KONST. Vi västerländska kvinnor är  uppvuxna med ett helt hav av manliga förebilder. Från barnsben har vi fått möjligheten att lära oss förstå samhället, livet, och rentav oss själva, ur en mans perspektiv. Detta privilegium blir tydligt för mig då jag står framför ett sammelsurium av kvinnliga röster på Louisianas pågående utställning Fantastiske Kvinder, skriver Ida Thunström.

Världen är full av virus. Ovälkomna saker som nästlar sig in i oss, osynliga och ganska otrevliga. Vissa blir vi sjuka av, andra förändrar oss bara. En del sådant ovälkommet är så integrerade i samhällsstrukturen att det rentav formar oss. Att hålla sig undan sådana saker kräver ofta en närmast omänsklig ansträngning.

”Vi är alla lika, ingen ska dömas utefter varifrån de kommer”, men nej så är det nödvändigtvis inte alls. Ingen kulturyttring, inget konstverk kan stå fritt från sin skapare. Inte från det som ligger långt in, det som på ett eller annat sätt, i olika hög grad, genomsyrar hela vårt varande. Könstillhörigheten går inte riktigt att komma ifrån (även om alla försök bör välkomnas och respekteras). Och med den kommer de strukturer, symboler, tankar och självbilder som samhället matat oss med sedan i stort sett dag ett.

Det är en utopi att det skulle vara annorlunda, att skillnaderna inte existerar. Kanske en utopi som går att uppnå, men ser man sig omkring idag känns den ganska långt borta. Jag tänker på den lilla debatten som uppstod under sommaren, när Höganäs museum och konsthall ställde ut Håkan Lagers akvarellmålningar som föreställde nakna flickor och blommor. Inte superkul förvisso, men kanske ska vi inte döma konstnären alltför hårt för dessa tämligen förlegade val av motiv. Det är faktiskt inte hans fel. Män som grupp har mycket att jobba med men att förändra bilden av sina egna kroppar är (även om den finns) nog inte den mest angelägna inre konflikten för dom flesta.

Nyanser är i konst av allra största betydelse och det personliga är på ett eller annat sätt ständigt närvarande. Att porträttera en kvinnokropp, bara sådär rakt av, tyder väl snarare på en brist på intresse för sig själv, för världen och sitt eget inre.

Ännu mindre angeläget tycks det vara att ägna sin begåvning åt att måla blommor och nakna kvinnor. Självupptaget inte bara på ett manligt sätt utan på ett västerländskt, prioriterat, ickeundersökande. Dessa motivval stör mig alltså i första hand inte av feministiska skäl utan för att de visar en brist på insikt beträffande vad som är viktigt idag, som till exempel allmän introspektion.

Nyanser är i konst av allra största betydelse och det personliga är på ett eller annat sätt ständigt närvarande. Att porträttera en kvinnokropp, bara sådär rakt av, tyder väl snarare på en brist på intresse för sig själv, för världen och sitt eget inre. En distansering av det mer osunda slaget som känns sorglig även ur ett helt icke-politiskt perspektiv.

Eller? Viss konst är helt enkelt bara lite dum. Och där tänker inte jag sätta mig och döma, vissa har ju helt enkelt inte fått lära sig bättre. Jag å andra sidan har, precis som alla kvinnor med mig, fått lära mig alldeles jättebra. Vi västerländska kvinnor är nämligen uppvuxna med ett helt hav av manliga förebilder. Från barnsben har vi fått möjligheten att lära oss förstå samhället, livet och rentav oss själva, ur en mans perspektiv. Detta privilegium blir tydligt för mig då jag står framför ett sammelsurium av kvinnliga röster på Louisianas pågående utställning Fantastiske Kvinder. Verk av kvinnliga surrealister täcker väggarna och de sprudlar av nyfikenhet inför den mänskliga upplevelsen, den som sträcker sig utöver både manligt och kvinnligt.

Nyfikenhet är en viktig ingrediens i allt, faktiskt en form av intelligens. Hur en man uttrycker intresset för det motsatta könet, på riktigt ägnar sig åt det, blir samtidigt till en ganska så smart själviakttagelse. Just därför måste man ändå respektera ett gäng som de manliga surrealisterna. Utöver viljan att spränga gränserna för det konstnärliga materialet försökte de närmast desperat komma undan sin egen blick. Eller åtminstone problematisera den och söka efter något som låg utöver.

Konstnären Hans Bellmer, ofta kallad surrealist, är ett ganska uppiggande exempel om jag tänker mig att hans verk är en fråga om introspektion. De märkliga bilderna av ofta ganska perverst och lite aggressivt muterade kvinnor, kan de inte få vara en undermedveten frustration över att ha gått miste om en helt annan upplevelse av att vara människa? Där männens själviakttagelse tycks behöva handla om kvinnan för att kunna sträcka sig runt hela den där upplevelsen av att finnas till, ser vi just nu på Louisiana istället ett totalt oberoende. En frihet ifrån filter. I surrealismen – där sexualitet, inre upplevelser och jagets komplexitet står i fokus – blir det här synligt. Samma bildspråk men med så olika horisonter: kvinnornas bilder når helt enkelt längre.

Alternativt rör det sig om min egen upplevelse av verken. Alla har ju sin relation till ett motiv och erfarenheten av att vara uppvuxen som kvinna, i Sverige dessutom (ett jämförelsevis oerhört jämställt land) ger mig tillgång till ett helt annat spektrum av personlig inlevelse än om jag inte hade haft den kunskapen. Samtidigt som jag får njuta frukterna av min, av samhället påtvingade, insikt i den manliga erfarenheten.

Människors lika förutsättningar är en sak. Det som följer därpå, våra olika upplevelser av samhället, är en annan. Och det där med privilegier kan dyka upp där man minst anar det.

The post Nyfikenhet är en form av intelligens first appeared on Opulens.