ESSÄ. Kan själen ha ett landskap? Den frågan försöker Stellan Lindqvist besvara i denna essä. Bland annat skriver han om två specifika öar.

”Själens landskap”

Kan själen ha ett landskap, ett ställe den är ett med, där den är hemma? Berg, vatten, floder, moln, träd, gräs, hus. Jordiskt. Samtidigt inte. Mitt växte fram långsamt, prövade sig fram, tog många år på sig. Då det återkommer ofta måste det betyda någonting tänker jag. Det hela är gåtfullt. Landskapet är enkelt, mycket enkelt, avskalat, arkaiskt nästan. En plats för det man är, men inte vet att man är.

Suget, det märkliga suget. Varför?

Två öar.

En grön ö i ett stort hav, höga svarta klippor nedstörtande som ett värn, stora trädlösa ytor i öns inre. Husrester som radar upp sig i det gröna. Man anar människor, men ser inga. 1953 evakuerades den kvarvarande befolkningen från Great Blasket Island utanför Irlands västkust, ett trettiotal, kanske fyrtiotal, de flesta äldre. En ny tid hade sipprat in, fastlandsfolket som kommit dit allt oftare berättade om ett enklare sätt att leva. De står i kö, ett trettiotal, för att gå på båten, kvinnorna erbjuds en stödjande hand liksom de äldre. Bilderna jag ser på min skärm lämnar mig inte. Det inte bara är en boplats de lämnar, de lämnar något mer, en månghundraårig historia, en värld mättad med mening. I deras ansikten insikten att utträdet aldrig kan kompenseras, att livet nu, det på fastlandet, kommer levas famlandes, i dunkel. Jag har varit där. Från Dun Quinn, en by på Irlands västkust, blev vi, gruppen jag ingick i, körda i gummibåtar. Ingen hamn fanns, hade aldrig funnits. Svarta klippor, lång kritvit sandstrand, iskallt kristallklart vatten, grönskimrande. Längre upp en stor grön yta, mjukt böljande, väldig i sin omfattning. Stengärdsgårdar utan synbart mönster löpte hit och dit. Två rader av hus, rester av hus längsmed det gröna. Stora platta stenar låg lite här och var, en stenlagd gata måste en gång löpt längs husraden. En känsla av övergrepp fyllde mig. Ögat som betraktar, som beskriver, som tror sig förstå. Det var som husen protesterade, ville säga att de levde. Röster hördes de inte, ansikten, lyste inte solen upp dem, ben rörde de sig inte? Allt hade bara gömt sig, för att en dag förstås igen, måste förstås igen.

En gång talades gaelic i husen på denna ö. Annat ljud, annan melodi, annan syntax, annan grammatik, en gång sammanvuxet med ön och människorna, nu musealt. Ta´ gra´ agam duit, I love you (innebörden sannolikt starkt avvikande från vår). På fastlandet snavade språket, föll samman, förintades av tiden. Vilket i detta sammanhang och mycket konkret betyder den brittiska imperialismen. Gaelic talas fortfarande av ett tusental, fläckvis, på västra Irland (galtacht).

På ön Hirta i ögruppen St Kilda cirka femtio sjömil väster om de Yttre Hebriderna evakuerades den kvarvarande befolkningen på 1930-talet. Människor hade då bott på ön i hundratals år, kanske tusen. De har radat upp sig för fotografen, gamla, unga, barn, som man gör när man inte vet riktigt varför man gör det, man underordnar sig, ingen ler, ingen skrattar. Vi vinkar åt dem som från ett fartygsfönster, de vinkar kanske tillbaka, ett litet tag, sen försvinner de. Var de lyckliga? En sån fråga! Deras kläder är alla lika, kvinnorna har sina, männen sina, barnen sina. Natur och knapphet skapar likhet. Torven grävs upp i blanka skivor, läggs på tork innan den kan skänka värme i stugorna. Ett fönster, kanske två, en öppen eldstad. Födan: fågel mest, tobisgrissla, sillgrissla, tordmule, lunnefågel. Någon firas ner utmed klipporna, fångar med håv, stoppar i en säck. Fisk från havet är mindre betydelsefullt eftersom havet är förrädiskt och ön saknar naturlig hamn, varför båtarna måste vara små och lätta och kunna bäras upp på stranden, en tunn spantstomme klädd med tjärade sälskinn, Curach. Och så får och lamm och den säl man lyckats skjuta. Följ med säger fotografierna jag tittar på, följ med och fånga lunnefågel från klipporna! Jo repet håller! Vi håller! Männen skrattar, de vill slå på ljuset och färgerna, de vill säga: vi finns, vi finns! En kvinna tittar ut ur ett vitkalkat hus, alla hus är vitkalkade, torkar sina händer mot förklädet, kisar, handen mot pannan som en solhylla, Titta in, säger hon. Hur sammansmälte de allt, människorna på den lilla ön? Havet, stormen, umbärandena, utlämnadheten, arbetet, kärleken, sorgen, glädjen, oron? Ett gåtfullt ”vi”. En sorts själ. Förstår vi?

Förstår jag varför bilderna lever?

Vad är det som lockar? Enkelheten, allt avskalat, en arkaisk urscen? Mat, kärlek, värme, mening, inget mer.

Eller skönheten? Jo, skönheten, absolut skönheten!

En dag, en stilla dag, en dag utan ärende eller brådska, när himlen var blå och vinden inte blåste alltför våldsamt, gick någon upp på det svarta berget, en kvinna tänker jag. Hon såg ut över sin ö, det enda hon egentligen kunde se förutom det oändliga havet, nu blått liksom himlen ovanför henne. Vad hon såg? Nej, hon såg inte, under en kort stund såg hon inte. Något intog henne, fyllde henne. Hon såg inte den kritvita stranden långt därnere, hon såg inte det gröna som fyllde öns inre, hon såg inte den långa raden med små, små hus som sträckte sig från den ena kanten till den andra, hon såg inte de svarta klipporna, hon såg inte väldiga havet. Hon såg allt. Hon hade inga ord, eftersom sådana ord inte fanns. Hon skulle snart gå ner, men hon skulle inte vara densamma. Hon skulle glömma, men ändå inte.

Lászlo Krasznahorkai citerades i Dagens Nyheter: ”Skönhet existerar. Den ligger bortom en gräns vid vilken vi ständigt måste stanna; vi kan inte gå längre för att förstå eller röra vid skönhet, vi kan bara acceptera. Den är en konstruktion av hopp och en högre makt”.

Jag vill tillbaka, tillbaka till en orörd plats, till det olika. Inte bokstavligt, nej, inte bokstavligt, men till en fredad plats, en uppdiktad plats, halvverklig, overklig. Bort från den globaliserade och kommersialiserade världen i vilken vi alla är infångade; den väldiga maskinen som är hela världens maskin, som inte nöjt sig med att exploatera jordskorpan, havet, luften utan också invaderat våra själar, som gjort oss omättliga, gjort oss till handelsvaror, som fått oss att tro att individualitet och äkthet är detsamma som ett varumärke. Unikt inbillar vi oss. I stället, ironin och det paradoxala, vi blir alltmer lika. Ju mer vi strävar desto djupare tuggar vi oss in. Jo systemet knakar, som system alltid knakar. Förlorarna finns, de utanför, de ej inbjudna. De är olika, men på ett likartat sätt. Omvänt bara. De drömmer om ett återtåg till något förgånget, de drömmer om en etnisk ommöblering av världen, de drömmer om en ren plats där de alla kan återupprättas. Djupt omedvetna om att de leds av illusionister och demagoger.

Olikheternas död, fasan. Vart du än reser: samma städer, samma liv. Värmedöd, termodynamikens andra lag. Jo, jag vet, jag skulle inte kunna bo på Hirta eller Blasket Island, alltså det förflutnas Hirta och Blasket Island; även om jag kunde tala iriska. En månad kanske, en sommarmånad när det är fint väder. Tidsresor gör vi dock ständigt i drömmen, själen färdas motståndslöst. Nu, då, sen, vad är det? Ingen vet. Ett nu utan ett då, det vill säga utan minnen, går knappt att tänka sig. Vi skulle leva i ständigt nu, tiden skulle upphöra eftersom tid utan förändring är otänkbar. Ett nu utan ett sen är lika märkligt eftersom varje steg, varje handling då skulle tas och göras i blindo. Vi lever i alla tre, måste så, även om ljuskäglan, oskarp som ljuset från en gatlykta en höstkväll, är riktad mot ”nuet”. Minnesbilder, fantasmer, hela scenerier genomströmmar oss hela tiden.

Vi behöver alla ett landskap för vår själ.

The post Stellan Lindqvist: ”Själens landskap” first appeared on Opulens.

Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia

LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.

1. Heaney vid Ales stenar

En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.

Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande. 

Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.

Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.

Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.

Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.

Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?

Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?

2.  Ale-dikterna

En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.

Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.

Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.

Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:

                  – No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in   Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…

Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.

Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot

din hälsning.

                                                          (övers. Lars Håkan Svensson)

Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

*

I maj, i solens glitter

har stenskeppet ankrat i stiltjen.

Lärkor

sjunger vid mastens topp.

(övers. Michael Economou)

3. Åter vid Ales stenar

Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.

En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.

Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?

Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.

Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.

Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.

Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.

4. Heaney och historiens mylla

I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.

Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska. 

Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.

Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.

För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:

Between my finger and my thumb

The squat pen rests.

I´ll dig with it.

                                                              (ur ”Death of a naturalist”, 1966)

*

Mellan fingret och tummen

vilar den trubbiga pennan.

Jag ska gräva med den.

(övers. Tommy Olofsson)

5. Vid Heaneys grav

Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.

Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.

Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.

Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?

Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.

Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:  

                     Walk on air

                     Against

                  Your better

                  Judgement

Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):

”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”

6. Mastodontverk om Heaney

Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.

Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.

Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.

Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.

Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.

Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.

7. Omfalos

Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.

Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…

8. Vergilius på Irland

När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.

Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.

Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).

9. En lycklig poet

Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.

Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.

Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.

Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

10. ”Beowulf”

När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:

Sedan gick han ombord

att uppröra djupet, övergav Danalandet.

Vid masten fästes havsduken,

seglet med lina. Skeppet knakade;

ej hindrade vinden seglarens färd

hän över vågorna. Havsvandraren for

bort över böljorna, den fast timrade stäven

flöt med skummig hals över havsströmmarna,

till de kunde se götarnes klippor,

de kända uddarna. Driven av vinden,

trängde kölen upp, så att han stod på land.

(övers. Rudolf Wickberg)

1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:

                                                       Then the keel plunged

And shook in the sea; and they sailed from Denmark.

Right away the mast was rigged with its sea-shawl;

Sail ropes were tightened, timbers drummed

And stiff winds kept the wave-crosser

Skimming ahead; as she heaved forward,

Her foamy neck was fleet and buoyant,

A lapped prow loping over currents,

Until finally the Geats caught sight of coastline

And familiar cliffs. The keel reared up,

Wind lifted it home, it hit on the land.

Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”

I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.

Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.

11. Det förflutnas krafter

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.

Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.

Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.

Här så Januariguden:

Sedan fann jag stenmannen med två ansikten

På ett gravfält,

En guds blick, en muns slida, hjärnan

Ett vattnigt sår.

I årets våta gap,

Bestruken med färsk gyttja från sjön

Vacklade jag nära hans krafters makt  —-

Januariguden.   

Som bröt genom vattnet, mödomshinnan

Med sitt vida hjorthorn  —-

Vars spetsiga taggar

Ledde hans trogna andeväsen.

Den moderliga jorden, stenarna

Översköljda av varje våg,

De köttiga resterna, benens

Alv i varje grav.

                                                            (övers. Michael Economou)

12. Seamus Heaney – Hundra dikter

”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.

”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.

Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –

när jag lyssnade på Bach

tyckte jag mig se dig om många år

(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring

utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med

dina nakna fötter på golvet.

För länge sedan kände jag en kraft

komma upp genom vårt cementgolv.

Den kraften når din fotsula och häl

och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium

skulle krävas för att beskriva dig:

energi, balans och utbrott

som leker för sin egen skull.

Men tills vidare smyger vi tyst

och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.

Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.

Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?

Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:

/…/

Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,

tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar

och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom

för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,

låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.

Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.

Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/

Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd

tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne

och några mumlade medan andra grät,

kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget

och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.

Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera

och med Narcissus stora ögon glo i en källa

är under all vuxen värdighet. Numera

rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.

Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.

The post Seamus Heaney – en odyssé i tiden first appeared on Opulens.

PROSA. “Det är en tät roman och en ytterst kompakt text, som ställer ganska stora krav på oss som läsare, och det är en känslig och själfull historia. Genom sitt närgångna sätt att skriva lyckas hon gripa tag i mig och fängsla mig som läsare,” skriver Thomas Almqvist. 

Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofa
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Doireann Ní Ghríofa föddes 1981 i Galway på västra Irland. Hon har skrivit sex diktsamlingar och skriver då sin poesi på iriska. ”Ett spöke i strupen”, som är hennes romandebut, är emellertid skriven på engelska, men rör sig mellan de båda språken.

Romanen belönades med Irish Book Award och utsågs till Årets bästa bok av The New York Times, The Guardian och The Observer.

I ”Ett spöke i strupen” lyckas hon fånga vår upptagenhet av det vi älskar och det kan då vara en dikt, våra barn eller vår partner. Hon skildrar också moderskapet och dess kroppslighet liksom litteraturens kraft och påverkan. Hur hon själv som ung småbarnsmamma  på 2000-talet kunde bli besatt av en irisk poet från 1700-talet och hennes tankar om blod, modersmjölk och åtrå.

Hon skriver om den iriska litteraturens kanske främsta diktepos, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill på 1700-talet. Hon för samman den självbiografiska romanen ”Ett spöke i strupen” med det kroppsliga i moderskapet och erotiken med lingvistiska hierarkier och litteraturens kraft. 

Författaren är själv nybliven trebarnsmamma och kan allt om småbarnsmammans otillräcklighet, trötthet och allehanda våndor. Diandets vedermödor med bröstinfektioner, bröstböld och mjölkstockning gestaltas med oemotståndlig inlevelse, då hon till och med beskriver sig själv som ett ”skevt mejeri” och betonar flera gånger att hon skriver en kvinnlig text, född ur skuld och åtrå.

På samma gång börjar hon översätta Eibhlín Dubh Ní Chonaills diktepos ”Klagosång för Art O’Leary” från iriskan. Översättningen blir snart en besatthet hos henne, då hon finner flera överenstämmelser mellan Eibhlín Dubh Ní Chonaills liv och hennes eget, men samtidigt ger översättningsarbetet henne ytterligare mål och mening med livet.

Ändå är hon inte nöjd med sin egen översättning, då texten känns lika skev och bräcklig som hon själv känner sig. Det förflutna upphör aldrig att fascinera henne och hon följer Eibhlín Dubh Ní Chonaill i fotspåren och upprättar ett släktträd över hennes familj efter att ha letat i arkiv och gamla kyrkoböcker.

Den självbiografiska delen av romanen och skildringen av det iriska dikteposet och dess poet blandas ihop och går i varandra. Jagberättaren går nästan upp i och blir ett med Eibhlín Dubh Ní Chonaill. Att Doireann Ní Ghríofa är poet märks även, när hon skriver prosa. Språket är utsökt vackert och står, när det fungerar som bäst, prosalyriken nära.

Hon växlar gärna mellan det poetiskt bildrika återgivandet av dikteposet och den livfulla sakligheten och direktheten i skildringen av moderskapet. Kontrasten mellan bröstmjölkspumpandet och dikten från 1700-talet är enorm. Hon är en mycket skicklig stilist. Här finns stundtals en översvallande ordrikedom och i nästa nu kan prosan vara knapp och koncis, då hon lyckas fånga det förtätade ögonblicket. Hennes inlevelse kan ibland bli direkt smärtsam.

Det är en tät roman och en ytterst kompakt text, som ställer ganska stora krav på oss som läsare, och det är en känslig och själfull historia. Genom sitt närgångna sätt att skriva lyckas hon gripa tag i mig och fängsla mig som läsare.

Bildspråket kan vara drastiskt tydligt, även om det inte alltid fungerar fullt ut. Det blir ibland ett bildspråk för bildspråkets egen skull. Ändå skapar hon ganska lätt och effektivt en mycket suggestiv atmosfär, som är lätt att ta till sig. ”Ett spöke i strupen” är en säreget läsvärd historia, som både skrämmer och lockar.

Boken avslutas som sig bör med Eibhlín Dubh Ní Chonaills diktepos ”Klagosång för Art O’Leary”, som Alan Crozier översatt till svenska. Vi får också ta del av den iriska originaltexten.

The post En krävande roman som griper tag first appeared on Opulens.

PROSA. Erik Andersson har en stark förmåga att skapa och tydliggöra sammanhang, konstaterar Bo Bjelvehammar som läst ”Torv. Resor på Brittiska öarna” och fått nycklar både till det vackra och det oförklarliga.

Torv. Resor på Brittiska öarna
av Erik Andersson
Daidalos

Förra gången jag läste en bok av Erik Andersson handlade det om Västergötland (”Hem – resor i Västergötland”, från 2020). Han besökte då femtio västgötska socknar och lämnade högst personliga och subjektiva rapporter. Vi fick viktig information om ett stycke av Sverige och den delgavs läsarna med skarpsinne och goda mått av egensinne.

Nu är en flock tidigare publicerade texter samlade från ett otal besök på Irland, det första redan 1981. Det är att märka att Irland har 32 grevskap och Västergötland 32 härader.

Vi i får i ”Torv. Resor på Brittiska öarna” följa med på de fem utfärderna till de Brittiska öarna, på bildningsresor kring utdikning, spår efter nordiska seder och språk. Det finns ett otal kommentarer kring klimat, sjöfåglar och litteratur. Och framför allt vatten, kanaler, våtmarker och sanka områden.

Torvmossar dyker ständigt upp i Erik Anderssons essäer. Torv som är växtdelar i mossar och kärr, med bevarade rester, som är lätta att känna igen. Rester av frön, pollen och blad. På så sätt ger torvmossar oss kunskaper om vår utvecklingshistoria.

Torv bildas när växtmaterial på grund av surhet och brist på syre hindras från att brytas ner. Torv har flera användningsområden, från fibrer i textilier till byggnadsmaterial.

I torvmossor kan dölja sig det mesta som lik, skelett från hjortar och där kan finnas tusenåriga tunnor med smör.

Erik Andersson har en stark förmåga att skapa och tydliggöra sammanhang. Det finns också en närhet i hans berättande. Du känner själv en stark närvaro vid läsningen. Han visar ett intellektuellt skarpsinne och en sällsam spänst med orden.

Vi får som läsare nycklar både till det vackra och det oförklarliga. Det känns tryggt att resa med; ingen känsla av gungfly, som på en mosse eller en myr.

The post Nycklar till det vackra och oförklarliga first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. “Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.” Lars Thulin diskuterar manlig vänskap.  

Den irländska filmen Banshees of Inisherin i regi av Martin McDonagh träffade mig i magen i biomörkret. Det är uppenbarligen fler än jag som fått den känslan eftersom den har nominerats till nio Oscar, bland annat för bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa regi. 

Den recenserades i Opulens och fick en stark trea. Recensenten var en ganska ung man. Av någon i min ålder, 69, hade den nog fått mer. Filmens tema blir mer relevant med stigande ålder. För rynkor och högt hårfäste är kvitton på livserfarenhet, ibland dyrköpt. Kunskap som yngre har kvar att lära sig.

Filmen handlar om manlig vänskap. Ovanligt – i film och litteratur har kvinnorna nästan monopol på skildringar rörande djupa relationer och sann vänskap. Mäns mellanhavanden har schablonmässigt förpassats till skrål på fotbollsläktare, råsupande, jakt, fiske, bilar och brudar.

Inte här. Allt utspelas 1923 på en ö utanför Irland. Inbördeskriget kastar sin skugga över tillvaron. Det är fattigt och samhället är inskränkt och trist. Colm, i övre medelåldern, och Pádraic i yngre medelålder, har varit vänner sedan urminnes tider. En dag får Colm nog, utan att något egentligen hänt. Han står inte längre ut med Pádraic. Han är för tråkig. Colm vill inte lägga energi på honom utan satsar allt på musiken. Colm vill inte ens prata med sin före detta gode vän. För att understryka allvaret i kravet hotar han att med en ullsax klippa av sig ett finger varje gång som Pádraic söker kontakt.

Filmen är både enkel och svår. De avklippta fingrarna är en metafor av något slag. Fast jag får inte ihop det. Men visst, det är oerhört bildmässigt. Och bilderna är en av filmens styrkor. Vilket foto! Vilka vyer! 

I en kärleksrelation är det helt okej att totalt bryta upp från sin partner. Att attraktionen är död, att man vuxit från varandra, att man känner sig kvävd, måste gå vidare, eller helt enkelt träffat någon annan – är allmänt accepterade skäl. Kärlek och hat är trots allt starka känslor som liknar varandra.

Då hjälper det inte om man haft en lång historia tillsammans och bokstavligt talat delat allt. Att par som separerat aldrig pratar med varandra mer än nödvändigt, är inte ovanligt. Inte heller ovanligt att man snackar skit om varandra.

Men när det gäller djup vänskap är det annorlunda. Man verkar inte få bryta helt, undantaget om något dramatiskt har hänt: våld, förtal, ”stöld av partner”, bråk om pengar. Fast att bara totalt tröttna som skäl för att inte stå ut med en gammal vän? Nja.

Det svåra i detta framgår i filmen. Personer som står männen nära kämpar för att de ska skärpa sig, ta sig samman. För så där kan de ju inte bete sig. Om ett före detta älskande par gjort samma sak hade vänner nog inte försökt på samma sätt.

Vad är skillnaden? Förmodligen att det i en kärleksrelation mycket ofta finns en stark fysisk attraktion. Den är mer basal och hormonberoende än den själsliga och kan stängas av och sättas på. Hormoner i blodomloppet slår enkelt tankar i främre pannloben där vårt komplexa tänkande finns. Men kan inte den själsliga vänskapen ändå bara dö totalt? Bli så tråkig att man inte står ut? Och ska man tillåta sig att leva ut de känslorna?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag har exempel på vänskap som går nästan 50 år tillbaka i tiden.  Där två män pratat fotboll och musik, kämpat på högskolor, druckit för mycket öl tillsammans, snackat om tjejer, gift sig, fått barn, köpt dyra bostäder, fått följa föräldrar till sista vilan, följt och stöttat den andre då ohälsa slog till mot denne eller någon av dennes närmaste. Gjort livsresan tillsammans. Har man rätt att säga att detta inte är något värt? För att man bara tröttnat?

En sådan relation kan blekna, visst. Man kan glida ifrån varandra, få olika intressen. Men det innebär sällan ett totalt uppbrott. Utan att djup vänskap blir en allmän bekantskap. Vänlig, men lite sval.

Det är aldrig ens fel när två träter. Men vad gör parterna då irritationen med den andre växer, då samtal väldigt lätt hamnar fel, när man ofta känner sig missförstådd? Behandlad på ett elakt sätt. Och båda upplever det fast i olika grad? När möten kostar mer energi än de ger? Har man då rätt att ta fram ullsaxen och bildlikt klippa relationen för gott?

Motfrågan blir: hur mycket får det kosta att inte bryta? Vissa knutar och misshälligheter kan lösas genom långa och seriösa samtal där missförstånd reds ut. Kanske räcker det med en ordentlig långpromenad för att reda ut det hela. Kanske behövs en rejäl dos alkohol för att lirka upp och hitta tillbaka. Det är förmodligen en typiskt irländsk metod. Men när det inte går? 

Regissören, som också skrivit manus, ger inget svar. Slutet av filmen är helt öppet. Det kan tolkas som en ny accepterande vänskap som växer fram efter att de gjort varandra illa. Eller att oförsonlighet och fiendskap fortfarande gäller. 

Svaret på de här svåra frågorna får var och en söka inom sig själv. Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.

Se där, det kan vara jobbigt, och nyttigt, att gå på bio. Så se filmen! Om ni törs.

The post Kan man göra slut med bästa kompisen? first appeared on Opulens.

TRAGIKOMEDI. “McDonagh har ett öra för fyndiga dialoger, som levereras på knastertorrt vis av hans kufiska karaktärer”. Filmen bjuder därtill på vackra vyer och ypperligt skådespeleri men Filip Hallbäck anser att manuset känns ofärdigt.

The post Vackra vyer men ofärdigt manus first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Colm Tóibín är ett författarnamn som ofta nämns när Nobelprisspekulationerna sätter igång. Om Carsten Palmer Schale fick bestämma vore saken avgjord redan nu. Här presenterar han sin favoritbok av den irländske författaren.

Om jag fick utse årets Nobelpristagare i litteratur skulle jag ge priset till Colm Tóibín. En irländsk mångsysslare på parnassen. Kanske mest känd för Brooklyn, Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter.

Icke desto mindre är min favorit hans roman House of Names (Scribner 2017).

En av anledningarna till att Colm Tóibíns Brooklyn och Nora Webster är så älskade romaner, är att de (i positiv anda) gestaltar vanliga kvinnors liv.

Hans Eilis och Nora är återhållsamma, begränsade och undervärderade, och är igenkännliga för många läsare som våra mödrar och mormödrar; och deras beslut – att emigrera, arbeta, gifta sig, köpa en grammofon – framstår som väsentliga.

Tóibíns ömma, intensiva uppmärksamhet fyller dessa handlingar med den vikt och svårighet de ursprungligen bar, och den heroiska betydelse vi känner att de förtjänar, precis som hans rymliga, rena prosa klär gatorna i vår barndom i olympiskt ljus. Hans elfte roman vänder processen. I stället för att förvandla berättelser i ”mänsklig storlek” till myter, ger sig Tóibín ut för att humanisera myterna om Atreus hus: om Agamemnon och hans fru Klytaimnestra, deras son Orestes och döttrarna Iphigenia och Elektra – huvudpersonerna i Iliaden och av subtilt olika pjäser av Aischylos och Euripides.

Tóibín tar bort de grekiska gudarna: ingen nämns vid namn i hela romanen.

Berättelsen börjar, passande nog för en författare som är så intresserad av mödrar, med Klytaimnestra. Tóibín följer Euripides version av berättelsen, så att förutom att resa till kusten, där Agamemnon har samlat flottan för Troja och bevittna honom offra sin dotter Iphigenia, blir hon också avsiktligt lurad av sin man. Hon gör resan i tron att Iphigenia ska gifta sig med Akilles och anländer med en bröllopsklänning redo, bara för att smärtsamt bli fördriven av Akilles själv. Tóibín håller sig dock till den spända och dramatiska synvinkeln av Aischylos-pjäsen, så att Klytaimnestra berättar sin historia, när hon väntar på att Agamemnon ska återvända från Troja så att hon kan mörda honom i sin tur.

Tóibín tar bort de grekiska gudarna: ingen nämns vid namn i hela romanen. Agamemnon drivs av oro för sin popularitet, inte plikt mot Artemis, att slakta sin dotter; och Klytaimnestra förlorar sin ringa tro när hon går mot offret.

Allt detta resulterar i en förödande historia. Offerscenen, utan mytisk nåd, är vild, smutsig och skrämmande trovärdig. “Jag kände lukten av djurens blod när det började surna och det fanns gamar på himlen så det var bara död … Iphigenia ropade… ropet var en flickas.”

Ännu mer autentisk verkar den tortyr som utmäts Klytaimnestra på platsen, när hon grips och begravs levande i tre dagar: vad skulle du annars göra med de ylande bevisen på sådan sorg och förräderi förutom att lägga den i ett hål och lägga en sten över den? Klytaimnestras röst ringer psykologiskt sant – traumatiserad i ögonblicket då dottern dog, hon verkar dömd att berätta och återberätta sin historia utan att finna någon lättnad från den – och är också magnifikt dramatisk.

Omvänt är Tóibíns Elektra en mindre teatralisk varelse än i de grekiska tragedierna. Där är hon Jeanne d’Arc, själva essensen av den rättfärdiga, drivna tonåringen: här finns det inga gudar och raseri, men hon måste fortfarande hitta motivationen att döda sin mor och så få ett freudianskt komplex uppkallat efter henne.

Tóibín söker efter fler mänskliga motiv: hon avundades Iphigenias skönhet och hennes bröllopsklänning; hennes mor gav henne inte tillräckligt med uppmärksamhet; Hennes mor överskuggade henne och förträngde hennes förmodligen lesbiska sexualitet. Mest övertygande är dock hennes rena volatilitet: liksom sin mor är denna Elektra permanent på helspänn, omväxlande kuvad och våldsam, och är alltför igenkännlig som ett offer för tortyr och krig.

Även landskapet verkar irländskt

Men huvuddelen av boken går till ingen av dessa levande kvinnor: den tillhör sonen och brodern Orestes. I alla grekiska legender försvinner barnet Orestes efter Iphigenias offer, och återkommer många år senare, som den plågade unge mannen, som måste mörda sin far. Var han har varit under tiden är aldrig klart, och Tóibín ägnar sig åt att fylla denna lucka.

För att göra det faller han tillbaka på Brooklyns och Nora Websters strategier: enkelt berättande med en stadig progression i tiden; en nära tredje person snarare än en förstapersonsberättelse; massor av underskattat tal; och mycket tystnad. Orestes berättar aldrig för oss vad han tycker om sin systers, fars och mors död, lika lite som Eilis säger vem hon verkligen älskar; Och ingen omkring honom nämner det heller, som om hela Mykene höll koderna i County Wexford (alltså författarens hemort). Även landskapet verkar irländskt: Orestes reser över en bar, stenig slätt med dimma och kaniner, snarare än Homeros skogsklädda kullar.

Han hålls ett tag i ett fängelse där grupper av pojkar tvingas leva i tystnad, ta veckobad tillsammans och skriva ner varandras synder på “skiffer” – som på en internatskola som drivs av de kristna bröderna.

Tóibín har alltid varit en underbar fragment-författare: han beskriver aldrig ett ansikte eller ett rum, utan framkallar dem istället med enstaka glesa detaljer. För Brooklyn eller Enniscorthy fungerar detta, eftersom både han och läsaren känner till de platser och människor han pratar om så bra: vår kunskap om 1950- och 60-talet, oavsett om den förvärvas av erfarenhet, filmer eller prat, stiger upp för att fylla luckorna och en legend skapas. Men vi känner inte till denna kanske-bronsålder, kanske-homeriska värld alls, eller hur dess samhälle ska fungera, och när Orestes vandrar allt mer förvirrande över det, börjar vi undra om Tóibín gör det heller.

Vilka är dessa tystnadskoder som kan träna tre pojkar att tillbringa år tillsammans utan att nämna framtiden, eller det förflutna, eller deras familjer och var de kommer ifrån? Hur är det troligt att Orestes aldrig frågar vem som dödade hans far och ingen berättar för honom? Hur kommer det sig att Klytaimnestras älskare Aegisthus kan gå genom dörrar och murar, och har han verkligen kontroll över alla krig, och i så fall varför?

I all dimma och tystnad blir det också svårt att se Orestes själv. Ibland hoppar han på vakter och petar ut ögonen, han verkar vara en härdad ligist; ibland, som sin mor och syster, ett offer för trauma; ibland en förlorad, barnslig stor mjukis, tragiskt förälskad i sin vän Leander. När hans flickvän Ianthe förklarar att han verkligen inte vet vilken väg som är rätt, verkar han bara deprimerande dunkel: “‘Jag är inte far till barnet?’ Orestes frågade: ”Jag tror inte att det vi gör i mörkret kan göra oss gravida. För att det ska ske måste det vara annorlunda.'”

Klytaimnestra och Elektra har inget avslutande tal, men deras röster och deras olösta, olösliga, bittert mänskliga nöd talar förbi deras död och förbi slutet av romanen, desto bättre för deras ahistoriska, blåskärmsbakgrund.

The post Klytaimnestra och Orestes i irisk skrud first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. ESSÄER OCH AFORISMER

Op. 101 av Horace Engdahl
Recension av Tommy Gunnarsson
Albert Bonniers Förlag

Många har fördomar om Horace Engdahl, det går inte att sticka under stolen med. En av de mest seglivade är att han skulle vara snobbig. En myt som Engdahl nog aldrig kan tvätta bort i allmänhetens ögon. En så banal fördom om snobbighet slår dock lätt tillbaka på en själv, speciellt om man lägger den på en person som Engdahl som har fog för sitt kvalitetsmätande. Förutom det essäistiska bjuder Engdahl i Op. 101 som vanligt på sköna och tankeväckande aforismer. Inte sällan är de också djupt melankoliska.

Om det är något Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad. “Läs hans essä- och aforismsamlingar så kanske du fattar vad jag menar”, skriver Tommy Gunnarsson, och syftar inte minst på hans senaste alster, Op. 101, som precis som hans övriga böcker låter en följa med på ett bildningshöjande och tankeväckande flanerande genom såväl kulturhistorien som samtiden.

2. LYRIK

Sakrament av Johan Lindblom
Recension av Erik Bovin
it-lit

Det går, lite förenklat, urskilja två riktningar i den svenska samtidspoesin. En politisk diktning skriven av unga – och inte så unga men mycket arga – poeter, och en experimentell diktning skriven av de som gör sitt för att utmana gränserna för vad som kan räknas som poesi. Undantag finns. Men det är onekligen dessa två riktningar som röner mest uppmärksamhet. Erik Bovin har inte svårt att finna utmärkta exempel i båda lägren, men längtar dock ibland efter poeter som skriver lyrik med stort L. Johan Lindblom är en av dem. Därför gläder det mig att Lindblom nu återkommer till poesin, efter ett längre uppehåll, med Sakrament (2021).

I diktsamlingens första och längsta svit ”Mytologier” framträder ett på en gång förhistoriskt och mytologiskt landskap. Sviten är dock ojämn och hade gott kunnat strykas ned. Ibland är Lindblom onödigt kryptisk, i vissa fall raka motsatsen – övertydlig – och här finns dessvärre en del truismer.

Trots detta är Sakrament ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.

3. PROSA

Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan
Recension av Camilla Carnmo
Wahlström & Widstrand

Det tredje ljuset kom redan 2009 och ges nu ut i samma band som den nyskrivna Små ting som dessa. Det är två kortromaner i en bok. Eller om det är långa noveller. Litteratur som känns och berör är det otvivelaktigt. Clarie Keegan är en irländsk författare som är en ny bekantskap för Opulens recensent Camilla Carnmo – och hon är tacksam för att ha fått upptäcka hennes rika varma prosa.

Claire Keegans noveller är mycket konkret bundna till faktiska verkligheter. Rätt karga sådana. Fattigdom, övergivenhet. Hårt arbete. En tydlig vardag med praktiska göromål och fysiska ting. Utan stora åthävor skriver Keegan något som skimrar och blänker, som innehåller djupaste mörker och klaraste ljus.

Gastkramande och hyperkänsligt. Oerhört skickligt. Claire Keegan är ännu en påminnelse om att stor litteratur inte behöver vidlyftiga format.

The post Boktips: Från sköna aforismer till hyperkänsliga noveller first appeared on Opulens.

PROSA. “Gastkramande och hyperkänsligt” samt “oerhört skickligt” är några av Camilla Carnmos omdömen om den Sverigeaktuella dubbelvolymen Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan.

Det tredje ljuset
Små ting som dessa
Av Claire Keegan
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

Det tredje ljuset kom redan 2009 och ges nu ut i samma band som den nyskrivna Små ting som dessa. Det är två kortromaner i en bok. Eller om det är långa noveller. Litteratur som känns och berör är det otvivelaktigt. Clarie Keegan är en irländsk författare som är en ny bekantskap för mig – och så tacksam jag är för att ha fått upptäcka hennes rika varma prosa.

The post Stor litteratur från Irland first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKRITIK. Hennes böcker har kallats “sällsynta och dyrbara som en diamant i en kolgruva”. Den irländska författaren Claire Keegan skildrar ett grymt samhälle, där genuin vänlighet glimrar till men anständigheten har ett högt pris.

Läsare världen över har väntat i elva år på Claire Keegans nya roman. Författare efter författare öste lovord över den korta berättelse hon gav ut 2010, och “Det tredje ljuset” är redan en nutidsklassiker på Irland. Nu presenteras hon på svenska, med den fristående uppföljaren, “Små ting som dessa”, i en gemensam utgåva.

Elin Swedenmark/TT

The post Claire Keegan om ett “djupt perverst” samhälle first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/musik/trevligt-kompetent-valljudande-men-inte-utmanande/ Mon, 13 Sep 2021 09:54:28 +0000 https://www.opulens.se/?p=45863

KOMPETENT. Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara, skriver Thomas Wihlman. Taube med West Of Eden Label: West Of Music När det kommer en ny skiva i minuten, typ, och det är sjuhundratolv artister som slåss om att ses och höras är det skönt att tänka – jag ger f-n i det. Jag lyssnar på nygammalt i stället. Ta de där West of Eden som gammaltolkar Evert Taube (Taube who, Sven-Evert, Sven-Bertil?)

The post Trevligt, kompetent, välljudande men inte utmanande first appeared on Opulens.

]]>

KOMPETENT. Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara, skriver Thomas Wihlman.

Taube med West Of Eden
Label: West Of Music

När det kommer en ny skiva i minuten, typ, och det är sjuhundratolv artister som slåss om att ses och höras är det skönt att tänka – jag ger f-n i det. Jag lyssnar på nygammalt i stället. Ta de där West of Eden som gammaltolkar Evert Taube (Taube who, Sven-Evert, Sven-Bertil?) som om de, gruppen alltså, vore sysslingar till The Dubliners.

Tänk att det svenskaste kan vara så nationellt. Vi gör en kärleksfull uppdatering säger West of Eden. Vi låter visor och valser möta jiggar och reelar. Ja, så kan man göra, ja.

West of Edens långvariga närvaro på irländska/keltiska musikscener och ett frekvent antal fullängdsalbum antyder dels att det finns en efterfrågan på denna genre, dels att de gör något bra. Det är vad jag tror. Vi behöver alla lite “The Irish Rover”, “Whiskey in the Jar” och “Galway Girl”.

Frågan är dock om vi behöver Taube på irländska. Här svävar jag på målet. Jag tycker att man ska vrida och vända på våra gamla klassiker, förnyelsen är innovationens moder. Och albumet Taube (fantasifull titel, va?) är enligt bandet egen utsaga lagom respektlöst.

När jag lyssnar på de kompetenta tolkningarna så noterar jag att jag gillar Jenny Schaubs röst som bär högt över fiolen, gitarrerna, dragspelet och banjon. Men – det känns lite för lite respektlöst, blev det lite för lagom? Lite för lite vågat. Lite för lite irländskt, lite för mycket kvardröjande tradition.

Ett trevligt album är det förvisso. Men, min poäng är att det finns så mycket energi och tempo i Taubes musik att det skulle kunna framkalla jubel på en pub i Dundalk, medan vi här får nöja oss med turistblandningen på The Liffey i Stockholms Gamla Stan.

Och är det inte lite fegt att göra Taubes Inbjudan till Bohuslän rent instrumentell, när så många uppskattar Öbarnas klangfulla, dragspeliga tolkning? Kolla antalet Spotifyspins så får ni se. Var det inte förresten de som stod i ett gathörn i Limerick och spelade just denna Taubemelodi?

Jag tror att Jenny Schaubs och Martin Schaubs röster skulle kunna bära West of Eden till en annan och mer spännande tolkning. Spåren “Västanvind”, “Möte i monsunen”, “Karl Alfred och Ellinor”, i mitt tycke albumets bästa, speglar mer än Inbjudan till Bohuslän hur jag tänker.

Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara.

 

 

 

 

The post Trevligt, kompetent, välljudande men inte utmanande first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/litteratur/om-att-vara-kvinna-i-en-viss-tid/ Fri, 03 Sep 2021 12:37:29 +0000 https://www.opulens.se/?p=45211

PRECISION. Irländska Anne Enright vet exakt vad hon håller på med när hon leker och styr och ställer med orden, skriver Camilla Carnmo. Aktrisen av Anne Enright Översättning: Peter Samuelsson Brombergs förlag En dotter, en mamma, en make, en okänd far. Dottern är bokens jag, mamman är död, maken är ett du som jaget riktar sig till och fadern existerar bara som en frånvaro.  

The post Om att vara kvinna i en viss tid first appeared on Opulens.

]]>

PRECISION. Irländska Anne Enright vet exakt vad hon håller på med när hon leker och styr och ställer med orden, skriver Camilla Carnmo.

Aktrisen av Anne Enright
Översättning: Peter Samuelsson
Brombergs förlag

En dotter, en mamma, en make, en okänd far. Dottern är bokens jag, mamman är död, maken är ett du som jaget riktar sig till och fadern existerar bara som en frånvaro.

 

The post Om att vara kvinna i en viss tid first appeared on Opulens.

]]>