IRAKKRIGET. “Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av”, skriver Lars Borghem som läst Robert Drapers To Start a War.

To Start a War: How the Bush Administration Took America Into Iraq
Av Robert Draper
Penguin Press

Robert Draper inleder sin bok To Start a War med att konstatera att den 11 september 2001 blev USA oprovocerat attackerat. Det var en attack som orsakade nära 3 000 döda. 18 månader senare attackerade USA Irak, en nation som varken hotat USA eller var på något som helst sätt inblandad i attacken den 11 september.

Kriget i Irak skulle orsaka mer än 100 gånger så många döda som den första attacken. Det andra huvudargumentet, att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, visade sig också vara falskt. Han hade förstört dem redan 1991.

President George W Bush, vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och dennes närmaste man Paul Wolfowitz var de ivrigaste när det gällde att börja kriget. Storbritanniens premiärminister Tony Blair, utrikesminister Colin Powell, chefen för CIA George Tenet och den säkerhetspolitiske rådgivaren Condoleezza Rice hade under olika tidpunkter i processen som ledde fram till kriget alla sina dubier när det gällde något eller några av argumenten för krig. Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av. Även demokrater i kongressen som Hillary Clinton, Joe Biden, John Kerry och många andra hjälpte till att bana väg för kriget.

De ledande medierna spelade också med. Det fanns enskilda personer, särskilt i utrikesdepartementet, CIA och New York Times som visste att argumenten för krig som presenterades var ihåliga, men deras chefer var inställda på att det skulle bli krig och så blev det också. Allmänheten duperades både före, under och efter kriget och tio år efter den 11 september 2001 trodde fortfarande cirka 40 procent av den amerikanska allmänheten att Saddam Hussein var inblandad i 11 september-attackerna och samarbetade med al-Qaida.

Utrikesminister Colin Powell höll sitt för kriget kanske avgörande tal i FN den 5 februari 2003. Powell och hans medarbetare hade jobbat med talet i en lokal på CIA och chefen George Tenet hade också varit på plats och övervakat arbetet. Tenet satt snett bakom Powell under det 76 minuter långa talet i FN. I en intervju med Draper berättar Hans Blix att han under talet fällde kommentaren ”This is just shit”. Men många, även i Sverige, övertygades av talet som nästan helt byggde på fabricerade bevis.

Alla de som hjälpte George Bush att vilseleda allmänheten blev dekorerade och belönade i sina karriärer medan de som varit skeptiska eller känt till lögnerna fick problem i sina, skriver Draper. Kriget i Irak skulle ta mer än 4 400 amerikaners liv och såra över 32 000. Av de 1,5 miljoner amerikanska soldater som tjänstgjorde i Irak skulle 300 000 komma hem med posttraumatiska stressymptom.

Kriget som Wolfowitz sa skulle finansieras med den irakiska oljan och som Rumsfeld inte kunde föreställa sig skulle kosta mer än en miljard dollar skulle slutligen kosta över 2 biljoner (2 miljoner miljoner) dollar. Det beräknas att 405 000 Irakier dog som en följd av invasionen. I stället för Saddam Hussein frambringades nu andra brutala ledare,  först för al-Qaida i Irak och därefter IS.

The post Konsten att starta ett krig first appeared on Opulens.

KRIG. Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord idag till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Och tvivlet på etablerade institutioner växer – då som nu inte utan fog, skriver Mattias Svensson.

Många talar i dessa dagar om paralleller till 1930-talet. Jag undrar varför inte fler drar paralleller till 1970-talet. Det decenniet  var också en dyster tid av tankemässig vilsenhet, terrordåd och politisk radikalisering.

Klagovisan från de intellektuella var faktiskt fascinerande lik hur det låter från samma håll idag. När en sociolog och en socionom 1975 studerar Malmö på uppdrag av kommunen tar de i bakgrundsbeskrivningen upp alla de samhällstendenser de oroar sig för. Det är ökad individualism och kommersialism, familjebandens och gemenskapernas upplösning, makthavare som fjärmat sig från folket och är på tok för avlägsna, nya medier som tar över tillvaron för människor som inte kan hantera det – ja och så är det invandrarna förstås: ”De kommer med ett annat kulturarv och är främmande för det svenska livsmönstret”. Vi kanske inte i efterhand betraktar 1970-talet som individualismens, kommersialismens och massinvandringens decennium, men så verkade det uppenbarligen för betraktare på 70-talet.

Framför allt lever västvärlden nu som då under tyngden av ett misslyckat amerikanskt krig – då Vietnam, nu Afghanistan och Irak.

Krigen långt bort har påverkat också oss på fler sätt än vi egentligen tänker på, och mer den här gången än på 1970-talet. Antalet flyktingar till Europa är ett flagrant exempel, det rör sig om betydligt fler till följd av krigen i Irak och Afghanistan än till följd av Vietnamkriget. Att ta emot människor som hamnat i krigsrelaterade nödsituationer är humanitärt rimligt, men har inneburit ekonomiska och sociala påfrestningar som över tid nött ner solidariteten. Också på så sätt märks krigströttheten.

Krigen har också påverkat vår säkerhet. Visst var invasionen av Afghanistan en respons på al-Qaidas terrorattentat i USA 2001 och det islamistiska hotet mot väst var påtagligt redan med dödsdomen mot Salman Rushdie 1989, men kriget mot terrorismen har i många delar, särskilt de mest brutala och vidlyftiga, varit kontraproduktivt. IS bildades och radikaliserades efter USA:s ockupation av Irak. Övergreppen i väst mot människor som satts i fångläger världen över där de torterats och spärrats in i minimala isoleringsceller under 2000-talets första år har också bidragit till hat mot väst. Detta må ha tystats ner i västs egna mediekanaler – trots att 21 europeiska länder, inklusive Sverige, var behjälpliga med kidnappningar och att sända folk till tortyr och fångenskap utan rättegång – men i den islamistiska propagandan är fångarna på Guantanamo fortfarande aktuella. De hårda tagen och övergreppen har fött och gött radikalisering och säkerhetshot.

Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Vid sidan om hotet från islamistisk terror finns andra aktörer. Då var terrorismen vänsterextrem, medan ett växande antal liknande politiska mord och terrorattentat på senare år snarare haft högerextrema och främlingsfientliga motiv, en skillnad som egentligen mest illustrerar likheterna mellan de båda rörelserna.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog.

Ytterligare en påtaglig krigseffekt är ekonomisk. Vietnamkrigets kostnader knäckte Bretton Woods-systemet (ett fastkurssystem där växlingskursen för länders valutor gentemot den amerikanska dollarn fastslogs, reds. anm.) och den amerikanska guldmyntfoten. Dollarns värde kunde inte längre garanteras när USA lånefinansierat sitt krig. Den ekonomiska krisen på 1970-talet, förvisso också förstärkt av Opec-ländernas dyrare olja, var så tung att den ledde till en identitetskris för den dominerande makroekonomiska inriktningen: keynesianismen. Vi är alla keynesianer, sade Richard Nixon en bit in på 1970-talet. Han körde den teorin så grundligt i botten att i stort sett ingen var keynesian tills teorin återuppstod efter 11 september 2001.

Krigen i Irak och Afghanistan är de dyraste i USA:s historia, notan ligger i skrivande stund på omkring 6,4 biljoner dollar. Att de finansierats via lån märks förvisso bara indirekt eftersom räntorna hållits konstlat låga. Där finns en bidragande orsak till bubblan på den amerikanska bostadsmarknaden som sedan sprack och blev finanskrisen. En kris som ledde till ännu mer belåning till ännu lägre räntor. Detta “nya normala” påverkar hela världen och har gynnat skuldsättning och skenande inflation på bostads- och tillgångsmarknader. Vi ser återigen en kris där tidigare etablerade ekonomiska tankar ifrågasätts – även om det i mitt tycke är helt fel att ifrågasätta värdet av global handel och det kapitalistiska systemet, när det snarare är penningpolitiken och den huvudlösa belåningen som är fel. Och även om statlig belåning av andra skäl tillkommit så hade penningpolitiken inte kunnat få denna permanent nya inriktning utan USA:s krigsskuld.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog. Den tyske socialdemokraten Willy Brandt såg 1974 demokratierna som en utslocknande låga. Nu utmanas väst av korrupta oligarkstyren och av Kinas auktoritära modell.

Vilket värde finns då i att dra historiska paralleller? Det kan diskuteras och det betyder förstås inte att det kommer att sluta likadant nu som det gjorde då. Skillnaderna är alltid betydande. Men i bästa fall kan vi med andra perspektiv få syn på saker som vår samtid gjort oss blinda för. Jag tror att en av de sakerna är krigströttheten, och den enorma skada som långvarig krigföring innebär också om själva skjutandet och bombandet sker långt bort från USA och Europa. Krig brutaliserar både vänner och fiender, de skapar mandat för övergrepp också på hemmaplan, och de kostar enorma summor som förr eller senare, på ett eller annat sätt, måste betalas.

The post Förmodligen är det snarare 70-tal än 30-tal first appeared on Opulens.

MERSMAK. “Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup”, skriver Michael Larsson om Iman Mohammeds aktuella diktsamling.  Han ser fram emot fler dikter av samma poet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bakom trädet ryggar av Iman Mohammed
Norstedts förlag

Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av den amerikanske översättaren Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.

Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?

Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman — barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap — mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:

pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet

Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning — en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak — men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.

En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att mer.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Lyrik med laddat bildspråk first appeared on Opulens.