SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av att Reza Pahlavi bjudits in av KD och SD som talare i Sveriges riksdag.

Ett besök som för övrigt kritiseras hårt i vår systertidning Konkret: ”Riksdagen legitimerade ett odemokratiskt projekt” och ”Skamligt att ge plattform åt krigsförespråkare.”

Persisk palaver

”Vi står med folket i Iran.”

Det sa ni och det sa vi.

Men hur ska det då tolkas

om ni stöttar Trump/Pahlavi

i störtandet av mullorna?

En påfågel på tronen

som tuppar sig! Eliten

har en svanesång i tonen.

The post Dagsvers om Reza Pahlavis Sverigebesök first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers med anledning av statsminster Ulf Kristerssons relativiserande resonemang om folkrätten när det gäller USA:s och Israels krig mot Iran.

Folkrätt enligt Kristersson

Ja, nu ska jag berätta om

vad folkrätt är, sa Kristersson.

Det råder, som ni alla vet,

om detta ord, viss tveksamhet.

Vi delar på begreppet så

att det blir enkelt att förstå.

Om vi tar orden ett och ett,

så blir det hela ganska lätt.

Ett folk är människor förstås,

men bara dom som liknar oss,

som tänker likadant som vi,

har samma ideologi.

Så har vi sista delen kvar

i detta ord, här blir mitt svar:

Så dumt med regler och fördrag.

Vad som är rätt, bestämmer jag.

The post Dagsvers: Folkrätt enligt Kristersson first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst diktboken ”Teshne”, av Nioosha Shams, och tycker att dikterna lämnar en del övrigt att önska.

Teshne av Nioosha Shams
Nirstedt/litteratur

Det är dikter jag läser, därom tvekar jag ej. Men därifrån tror jag nog att min analys haltar. Vad är det mer än så? Hur ska jag läsa för att bo in mig i de här orden? Det är klart, dikt i sig brukar vara svårt, men jag kan känna in att Nioosha Shams tillhör det moderna eller postmoderna lägret. Hon är ju ännu så ung.

Titeln ”Teshne”, har jag läst, betyder visst begär eller törst på persiska. Men för mig tycks detta begär vara krångligt, rent av dubbelbottnat, ja svårt på så sätt att något annat tränger sig på.

Detta något är svårt att få in mellan raderna och ändå lyser en modern, kanske postmodern verklighet igenom.

Det är inte lika hett i dikterna som det en gång var hos Erica Jong. Radikalismen har ett förändrat uttryck vid jämförelse med 70-talet.

Jag känner nog ändå att Shams ännu är lite för ung och ofärdig.  

Det svenska språket, det menar Shams själv, är hennes fattigaste språk. Och begär kräver mer för att hetta till på allvar än att försöka sopa in erotiken under stulna uttryck.

Jag säger inte att Shams är obegåvad. Inte alls. Hon har talang, men känns ofärdig och behöver gräva sig in djupare i svenskan för att låta mer av det persiska korsbefruktas i dikten.

Jag skulle inte bli illa till mods om hon utvecklade sin kritik mot det torra i svenskheten. Då tror jag att hon skulle lyckas med att tända en mer övertygande eld.

The post Nioosha Shams dikter övertygar inte helt first appeared on Opulens.

IRAN. Elisabeth Brännström har läst ”Irans döttrar” av Sara Recabarren och konstaterar att det är en välskriven bok som påminner oss om hur snabbt livet kan förändras till det sämre.

The post Sara Recabarren berättar starkt om kvinnoförtryckets Iran first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ali Beik var för mig en mycket trevlig ny bekantskap och jag gillar verkligen hans finurliga sätt att skriva haikudikter,” skriver Thomas Almqvist som läst den aktuella boken ”Plötsligt lyfte alla starar”.

Plötsligt lyfte alla starar: haikudikter av Ali Beik
Översättning. Mana Aghaee
Dragoman bokförlag

Ali Beik föddes 1951 i Dezful i sydvästra Iran och han är idag en av de främsta haikupoeterna i landet. Efter att ha arbetat som löjtnant i armén sadlade han om och startade en fotobutik. Idag lever han ett tillbakadraget liv i norra Iran. Med ”Plötsligt lyfte alla starar” introduceras han för en svensk publik.

Översättaren Mana Aghaee är själv poet och har en magisterexamen i iranska språk. I ett mycket kort förord tackar Ali Beik sin översättare men också haikumästarna och förebilderna Asgari Pashai, Masih Talebian och Kaveh Goharin, som genom åren gett honom goda råd. Det är en tvåspråkig bok och därför mycket vacker. Persiska, eller farsi, skrivs med arabiska bokstäver och eftersom den svenska översättningen och haikun på originalspråket finns på samma sida, ser det riktigt snyggt ut.

Haiku är ett traditionellt japanskt versmått, som ska bestå av tre rader, med vardera fem, sju och fem stavelser. Haikun ska helst innehålla något ord som anger årstid och gärna en knorr eller överraskning mot slutet. Den får inte vara sentimental eller känslosam utan ska fokusera på stillhet och ett milt vemod. Naturbeskrivning bör vara med då naturen inbjuder till stillhet. Haikun får inte innehålla personliga pronomen. Beskrivande ord som värderande adjektiv bör undvikas.

Haikun kan innehålla en rörelse från litet till stort eller tvärtom. Upprepningar är förbjudna. Ali Beik är en mästare på att skriva haikus och lyckas gestalta både vemod, stillhet och får även med en hel del eftertänksamhet, trots det koncentrerade formatet. Om det är vemod är det i så fall gärna ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång. Här finns också plats för en del humor.

Stillheten i naturen kan beskrivas så här:

”Eftermiddag på fjället –
den trädfyllda dalen
lär ut tystnad”

Tidens gång kan gestaltas så här och här (och på andra ställen) visar också Ali Beik att han inte alltid slaviskt följer 5-7-5-regeln, vilket känns befriande:

”Plötsligt
lyfte alla starar –
doften av höst”

Och avslutningsvis lite lagom vemod:

”En kall vind
över graven jag köpt
i förväg”

Ali Beik var för mig en mycket trevlig ny bekantskap och jag gillar verkligen hans finurliga sätt att skriva haikus. ”Plötsligt lyfte alla starar” är en ytterst läsvärd haikusamling.

The post Läsvärd haikusamling av Ali Beik first appeared on Opulens.

FILM. Bioaktuella dokumentärfilmen ”Son of the Mullah” av Nahid Persson Sarvestani handlar om en exiliranier som betalat det högsta priset för sitt engagemang mot diktaturen i Iran. ”Det finns fortfarande hopp. Men även vi icke-iranier måste göra vårt,” skriver Charlotte Wiberg.

The post Priset för att kämpa mot diktaturen i Iran first appeared on Opulens.

PROSA. Thomas Wihlman har läst en aktuell roman, med motiv från Iran, av Negar Naseh. Inledningen och avslutningen utgör romanens bästa delar, konstaterar han.

En handfull vind av Negar Naseh
Natur och Kultur

”Mitt folk”, säger kvinnan jag talar med. Hon är född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. En av de kanske 120 000 svenskar som är födda i Iran eller som hon födda av iranska föräldrar. Vi bokför helt enkelt inte etnicitet så siffrorna är osäkra. Men, i dag syns Sveriges iranier, i sin protest mot mullornas regim och det märks att de är många.

Negar Naseh, författare till nyutkomna och omtalade ”En handfull vind” är liksom kvinnan i inledningen född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. Hon föddes 1984 och hennes föräldrar kom som gäststuderande från Iran till Sverige 1976.

År 1975 blev Iran en enpartistat, under det rojalistiska partiet Rastakhiz, sedan shahen låtit upplösa andra partier. Trots en höjd levnadsstandard uppstod stora motsättningar i landet och till protesterna anslöt sig vänstergrupper.

Inledningen i Negar Nasehs senaste roman En handfull vind utspelar sig innan Shahens, Mohammed Reza Pahlavis, fall 1979. Vi möter som läsare en familjeskildring där protesttåget mot Shahen passerar förbi ute på gatan, nära familjens balkong. Vi möts av smaker, som de sura körsbären, av de kryddiga dofterna och av en handfull vind. Det är vackert och kärleksfullt beskrivet, ett Iran att längta till för dagens exiliranier eller för oss som gärna skulle turista där.

Likheten med dagens revolution är påfallande men det finns tydliga skillnader. På 1960-talet hade kvinnorna fått en avsevärt förbättrad ställning, sjukvård och utbildning förbättrats osv. Säkert behövdes inte någon slogan som Kvinna, Liv , Frihet.    

Det är också ett reformerat Iran vi möter i skildringen från 1979, med ännu högre utbildningsnivå, bättre sjukvård och sekularisering. Motsättningar finns, väst protesterar mot kraftigt höjda oljepriser, ayatollah Khomeini mot landreform och mot kvinnors rösträtt. Shahen har avskaffat partiväsendet, landet har blivit en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz. Kommunister och andra demonstrerar, Mohammed Reza Pahlavi tvingas lämna landet.

Ayatollah Khomeini återvänder från sin exil och kväver de nya demonstrationerna från kommunisterna och andra. Efter en månad tvingas kvinnor att bära slöja. År 1980 var budskapet från Khomeini: Revolutionen måste kapa de fördärvades händer. Blod ska spillas. Ju mer Iran blöder, desto större blir revolutionens seger.

Landsflykt blir enda utvägen för många, bland annat för föräldrarna till kvinnan som talar om Mitt folk. Jag har fått ta del av pappans berättelse, de dramatiska politiska händelserna, våldet när nära vänner dödas, flykten, hur det var att komma till ett nytt land och att etablera sig där. Hos så många iranier i Sverige och på annan plats i världen finns detta alltid som minnen som man aldrig kan fly ifrån. Inte heller kan man eller vågar man återvända, med de risker det medför. Detta skapar också en form av gemenskap. “Mitt folk.”

Ayatollah Khomeinis budskap 1980 följs än idag av Irans ledare som ayatollah Khameini och president Ebrahim Raisi, och det tvingas på folket av säkerhets- och sedlighetspolis. Drygt 40 års religiöst förtryck kan nu vara på väg att upplösas och Naseh vidrör kortfattat den problematik som vi ser idag, splittringen mellan olika exilgrupper som till exempel Folkets Muhajedin och anhängare till shahens son Reza Pahlavi. Denna splittring märks idag vid demonstrationer och till detta kommer regimens spioneri och infiltration, av Säpo utpekat som ett av de största spionhoten mot Sverige. Det senare är också aktuellt i form av de två spionanklagade iranska bröderna. 

Den fina skildringen av exillivet, kluvenheten, sorgen och av vardagslivet i Iran hade gärna fått ta mera plats på bekostnad av den omsorgsfulla skildringen av shahen Mohammed Reza Pahlavis sista år. Kanske är det läkaren i Negar Naseh som gärna fördjupar sig i de medicinska detaljerna, cancern, den groteskt förstorade mjälten och så vidare. Naseh säger själv till DN att just det medicinska var ingången till personen Shahen, men att han sedan blev symbolen för den som känner sorg över och saknad till sitt hemland. Kanske är det så att vi här bevittnar upptakten till en mer omfattande biografi. Nu är dock inledningen och avslutningen romanens bästa delar.

Idag styr alltså fortfarande mullorna och Negar Naseh tillägnar sin bok minnet av massavrättningarna av 1988. I en ny utgåva kanske detta får läggas till: minnet av revolutionen 2022 som en följd av Mahsa (Jina) Aminis död.

Trots situationen i Iran, så lämnar huvudpersonen i denna familjeskildring, Minou, Sverige och Gottsunda när hennes mamma ligger för döden, och återvänder. Naseh påpekar i en liten passus, det som saknas i andra länder är grundtonen, den iranska melankolin, en orsak till längtan. Vid återvändandet har Iran förändrats på många sätt, men melankolin finns kanske kvar. Minou återvänder till sitt folk.

The post Om exilen och återvändandet first appeared on Opulens.

KÖNSAPARTHEID. “Efter tjugo år av slöjdebatter vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld med anledning av de pågående protesterna i Iran.

Det styrande prästerskapet i Iran är synbarligen fast beslutna om att bevara de iranska kvinnornas slavstatus till viket pris som helst. Efter att moralpolisen i september misshandlade den 22-åriga Mahsa Jina Amini till döds, för att hon bar sin slöja på ett moraliskt otillfredsställande sätt, så väljer de styrande nu att hellre mörda sina egna landsmän som protesterar mot hijabtvånget än att släppa könsapartheidslagarna. I dagarna meddelade makthavarna att en massrättegång mot tusen demonstranter kommer att iscensättas med brottsrubriceringen ”krig mot Gud”, som kan leda till dödsstraff.

Uppenbarligen är könssegregation – som slöjan är ett verktyg för – en av hörnstenarna i länder som Iran, Saudiarabien eller Afghanistan. Men hur kommer det sig att iranska kvinnor som riskerar sina liv genom att bränna sina slöjor i Iran, blir förföljda på samma sätt som ”kättare” och vetenskapsmän gjorde under medeltiden i Europa? Hur kommer det sig att människorättsaktivister fängslas och avrättas i Iran och i andra länder vars ledare faktiskt har skrivit under på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Och hur kommer det sig att delar av etablissemanget i västvärlden blundar för dessa medeltida normer och till och med kämpar för ”barns rätt” att dölja håret i namn av ”mångkultur”?

När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande.

För faktum är att den breda och uppmärksammade internationella rörelsen #metoo inte skapat en likvärdig rörelse i solidaritet med Masih Alinejads ”White Wednesdays”-kampanj mot slöjtvånget. När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande och massiva, med uppbackning av medierna, de  intellektuella och makthavarna. Men när teokratier tvingar hundratals miljoner kvinnor till en slavliknande tillvaro, där de inte ens får titta på en fotbollsmatch eller resa utomlands utan tillstånd av en manlig släkting, då uteblir den effektiva responsen i västvärlden. Varför?

Uppenbarligen är det så att respekten för ”Gud och kultur” går före mänskliga rättigheter även i demokratier. Fenomen som kulturrelativism, wokeism och cancelkultur har skildrats i flera böcker men kanske det kortaste svaret på frågan ges i tre ord av forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från och med 1989. Det var då, 1989, som Ayatollah Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och fundamentalisterna fick bränna Rushdies böcker utan konsekvenser medan många makthavare och intellektuella i västerlandet ”avstod” från att kritisera tyrannen i Teheran eller till och med visade förståelse för dödsdomen ”i Guds namn” (Malik: From Fatwa to Jihad). Rädslan för att ”såra den andra” gör att medeltida normer bevaras, menar Malik. 

Att separera könen är en av könsmaktsordningens grundpelare och det är inte bara en fråga för Iran. I ett svenskt sammanhang kan man säga att ännu idag, efter tjugo år av slöjdebatter, vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal. Poeten Adonis, född Ali Ahmad Said Asbar och kandidat till Nobelpriset i litteratur, hävdar att slöjan skadar islam. Han skriver: ”Muslimer som insisterar om slöjan måste veta att själva deras påstridighet betyder att de inte respekterar de värderingar som de nu delar fosterland med. Att de inte vill dela dem, att de utmanar själva grunden för samhällslivet och hånler åt lagar som deras nya landsmän länge kämpat för. Därmed förkastar de den demokratiska ordningen i det land som tagit emot dem och gett dem arbete och frihet”.

I Iran påtvingas könssegregation genom terror medan det i Sverige handlar om en frivillig segregation som skapar en infekterad samhällsdebatt och konflikter inte bara mellan flickor och pojkar utan också mellan och inom olika minoritetsgrupper.  Vi uppmanar regeringen att agera – lokalt och globalt. Tre förslag:

1. Sverige klargör för Iran att slöjtvång är ett brott mot mänskliga rättigheter och om lagarna om könsapartheid inte skrotas ska diplomatiska kontakter och handel frysas.

2. Kanadas parlament och en rad inflytelserika kvinnor, bland andra Michelle Obama, Malala Yousafzai, Hillary Clinton, Christine Lagarde och USA:s vicepresident Kamala Harris, kräver att Iran utestängs från FN:s kvinnorättskommitté. Hur hamnade Iran över huvud taget i den kommittén? Är det ett skämt? Sverige kan åstadkomma bättre än plakatpolitik. Tillsammans med några få länder som tar jämställdhet på allvar (de är inte många) kan man föreslå att inget land vars lagstiftning sanktionerar könsapartheid och tillåter barnäktenskap skall ha rösträtt i FN:s generalförsamling. Förslaget kommer inte godtas men det skulle leda till lite turbulens bland patriarkerna och få nedtystade frågor att lyftas högre upp på agendan.

Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område.

3. På hemmaplan kan regeringen börja med att hålla isär tro och vetande i skolan. I skolan ska barn inte behöva slitas mellan två oförenliga världar, mellan religiösa dogmer som inte går att ifrågasätta och vetenskapsbaserad kunskap fri att ifrågasättas. Skolan borde vara en oas för jämlikhet och jämställdhet och inte en marknad för diverse gudar. Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område. Som i Frankrike. 

Könsapartheid, oskuldskrav, barnäktenskap och könsstympning är inte uppfunna av Gud utan av historiska patriarker. Huvudorsaken till att dessa fenomen lever ännu idag är som bland andra Malik påpekar, makthavarnas rädsla för att ta itu med medeltida skadliga sedvänjor. Det är inga omöjliga uppgifter. Det räcker att tänka på numera historiska fenomen som till exempel bundna fötter i Kina, änkebränning i Indien eller dödandet av tvillingar bland Igbofolket i Afrika (som författaren Chimamanda Ngozi Adichie berättat om).

Det beundransvärda modet hos unga iranska kvinnor som trotsar hijabpolisens terror, bränner sina slöjor och dansar runt elden borde ge inspiration och handlingskraft till den demokratiska världens maktelit för att agera och sätta stopp för medeltidens återkomst. ”Politik är att vilja” sa Olof Palme. Men tyvärr så är även att inte vilja också att betrakta som politik. 

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld 

Samiran Ishak, socialpedagog

Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund

Cecilia Palmgren, beteendevetare

Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt

Ida Lind, tandsköterska

Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post De iranska kvinnornas frihet angår oss alla first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Lämnar regimen, när den faller, över ett land i kaos? Nej, iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Och det finns ett utbrett stöd för förändring. Det menar Thomas Wihlman som följer utvecklingen i Iran med tillförsikt.

Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

En gång hade mina föräldrar, som så ofta, bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar från Baltikum. En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sades det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill vara.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet. Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: “Jag kallar det för sekundärstress.” Han fortsätter: “Jag var 14 när jag flyttade hit. Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt i Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.”

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren osv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generera, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”. Hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt för två år sedan. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången “Bella Ciao”, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner.

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”Jag är en kvinna från Iran”) – fritt översatt: “bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Eller kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin?

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kanske Iran – ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation – återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet. Eller kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intrigerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över ett land i kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

The post Iran har en framtid first appeared on Opulens.

MAKTKRITIK. En ung änka söker rättvisa för sin oskyldigt avrättade man, i svensk-iranska Maryam Moghadams uppgörelse med det korrupta rättssystemet i hennes födelseland. Den meditativa filmen ger kropp åt tidningsrubrikerna.

Under 2021 avrättades drygt 350 personer i Iran. Bara i Kina användes dödsstraffet fler gånger (där klassas antalet avrättningar som en statshemlighet men enligt Amnesty International rör det sig om tusentals varje år).

Med Irans historia av rättsosäkra rättegångar, framtvingade bekännelser och åtalspunkter som ”krig mot Gud” är det lätt att förfäras över statistiken. Men det är också alltför lätt hänt att upprördheten blir intellektuell snarare än känslomässig. ”Det verkar hemskt att leva i Iran”, säger vi, innan vi vänder blad i tidningen och upptas av någon annan hemskhet.

Tur då att det finns filmskapare som svensk-iranska Maryam Moghadam, som med sin film ”Balladen om en vit ko” tar oss rakt in i kropparna bakom siffrorna.

Moghadam (står även för manus och regi, tillsammans med sin man Behtash Sanaeeha) spelar Mina, en kvinna som kämpar för att skapa ett liv åt sig och sin döva dotter Bita efter att hennes man Babak har avrättats för mord. Makens släktingar förföljer henne eftersom de tror att han lämnade pengar efter sig – i själva verket har hon svårt att klara hyran.

Så kallas hon till ett möte, och får veta att hennes man var oskyldigt dömd. Den verklige mördaren har erkänt, och Bita ska få en liten summa pengar (”det totala priset för en vuxen man”). Därefter anser myndigheterna att saken är utagerad. Dödsstraffet är ju trots allt ”en mänsklig rättighet”.

Men för Mina har det bara börjat. Både skör och obegripligt stark ger hon sig i kast med den iranska byråkratin, där hon – trots att hon ständigt avfärdas och förminskas – helt enkelt vägrar att ge sig. Mitt i detta uppsöks hon av Reza, en man som hävdar att han kände Babak och var skyldig honom pengar. Reza blir som ett skyddshelgon för Mina och Bita – men vem är han egentligen?

Trots sin stora dramatik är ”Balladen om en vit ko” en märkligt stillsam film, som mestadels utspelar sig i Minas blick – ömsom utmattad, ömsom beslutsam. Det är ibland lite svårt att veta vad Moghadam och Sanaeeha egentligen vill berätta, annat än att förmedla känslan av den vanmakt och skam och klaustrofobi som förgiftar luften i ett land där invånarna finns till för staten i stället för tvärtom. Men det kanske räcker så.

Karin Svensson/TT

The post Stillsam uppgörelse med dödsstraff first appeared on Opulens.

 

Föreningen Kvinnors rätt, som du är initiativtagare till, fyller 20 år i november, hur ska ni fira jubileet?

– Vi har bjudit in några politiker, aktivister och myndighetspersoner till ett panelsamtal, som förbundsordföranden för UNISON är moderator för. Politikerna är Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, och Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, och de kommer att hålla tal. Sedan har vi bjudit in en komiker och efter en trevlig kväll tillsammans blir det mingel.

Vill du berätta om föreningen Kvinnors rätt?

– Kvinnors rätt bildades år 2001, det var ett jätteviktigt år både för mig och för Sverige. Det hände väldigt mycket, Fadime Şahindal föreläste och berättade om hederskulturen. Hon försökte vädja till svenska makthavare att inte vända ryggen mot kvinnor och unga tjejer som kommer från andra länder och blir utsatta för hedersvåld. Det hade redan skett fler hedersmord i Sverige i slutet av 90-talet, början av år 2000.

– På den tiden var Mona Sahlin integrationsminister och hon bad om ursäkt i en DN-artikel och erkände att vi inte hade tagit hedersvåldet på största allvar, och att flera invandrarflickor och kvinnor därför hade mördats eller blivit bortgifta. Första gången jag lyssnade på Fadime Şahindal var på Rädda barnen och sedan i riksdagen när hon var där och föreläste precis innan hon blev mördad. Det var massor av kvinnor där, socionomer, progressiva föreningar och politiker deltog. Mona Sahlin var också där och hon inspirerade mig otroligt mycket, jag kände att vi måste göra någonting för att hjälpa kvinnor och flickor som lever under hederskontrollen. Det var så Kvinnors rätt startade.

Hur ser ert arbete i föreningen ut, hur jobbar ni med detta?

– Vi har en chat och en telefonjour där vi tar emot väldigt mycket samtal. Kvinnor ringer för att få stöd, rådgivning och information om hur man ska göra om man till exempel har blivit utsatt för våld av sin man eller vill skilja sig. Vi har opinionsbildning, utbildningar, ordnar seminarier, föreläsningar och panelsamtal och då och då skriver jag en debattartikel om kvinnor och hedersvåld. Vi försöker att synliggöra skillnaderna mellan hedersvåld, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, det är viktigt att veta som aktör, politiker, myndighet eller kvinnojour.

– Under sommaren har vi många aktiviteter och brukar hyra stugor för utsatta kvinnor och deras barn för att de ska få vara i en lugn miljö, kunna må bättre, komma in i ett vardagsliv och stå på egna ben. Det brukar vara fantastiskt och väldigt uppskattat, vi eldar på kvällarna och alla sitter och pratar eller dansar. Flera volontärer har kontaktat oss och erbjudit sin hjälp så alla utflykter vi gör drivs av ideellt arbete.

Hur når ni ut till de som är utsatta, jag tänker att det kan vara svårt för kvinnor i vissa situationer att söka hjälp.

– Jag har själv varit utsatt och det är det värsta man kan tänka sig, väldigt skrämmande. Men det här våldet har också gett mig styrka och fått mig att förstå att det finns miljontals kvinnor i världen som blir utsatta som inte har någon röst. Jag kan bli en röst för dem som vill lämna sin relation men inte kan. Jag känner till den här omänskliga, bakåtsträvande kulturen så därför pratar jag öppet om den, om slöja för barn och om religionens makt över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Jag har upplevt det här och vet vad det handlar om.

– Men det var väldigt svårt. Jag träffade många läkare och gjorde totalt hundrafyra operationer i olika länder och städer, många transplantat från olika delar av kroppen. Det var fruktansvärt jobbigt både för mig och mina barn, men tack och lov så klarade vi oss. I början var barnen min motivation till att förändra livet på något sätt. Jag fick kontakt med journalister och media och tänkte, varför ska jag inte avslöja det där tankesättet, synen. Kvinnor är utsatta var som helst i hela världen på olika sätt så därför började jag prata om våld mot kvinnor som ett globalt problem vi måste kämpa mot tillsammans. Jag blev positivt bemött av samhället, politiker och motivationen växte.

Hade du någon liknande förening som Kvinnors rätt att vända dig till?

– Jag hade polisanmält min man redan innan jag blev utsatt och berättat att han tänkte skada mig. Tyvärr var polisen helt oengagerad, jag fick ett överfallslarm men han fick ingenting, han blev inte ens förhörd. Han hade drogat mig och planerat att kidnappa mig till Iran. Senare fick jag höra att han till och med hade skaffat en rullstol som han skulle köra mig i till Arlanda, men jag hamnade på sjukhus efter drogerna så han misslyckades.

– När polisen inte gjorde någonting blev han mer och mer fräck. Nästa attentat var en syraattack. De första åren efter den fram till år 2000 var jag inte intresserad av att träffa andra människor, jag bar en ansiktsmask dygnet runt för att man hade transplanterat så mycket hud i mitt ansikte. Så småningom gick jag ut och berättade, gjorde intervjuer i olika tidningar och det var starten till att jag blev kvinnorättsaktivist.

Jag läste att dina egna erfarenheter har gett dig kunskap om vilka konsekvenser hedersrelaterat våld ger för individen, omgivningen och samhället. Vill du säga något om dessa konsekvenser?

– Om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, att bli utsatt för en syraattack var väldigt ovanligt men han valde den värsta typen av våld. Det jag drabbades av kostade väldigt mycket ekonomiskt och den förlusten står skattebetalarna för. Och så den psykiska skadan för mig och mina barn. Mina syskon mådde också dåligt, min bror som var en kunnig företagare sjukskrev sig i över ett år, min äldsta dotter gick på gymnasiet men slutade skolan, hon skämdes och var väldigt rädd. Min son som var jätteduktig i skolan började bli aggressiv och bråkade med folk. Min äldsta flicka hade stressymptom och bet på naglarna väldigt mycket.

– När ett hedersmord sker tar hela släkten skada och det en förlust för Sverige när en människa förlorar sitt liv. Den som har orsakat en sådan skada sitter i fängelse, vilket också kostar skattebetalarna jättemycket. På det sättet tycker jag att samhället tjänar mer på att hjälpa människor än att låta dem komma till skada, bli arbetslösa eller deprimerade. Jag tycker att våra politiker borde lyssna på oss, vi har konkreta förslag på hur man i alla fall kan minska den här typen av våld. Våld, hedersvåld och mord på kvinnor är en stor förlust för samhället.

Vad tycker du är särskilt viktigt att fokusera på just nu och framåt i arbetet mot hedersrelaterat våld mot kvinnor?

– Kvinnors rätt har tillsammans med Nätverket mot hedersrelaterat våld, där jag sitter med i styrelsen, skrivit någonting vi kallar för samhällskontrakt. Vi har lånat namnet av Eva Moberg, journalist på nittiotalet. Samhällskontraktet är ett avtal mellan asylsökande som kommer till Sverige för första gången och migrationsverket, med sex punkter som de ska skriva under på för att få asyl. Vi tycker inte att man ska ge asyl till någon som inte förstår att man inte skadar sin kvinna, inte tvingar henne att täcka sitt hår eller sin dotter att gifta sig med någon hon inte älskar.

– Tyvärr är våra politiker ganska sega i den här frågan. Åsa Regner, när hon var jämställdhetsminister, tyckte att avtalet var rasistiskt, men jag tycker att vi räddar liv. Vi gör livet lättare för asylsökande, om männen förstår att man hamnar hos polisen om man slår sin fru, att det förstör hans uppehållstillstånd och framtid, att det blir en anmärkning när han ska söka jobb. Om han vet vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige kan jag tänka mig att han anpassar sig. Det kanske inte skulle hjälpa till 100 procent men konsekvenserna blir mindre än om man blundar och det senare leder till att någons fru dör, till fängelse och barn i kriminalitet. En del av orsaken till att kriminaliteten ökar är otryggheten i hemmet.

Vad tänker du oftast orsaker den här typen av våld?

– Hederskultur som i heder och stolthet, eller namos som det också kallas, har funnits i flera tusen år. Egentligen skadar inte mannen sin fru eller sina barn för att han hatar dem, han skadar dem för att han vill behålla stoltheten. När en flicka gör någonting så att den stoltheten skadas blir hon i minsta fall bortgift för att familjen ska kunna återskapa namnet och hedern. Men om hennes anseende har blivit mycket skadat, om rykten har gått och släkt och vänner har tagit reda på att hon har haft sex så går det inte att reparera.

– När Fadimes pappa skulle skjuta ihjäl henne skrek han din hora varför kom tillbaka, du skulle inte komma tillbaka. Hon bodde och studerade i Östersund och så länge hon var där och inga släktingar tog reda på vad hon hade gjort så var det lugnt. Så hennes pappa förbjöd henne att komma till Uppsala, men när hon gjorde det sköt han ihjäl henne. Men Fadimes pappa hatade inte sin dotter, flera äldre släktingar satt och planerade det här och han var tvungen att visa att han hade rättat till problemet. Det var samma sak med Pela Atroshi, Sara, Abbas Rezai, alla de dog för att ryktena gick om vad de hade gjort.

Vad hoppas du på att Kvinnors rätts arbete ska leda till framåt?

– Jag håller på med några videoklipp nu som börjar med att jag säger “jag har en dröm”, citatet från Martin Luther King på sextiotalet. Och min dröm är att vår telefonjour inte behövs längre, att ingen ringer och söker hjälp. Att ingen skriver i chatten att de sitter hemma och har låst in sig eller att hennes man har sexuellt utnyttjat sin fyraåriga dotter. Jag önskar att Kvinnors rätts jourtelefon upphör, att ingen ska behöva vara orolig för att sova eller vara rädd när de går ut på gatan.

The post Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället” first appeared on Opulens.

VÄRLDSFILM. Under pandemin har vi gjort färre resor – världen har på ett sätt “krympt” för oss. Det vill “K-special” i SVT råda bot på med en satsning i höst på sex filmer från jordens alla hörn. Resan går från Island till Iran, via bland annat Kuba och Afghanistan.

Serien börjar med dokumentären “Undantag – isländsk konst på paus” den 8 oktober och avslutas med “Amos Oz – det fjärde fönstret” den 26 november. I den sistnämnda filmen skildras den bortgångne israeliske författarens liv och dubbla tragedier. När Amos Oz var tolv år gammal begick hans mor självmord och några år före hans död bröt hans dotter all kontakt med honom efter anklagelser om fysiska och psykiska övergrepp.

TT NYHETSBYRÅN

The post “K-special” reser jorden runt first appeared on Opulens.