ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.

På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.

I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.

Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.

Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.

Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.

1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.

Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.

Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.

Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.

En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.

Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”

The post 50 år sedan Cypernkrisen first appeared on Opulens.

IGENKÄNNANDE. Det har sagts och skrivits till leda att Peter den Store är Vladimirs Putins stora förebild. Men det finns också senare ryska härskare som han tar efter, inte minst i konsten att ljuga.”Faran för Ert land kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne att jag icke eftersträvar en enda by av konungens, Eder Herres, stater.” Det lät den ryske tsaren Alexander I hälsa den svenske regenten Gustav IV Adolf (som avsattes i en oblodig kupp året därpå) genom hans ambassadör Curt von Stedingk i Sankt Petersburg. Löftet blev inte långvarigt: fem dagar senare korsade 24 000 ryska soldater gränsen till Finland.

Så här skrev en officer om vad han bevittnade i Österbotten den 2 augusti det året: ”Vägen var ryslig och förskräckande. Jag ville beta min häst, men intet hemman! Täta ruiner efter nedbrända byar. På ett enda beteshåll passerade jag sju byar där ej en spåna fanns kvar… Byarna brända, invånarna förjagade, slagna, hängda, mördade. Det citeras i Hans Dahlbergs intressanta och överdådigt illustrerade ”Vårt 1800-tal. Hundra omvälvande år”

Och upprepade gånger, bland annat när Putin mötte sin tyske kollega Olaf Scholz så sent som den 15 februari i fjol, försäkrade han att Ryssland inte tänkte anfalla och invadera Ukraina. Det gjorde han nio dagar senare och vi har alla sett mediebilderna från förödelsen som följt i invasionens spår. Så det är en kuslig känsla av déjà vu…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rysk déjà vu first appeared on Opulens.

PROPAGANDA. “Svenska kommentarsfält, insändarsidor och diverse nätforum fylls återigen med det som Ryssland verkligen kan – desinformation.” Med anledning av Vladimir Putins upptrappning av kriget går Lars Thulin går igenom de vanligaste argumenten till försvar av invasionen.

Rysslands invasion av Ukraina har tagit en ny, farlig och skrämmande vändning och vi snubblar nu på avgrundens rand. För att använda pokertermer så sitter Vladimir Putin med död mans hand. Alla vet det. Ändå försöker han mörka och bluffa in i det sista. Katastrofen är att Europas säkerhet och ytterst världsfreden finns i potten.

I samband med detta fylls svenska kommentarsfält, insändarsidor och diverse nätforum återigen med det som Ryssland verkligen kan – desinformation. Budskapen fortsätter att trummas in, inte minst i Sverige. Uppbyggnaden på dem har förändrats. I början drevs narrativet att östra Ukraina skulle befrias från nazister. Men i takt med att den bilden blev helt omöjlig att upprätthålla har den tonats ned. Nu handlar det mest om Rysslands utsatthet och att Väst på olika sätt tvingat fram konflikten. I grunden är alltså egentligen inget Rysslands fel.

Kännetecknade är att budskapen börjar med en inledning om att Ryssland gjort fel, att kriget är fruktansvärt och bryter mot alla lagar. Att Ukraina har rätt att försvara sig. Läsaren blir brydd och tänker: detta är allmängods, så tycker alla. Varför tjata om det? Vad vill skribenten? En bit in i texten kommer huvudbudskapet: ”Fast å andra sidan”, ”Ukraina har minsann också” ”Det är Natos fel” ”Vi har tvingat Ryssland”

Låt oss syna de vanligaste narrativen, hur vi ska känna igen dem och bemöta dem. Källor i min argumentation är Utrikespolitiska institutet, vår regering, Nato, de fyra stora dagstidningarna, nyhetsbyrån TT.

Ryssland är hotat, omringat och trängt av Nato och måste försvara sig. Påståendet motbevisas av geografi, militär styrka och nationalekonomi. Ryssland är världens till ytan största land, nästan dubbelt så stort som tvåan Kanada och trean USA tillsammans. Kärvt klimat. Man har flest kärnvapen i världen och, åtminstone tidigare, världens näst största armé. Att invadera ett sådant land är en militär omöjlighet. Det lärde sig redan Napoleon och Hitler. Vidare, 75 procent av landet ligger i Asien, icke Natoområde. Av Rysslands 16 grannländer tillhör fem Nato. Alla med förhållandevis korta gränser mot Ryssland.

I senaste valet fick de två procent av rösterna. I Sverige har motsvarande parti cirka 20 procent.

Landet har en undermålig infrastruktur och en ekonomi som räknat i BNP per capita är en femtedel av Sveriges. Ekonomin bygger till stor del på export av råvaror. Främst fossilt bränsle, som världen vill göra sig av med. En invasion av Ryssland är en invasion av ett blivande konkursbo med oerhörda muskler uppbyggda av steroider.

Nato lovade att inte utvidga, men lurade Ryssland. Detta löfte har aldrig varit officiellt. Alla sådana påståenden bygger på berättelser om muntliga diskussioner. Vi vet två saker: ett undertecknat och ratificerat avtal finns inte. Att president Michail Gorbatjov i intervjuer med västliga medier sagt att en sådan överenskommelse inte finns.

Dessutom kan Nato inte utvidga sig själv. En nation som vill bli medlem måste ansöka om det. Ett krav är en dokumenterad vilja bland allmänheten att bli medlem. Cirka tjugo år efter murens fall var alla tidigare länder i Warszawa-pakten, minus Ryssland, medlemmar. Kanske ska vi fråga oss varför de frivilligt valde det.

Nazism i Ukraina. Ja, det finns högerkonservativa och nationalistiska partier i Ukraina. I senaste valet fick de två procent av rösterna. I Sverige har motsvarande parti cirka 20 procent.

Ukraina är korrumperat och många har flytt landet. Detta märkliga argument som en ursäkt för invasionen har hörts, även i seriösa medier. Ja, Ukraina har med västerländska mått låg politisk mognad. Det kan hänga ihop med att man under 46 år var ockuperad av stormakten Sovjetunionen. Ett land med ett styrelseskick med obefintligt av det vi kallar politisk mognad.

Viktigaste invändningen är dock att argumentet är irrelevant. Missnöje med ett annat lands regering eller politik får aldrig vara skäl för en väpnad aggression. De brukar alltid med rätta påpekas när det gäller USA:s olika interventioner. Men för vissa debattörer föreligger en annan måttstock då det gäller Ryssland.

Ukraina begår minsann också krigsbrott. Förmodligen är detta sant. Soldater som slåss för sina liv och för sitt hemlands rätt att existera, strider sällan med en automatkarbin i ena handen och Röda Korsets regelbok för vad som är rätt eller fel i ett krig i den andra handen. Syftet med att påpeka Ukrainas eventuella krigsbrott är att dölja, eller i alla fall förminska, det uppenbara krigsbrottet: ett oprovocerat och massivt anfall på ett fredligt grannland i syfte att utplåna det som nation.

Men USA bombade lika urskillningslöst i Vietnam. Klassikern bland usla whataboutismer, men fortfarande oerhört populär. Syftet är att den som får detta i ansiktet ska dra slutsatsen: därför får vi inte kritisera Ryssland. Argumentet är totalt ologiskt. Vad ett land gjort för 50 år sedan kan aldrig friskriva en annan nation för illdåd idag. Arméer och nationer måste ta ansvar för sina egna handlingar.

Håll koll på dessa narrativ. Minns att de ofta lindas in med en början som fördömer Ryssland men sedan följs upp av varianter på: Fast Nato/väst/Ukraina/USA har minsann också… Så det så.

The post Ryska posten levererar ännu fler lögner first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. “Det är två förlorare, som slåss mot varandra. Väst har satsat på den ena, när det kunde ha satsat på bägge”, skriver Anders Björnsson.

Det ryska angreppskriget mot Ukraina har sannerligen åsamkat stor skada. Främst för människorna i Ukraina, vars statsledning på intet sätt provocerat fram detta olagliga, brutala, ansvarslösa och i grunden onödiga krig. Ryssland och dess ledare är provokatörerna, ukrainarna är bondeoffren. Men man kan inte bortse från, att det har funnits kretsar i Väst, som har sökt efter en anledning till urladdning. De är inga huvudskurkar (som en del dumdristigt vänsterfolk när och fjärran anser), men de är inte utan skuld.

Ryssland har inte brutit upp den europeiska säkerhetsordningen, för den var uppbruten långt tidigare, om det nu har funnits en bortom festtalen. Men de har brutit mot internationell rätt, de har också brutit mot all anständighet. Ryssland och dess makthavare har lurat omvärlden, och de har även lurat sig själva. Eller försökt lura: på samma sätt som Förenta staterna och Storbritannien och deras invasionsarmé försökte lura det så kallade internationella samfundet inför det illegala angreppskriget mot Irak 2003. De blev sedan ställda vid skampålen.

Den ryska eliten har gjort sig själv en otjänst, genom att bli hånad och utskrattad, vilket måste ha varit helt förutsebart, men också den ryska kulturen, som nu måste leva under anklagelsen att vara en Herrschaftskultur och dess misstänkliggjorda beundrare. Bulgakov och Brodsky stämplas som postuma folkfiender, och vad med den oresonlige judehataren Dostojevskij? Det spelar liksom ingen roll i detta kulturkrig, ett krig i kriget, att också den ukrainske nationalskalden Sjevtjenko hade ett horn i sidan till judar. Det ryska är det onda.

Det vackraste av alla språk. Den förnämsta av alla operor, Jevgenij Onegin. Det ryska folket som Europas befriare, 1812–13, och som ändå inte tillåts tillhöra Europa. Det ryska riket som så många gånger har stått nära undergången: inför polacker-litauer, fransmän, tyskar. Och innan det blev ett rike: mongolerna. Den ryska ”frontierns” expansion österut var inte okomplicerad, men det borde ändå inte vara omöjligt att se den som ett civilisatoriskt projekt. Idag verkar det inte alls vara möjligt.

Ryssland upprepar nu andras brott och misstag, utifrån en starkt försvagad position, såväl ekonomiskt som militärt. Ukraina är också en svag part: genom korruption, utvandring (vid självständigheten 1991 hade landet 52 miljoner invånare, trettio år senare 44 miljoner) och inbördes etniska motsättningar. Det är två förlorare, som slåss mot varandra. Väst har satsat på den ena, när det kunde ha satsat på bägge. För hundra år sedan gick Väst (och Ryssland!) in för att förgöra det avtynande osmanska imperiet. Vad man fick var – Turkiet.

Idag leker detta Turkiet, som aldrig var en regelrätt demokrati men har trott sig vara en stormakt, katt och råtta med Sverige. Det strävar efter goda förbindelser med Ryssland och är den muslimska nation (i sekulär dräkt), som har haft de bästa relationerna med staten Israel. Ingenting är här svart och vitt. Allt är grått, likgrått. I dessa konflikter och bataljer ska nu Sverige delta. Och i Washington sitter man och hoppas, att Ryssland äntligen ska duka under. Kanske går USA under. Kanske blir det inbördeskrig både här och där. Det kommer inte att finnas några köttgrytor att nära sig vid intill lägereldarna.

The post Allt är grått, likgrått first appeared on Opulens.

VITTNESMÅL. Tolvåriga Jeva Skalietska bodde i Charkiv i östra Ukraina när Ryssland inledde sitt storskaliga anfallskrig mot landet i februari. Nu ges hennes ögonvittnesskildring i dagboksform ut av det amerikanska förlaget Union Square & Co.

“Alla vet vad ordet ‘krig’ betyder, men nästan ingen vet vad ordet faktiskt innebär. Jag vill att världen ska få veta vad vi har upplevt”, säger Jeva Skalietska i ett uttalande.

Hennes dagbok har fått titeln “Ni vet inte vad krig är: En ukrainsk flickas dagbok”. Den tar sin början 12 februari i år, två veckor innan de första bomberna föll över Charkiv. Skalietska bodde då med sin mormor, som hon växt upp med efter att föräldrarna separerade tidigt.

De flydde från Charkiv via Ungern och har nu fått asyl i Irland, i förhoppningen om att en dag kunna återvända hem, uppger förlaget. En del av vinsten från bokförsäljningen går till organisationer som hjälper ukrainska flyktingar.

“Ni vet inte vad krig är: En ukrainsk flickas dagbok” ges ut på engelska 25 oktober.

TT Nyhetsbyrån

The post 12-årings dagbok om Ukrainakriget ges ut first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Bonnier News och norska Amedia står bakom en satsning på en ryskspråkig nättidning med bas i Tallinn. Tidningen Reposts ambition är att ge en oberoende och sanningsenlig bild av kriget i Ukraina – riktad till rysktalande.

Dagens Nyheter har pratat med Expressens före detta chefredaktör Thomas Mattsson, som är involverad i projektet med titeln senior rådgivare.

–  Vi har sedan i maj anställt ryska journalister som har flytt från Moskva och Sankt Petersburg. Repost är anpassad för unga ryssar och väldigt designad och jobbar mycket med visuell journalistik, bilder och videor. Vi startar sajten på onsdag, säger han.

Repost ska vara en oberoende nättdning med “trovärdiga nyheter för en publik inom och utom Ryssland”. Ansvarig chefredaktör på plats i Tallinn blir Filipp Bakhtin, som tidigare styrt tidningen Esquire i Moskva. Även Dagens Industris chefredaktör Peter Fellman medverkar i satsningen.

– Vi vet att vi på olika sätt kommer att utsättas för försök att stänga och blockera vår nättidning för de som inte har vpn-anslutning. Men vi kommer på olika sätt verkligen att försöka nå de ryska läsarna, säger han.

Finansieringen sker via en stiftelse där den norska lokaltidningskoncernen Amedia och Bonnier News tillsammans står som ägare.

Ann Edliden/TT

The post Bonniers startar rysk nättidning first appeared on Opulens.

Musik som framförs eller är komponerad av nu levande ryska musiker förbjuds att spelas offentligt i Ukraina. I den lag parlamentet har antagit anges risken för en försvagad ukrainsk identitet som grund, skriver österrikiska nyhetsbyrån APA.

“Musikaliska verk från den invaderande staten (Ryssland) påverkar separatistiska stämningar hos befolkningen”, skriver parlamentet enligt APA.

Undantag görs för musiker som aktivt tagit ställning mot invasionen.

Samtidigt förbjuds import och distribution av böcker och andra trycksaker från Ryssland, Belarus och de delar av Ukraina som olagligen annekterats av Ryssland, skriver statliga nyhetsbyrån Ukrinform. Tryckta medier på ryska – eller “språket från den aggressiva staten”, som det heter – som importeras från andra länder måste framöver godkännas och förtullas vid gränsen.

TT Nyhetsbyrån

The post Ukraina portar musik och böcker från Ryssland first appeared on Opulens.

SCHLAGERFESTIVAL. EBU har beslutat att Eurovision Song Contest inte kan genomföras i Ukraina 2023. Anledningen är det pågående kriget i landet efter den ryska invasionen i februari.

Enligt ett pressmeddelande från EBU hålls diskussioner med brittiska BBC om att de ska arrangera tävlingen eftersom Storbritannien kom tvåa i årets tävling. BBC:s kommunikationsavdelning har även bekräftat uppgifterna i ett uttalande.

”Det är vår fulla avsikt att Ukrainas seger ska ge avtryck i nästa års show”, skriver EBU i ett uttalande, som Aftonbladet var först med att rapportera om.

I pressmeddelandet skriver EBU att man analyserat säkerhetsläget och utforskat olika möjligheter, men att Rysslands invasion av Ukraina och det pågående kriget gjort det omöjligt att påbörja arbetet med tävlingen som tar ett år att förbereda.

“Efter en objektiv analys har referensgruppen, Eurovisions beslutande organ, med djup sorg och ånger kommit till slutsatsen att under rådande omständigheter kan UA:PBC inte uppfylla de säkerhets- och operativa garantier som krävs av ett tv-bolag för att stå som värd för, organisera och producera Eurovision Song Contest”, skriver EBU i pressmeddelandet.

Ukraina vann tävlingen 2022 och det är traditionsenligt vinnarlandet som också blir värd för nästa års tävling, landet har tidigare varit värdland 2017 och 2005.

Det är ännu inte klart i vilken stad tävlingen arrangeras, men källor till brittiska Metro har tidigare sagt att Glasgow är förstavalet om tävlingen hålls i Storbritannien.

Kristoffer Viita/TT
Linnéa Wannefors/TT

The post Kriget stoppar Eurovision i Ukraina 2023 first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Kan man ta semester från kriget? Den ukrainska multikonstnären Kinder Album har gjort ett försök på Österlen, men kriget har funnits med henne varje minut även här. I sommar har Rikstolvan i skånska Järrestad fullt fokus på Ukraina.

The post Semester från kriget i Ukraina – en omöjlighet first appeared on Opulens.

FRED. Alla anti-imperialister måste kräva: ”Ryssland ut ur Ukraina!” Ju längre kriget pågår, desto mer drabbas det angripna landet, angriparen mindre. Dess försvarskrig är rättfärdigt, men det måste få ett snart slut. Risken är annars, att den ukrainska nationen går i graven – eller att Nato-sidan inskrider och vi får ett ännu blodigare krig, kanske med kärnvapen.

Vad som nu primärt måste eftersträvas är ett vapenstillestånd; detta arbetar Frankrike och Tyskland uppenbarligen för. Kanske av det slag som fick slut på det finska fortsättningskriget i september 1944. Motståndaren, Sovjetunionen, hade då överhanden. Men det tappra finska folket säkrade sin fortlevnad, med vissa landavträdelser. Finland var dock inte den enda europeiska stat, som förlorade land i andra världskrigets slutfaser. Detta handlar inte om att rädda ansiktet på Vladimir Putin, en stormaktsgangster av gängse snitt. Men ukrainarna behöver fred. Den kan gå ut över territorium.

Sveriges naturliga roll hade varit att gå in som medlare i denna förfärliga konflikt, som grundar sig i ett brutalt överfall. Men den svenska regeringen har gjort sig till Rysslands sturska fiende och därmed ställt sig åt sidan. Det är en historisk olycka och diplomatisk miss av väldiga proportioner.

Anders Björnsson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Vapenstillestånd nu! first appeared on Opulens.

UKRAINA. Den finländsk-estniska författaren Sofie Oksanen skrev i en svensk dagstidning att väst genom att acceptera Putins språkbruk som att kalla Gogol och Repin för ryska konstnärer bidrar till Rysslands kolonisationspolitik. Båda hade sitt ursprung i Ukraina.

Karelska näset ligger nära storstaden S:t Petersburg. Näsets kuststräcka är betydligt mera tilltalande än stadens omgivningar. Därför valde många S:t Petersburgsbor att ha sina sommarvillor på näset. Här bodde den ryska målargiganten Ilja Repin (1844 – 1930).

När Finland blev självständigt efter ryska revolutionen drogs gränsen vid Systerbäck. Ilja Repin valde att stanna kvar på näset i Kuokkola (nu Repino) som då kom att tillhöra Finland. Han avböjde flera erbjudanden från den nya sovjetstaten att återvända hem. Efter sin död 1930 fick Repin kultstatus i Sovjetunionen och betraktades som en föregångare till den officiellt påbjudna socialrealismen. Han hade dock inget till övers för vare sig tsardömet eller bolsjevikernas rådsrepublik.

Efter vinter- och fortsättningskriget tillhör näset och Kuokkola Ryssland och 1948 fick staden namnet Repino till minne av Repin.

De är förrymda trälar som vet frihetens värde.

Ilja Repin föddes 1844 i Ukraina. Han var son till en fattig officer av gammal kosacksläkt. Han studerade i Petersburg, Paris och Rom. Ilja Repin umgicks med Zorn och andra konstnärer. Han betraktades som en nydanare. Repin blev en ungdomens målare och han blev en mästare när det gäller realistiskt framställningssätt och nationellt lynne. Han betraktades också som ”den ende glade konstnären i Ryssland under 1800-talet”.

En av Repins mest berömda tavlor är ”Pråmdragare vid Volga”. Tavlan hänger på Ryska museet i S:t Petersburg. Ett annat mästerverk är där Repin skildrar hur zaporzjeiska kosacker avfattar ett grovt svar på en skrivelse från sultanen Muhammed 1V. Sultanen hade i ett högdraget och titelbemängt brev år 1680 uppmanat kosackerna att ge sig utan motstånd samt ”upphöra med Edra för mig kränkande gränstvister”. De självsäkra och bullrande personerna på tavlan är sprungna ur den kosackrepublik som existerade på 1500- och 1700-talen. De är förrymda trälar som vet frihetens värde.

Sålunda skriver kosackerna. ”Du turkiske satan, hin håles broder och kamrat, själva Lucifers sekreterare och djävulens egen ikon, måtte han hämta dig och ditt lurviga krigarfölje. Du är oförmögen att tvinga kristna under ditt härskardöme. För din krigare hyser vi ingen fruktan och överallt önskar vi bekriga dig, till lands och till sjöss. Din babyloniske kock, makedonske hjulmakare, jerusalemske skomakare, alexandrinske getabock, stora och lilla Egyptens grisgäll – en armenisk svinpäls, tartarisk potta, kasamisk stut, podolsk niding, självaste hin ondes yngling – en förargelse för jord och himmel och en narr för vår herre. Ditt gristryne, kusfitta, ditt skabbiga hundkräk, din odöpte skolt: måtte Fan skålla ditt blanka rövarsele. Sålunda har kosackerna visat dig, din hednahund, att du inte kan skrämma troende kristna. Datum känner vi inget till och inget kalendarium äga vi; månen står på himlen och året och dagen i böckerna är sammalunda hos er som hos oss. Med detta: kyss och mitt i skiten. Kosackhövdingen Zachartjenko tillsammans med övriga kosacker i Zaporozje”

Andra välkända målningar av Repin är bland annat ”Kyrklig procession” där en gendarm till häst röjer väg för prästerna genom att slå omkring sig i folkmassan med en knutpiska. Stort uppseende väckte också en målning från 1885, ”Ivan den grymme mördar sin son”. Repin gjorde också berömda porträtt av bl.a. Tolstoj.

De sista trettio åren av sitt liv bodde alltså Repin på Karelska näset. Hans bostad och ateljé, Penates, blev en samlingsplats för dåtida kändisar. Här var bl.a. författaren Maxim Gorkij en väl sedd gäst. Kanske Edit Södergran som bodde i närheten också var här vid något tillfälle.

Matsalen i Repins hem var egenartad. Det fanns plats för minst femton personer. Vid varje plats fanns en utdragbar låda för bestick och tallrikar. Sammankomster med konstnärer och författare hos Repin omgärdades av olika ritualer. Bordet hade en speciell finess; en ytterligare nivå för alla maträtterna. Det var en plattform som kunde snurras oberoende av själva matbordet. Kött serverades aldrig utan bara vegetariska rätter. Allting ställdes på den roterande skivan, så att gästerna kunde förse sig själva. Det fanns också en viktig princip vid måltiderna. Om man inte nådde en maträtt fick man inte besvära sin bordsgranne. Principen blev svårare och svårare att hålla ju längre middagen framskred och ju mera drickbart gästerna fått i sig. Vid bordet gällde vidare följande regler:

1. Gästen är framförallt förpliktad att göra sig viktig.
2. Han har fulla rättigheter att ta locken av grytorna och påbörja måltiden.
3.  Han åtar sig att påminna de närvarande om solens energi.
4. De närvarande tillåts inte att gemensamt hjälpas åt.
5. Idén om själhjälp måste härska
6. Vid brott mot denna princip, får den skyldige hålla ett tal. Det vill säga, inte enbart utbringa en skål, utan hålla ett tal som bygger på en idé.
7. Middagen som är komponerad av vilda örter, eftersträvar idén om frigjordhet från de forna idealens förtryck.
8. Att lura sin nästa med uppsåtet att förstärka dennes tro på det runda bordets principer anses vara en dygd.

Som framgår var straffet vid brott mot principerna att i troligtvis påverkat tillstånd beträda något som liknade en talarstol och sedan hålla ett spirituellt anförande för gästerna.

Tomten är stor och förvandlad till park.

Repins bostad är nu förvandlad till museum. Det är ett hus i karelskt rundtimmer utan symmetri, ett antal askar och kuber som ställts samman och försetts med tak i skarpt kontrasterande vinklar. Tomten är stor och förvandlad till park. Här ligger också Ilja Repin själv begravd. En son till Ilja Repin avled i Helsingfors 1954.

Den finlandssvenske författaren Tito Colliander gav 1942 ut en biografi om Ilja Repin med titeln ”En konstnär från Ukraina”.

The post Målargiganten som blev finsk undersåte first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Rysk domstol har beslutat att science fiction-författaren Dmitrij Gluchovskij ska gripas.

The post Rysk arresteringsorder för kritisk författare first appeared on Opulens.