man ska inte låta terrorismen störa vårt samhälle. Vill man hjälpa folket där nere så kan man ju till exempel ge en slant som går till mediciner, vilket det i dag finns ett akut behov av i Syrien. Och sedan, om det är någon protest mot fascism, mot diktaturer – för frihet – någonstans i Sverige kan man gå med och bara visa sin solidaritet, visa sitt stöd för freden, för att vi alla är människor.

– Dessutom det här att alla flyktingar som flyr ett krig, man måste tänka på att de också är människor. Om en människa inte lämnar sitt land frivilligt utan blir tvungen, ja då lämnar den också sitt land med stora inre problem. Därför måste vi vara stödjande i stället för att pressa på flyktingar. Man måste tänka om i livet och inte peka ut varandra. Vi ska skydda vårt samhälle och visa solidaritet med våra medmänniskor.

Jag vet att du hade en sak till som du ville tala om?

– Ja, jag tänkte lägga till någonting, alltså det som hände i Kobane som vi pratat om nu, det pågår tyvärr i Afrin idag, inte alls långt därifrån. Afrin har varit det fredligaste området i Syrien, och nu – efter att befolkningen drivit iväg IS – så har turkarna officiellt tagit dess plats.

– Det pågår ett folkmord i Afrin och ingen säger någonting, hela världen har blundat och blivit hörselskadade! Ingen gör någonting, gårdagens Kobane är dagens Afrin. Och där är det till och med värre, med flygbombningar dessutom. Här sker ett folkmord och ett trettiotal byar har jämnats med marken och hundratals civila har dödats.

– Var är rättvisan? Var är fredsgubbarna?

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Helgporträttet: “Revolutionen i Kobane är större än allt annat” first appeared on Opulens.