MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

ENÖGDHET. “De tar varje tillfälle i akt till att vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark är trött på det förgiftade sociala medielandskapet.

”Snyggt att kalla alla för högertroll som inte delar er politik”, skrev en Facebookanvändare om min krönika i Opulens efter valet. Det är förstås inte snyggt. Om det vore sant, vilket det givetvis inte är. Däremot är det ett adekvat begrepp vid högerpropagandistiska uppenbara trollningar. Det vill säga provokationer som ingen rimlig människa egentligen tror på utan bara syftar till att rikta ljuset åt ett annat håll.

Och sådana är numera dessvärre vardagsmat för oss som dagligen bevistar de sociala mediernas politiska kvarter.

I onsdags twittrade jag ut författaren Taliah Pollacks debattartikel i Dagens Nyheter, om hur hon som judinna upplever hemstaden Malmö. Att ingen stad i landet gör så mycket för att motverka antisemitismen. Något som sällan lyfts fram och det just på grund av propagandistisk vilja att rikta ljuset åt annat håll.

Mycket riktigt haglade snart de förväntade tröttsamma kommentarerna i mitt twitterflöde. Som ”Vilka är det största hotet mot judar i Malmö?” och ”Skyll på högerextrema Uppdrag granskning!” Islam och invandring skulle förstås nu sättas i fokus igen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I torsdags utdelades så årets Nobelpris i litteratur. Opulens publicerade snabbt en initierad artikel om pristagaren. Det uppskattades förstås av litteraturintresserade men högertroll, ständigt dessa högertroll, har förstås en egen ”läsning” av Annie Ernaux.

Kort efter att vi twittrat ut artikeln svarade en av dem: ”Ett ointressant jävla skämt!” En annan verkade mena att det viktiga nu att lyfta fram om Ernaux är att hon är ”en politisk författare som röstade på socialistkandidaten 2012. Hon stöder även PIR , en fransk/algerisk islamsk rörelse som sprider antisemitism. Ännu en förvirrad vänsterfeminist?”

Utmärkande för de allra flesta högertroll är att de, till skillnad från exempelvis Taliah Pollack, själva inte lyfter ett finger för att bekämpa antisemitismen. De har nog i de flesta fall inte heller något djupare intresse av ett författarskap som Ernaux. De tar varje tillfälle i akt att försöka vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.

Visst, kanske allt är politik men all politik handlar inte om dessa två frågor. Det finns inte sällan också flera perspektiv att anlägga på exempelvis ett större författarskap.

När Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019 uppstod en debatt där författaren anklagades för att på nationalistiska grunder ha förminskat serbiska krigsbrott. Hur bedömningen av ett författarskaps kvalitet påverkas av författarens politiska åsikter är en intressant fråga som då bland annat behandlades i Opulens.

Det hindrade inte oss från att inför Nobelfesten det året låta politiken komma i skymundan och ge utrymme i spalterna åt Simon O. Pettersson, som förutom att han är en duktig skribent och inläst på Handke råkar vara en sverigedemokratisk politiker. Politiskt står han alltså långt från Opulens men nej, alla till höger är inte troll.

The post Ständigt dessa högertroll first appeared on Opulens.

DANMARK. “Ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det pratats lite väl mycket om att vägen framåt för Socialdemokraterna skulle vara att kopiera sitt danska systerpartis strategi. Att de med snack om minskad invandring och strängare krav hoppas vinna tillbaka några av de många hyfsat välbetalda män från de traditionella arbetaryrkena som gått över till Sverigedemokraterna.

The post Vi lär oss fel saker av de danska sossarna first appeared on Opulens.

ESSÄ. De har en bakgrund i Turkiet och har blivit ytterst framgångsrika i sina respektive branscher i Sverige. Svante Lundgren har läst två assyrisk/syrianska självbiografier som ger en intressant bild av denna folkgrupp – och av Sverige.

Den invandrargrupp som kallar sig själv suryoye och om vilken svenska medier och myndigheter för att vara neutrala använder dubbelbenämningen assyrier/syrianer är en av Sveriges största. Ingen vet hur många de är, men de brukar själva hävda att de är fler än 100 000. Det är en rimlig uppskattning.

Trots att gruppen är så stor är det få inom den som på mainstreamförlag skrivit om sina liv. Undantaget är vissa fotbollsstjärnor, som Hammarbyikonen Kennedy Bakircioglu. Dessutom har flera assyrier/syrianer skrivit om sin väg till Sverige på eget eller på mindre förlag. Det är därför av intresse då två bemärkta representanter för folkgruppen nu gett ut sina självbiografier med hjälp av etablerade journalister och på etablerade förlag.

Gunilla von Platen är entreprenör, investerare, företagsledare och filantrop. Sargon De Basso är advokaten som gjort sig känd från flera spektakulära rättegångar. I denna essä kommer jag inte att gå in på deras yrkesliv. Istället fokuserar jag på den bild de ger av att som assyrier/syrian växa upp i Sverige.

Sargon De Basso föddes 1977 i Sverige och växte upp i Örebro, medan Gunilla von Platen föddes 1972 i Turkiet som Günel Anip och kom till Sverige som fyraåring. Intressant nog kallar sig De Basso assyrier medan flertalet inom folkgruppen i Örebro föredrar benämningen syrianer. Syrianen von Platen åter växte upp i Göteborg, där benämningen assyrier är populärare. Den ständiga stridsfrågan om vad gruppen egentligen ska kallas – i grund och botten vilken dess riktiga identitet är – förbigår de så gott som helt. De Basso ger en kort och förenklad förklaring, medan von Platen inte nämner saken överhuvudtaget.

De Bassos bok fokuserar på hans advokatkarriär och blir ett passionerat försvarstal för rättsstaten som han ser hotad. Allt annat spelar en sekundär roll i boken. Så avklarar han åren som ordförande för fotbollsklubben Assyriska FF på fyra sidor. Det finns också brister i hans assyriska kunskaper: han feldaterar folkmordet och den bild han ger av dess betydelse för Raphael Lemkin, juristen som skapade termen genocide, är inte helt korrekt.

Bägge familjerna lämnade Turkiet för Sverige. De Bassos far var politiskt aktiv på vänsterkanten och då han i militären protesterade mot behandlingen av kristna hamnade han i livsfara. Von Platens familj fick än mer dramatiskt känna på det systematiska förtryck som Turkiets lilla kristna minoritet var och fortfarande är offer för. Då hennes kusin skulle gifta sig kom beväpnade muslimer och rövade bort flickan. Ingen i familjen vet vad det blev av henne. Günels mamma försökte gå emellan och blev skjuten. Hon överlevde med nöd och näppe, men fadern skaffade falska pass till alla familjemedlemmar, betalade en smugglare och tog sig till Tyskland.

Både De Basso och von Platen har gjort veritabla klassresor. De Bassos far var intellektuell, men väl i Sverige blev han som så många andra assyrier/syrianer företagare för att kunna bereda de fem sönerna möjligheten att studera. Det lyckades: idag är två tandläkare och de övriga advokat, redovisningsekonom och kommunalråd. Von Platens föräldrar var analfabeter när de kom till Sverige. Fadern vägrade ta emot bidrag utan försörjde hela familjen med lönen från sitt enkla arbete. Barnen fick börja hjälpa till tidigt. Idag är alla nio barnen akademiskt utbildade och/eller framgångsrika företagare. ”Inte illa ordnat av två analfabeter som varken kunde läsa eller skriva.”

De här berättelserna säger något om Sverige som möjligheternas land. Med begåvning och hårt arbete kan man komma långt. De Basso berättar att han aldrig upplevt egentlig diskriminering, men att han känt sig som en delvis främmande fågel i sina sammanhang på grund av sin bakgrund. Von Platen har upplevt sig motarbetad men mer på grund av att hon är kvinna än att hon är invandrare. Och det hon förbannar allra mest i Sverige är jantelagen, som hon säger sig ha blivit bekant med redan när hon klev över tröskeln till sitt första jobb.

Samtidigt med von Platens klassresa skedde en medveten försvenskning. I Sverige bytte familjen det turkiska efternamnet Anip, som den turkiska staten tvingat på dem, till Samuelsson, efter farfar Samuel. Günel blev behändigt Gunilla. Gunilla Samuelsson lät helsvenskt. Och svensk ville hon vara. När någon en gång trodde att hennes svenska väninna var hennes syster kände hon sig stoltare än någonsin.

Men för hennes traditionella syrianska familj var hon för svensk. Hon kom på kollisionskurs med familjen då hon vägrade gifta sig med någon av alla syrianska män som uppvaktade henne. När hon sedan gifte sig med en svensk man, som hon till på köpet inlett en relation med när han var gift, var pappan och de flesta av bröderna frånvarande. Mamman var där men demonstrativt klädd i svart.

Assyrierna/syrianerna i Sverige brukar energiskt försvara sig mot anklagelserna om hederstänkande. Det är inte vi utan muslimer som ägnar sig åt sådant, heter det. Von Platens erfarenheter visar att det inte är så enkelt. När hon blev giftasvuxen förväntades hon gifta sig med en av de egna, levde hon för svenskt kunde någon som såg henne ringa föräldrarna och tala om för dem att deras dotter betedde sig som en slampa.

Men alla kan anpassa sig och ändras. Efter det första misslyckade äktenskapet gifte sig Gunilla igen med en svensk och blev von Platen. Den gången var hela familjen där.

De som kallar sig assyrier har hela den storartade historien med det assyriska imperiet att känna stolthet över. För dem som förnekar det assyriska är det tunnare.

Den assyrisk/syrianska kulturen är traditionellt patriarkal. Von Platen berättar om hur hennes fastrar beklagade sig då hennes bror fick en dotter. Men farmodern läxade upp dem för det. De Basso betecknar sin familj som ett matriarkat. ”Mamma var den uppenbara centralgestalten i vår familj.” Hon var den som förde kommandot, medan fadern mest satt i bakgrunden och läste böcker. Von Platen är av samma åsikt: ”Utåt sett var det ett patriarkat men i själva verket ett matriarkat. Det var kvinnorna i släkten som var de starka.”

Det finns en klar skillnad mellan De Bassos och von Platens upplevelser av den egna identiteten. De Basso har alltid varit stolt över sitt assyriska arv. Också hans familj bytte bort sitt förhatliga turkiska namn i Sverige, men inte till ett svenskt utan till ett assyriskt namn. De som kallar sig assyrier har hela den storartade historien med det assyriska imperiet att känna stolthet över. För dem som förnekar det assyriska är det tunnare. Von Platen medger öppet att hon under hela sin uppväxt bara kände skam över sitt ursprung. ”Jag föraktade allt jag kom ifrån, hatade min bakgrund och kulturkrocken den förde med sig.”

Med åren har detta ändrats och talande nog heter det sista kapitlet i von Platens bok ”Försoning”. Hon försonades med sin familj, förstod varför hennes mamma var så hård mot henne som liten och bejakade sitt ursprung. ”Jag är stolt över min bakgrund idag, jag ser mina rötter i Turkiet och min uppväxt i Grevegården som en tillgång och inte som det straff jag upplevde det som under många år”.

Så blir dessa böcker – vilka huvudsakligen utgör ett passionerat försvarstal för rättsstaten och en lovsång till entreprenörskapet – vittnesbörd om hur det assyriskt/syrianska samspelar med det svenska – på gott och ont. Folkgruppen har förändrats av Sverige, men har också påverkat vårt land på många sätt. Det assyrisk/syrianska fotbollsundret är numera historia, men i andra sektorer tar representanter för folkgruppen alltmer plats med driv, engagemang och en självsäkerhet som utmanar jantelagen.

The post Framgångsberättelser som utmanar jantelagen first appeared on Opulens.

KALLDUSCH. “Uppfriskande med en bok, om än med en tendens till sentimentalisering och idealisering på sina ställen, och som riskerar bli sitt vackra språks fånge, som tvingar en att slipa sina argument”, skriver Lasse Ekstrand som läst Carsten Jensens nya bok Huvudstupa.

Huvudstupa – Om människor på flykt och konsten att motstå tyngdkraftens frestelse
Av Carsten Jensen
Översättning: Fredrik Ekelund
Albert Bonniers Förlag

Det är bara att bekänna: jag älskar Danmark! I mer än trettio år har min hustru och jag tillbringat flera veckor varje sommar där. I det smukke Nordjylland som jag benämner ”Krøyerland” efter den främste av de så kallade Skagenmålarna. Inte endast om sommaren har vi styrt kosan mot Danmark. Min framlidna svärmor var nämligen gift med en dansk. Bosatta i Skagen.

Inte bara det yndige landskapet har dragit oemotståndligt. Det danska frisinnet. Ingen åsiktskorridor. Ett liberalt samhällsklimat. Ända sedan bröderna Brandes. Uppmaningen: sätt samhällsproblemen under debatt!

Att läsa Carsten Jensens färska essä Huvudstupa blir som en kalldusch. Bilden tecknas av ett främlingsfientligt Danmark med en invandringspolitik genomsyrad av högerpopulism och Dansk Folkeparti. Ett omänskligt och kallsinnigt Danmark. Långt från den gängse turistbilden.

Ordvalen är avslöjande, enligt Jensen: ”migrant”, ”integration”, ”närområde”, ”utresecentrum”. Kalla, till synes neutrala ord för att avhumanisera. Det får inte lukta människa. Identifiering och medkänsla skall motverkas. Samma språkliga manipuleringsmetod som i de tyska koncentrationslägren. Det är inte komplexa människor som förekommer i invandringspolitiken. Unika individer. Det är ”dom”. Ihopklumpade. Annorlunda, passar inte in, främlingar som inte hör hemma i det heliga hyggets Danmark. De stör med sin blotta närvaro.

En njutning att läsa denne excellente stilist.

Jensens essä är mer poetisk än empirisk, om man uttrycker det så. Han skriver mycket vackert. En njutning att läsa denne excellente stilist. Och budskapet är nästan förlamande vackert med sin humanistiska, medmänskliga grundton: Ingen människa är en flykting. Snarare: alla är vi flyktingar. I en existentiell mening. Flyktingbegreppet blir därigenom närmast esoteriskt och lämnar internationella flyktingkonventioner.

Sympatiskt men svårtillämpbart. Framförallt i en värld med 65 miljoner på flykt och länder vars mottagningsmöjligheter inte är obegränsade. Hur gärna man än ville annorlunda. Det är lätt att förföras av Jensens välmodulerade argumentation. Men jag finner snart invändningar. Han ”glömmer” uppkomsten av klansamhällen, etniskt färgad kriminalitet, gruppvåldtäkter, grymma rån som drabbar både barn och gamla. Ofrånkomliga konsekvenser av slapp gränsbevakning? Socioekonomiska bakgrundsfaktorer och inget annat som Vänsterpartiet i Sverige hävdar? Det förtjänar diskuteras utan att stämplar genast plockas fram.

Jag talar om en samtida verklighet som vanliga människor, i Sverige såväl som Danmark, ser och utsätts för. Ingen mening, föga konstruktivt, att stämpla alla oroliga och otrygga för främlingsfientliga, rasister och högerpopulister. Plötsligt gör Jensen en logisk kullerbytta, sammanklumpar på det sätt som han kritiserar andra för att göra.

Det är verkligheten som förklarar Dansk Folkepartis framgångar. Liksom Sverigedemokraternas. Och vi måste öppet diskutera invandringens och det inte längre homogena samhällets problem. Det gagnar alla. Men legitimerar förstås inte de omänskliga inslag Jensen pekar på i invandringspolitiken.

Jensen ger oss flera exempel på ovärdig behandling av människor som flytt undan krig och fasor. Och dessa exempel är obestridliga. Men problemet med en dåligt kontrollerad invandring – om man hävdar att alla är skyddsbehövande flyktingar (palestinierna ”glömmer” Jensen) – är att varpen blir för grovmaskig. Terrorister, radikala islamister och andra samhällsfarliga element slinker in.

Den slutsats jag drar av boken är att vi bör undvika generaliseringar. Varje enskilt fall måste bedömas för sig. ”Varpen” får inte vara för grovmaskig, samhällsfiender riskerar att slippa igenom.

Uppfriskande med en bok, om än med en tendens till sentimentalisering och idealisering på sina ställen, och som riskerar bli sitt vackra språks fånge, som tvingar en att slipa sina argument. Min syn på Danmark har kanske inte ändrats, men nyanserats.

Öppnas det för det, blir det Danmark i sommar igen!

The post Ett omänskligt och kallsinnigt Danmark? first appeared on Opulens.

HEGEMONI. LO vill se över lagen om arbetskraftsinvandring. Det handlar givetvis om att motverka dumpning av löner och arbetsvillkor men av högern sprids nu bilden att det också handlar om en socialdemokratisk flirt med främlingsfientliga väljare. Här gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och även ifrågasätta det borgerligt dominerade medielandskapet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Borgerliga opinionsbildare brukar beskriva fackföreningsrörelsen som en jätte vilken kan krossa i stort sett vilket företag som helst i sin väg. Det ligger nog en del sanning i den beskrivningen. Men i så fall med tillägget att det i denna jättes kropp ryms ett ängsligt barn som mycket sällan använder sin styrka.

The post Generös invandring men utan lönedumpning first appeared on Opulens.

SYNDROM. Flyktingvågen 2015 verkar ha resulterat i något slags posttraumatiskt stressyndrom hos åtskilliga i Sverige. Det måste vara förklaringen till att så pass många nu ställer sig bakom att Sverige har en så sträng flyktingpolitik som EU tillåter, skriver Sofia Nerbrand. Hon efterlyser öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sverige har drabbats av något slags masshysteri och samtidigt dåligt självförtroende. Staten sägs inte klara av sitt våldsmonopol. Vidare sägs att den upplevda tryggheten är i fritt fall. Därtill förbjuds tiggeri i en av landets mest välbärgade kommuner och allt fler – i vanliga fall sansade – röster argumenterar emot själva rätten att söka asyl och för att invandrare ska lämna landet.

Syndabocken för det mesta som upplevs som av ondo är människor som kommer från andra länder. De får kollektivt skulden för våldtäkter, narkotikaförsäljning, överfallsrån, hög arbetslöshet, dålig kommunal ekonomi, hög arbetsbelastning i vården, dåliga skolresultat, tiggeri, terrorism, skottlossningar och sprängningar…

Socialdemokrater i ledande ställning vill också strama åt den redan hårda migrationspolitik som de för i regeringsställning ännu mer.

Flyktingvågen 2015 verkar ha resulterat i något slags post-traumatiskt stressyndrom hos åtskilliga i Sverige. Det måste vara förklaringen till att så pass många nu ställer sig bakom att Sverige har en så sträng flyktingpolitik som EU tillåter. Transportöransvar, passkontroller och inre gränshinder har också effektivt sett till att det idag bara kommer en rännil flyktingar till vårt land.

Men inte nog med det: Moderaterna vill ha ner antalet asylsökande till kvotflyktingnivåer på 5 000-8 000 per år och partiledningen föreslår att partistämman ska ställa sig bakom att utvecklingsbiståndet ska ner till noll år 2030. Socialdemokrater i ledande ställning vill också strama åt den redan hårda migrationspolitik som de för i regeringsställning ännu mer.

Den gamla järnaxeln mellan S och M kan gud förbjude stänga Sverige under lång tid framöver. Vi kan också komma att få se en dansk situation där Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna om en mycket hård politik. Det är nämligen så att de socialkonservativa uppfattningarna och väljarna i samtliga fyra partier i allt högre grad håller i taktpinnen.

Vi har ett beprövat och framgångsrikt recept som lyfte oss från att vara ett mycket påvert land för drygt hundra år sedan då över en miljon lämnade Sverige för Amerika för att undkomma svälten.

Är det så vi vill ha det? Att vi skyller allt på andra. Att vi inte skulle ha förmågan att erbjuda skydd eller hjälp till människor som råkat föddas med oerhört dåliga förutsättningar att leva ett drägligt liv – eller ens överleva. Att vi utgår ifrån att människor är farliga och att framtiden är mörk.

Sverige är i själva verket fortfarande en av världens rikaste och tryggaste nationer. Medborgarna har stort utrymme att förverkliga sig själva och det är en liten minoritet kriminella som står för det dödliga våldet. Nota bene, jag påstår inte att här inte finns problem. För det gör det: allt grövre och cyniskt våld, islamism, vit makt-propaganda, arbetslöshet och vårdköer för att bara nämna några exempel.

Men låt oss då försöka lösa dem med inställningen att det är möjligt. Vi har ett eget ansvar att reformera de överreglerade arbets- och bostadsmarknaderna och en djupt dysfunktionell sjukvårdsorganisation. Vi skulle också må bra av att erkänna de väsentliga insatser som invandrare har gjort och gör för att förbättra samhället och öka livskvaliteten i Sverige. Allt är inte svartvitt. Och framtiden är inte nödvändigtvis nattsvart.

Vi har ett beprövat och framgångsrikt recept som lyfte oss från att vara ett mycket påvert land för drygt hundra år sedan då över en miljon lämnade Sverige för Amerika för att undkomma svälten.

Vårt i många stycken lyckade samhällsbygge vilar på forskning, sanningssökande, handel, innovation, lärdomar från andra, utbildning, samtal, utredningar, överenskommelser – och migration. Öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter behöver genomsyra allt.

Att vi i Sverige nu håller på att förstöra två av de mest värdefulla och ömtåliga resurserna vi har – den höga tilliten till medmänniskor och trosvissheten om att skapa något bättre – är bara för sorgligt.

The post Dagens stränga flyktingpolitik är inte rätt väg att gå first appeared on Opulens.

DEL 5. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan många socialdemokrater har varit i frontlinjen i attackerna på ”populismen”, som idag presenteras som det största hotet emot demokratin, så har många prominenta socialdemokrater underförstått accepterat ramverket kring den populistiska högern. Sigmar Gabriel, som ledde SPD i Tyskland under nästan ett helt decennium, deklarerade under 2016 att lärdomen från Clintons förlust till Trump var att ”de som förlorar arbetarnas stöd i rostbältet inte kan räddas av hipsters från Kalifornien”. Detta är inte långt bort från den förenklade populistiska dikotomin mellan ”somewheres” (någonstansare) och ”anywheres” (varsomhelstare) populariserad av författaren David Goodhart.

För socialdemokrater som Tony Blair — vars tongivande Institute for Global Change har legat i framkanten i främjandet av ”progressive approach” till invandringsfrågor — är uppfattningen den att det populistiska bakslaget inte kommer sig av den nyliberala globaliseringen eller den massiva ekonomiska ojämlikheten i tidigare relativt jämlika västeuropeiska samhällen, utan har uppstått på grund av ”sådant som människor upplever som dåligt rörande invandringen”.

Det är välkänd berättelse som delas av både socialdemokrater och högerpopulister och går ut på att de socialdemokratiska partierna stödde öppna gränser tvärtemot ”folkets vilja”. Begreppet folket ska här förstås som den vita och nationellt sinnade arbetarklassen. Under decennier har högerpopulistiska politiker påstått att socialdemokratiska partier har ”förrått” den vita arbetarklassen till förmån för invandrare och muslimer, deras påstådda nya väljarbas. I realiteten har socialdemokratiska partier haft en mycket mer komplex inställning till invandring och mångkulturalism.

De flesta socialdemokratiska partier var självfallet högljudda anhängare av både invandring och mångkulturalism, särskilt under 1980- och 90-talet. I flera västeuropeiska länder har banden mellan partierna och antirasistiska rörelser varit tajta, särskilt i Frankrike där den första ordföranden för SOS Racisme senare blev Parti Socialistes (Socialistiska partiet, PS) första sekreterare och socialdemokrater var i förgrunden i den politiska kampen mot extremhögern.

Men de socialdemokratiska partierna runt om Västeuropa var ofta mindre stöttande i den kampen i sin faktiska politik. De accepterade inte eller erkände inte att deras länder hade blivit ”invandringsländer” som USA och Kanada. Underförstått eller helt explicit  gav socialdemokratiska partier sitt bifall till restriktioner både rörande ekonomisk invandring, exempelvis i samband med oljekrisen under det tidiga 1970-talet, och politisk asylinvandring, som till exempel i samband med inbördeskriget i Jugoslavien under det tidiga 1990-talet.

På ett liknande sätt kom deras stöd för mångkulturalismen att mestadels vara symboliskt och inget parti utvecklade en koherent politik eller ens en socialdemokratisk vision för ett mångkulturellt samhälle. Blairs eget arv är ett bra exempel. Som Will Sommerville från Migration Policy Institute har påpekat så har Blair och New Labour öppnat upp för ekonomisk invandring men offentligt kampanjat för ”en starkare, mer restriktiv inställning när det gäller asyl med tanke på säkerhetsfrågor”.

På många sätt är Blairs inställning en illustration till de socialdemokratiska partiernas förvirrade politik i en tid av ökande politisering av invandringsfrågan allt sedan 1990-talet. Eftersom den tredje vägen inte kunde stoppa deras nedgång i väljarstödet kom mitten-vänsterpartierna att dela mitten-högerpartiernas politiska syn i den här frågan. Med andra ord, genom att anamma ämnen som den populistiska högern tog upp gjordes det ett försök att marginalisera de högerpopulistiska partierna. Ropen på en ”mer realistisk” invandringspolitik ökade och blev mer högljudda i samband med terrorattackerna 9/11 liksom ropen på en ”tuffare” integrationspolitik framför allt beträffande muslimska invandrare.

Minns  Gordon Brown’s tal för tolv år sedan, om “brittiska jobb till brittiska arbetare”, som var en tydlig blinkning till de högerradikalt sinnade! Detta var uppenbart eftersom högerextrema National Front hade kampanjat med liknande slagord under 1970-talet.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 5 first appeared on Opulens.

CHAUVINISM. Den socialdemokratiska partitoppen har på sistone gjort en mängd utspel kring den åtstramade flyktinginvandringen. Kevin Shakir oroar sig för att den hårdnade retoriken bäddar för en principiell kursändring.

När jag var liten talades det varmt om Olof Palme i mitt hem. Min mamma har flera gånger berättat om tv-sändningen med honom då han var på besök i hemlandet Irak. Hon såg en sympatisk ledare, en socialist som hade varit med och skapat ett bra samhälle i Sverige, långt borta i norra Europa.

Krig bröt ut i hemlandet. Släkt och vänner mördades. Sådana som vi utsattes för folkmord och tortyr på grund av både vår status som minoritet och vårt politiska engagemang. När kriget upphörde flydde min familj till Sverige. Efter en vecka i tryggheten bröt ett nytt krig ut i hemlandet. Min familj fick stanna permanent.

Personer som berättade att de var aktiva i Socialdemokraterna, Palmes parti, knackade på min familjs dörr. De hjälpte mamma att komma med i facket. Det var viktigt att alla skulle med.

Sedan dess har min mamma burit på en tacksamhet gentemot landet Sverige, men kanske mer specifikt det socialdemokratiska landet Sverige. Olof Palme blev för henne och för oss symbolen för det som låtit oss överleva i trygghet. Palme och socialdemokratin symboliserade frihet och trygghet för oss och för många andra i Sverige som flytt från död och ödeläggelse. Han och hans parti hade byggt ett samhälle som ville ha oss, som såg oss som en möjlighet.

Vi fick inte en “svensk” identitet, men en “socialdemokratisk” identitet. Vi trodde på en socialdemokrati som trodde på oss, som gav mig en bra skolgång, som gav mamma arbete och ekonomiskt stöd de gånger då vi var i nöd. Vi trodde och tror än i dag på tanken om jämlikhet och den trygghet som följer med den.

Hade socialdemokraterna trott på oss i dag?

Retoriska förändringar i den socialdemokratiska valrörelsen skrämmer mig. Till Dagens Nyheter sade finansminister Magdalena Andersson i veckan att barnfattigdomen är ett avgörande skäl för att man behövt strama åt flyktinginvandringen. Den socialdemokratiska finansministern ställer barnfattigdom mot dem som flyr för sina liv. Hennes socialdemokratiske kollega, migrationsminister Morgan Johansson, menar att gratis busskort till ungdomar varit omöjligt om regeringen inte hade stramat åt migrationspolitiken. Den socialdemokratiske migrationsministern ställer ett friare ungdomsliv mot dem som flyr för sina liv.

För bara några år sedan piskade Sverigedemokraterna upp en stämning om att de andra partierna, däribland Socialdemokraterna, inte förhöll sig till de så kallade ”problem” som invandring medför. Kort tid har gått och vi befinner vi oss plötsligt på en annan plats.

Socialdemokraterna har under valrörelsen gjort ett antal osammanhängande utspel. Å ena sidan argumenterar man för gemenskapsbyggande förslag som avskaffande av allmän visstidsanställning. Å andra sidan har man använt gemenskapssplittrande retorik om svenskhet och invandring, något som till en början såg ut som populistiska försök att närma sig Sverigedemokraterna för att vinna väljare. När jag läser finans- och migrationsministerns uttalanden blir det dock allt tydligare att denna retorik bäddar för en principiell kursändring vad gäller partiets samhällsvisioner. Den formar sig till en alltmer nationalistisk och därmed exkluderande vision.

Den socialdemokratiska partitoppen beskriver invandring som en barriär för utvecklingen av offentliga institutioner och därmed det socialdemokratiska idealsamhället. Magdalena Andersson och Morgan Johansson antyder med sina uttalanden att den socialdemokratiska visionen om en stark välfärdsstat är oförenlig med invandring.

Vi blev socialdemokrater när vi kom till Sverige. Vi tyckte att vi uppfattades som jämlikar och kunde se oss som en del av de visioner som uttrycktes då. Skulle det kunna ske i dag?

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Hade Socialdemokraterna gett oss trygghet om vi flytt i dag? first appeared on Opulens.

VALÅR. Den politiska vilsenheten är stor. En förvirrande oklarhet har fått fäste i mitten av alla väsentliga politiska diskussioner, skriver Crister Enander.

Då ideologierna alltmer har förlorat sitt ursprungliga innehåll och varje ansats till förankring är det i dag omöjligt att avgöra hur partierna verkligen kommer att agera under den fyra år långa mandatperioden. Det finns inte kvar några ideologiska hållpunkter. Så efter valet, när rösterna är räknade och makten fördelad i riksdagen, återstår endast ett tomrum av otydlighet och nyckfullhet.

Draget av tillfälligheter är otäckt påtagligt.

Socialdemokraterna är inte längre socialdemokrater. Liberalerna är inte längre alls liberala. De konservativa har snabbt och smidigt bytt inställning i många frågor. Och vad Centerpartiet vill vet väl ingen.

Så vad är det egentligen vi röstar på? Det är inte lätt att säga. Det går inte att avgöra ens när vi står framför valurnorna.

Många försöker att förstå och få en åtminstone försiktig antydan om hur de egna åsikterna kan omsättas i en politisk hemvist i dagens partipolitiska röra av kortsiktiga löften och mer eller mindre aparta utspel. Många söker sig till de lättillgängliga tester som många tidningar erbjuder i sina nätutgåvor. De går numera under namnet valkompasser. Ett mer trubbigt instrument får man anstränga sig för att hitta. Svaren är otillförlitliga på gränsen till lögnaktiga men desto tydligare i sin illusoriska pålitlighet.

Expressen har en. Metro har en. Även den en gång anrika morgontidningen Svenska Dagbladet erbjuder sina betalande läsare en. Dagens Nyheter verkar saluföra tjänsten med viss klädsam blygsel. Det verkar som om tidningarna i denna valrörelse valt att presentera samma valkompass. Men när jag svarar på frågorna på exakt samma sätt skiftar ändå procentsatserna i resultatet som ska visa var mina sympatier ligger. Det är smått perverst.

Resultatet, som ser högst vetenskapligt ut genom sina exakta procentsatser, beror självfallet helt och hållet på vilka frågor som ställs. Råden de ska ge är falskare än vad som förr sades om gammal hederlig statistik.

Ingen granskar granskarna. Det är ett faktum som vi tycks bli tvungna att leva med även framöver. Det blir ett större och större problem i och med den tilltagande makt som medierna har fått över politiken. Press och tv driver ofta politikerna framför sig. Och att till exempel Sverigedemokraterna fått exceptionellt stor uppmärksamhet är nog de flesta – ja, alla utom SD, förstås – överens om.

Så har pressen bestämt. Dess politiska prioriteringar är vad som avgör vad som är intressant och vilka frågor som diskuteras.

Här finns alltså ett stort och högst oönskat utrymme för godtycke. Frågan om huruvida tidningarnas politiska färg – så gott som alltid på högerkanten för övrigt – går igen i de frågor som ställs är omöjlig att reda ut.

Valkompassen är framtagen på uppdrag av TT – uppenbarligen i någon form av samarbete med SVT och konkret utformad av några forskare som ska ge den ett sken av vetenskaplighet. Men att  Valkompassen har enbart en – jag säger en – fråga om vården är milt sagt graverande. Alla bedömare är ense om att valets två i särklass viktigaste frågor är vård och invandring.

Mot den bakgrunden blir Valkompassens välmenande råd rent av farliga. Att den enda fråga som tar upp vården sedan handlar om tandvården understryker än mer snedvridningen.

Vilsenheten lär näppeligen bli mindre. För vems intressen är denna valkompass skapad? Den frågan har inget enkelt svar. Att den över huvud taget existerar handlar givetvis uteslutande om att locka vilsna väljare till tidningarna. Och tillhandahålla läsare till annonsörernas ettriga budskap.

Pengar och politik kommer varandra allt närmare även i den svenska valrörelsen. Frågan är hur långt vi har kvar till de absurda och helt kapitalstyrda presidentvalen i USA.

Inte långt dessvärre, inte alls långt.

Valkompassen är ett störande utslag av en tilltagande dränering och urlakning av hur politiken framställs och behandlas. Tjugofem frågor, tjugofem klick, ska vara till hjälp. Vilsenheten blir norm, förvirringen en dominerande hållning.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vi vet inte vad vi röstar på first appeared on Opulens.

VÄRDESTRID. Vilka värderingar är egentligen svenska och hur påverkas de av att människor med andra grundvärderingar flyttar hit?  Isobel Hadley-Kamptz tror att normer och värderingar är dynamiska.

Jag tror att det började med att en högerextremist (man) sade till en antirasist (kvinna) på Twitter att hon inte borde vara så lättklädd. Folk skulle respektera Myra Åhbeck Öhrman, som antirasisten heter, mer med mer kläder hävdade han. Eftersom hon råkar vara rolig, galen och allmänt fantastisk svarade hon med att lova Twitter att lägga ut bilder av sina bröst en hel vecka och tagga den ansvarsfullt nakenfientlige högerextremisten om hon fick ett visst antal följare. Det fick hon förstås. Bröst mot fascism föddes, ett av de finaste uttrycken för svenska värderingar jag någonsin sett.

För det finns något mycket säreget med de senaste årens konservativa och nationalistiska våg, och det är att konservatism på det hela taget hela är något väldigt osvenskt. I alla internationella värderingsundersökningar skiljer Sverige ut sig som extremt. Extremt individualistiskt, extremt sekulärt, extremt livsstilsliberalt. Begreppet ”den svenska synden” är inte en myt, utan ett konkret uttryck för 50- och 60-talens krock mellan svensk relativt obrydd syn på både nakenhet och sexuella relationer och framför allt den konservativt amerikanska pryda synen.

I dag har HBO förvisso kommit långt förbi Harriet Anderssons nakna bröst i Sommaren med Monika, men det beror fortfarande på samma grundläggande skillnad. Den amerikanska nakenheten är så laddad att en icke reklamfinansierad kabelkanal som HBO stoppar in omotiverad kvinnlig avkläddhet i var tredje scen i varenda tv-serie bara för att man kan. KOLLA TUTTAR!!!! Låt oss för ögonblicket inte ens gå in på vad amerikanska tonårsflickor tycker om svenska tamponger som kräver att man så att säga rör vid sig själv.

Även i Sverige har nakenhet blivit mindre avslappnat och mer sexualiserat, och det är inte mycket att orda om, även om man kan vara emot det, vi påverkas också av den globala kulturen. Här hamnar också aktuella frågor i flera olika skärningspunkter samtidigt, diskussionen om könsåtskilda badtider jämte diskussionen om huruvida kvinnor måste ha bikiniöverdel på sig på badhuset eller inte. Ska man få leva efter helt olika normer i ett och samma samhälle?

Frågan är inte enbart retorisk. Även för en mångkulturförespråkare som jag själv, som oftast bara tycker att folk ska få göra och leva som de vill, finns det här äkta dilemman. Påverkas de svenska normerna av att människor med helt andra grundvärderingar flyttar hit? Själv gillar jag de svenska normerna och vill att svenska kvinnor ska få vara precis så jämställda, fria och nakna som de själva önskar utan att vare sig högerextrema eller islamister ska ha åsikter om det.

Vissa personer tror inte att de liberala värderingarna tål invandring från framför allt Mellanöstern. Man kan kalla det här Pim Fortyun-liberalism efter den holländske homosexuelle invandringsmotståndaren som motiverade sina åsikter med just sin omsorg om det fria progressiva härliga Holland. Fortyun var nästan tjugo år före resten av Europa med den här uppfattningen, som i dag frodas också i den svenska debatten. För att skydda det man ser som ett liberalt samhälle vill man driva en antiliberal politik där människor ska tvingas in i liberala värderingar eller stoppas vid gränsen.

Jag tror att värderingar och normer är dynamiska och att människor som flyttar till liberala samhällen i allmänhet också blir mer liberala av sig själva. Jag tror också att liberala samhällen kan rymma en pluralism av åsikter, värderingar och livsstilar och att det inte behöver vara något större problem så länge folk följer lagen och efter bästa förmåga försöker försörja sig själva. Jag tror också att vi som samhälle påverkas mer av vårt deltagande i den globala kulturen än av ett ändå relativt fåtal invandrare som väljer bort att anpassa sig efter svenska värderingar. Ändå måste jag säga att jag i någon mening förstår Pim Fortyun-liberalismen, om man nu tror att det fria samhället hotas av invandring. Vad jag däremot har väldigt svårt att förstå är den starka alliansen mellan dessa liberaler och den nyvaknade konservatismen, som ju egentligen bara enas i denna enda fråga att vara emot invandring. De konservativa är i allmänhet emot nakenhet, jämställdhet och frigjordhet och vill tvärtom gärna se ett Sverige som blev mer globalt sett ”normalt” i värderingsfrågor. Bort med den svenska synden och de töntiga svenska hemmapapporna (samt eventuellt också de svenska tampongerna).

De högerextrema är förstås som ordet antyder mer extrema. En av de mer bisarra undergrenarna i den högerextrema nätideologin just nu är det ideologiska onanimotståndet. Män måste sluta onanera för att bevara sin styrka som riktiga ariska män (eller åtminstone ”NORTHERN BROTHERS”)!

Håhåjaja. Här sitter vi. Med bröst mot fascism. Just det är ändå vackert.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Bröst mot fascism first appeared on Opulens.

RETORISKT GUNGFLY. Jag tittar in i skärmen och möter Stefan Löfvens blick. Han ler inte, men ser bestämt på mig. Utan kavaj står han med armarna i kors. Det enda som saknas är uppkavlade ärmar. Han säger: ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.”

Förra veckan fick statsminister Stefan Löfven mycket kritik på grund av ett Facebook-inlägg. Inlägget handlade om att regeringen nu gör det svårare för kriminella företag som utnyttjar utländsk arbetskraft. Från vänster till höger på den politiska kartan ifrågasatte opinionsbildare och politiker Stefan Löfvens utspel. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt skrev på Twitter att retoriken påminner om högern och Sverigedemokraterna, medan moderaten Christofer Fjellner undrade om någon på allvar tror att Stefan Löfven kommer att ha beröringsskräck för Sverigedemokraterna efter valet

Medan partierna befinner sig i ett valrörelseslagsmål om medieuppmärksamhet, är de egenstyrda sociala medierna säkra platser för informationsspridning utan journalisters frågor. Partierna har alltså större möjlighet där att välja hur de vill framstå och lägga ut texten kring vad potentiella väljare kan vänta sig efter valet i höst. Är deras kommunikatörer skickliga nog på att knäcka algoritmerna och producera material som sticker ut i mängden har de större möjlighet att komma ut med sitt budskap. Det betyder för oss väljare och informationsdrunknande användare av sociala medier att de partier och politiker som är bäst på att fånga vår uppmärksamhet är de som vi också minns bäst.

Det är ingen slump att statsministern använder just den bilden med just den blicken tillsammans med just det citatet, som egentligen inte stämmer överens med budskapet i texten. Han anspelar på den alltmer populära idén om farorna med ”utlänningar”. Man uppfattar bilden som om han menar att det är orimligt att det väller in massor av invandrare och stjäl de ”svenska” svenskarnas jobb.

Trots att han fångar mig med blicken och bestämdheten är det tydligt att det inte är till mig som Stefan Löfven talar, utan till den sverigedemokratiske väljaren, den som på Facebook sprider myter om massinvandring, om att det kommer hit ”främlingar” som ”tar jobben” och det svenska samhället från ”svenskarna”.

Löfvens Facebook-bild påminner mig om att han inför sitt tal i Almedalen 2016 lade upp en bild på Facebook med samma porträtt och citatet: ”Vi tänker ta fighten mot segregationen.” Det var det almedalsår som präglades av debatter om svenska värderingar. Varannan partiledare lät som en dålig version av Jimmie Åkesson i olika försök att ta tag i frågan om så kallade ”utanförskapsområden”. Med SD-snarlik grafik och samma bestämdhet framstod även då Stefan Löfven som en sämre Jimmie Åkesson.

Slagsmål om att styra politiska dagordningar och människors verklighetsuppfattning i all ära, men vad händer när statsministern för Sveriges historiskt mäktigaste parti retoriskt närmare ett parti som han själv kallar för fascistiskt?

Stefan Löfven har tydligen valt att möta oron hos före detta S-väljare som nu röstar på SD genom att underblåsa myter om massinvandring och dess följder.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Socialdemokraternas anpassning till SD uppenbar first appeared on Opulens.