KONVERSATIONSMODELL. “När vi utvecklar dessa teknologier, pressar vi verkligen för allmän intelligens, allmänna förmågor med hög tillförlitlighet” menar Mira Murati i utvecklingen av ChatGPT och dess potentiella påverkan i framtiden.

Mira Murati är Chief Technology Officer på OpenAI och leder teamet bakom DALL-E och ChatGPT. DALL-E skapar konstverk med hjälp av AI, medan ChatGPT är en chatbot som kan svara på komplexa frågor på ett mänskligt sätt. Trots att Murati diskuterar de potentiella farorna med AI, lyckas Murati förmedla optimism om dess inverkan.

— Som med andra revolutioner som vi har gått igenom, kommer det att finnas nya jobb och vissa jobb kommer att gå förlorade, sa Murati till Trevor Noah i höstas om effekterna av AI, men jag är optimistisk.

ChatGPT blev en populär sökterm på Google och överträffade Bitcoin i januari. Även om vissa skolor förbjuder det, investerade Microsoft 10 miljarder dollar i OpenAI, och Google utfärdade en “kod röd”, oroad över att tekniken skulle kunna påverka dess sökverksamhet. ChatGPT:s outnyttjade potential och dess största svagheter diskuteras i en intervju med Mira Murati i Time Magazine. Murati berättar också om behovet av att reglera AI och vikten av att involvera olika perspektiv i samtalet.

ChatGPT har nyligen fått ett godkänt betyg på Wharton Business School MBA-provet och fyra stora juridikprov på universitetsnivå och Murati ser fram emot vad ChatGPT kan åstadkomma i framtiden.

Intervjuaren bad ChatGPT att ställa en fråga till Murati. Chatboten undrade då om begränsningarna eller utmaningarna hon stött på medans hon arbetat med ChatGPT och hur hon har övervunnit dem.

– Det är en bra fråga. ChatGPT är i grunden en stor konversationsmodell, ett stort neuralt nät som har tränats för att förutsäga nästa ord. Och utmaningarna med det är liknande utmaningar som vi ser med de grundläggande stora språkmodellerna: de kan utgöra fakta.

ChatGPTs självsäkra sätt att utgöra fakta är en av huvudutmaningarna.

– Ja. Detta är faktiskt en huvudutmaning. Vi valde dialoger specifikt eftersom dialoger är ett sätt att interagera med en modell och ge den feedback. Om vi ​​tror att svaret på modellen är felaktigt kan vi säga: “Är du säker? Jag tror faktiskt…” Och då har modellen en möjlighet att diskutera fram och tillbaka med dig, liknande hur vi skulle konversera med en annan människa.

Läs fortsättningen av intervjun med Murati HÄR.

The post Skaparen av ChatGPT anser att AI bör regleras first appeared on Opulens.

SEXOLOG. Sexologen Malena Ivarsson är kritisk till att tvåsamheten ständigt lyfts fram och idealiseras. Jenny Wickberg fick ett samtal om lust, åldrande och vikten av att halvnakna äldre får synas i tv.

SVT:s dejtingprogram för äldre, ”Hotell Romantik,” debatteras utifrån två lägen – ett där man gläds åt att deltagarna verkar så fulla av lust och liv, och ett som tycker att det är pinsamt att se. Vilken kategori tillhör du?

– Det finns argument både för och emot, för min del. Det är bra att tv äntligen gör något som lyfter fram oss äldre och det verkar vara en fin stämning, där de som deltar har kul tillsammans. Det märks att de är mogna människor som lyfter varandra, istället för att konkurrera. Det känns genom tv-rutan att de som är där känner sig ompysslade och mår bra.

Vad är det negativa?

– Serien spär på myten om parrelationen som den enda vägen till kärlek och lycka. Det finns så många andra meningsfulla relationer i våra liv, som vänskap, familjeband och kärlek till djur. Att parrelationen lyfts fram som det enda verkligt viktiga får singlar att känna sig utanför. Det är dessutom oftast en enögd bild som ges, där man bortser från alla de svårigheter som följer med en lång parrelation. Det är dags att vi lyfter på betonglocket och medger att parrelationen inte alltid är en räkmacka, och att det finns så mycket annat att leva för.

Det enda vi inte kan få genom andra relationer är väl erotik?

– Ja, och även där är det enögt att lyfta fram den långvariga parrelationen som det ultimata sättet för att uppleva intimitet. Kortare parrelationer och miniförälskelser kan vara väl så meningsfulla, och det är också möjligt att ha sex på egen hand. Att fokusera så på den tvåsamma parrelationen gör att de singlar som står utanför kan må dåligt, och inte se vilka andra utvecklingsmöjligheter som finns.

Vilka relationer är viktigast för dig?

– Jag prioriterar den eller de som jag för ögonblicket pratar, umgås, arbetar, tränar eller älskar med. Jag försöker alltså leva i nuet och vara närvarande i alla relationer jag har.

En del debattörer skriver att ”Hotell Romantik fått dem att plocka fram skämskudden. Vad tror du är förklaringen till den reaktionen?

– De är ovana vid att se äldre halvnakna människor som paras ihop. I både tv och film går den övre åldersgränsen för vilka som visas på det sättet vid ungefär 45, särskilt för kvinnor. 

Många av dem som sitter bakom skämskuddar är själva en bit uppåt i åldern. Varför är just de så negativa?

– De tänker nog in sig själva i situationen och reagerar utifrån det. Det kan finnas en del avundsjuka bakom kommentarerna, där de som upplever programmet som provocerande kanske istället borde arbeta lite mer med sina egna hämningar. De som deltar är personer som verkar ha insett att man vid 60-70 års ålder inte har de perfekta kropparna, och som känner sig bekväma med det.

De som deltar i serien hoppas hitta kärlek, men det handlar då inte bara om den romantiska delen utan längtan efter hudkontakt och erotik finns också med. Detta är något som både verkar uppröra och förvåna en del tittare?

– Lusten finns kvar hos äldre, även om den inte är lika pockande som hos yngre. Att vara äldre betyder att man har mer erfarenheter och att lusten inte är lika centrerad till bara det genitala. Skillnaden mellan att vara 17 och 75 är att lusten blir mer sublim och kan handla mer om en lust till livet, och där ett intellektuellt plan också vägs in.

Du svarar på frågor om sex och relationer i tidningen Senioren, där läsarna är 65-plus. Vilka ämnen tas upp där?

– Det är en väldigt engagerad läsekrets, där det ofta blir en diskussion kring olika frågor och där andra läsare kan komma med synpunkter och råd. Det är ingen homogen grupp. Där finns många som är aktiva och ger sig ut i dejtingvärlden medan andra tvärtom är nöjda med att den delen av livet är över. Vi tar upp en del fysiska saker, som östrogenbrist och sköra slemhinnor hos kvinnorna och bristande potens hos männen. Men vi diskuterar också annat, som relationer till barn och barnbarn.

Vilka frågor får du från dina läsare där?

– En fråga som dök upp var en kvinna som undrade om man kunde ha sex första kvällen när man gick på dejt. Där kom det ett svar från en man som var 70-plus och som hade åkt runt och dejtat kvinnor i nio städer, och som svarade att det inte var något problem. Det har också varit en diskussion kring att vara mor- och farförälder. Den startades av en farmor som var ledsen över att barnbarnens mormor alltid tog över. En farfar svarade att i den relationstrappan är det alltid han som kommer sist, där mormor och sedan morfar kommer först.

Du har också podden ”Till sängs” tillsammans med journalisten Samanda Ekman. Ni diskuterar sex och samlevnad och hade tidigare radioprogrammet ”Till sängs i kulturen”. Vilka ämnen tar ni upp i er podd?

– Det handlar om sex och samliv och samtalen utgår från frågor som jag och Samanda ställer till varandra. Jag är 73 år och hon är 42, så det finns ett generationsglapp mellan oss där hon ibland ställer frågor jag tänkt på tidigare, och har lyxen att kunna bidra med erfarenheter. Vi vill lyfta kvinnor, men har också en del manliga lyssnare vilket vi är glada för. Precis som i radioprogrammet har vi en del kulturella fenomen som bollplank, men använder också de jungianska begreppen som persona, självet och skuggan, som kan vara mycket användbara.

Vad är temat i det nya poddavsnitt som kommer ut nu i dagarna?

– Där pratar vi om att bli avvisad, både när man blir det av andra men också hur man kan avvisa olika sidor av sig själv. I samtalet använder vi oss av våra egna erfarenheter, men tar också exempel ur Amanda Romares bok ”Halva Malmö består av kilar som har dumpat mig”.

Du är en bit över pensionsålder, men har frågespalter i både Aftonbladet och Senioren, plus att du gör podden. Vad är det som driver dig att fortsätta arbeta?

– Det är olika saker, där podden är spännande eftersom vi aldrig vet vad våra samtal kommer att landa i. En annan drivkraft är där jag med mina frågespalter får känna att jag är behövd och kan bidra med något. Jag har båda mina barn och mina barnbarn i USA. Om de hade bott nära är det möjligt att jag istället hade gått upp i att vara nära dem. Vi människor har ett behov av att få ge och dela med oss av saker, som kan få utlopp på olika sätt. Jag gör det genom mitt arbete.

Äldre personer är piggare idag. Är bilden av åldrandet också på väg att förändras?

– Uttrycket att sjuttio är det nya femtio gäller för många, men inte för alla. Den som får vara frisk kan uppleva det man kallar för den fjärde aktiva åldern under perioden 65-85 år. Men där spelar också socioekonomiska faktorer in. Det kostar att hålla sig frisk, och där kan det bli kämpigt för alla dem som lever med en låg pension.

Den negativa bilden av åldrandet drabbar framför allt kvinnor, där rynkor och grått hår kan ge en man pondus medan en kvinna anses förlora i attraktivitet?

– Där har tv, film och andra medier en stor del i skulden. Vi har ett kulturutbud som fokuserar på yngre och spär på mytbildningen om ungdomen som en viktig tid för allt sådant som kreativitet och entreprenörskap, och missar all den kunskap som äldre kan ge.

Hur ser du på ditt eget åldrande, vad är bra och vad är mindre bra?

– Jag tycker jag är i en jätteskön tid av livet, där jag inte tar mig själv på så stort allvar längre och inte oroar mig för sånt som karriär och relationer.

Är det något som är negativt?

– Det är i så fall det kroppsliga, att jag inte kan springa lika snabbt och är räddare för att trilla. Det motverkar jag genom att styrketräna. Motion är något nytt i mitt liv och jag tycker att det är jättetråkigt, och hade hellre läst en bok eller kopplat av med en film. Men jag gör det för att kunna vara frisk och oberoende så länge som möjligt.

The post Helgporträttet: ”En myt att parrelationen är enda vägen till lycka” first appeared on Opulens.

SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. På torsdag är det släppfest för antologin Poeter mot krig. 44 poeter har ställt upp med dikter i protest mot kriget i Ukraina.

– Det är verkligen ett kvitto på insatsen att så många poeter med så kort varsel tackat ja och skickat in sina dikter, säger Paul Nilsson, förlagschef på bokförlaget Ekström & Garay som tillsammans med Opulens ger ut boken Poeter mot krig.

En gång tidigare har en diktsamling med titeln Poeter mot krig getts ut. Det skedde i samband med USA:s invasion av Irak. Då var resurserna knappa och det tog ett par månader men ändå lyckades man ge ut boken via Yelah Förlag. Den här gången tog det mindre än fyra veckor innan Paul Nilsson och alla andra involverade kunde bläddra i den nya boken.

– Den här gången har vi varit ännu snabbare, vilket bäst förklaras av att vi nu har ett stort förlag och ett stort dagligt nätmagasin i ryggen. Vi satte snabbt samman ett redaktionsråd lett av bokens redaktör Clemens Altgård, som gjorde ett fantastiskt arbete med urvalet. De medverkande poeterna hade bara ett par dagar på sig att tacka ja till inbjudan och att skicka in material, säger Nilsson.

Bland listan av poeter finns det en rad nya ansikten för honom men också många välkända namn som Göran Sonnevi, Bruno K Öijer och Mikael Wiehe. Den breda sammansättningen är något han är mycket nöjd med.

– Boken innehåller som sagt dikter av 44 poeter och jag är övertygad om att var och en kan hitta sina guldklimpar. Vi är mycket nöjda med denna sammanställning av mer och mindre namnkunniga poeter som tillsammans, på sina egna vis, höjer sina röster mot krig i diktform. En del dikter är äldre och andra nyskrivna. Några har till och med skrivits i syfte att presenteras i denna antologi.

– Jag skulle säga att det är ett ganska unikt avtryck av samtida svensk poesi även frånsett temat, men det lämnar jag åt läsaren att avgöra.

Pengarna går till Röda Korset

Arbetet med boken består av ideella insatser från företag och enskilda individer. Nilsson är stolt över det engagemanget från medarbetarna på Ekström & Garay och Opulens, samt samarbetspartnerna ABF Malmö, ABF Göteborg och Exakta Print visat.

– Vi har ett av Sveriges snabbast växande bokförlag i ryggen. Redaktörer, formgivare, säljkanaler, distributionskedjor, marknadsföringsplaner och inte minst 25 medarbetare som brinner för denna utgivning. Liksom förra gången för 20 år sedan, tog jag kontakt med Lotta Holmberg på ABF Malmö som genast var intresserad av att samarbeta om boken. Även ABF Göteborg har varit en viktig samarbetspartner, liksom Exakta print som både prioriterat och sponsrat en del av tryckkostnaden.

Boken sålde slut på Pocketshop i Malmö efter fem dagar. En släppfest kommer nu hållas på torsdag, den 12 Maj kl 18.00 på ABF i Malmö. Helena Fehrman, Emma Eriksson Olsson, Petra Mölstad och fler som medverkat i antologin kommer då läsa  sina bidrag i boken. Evenemanget är gratis men diktsamlingen kommer gå att köpa för 65 kronor.

– Allt överskott går till Röda Korsets insats för humanitära insatser i Ukraina. Ekström & Garay har också utöver detta valt att också skänka 50 000 kr till samma insamling.

Alexander Olsson

The post Släppfest för “Poeter mot krig” first appeared on Opulens.

BELÖNAD. Fyra och en halv månad efter Nobeldagen är fjolårets Nobelpristagare i litteratur Adulrazak Gurnah på plats i Börshuset i Gamla stan. Pandemin har givit honom inte bara en Nobelvecka utan två.

– Det här är Nobelveckan plus, säger han.

Ett stenkast från Akademien ligger Kungliga slottet där beridna högvakten repeterar. Just som Abdulrazak Gurnah ombeds posera inför fotograferingen spelar blåsorkestern upp. En spjuveraktig blick tänds i hans ögon.

– Jag tror det är för mig, säger han med ett självironiskt leende.

Nobelpriset tog han emot i London i höstas. Nu väntar några dagar med några av de programpunkter som tillhör den traditionella Nobelveckan. Gurnah ska möta Akademiens ledamöter men också delta i publika scensamtal om sin litteratur. Han ska träffa skolelever från tre grundskolor i Tensta och Rinkeby som har arbetat med hans böcker och ta emot företrädare från Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala som han tidigare besökt som forskare.

På torsdag ska han också lämna ett personligt föremål till Nobelmuseet. Han avslöjar inte vilket.

– Det har jag inte gjort ens för dem. Jag antar att de vill ha en historia kring det också, och det kan de få.

Utan ordslöseri

Gurnah svarar på frågor med stort allvar och utan ordslöseri. Den om prispengarna avhandlas på samma sätt som tidigare: Han ska fundera ut något att använda dem till. Hemma i England passerar han lika obemärkt på gatorna som innan, tycker han.

– Ingen bryr sig. I England finns det så många som åstadkommit saker. Man är rätt cool med det här.

Men efter samtalet från Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm i oktober blev han ändå en världsnyhet. Samtidigt började förläggare från olika länder höra av sig till hans agent och Nobelpriset har tveklöst givit hans verk större spridning. Kontrakten signeras digitalt via e-post, berättar han. Hur många har det blivit?

– En god mängd, vissa översättningar är ganska överraskande för mig. Den mest överraskade var kanske till baskiska. Ibland handlar det om språk som inte har stora eller kommersiella förlag. De kan inte betala så mycket men de är intresserade och vill ge ut böckerna på sina språk – det räcker. Det är det bästa med det här priset.

“Vore otur”

Hans senaste roman “‘Efterliv” kom på engelska hösten 2020. När Mats Malm ringde var han “ungefär i mitten” av arbetet med en ny som han inte vill tala om nu.

– Nej nej, det vore otur. Jag vet inte när jag återkommer till den, om den fortfarande lever då eller har dött under tiden. När det lugnat ner sig lite ska jag gå tillbaka till den och se.

I sommar tänker han vara ledig, vila – och kanske skriva. Han vet inte. Men först väntar litteraturfestivalerna. I fredags besökte han den i Cambridge, därefter är han inledningstalare på Pen America’s World Voices festival i New York innan han ska tillbaka till England för att medverka på The Hay festival. Kan han då njuta av tillvaron som Nobelpristagare?

– När man tänker på det är det en bra sak. Jag kan tala om mitt verk, folk vill veta mer om det och skriva om det, men det är också tröttsamt. Att delta i ett kvällsevenemang som varar 1,5 timme är som att undervisa lika länge. Men så är det, och det är en del av detta. Det är ganska rimligt, människor vill lära känna dig och ditt verk.

Så bär också Gurnahs romankonst en tematik som talar direkt till samtiden. I lågmälda romaner skildrar han flyktingars öden och kolonialismens verkningar. Akademien betonade särskilt den “stora medkänsla” som finns i hans romankonst och som kommer till uttryck även under en kort intervju.

“Ganska hemska”

På Instagram uppmanar han till solidaritet med ukrainska flyktingar, något som han inte tycker att den brittiska regeringen har visat.

– De har varit, om inte hemskast så i alla fall ganska hemska, och inte bara mot människor från Ukraina. De är varaktigt hemska. Det har blivit en del av den bild som regeringen vill ge av sig själv – av fientlighet mot främlingar. Men alla europeiska länder är inte så, säger han och berättar om de mottagningscenter för flyktingar som fanns här och var i Tyskland som han besökt under våren.

Kriget beskriver han som grymt, eländigt och en fortsättning av ett kolonialt våld som man inte kunde föreställa sig skulle kunna hända.

– Förstörelsen av städer, dödandet av människor, det verkar både främmande och nästan overkligt. Varför? Vad hoppas Ryssland åstadkomma? Men vi vet också att människan – i alla fall de som står utanför drabbade länder – har ett kort minne. Ukrainarna har det inte, men utanför Georgien, vilka minns vad ryssarna gjorde där?

Erika Josefsson/TT

The post Nobelveckan plus för Abdulrazak Gurnah first appeared on Opulens.

SVT-KRITIK. Journalisten Magda Gad är kritisk mot frågor som ställts till henne i en SVT-intervju.

SVT tillbakavisar kritiken och tycker att Gad borde ha “större acceptans för prövande frågor”.

“Jag är med i SVT:s ‘Min sanning’ idag. En titel som borde ändras, då jag aldrig fick chansen att berätta om mitt liv och det som faktiskt driver mig. Det blev ett lustigt resultat av det hela: Samtalet avslöjar mycket mer om Anna Hedenmo än om mig. Som om jag intervjuade henne”, skriver Magda Gad på Twitter.

I intervjun tar Anna Hedenmo upp faktumet att Magda Gad inte har några barn och frågar om det är ett val. På Twitter skriver Magda Gad:

“En fråga som fick mig att känna att jag satt i något dammigt gammalt rum på 1980-talet. Att en programledare på SVT inte har hängt med i utvecklingen och synen på könsroller år 2021 är förvånande.

Sexuell läggning

En fråga som enligt Magda Gad blivit bortklippt ur programmet handlar om hennes sexuella läggning.

“Anna Hedenmo frågade mig också hur jag definierar mig sexuellt. Som tur var har någon klokare människa på SVT klippt bort den frågan. Men att den ställdes borde leda till en intern diskussion inom SVT om vad som görs med skattebetalarnas pengar”, skriver hon på Twitter.

Den uppgiften förnekas av Carin Ahlqvist, projektledare på samhällsavdelningen på SVT, som i ett mejl till TT skriver:

“Denna fråga har aldrig ställts. Vi ställde frågor om Magda Gads tid som reporter på tidningen QX. Hon berättade då att den här perioden var betydelsefull för henne eftersom hon tyckte att detta var viktiga frågor att bevaka under den här tiden i Sverige. Och att hon lärde sig mycket om människor i utsatta positioner, som hon har tagit med sig i sitt fortsatta arbete som reporter. Men någon fråga om sexuell läggning hos vår gäst har inte ställts.”

SVT: “Förvånade”

Carin Ahlqvist säger vidare:

“Vi är uppriktigt sagt förvånade över att en så rutinerad och prisbelönt journalist som Magda Gad inte har större acceptans för prövande frågor. I programmet får hon stort utrymme att berätta vad som driver henne, hur hon agerar och reflekterar i svåra situationer. Detta sammantaget gör att vi tycker att intervjun med Magda Gad blev otroligt intressant. Att Magda Gad själv inte tycker det kan vi bara beklaga.”

TT NYHETSBYRÅN

The post Magda Gad kritiserar SVT-intervju first appeared on Opulens.

PROGRAMAVSLUT. Efter 13 år som programledare för “Skavlan” tackar Fredrik Skavlan för sig på fredag.

– Det viktigaste jag har lärt mig är att ingen av de personer som jag har mött i programmet har visat sig vara exakt som jag trodde, säger han.

Under de senaste 13 åren har pratshowen “Skavlan” varit en av linjär-tv:s sista lägereldsbastioner på fredagskvällarna. Höstens säsong blir programmets sista och det är också med ett visst vemod som programledaren Fredrik Skavlan tackar för sig.

Anna Grönberg/TT

The post Skavlan om slutet: “Har varit en fin resa” first appeared on Opulens.

UTFRÅGNING. Anders Holmberg fortsätter att fråga ut partiledare i “30 minuter”. Den nya säsongen drar i gång i januari – och markerar starten för SVT:s bevakning av valrörelsen.

Anders Holmberg, en profilerad gäst och 30 minuters djupdykning. Det har varit det vinnande konceptet för intervjuprogrammet som inte räds dålig stämning. Nu är det klart att det blir en fortsättning med start den 19 januari.

På gästlistan står de åtta partiledarna, som en i taget ska bli utfrågade av Anders Holmberg.

– De känns väldigt taggade och sugna på att gå in i valrörelsen så det har varit lätt att få med dem, säger han till TT.

Hittar “skaven”

Innehållet i “30 minuter” kommer att kretsa kring politiken som partierna går till val på. Heta frågor lär bli kriminaliteten, klimatet, jobbskapande och integration.

Den största utmaningen för Anders Holmberg och hans redaktion, som också består av Moa Golster och Lars Eisjö, blir att hitta ämnen och frågeställningar som är tillräckligt spännande för den breda allmänheten.

– Det finns nästan alltid något att borra i när det gäller toppolitiker. Men att hitta fram till de där “skaven”, det där dilemmat, och sedan åskådliggöra det så att det blir begripligt, det är det svåraste och något som vi fortfarande kämpar med.

“Trygg med henne”

Eventuellt oväntade utspel är dock inget som stressar. Med 25 års erfarenhet av att programleda i direktsändning är Anders Holmberg väl förberedd för det mesta som kan hända. Debaclet mellan Per Bolund (MP) och Jimmie Åkesson (SD) i den senaste partiledardebatten beskriver Anders Holmberg som “spännande och inte helt oväntat”.

Han kreddar också sin parhäst i debatten, Camilla Kvartoft.

– Vi har känt varandra i 30 år och hon är en av de vassaste och smartaste personer jag känner, som jag lär mig mycket av. Jag känner mig alltid trygg med henne.

“Frågar tills jag fått svar”

Men Anders Holmberg konstaterar att det är en föränderlig materia han arbetar med och att man hela tiden kan göra nya misstag.

– Man kan förbereda sig hur mycket som helst – man har gjort sin läxa, har bra frågor och sen så kommer man till studion och då upptäcker man att oj, här är en person som vill något helt annat än vad jag vill med den här intervjun. Det kan vara överraskande och frustrerande och lärorikt.

TT: Politiker har ofta väl inrepeterade svar och egna agendor, hur förhåller du dig till det?

– Jag vet inte, jag funderar inte så mycket på det. Mitt mål är att vara så lyssnande som möjligt så att jag märker om jag har fått svar på frågan jag ställde eller inte. Jag frågar tills jag har fått svar.

TT: Tröttnar du aldrig på att intervjua politiker?

– Det gör jag faktiskt inte, jag tycker själv att det är lite förvånande. Man skulle ju kunna bli en sådan som tjänar massor av pengar på att lära politiker hur de ska bemöta journalister. Men jag tröttnar inte, jag tycker att det är lika roligt varje gång.

Miranda Sigander/TT

The post Partiledarna ska grillas i “30 minuter” first appeared on Opulens.

INSPELNING. En över 50 år gammal, tidigare okänd intervju med John Lennon ska säljas på auktion, rapporterar The Guardian.

Inspelningen är drygt 90 minuter lång och gjordes vid tre tillfällen 1969 och 1970, en period då Beatles var på väg att splittras. Intervjuare var en kanadensisk journalist som avled 1990, och banden hittades först nyligen av hans familj.

Inspelningarna väntas inbringa upp till 30 000 pund, motsvarande över 350 000 kronor, och Paul Fairweather från Omega Auctions kallar intervjun “klassisk Lennon” och “ett mycket viktigt fynd”.

Lennon tillfrågas bland annat om sina favoritlåtar i Beatles produktion och svarar oblygt “mina egna” och nämner “Strawberry fields forever”, “I am the walrus” samt det experimentella ljudcollaget “Revolution #9”.

Han pratar även om kärleken till Yoko Ono, som han då nyligen gift sig med, och säger att han hoppas på att få dö i exakt samma ögonblick som henne:

“Även om det bara sker tre minuter senare skulle det vara helvetet. Jag skulle inte stå ut i tre minuter”.

På torsdagen är det också 50 år sedan Lennon släppte sin största hit “Imagine”. Detta uppmärksammas runt om i världen genom att textraden “Imagine all the people living life in peace” projiceras på bland annat St Pauls Cathedral i London, Times Square i New York och på resterna av Berlinmuren.

TT NYHETSBYRÅN

The post Okänd Lennonintervju på auktion first appeared on Opulens.

KUNGLIGT. “Värvet” får fint besök – i ett nytt avsnitt av Kristoffer Triumfs intervjupodd intervjuas kung Carl Gustaf. Bland annat berättar han om hur han kände sig som en säl i vattenbrynet på Gotska Sandön.

The post Kungen: Jag kände mig som en säl first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Elisabeth Berchtold utkommer nästa vecka med en ny diktsamling, Modersmyter. I Elin Stadenbergs intervju berättar Berchtold bland annat om feminister och poeter som inspirerat henne.

Hej Elisabeth! Till att börja med skulle jag vilja fråga, vem är du?

– Jag är lärare och stödpedagog och har jobbat inom vården i alla år. Och jag har alltid älskat att skriva och läsa sedan jag var liten. Min pappa är från Österrike och min mamma från Sverige, jag är gift och har en son och tre bonussöner.

Din tredje diktsamling Modersmyter kommer ut nästa vecka, grattis till det!

– Jamen tack, det är så roligt!

Hur känns det inför boksläppet?

– Eftersom jag bar på boken i fem år så känns det väldigt roligt för mig att jag lyckades göra klart den. Det är den största känslan. Jag jobbar åttio procent och skriver resten och har fått hjälp av en skrivande vän, vi har stött och blött den tusen gånger. Nu har jag gjort det svåra, sedan vad folk tycker, det har inte så mycket med mig att göra. Men det är väldigt, väldigt roligt om folk vill läsa.

Vill du berätta lite om Modersmyter?

– Ja gärna. Jag har valt att använda vardagen hos fyra generationer: det är en liten bebis, min generation, min mammas generation och min mormors. Det finns en rollista i början med allas namn, Ines, Elin, Monika och Eivor. Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter. Någonting jag gjort sedan den första boken är att jag skriver om kvinnliga erfarenheter som allmänmänskliga erfarenheter. Där finns det luckor att fylla. Män har alltid varit representanter för människan men i mina böcker är det kvinnorna som är det.

– Att vara gravid, föda och bli förälder är något vi människor delar med varandra. Den existentiella erfarenheten berättar hur det är att vara människa och jag har intresserat mig för det. Det har jag gemensamt med många kvinnor nuförtiden, mest kvinnor, att vi jag vill lägga till den saknade pusselbiten. Jag vill inte säga att vi har samma erfarenheter, vi kvinnor eller människor, men vi kan identifiera oss med varandra.

– Myten är en berättelse. Vi berättar oss själva och skapar våra egna myter. I Modersmyter vill jag ha med många olika berättelser, visa en komplexitet. Jag gillar inte att säga att det handlar om till exempel förlossning som om det var likadant för alla, ingen förlossning är en annan lik, men man kan ändå känna igen vissa saker. Någon skulle kanske säga att det här är kvinnolitteratur men det är det inte. Det har skrivits om förlossningar förut men det borde skrivas mer. Vad har inte män skrivit om hundratusen gånger förr.

Var kom idén till dikterna från?

– Jag har alltid intresserat mig för myter, det mytiska bildspråket och bildkonst betyder mycket för mig. Att gå på museum eller utställning och titta på konst är en otrolig inspiration för mig, jag tar in bildvärldar och min poesi växer väldigt bra där.

– Att jag ville skriva om just moderskap, det började med att jag hade skilt mig och var på semester med en kompis och våra småbarn. Jag började skriva om oss och barnen och de texterna blev början på diktsamlingen. Oftast skriver jag om något och sparar material som jag senare “hittar” och låter någonting växa fram ur. De där första dikterna om mammor och barn skrev jag 2011.

Du har gett ut två diktsamlingar tidigare, Marialucia 2012 och Kära Svan 2016. Båda två har feministiska uttryck, hur kommer det sig att det är ett ämne du återkommer till?

– Det är som att jag som person vill lyfta och har svårt för det som döljs, det gör mig ledsen och förtvivlad. Det handlar om att få ha ett språk, jag har känt mig tystad och mått dåligt av det. Om det är någonting man “inte ska” säga, då vill jag säga det ännu mer.

– Alla har någonting de brinner för och jag tycker inte om orättvisor. Ojämlikheten som kvinnor utsätts för det har jag upplevt som en stark orättvisa som varit mig närmast. Så någonstans har jag skrivit ur en ilska, och det är bra bränsle för då blir det kraft i texten.

– Sedan har jag också rent språkligt vilja krossa ramarna. När jag var tjugosju år gick jag på Biskop Arnös skrivarskola, då fanns det en trend att skriva kortprosa. Men jag har alltid älskat metaforer, jag älskar det svulstiga, överdrivna, bildrika och tycker inte att det ena måste ställas mot det andra. Ingenting är bättre eller sämre, allt får finnas samtidigt. Senare blev min debutbok Marialucia omskriven som gurlesk, söt flickighet och våldsamhet i ljuv förening. Jag använder en del vardagsord och talspråklighet i mina dikter.

Marialucia handlar lite förenklat om kvinnokroppen och ja, den har omnämnts som ett tydligt exempel på gurlesk. Hur ser du själv på det? Hade du det med dig när du skrev?

– Nej det hade jag inte. Då trodde jag att jag skrev en bok som det visade sig att jag inte skrev. Det kanske kan vara så med en debut, att man ser först efteråt vad det handlar om. Men jag hade bestämt att det bara skulle vara kvinnor i den och att jag skulle spränga språkliga ramar.

– Marialucia är uppdelad i fyra sviter. Den första, Eurydike, handlar om utsatta barn som tar makt genom att själva begå våld. Rosa handlar om en kvinna som könsstympas i en kultur där hon föraktas och dyrkas, vilket hör ihop. I Lucia är det en kropp som får röst och tar hämnd och Maria handlar om en kärleksrelation mellan två kvinnor, eller en man och kvinna, eller en man och en man. Några av de första dikterna till boken kom ur mardrömmar jag drömde om att att jag befann mig under jorden och var instängd. Så det finns av mitt kött i dem, Eurydikemyten matchade mina drömmar.

I Kära Svan för du dialog med tre skapande kvinnor: författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler och konstnären Hilma af Klint. Det handlar om hur de alla hålls tillbaka i ett manligt dominerat samhälle. De var verksamma på 1800-talet, men känner du samhörighet med dem?

– Jamen verkligen, jag känner att “it goes around”. Tänk bara på Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien, hur kvinnorna där blev behandlade. Och han gör sig till någon elit, ser sig som övermänniska. Det är fruktansvärt, jag avskyr elitism.

Någonting annat återkommande i dina böcker är associationen med djur, harar och kaniner dyker upp i Marialucia och i Kära svan kallas författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler för Svan och Duva. Och nu även i din nya bok är djuren närvarande. Vill du berätta om det?

– Det är det mytiska, min inre bildvärld drar mig dit. I alla tider har man i konsten blandat människor och djur. Eftersom jag är i bildvärldar som är starkt förknippade med sago- och mytvärlden så är de en enorm kraft för mig. Jag tänker på jorden i den här boken, hur vi förstör den. Modermord, jordmord. Det vi gör är att ta kol på oss själva. Vi är jorden och djuren och växterna, klarar oss inte utan dem. Det är smärtsamt och ingen quick fix, omsorgen måste erövras av många och bli vardaglig.

Och språkligt, du skriver dels utan punkt och jag läser dina dikter som lite mystiska och metaforiska. Hur skulle du själv beskriva din poesi? Och hur vill du att den ska tas emot?

– Den är bildrik, rytmisk och syftar bakåt och framåt, syftningen är viktig för mig. Jag tycker att dikterna kan läsas väldigt konkret, jag vill att läsaren ska känna sig fri och skapa egna inre bilder. Jag försöker inte säga någonting dolt eller annat än vad som står där. Om man kan någonting om Hilma af Klint till exempel så kan man hitta hennes målningar där i texten, men den kan också läsas precis så som det står.

– Jag har själv svårt att läsa poesi ibland, det kräver att jag saktar ner. Jag har precis läst Louise Glück nu och det ger mig så mycket tillbaka. Poesin kan härbärgera så många tankar och känslor, lager av erfarenhet. Poesin är både bild, rytm och ljud. Det skulle jag önska, att läsaren kunde känna sig berikad av det komplexa i poesin. Men det går inte att önska eller bestämma hur dikterna ska läsas, det finns inga rätt och fel.

Du debuterade när du var 41 år, men innan dess publicerade du dikter i olika tidskrifter. Hur började ditt intresse för att skriva?

– Jag skrev som barn och har alltid älskat att läsa, men jag vågade inte tänka att skrivandet var något som jag kunde ägna mig åt. Det fanns andra saker jag trodde att jag skulle göra, men jag var avundsjuk på de som skrev. Till slut kom jag på att det var någonting som även jag kunde göra. Den bästa hjälp jag fått är av andra som skriver.

Det har gått ungefär fyra, fem år mellan böckerna, vad gör du med ditt skrivande där emellan, eller är det på den tiden du skriver dina böcker?

– Ja skrivandet pågår, jag skriver en dag i veckan. Aldrig på nätterna, det är jag alldeles för känslig för. Det får vara normala tider och ta lång tid istället. Det är inte värt att må dåligt.

Och det har alltid varit poesi, vad är det med just poesin som tilltalar dig?

– När jag började skriva var jag fascinerad av ljuddikter. Jag har alltid gillat Sonja Åkesson. Genom en bekant kom jag i kontakt med han som var hennes partner, Jarl Hammarberg. Han skulle göra en performance på Biocafé Tellus i Midsommarkransen och jag fick vara med. Där stod jag, iklädd en brun sopsäck och gjorde olika ljud på scen, det var dadaistiskt. Jag tror det satt tre personer i publiken! Men jag älskar det rent ljudliga, bara ljuden har också en slags betydelse.

– När jag ska skriva prosa så blir jag rastlös. Poesin kan ha så många erfarenhetslager i väldigt få rader. Så är det ju i allt skapande, någon har gestaltat det vi ser. Bakom finns lager på lager av undertext. Alla människor är skapande. Poesin är också filosofisk och sådana tankar får mycket plats i mig.

Varifrån kommer behovet av att skriva?

– Jag är en språklig person, läsandet gick lätt för mig och jag ville skriva. Att det blev ett så stort behov tror jag har att göra med att jag kände mig tystad i familjen. Min pappa blev sjuk men vi fick inte prata om det. Att hela tiden gå omkring och inte få säga det som är viktigt är en stor plåga. Då kan skrivandet vara till stor hjälp för att kunna formulera sig inför sig själv.

Har ditt jobb inom vården haft avtryck i ditt skrivande?

– Jag värderar omsorgen enormt, så kanske på det sättet. Det är den som gör att vi har ett samhälle. Vad skulle vi annars ha, om vi inte tog hand om de som behöver det?

Blir det fler böcker i framtiden?

– Det går inte att säga men det hoppas jag verkligen. Jag skriver ju länge så det finns trådar att fortsätta på. Jag har som en stor ordkompost där jag har slängt in en massa grejer, så vi får se vad som sätts igång. Sedan hoppas jag att museerna och konstutställningar ska öppna snart, då ska jag gå dit, jag skriver så bra då.

Vem hoppas du ska läsa din nya bok?

– Alla som vill det!

The post Helgporträttet: “Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter” first appeared on Opulens.

PRISVINNARE. Göteborgs filmfestival pågår just nu. Carolina Sandvik vann priset Startsladdden för sin tredje animerade kortfilm.

Hej Carolina! Du är med din kortfilm The Expected vinnare av Startsladden, kortfilmspriset som delas ut på Göteborg filmfestival. Stort grattis till dig!

– Tack!

Priset är 350 000 kronor plus filmteknik och tjänster. Har du några planer på hur du ska använda ditt pris?

– Jag har precis satt igång ett nytt projekt med en ny animerad kortfilm, så i första hand
kommer pengarna att gå till den men inte alltihop. Den nya filmen kommer också att vara ett relationsdrama, med kroppsliga förvandlingar. Jag har precis skrivit manus och börjat tillverka figurer.

Vad spännande! Din film The Expected hade världspremiär på Göteborg Film Festival. Den handlar om en gravid kvinna som får missfall och förblöder i badkaret. Hennes partner hinkar upp allting i deras akvarium och fortsätter sin vardag medan någonting börjar växa där inne. Vill du berätta lite om din idé?

– Idén kom från en första bild jag fick av en gravid person som förblöder, förlorar allt sitt
innehåll och blir ett tomt skal. Det är så det går till, jag börjar med en bild och historien
kommer vartefter. Sedan kom jag fram till att det skulle utspela sig i hemmet, det är en
tacksam miljö för att skapa skräckstämning. Egentligen är det inte så mycket obehagligt som händer i filmen, men det är obehagligt när hemmet blir en otrygg plats. Jag inspireras generellt av skräckfilm och satte en sådan inramning av body horror-genren som jag ville ha.

– En annan viktig komponent är att jag tar en sak från min egen verklighet och bygger en
historia utifrån det. Det kan vara en vän som berättar en anekdot, en observation jag gör
eller ett föremål jag tar från vardagen till filmen. På så sätt skapas intimitet. Historien i The Expected är dramatisk och inte realistisk, men jag ville ha med verkliga element och skapar därför sådana i filmen.

Du sa i din introduktion till filmvisningen att du fick idén från en gång då din mens var sen. Hur ledde den sena mensen till den här filmen?

– Det var en tanke som dök upp, men det som händer i filmen har ingenting med mitt liv att göra. Några dagars spänning satte igång tankarna kring en eventuell graviditet men jag har inte gått igenom den erfarenheten själv. Annie Sörhammar, som sytt kläderna till dockorna, och Elisabeth Östin, som målat tavlorna i deras hem, var båda gravida och har fött barn under tiden som jag hållit på med filmen. Som tur är gick det bättre för dem!

Juryn för Startsladden uttryckte i sin motivering att filmen genererade en så stark stämning att eftertexterna kom som en befrielse, en annan såg en upplyftande mardröm. Du ser filmen främst som ett relationsdrama, vad har de två karaktärerna i filmen för relation? När kvinnan blöder ut sitt innehåll sätter hennes partner sig i soffan med en Carlsberg. Vad händer i honom?

– Han blir illa till mods av allt som händer. Jag tänker på mina karaktärer som figurer jag ser utifrån, jag har inte tillgång till hans psykologi och jag är inte intresserad av den. Men det är intressant att höra vad andra tänker när jag visat dem filmen, många blir provocerade över att han inte bryr sig och står och matar akvariet istället. Andra tycker att han är snäll som kommer med frukost till henne. För mig är själva berättelsen och bilderna konstruerade så, att jag vill att det ska finnas tvetydigheter och möjlighet att tolka dem på olika sätt. Det ingår i min idé.

– Filmerna jag gjort innan handlar om ensamma karaktärer som inte integrerar med andra, och om de har gjort det så har det varit på ett skevt sätt. Det finns aldrig någon direkt kommunikation. I den här filmen kommer de långt ifrån varandra men inom samma lägenhet och så växer distansen. Det som är menat att föra dem samman, att de ska skaffa barn tillsammans, gör istället att de glider isär.

Du har ju studerat konst på olika sätt, läst skulptur, film och manusskrivande. När började och hur hittade du ditt filmskapande?

– Jag gick på Dômen konstskola i Göteborg från 2011 till 2013. Jag hade tänkt måla men kom inte in så jag gick skulptur, alltså allt annat än måleri och grafik. Man fick göra vad man ville, men jag hade aldrig gjort en skulptur tidigare och visste inte vad jag hade där att göra. Jag gick där i två år och under det första året gjorde jag ingenting vettigt. Men sedan testade jag stop motion och då kom jag på att jag alltid har velat göra film. Så jag fortsatte med det och har gjort det sedan dess.

– Egentligen har jag alltid varit intresserad av att göra film och det började redan när jag var tio år. Då fick jag min stackars pappa och syster att klä ut sig och jag tyckte om att regissera redan då. Det är nog tur att det är dockor jag hanterar, än andra offer!

Vad gör du när du inte gör film?

– Det är faktiskt mest det jag gör, särskilt nu i corona-tider blir det inte så mycket annat. Men det går att jobba, om inget stoppar mig.

Du har ju tidigare gjort Dreams from the Ocean, som nominerades till Startsladden 2018, och sen din senaste film Paracusia som också visades på filmfestivalen förra året. Liksom The Expected så är de i stop motion, vad är det med stop motion som är intressant för dig?

– Jag har väl fastnat för det på grund av att det är ett sätt att göra film där jag kan ha maximal kontroll, det är ju jag som gör allting. Det går att göra film i liten skala, och sedan jag insåg det har jag varit helt inne på att göra film på det sättet. Det är kanske lite av mitt kontrollbehov som spelar in.

– Jag tycker om stop motion som medium. Det hade väl gått att göra en spelfilm men det
hade varit svårare på många sätt. Med animation kan jag bygga en fiktiv värld där allt kan hända och skapa liv i döda saker, och det kan sedan väcka sympati hos den som tittar. Det är en intressant bit, att det egentligen är någonting dött men det kan ge en illusion av liv och väcka känslor. Gränsen mellan det mardrömslika, fantasi och tvångstanke, och det som är realism glider in i varandra i filmerna och animation fungerar till det. Jag ser filmerna så, som en dröm, eller mardröm, det är samma sorts logik.

Och du gör karaktärerna och all rekvisita själv, hur då?

– Ja, förutom Elisabeth som målat de små tavlorna och Annie som sytt kläderna till The
Expected så gör jag allting själv. Antingen helt från grunden med hjälp av olika material, eller så hittar jag föremål och gör om dem. I vissa fall kan jag hitta saker på second hand som fungerar.

Du får ju helt fria tyglar att bestämma över dina karaktärer. Gör du en
karaktärsbeskrivning och lär känna dem inför varje film? Eller hur bestämmer du hur de ska se ut?

– Jag gör ingen beskrivning av vilka de är eller vilken historia de bär på. De befinner sig bara i filmens universum för just den här frekvensen. De har en specifik roll och jag föreställer mig ingen bakgrundshistoria. Hon som är gravid i The Expected fick till exempel mitt hår, jag hade klippt mig, sparat håret och använde det nu. Med hennes partner ville jag ge mjukiskläder för att han befinner sig hemma.

Alla dina filmer är cirka femton minuter långa. Vilka möjligheter erbjuder det korta filmformatet?

– Eftersom det är stop motion så hade jag behövt hålla på i många år om de skulle vara
längre. The Expected tog ett och ett halvt år att göra och den filmen är inte ens femton
minuter lång. Sedan tycker jag att det fungerar bra för så som jag konstruerar mina
berättelser. Jag går på intuition och kortfilm passar för den lite snabba tanken. Jag får en idé och den jobbas fram snabbt, men det är bara en liten del av resten av processen. En längre film kräver mer av en konstruktion.

Men skulle du vara intresserad av att göra en långfilm någon dag?

– Ja det skulle jag men kanske inte en animerad film då. Jag har ju gjort det här själv men jag kanske inte skulle göra en animerad långfilm helt på egen hand. Fast jag ska aldrig säga aldrig. Just nu är det animation jag är inne på men det behöver ju inte vara så för alltid. Egentligen har jag inget särskilt intresse för just animation, det är vanlig spelfilm som är min passion och jag tittar nästan aldrig på animerad film.

Du använder ingen dialog i dina filmer, bidrar det till någon viss stämning som du försöker skapa?

– Det tror jag att det gör, och det bidrar till ännu större tolkningsmöjligheter. Men jag ser det inte som att jag tar bort dialogen. Det är svårt med ord för att det blir så specifikt, så känsligt. Det känns mer naturligt för mig att inte ha med det.

Alla dina tre filmer har också gemensamt att de utspelar sig i hemmet och
karaktärerna verkar nästan isolerade där, hur kommer det sig?

– För att skapa det psykologiska utrymmet, det mentala. Jag gillar inte att visa exteriör eller vilken kontext karaktärerna befinner sig i. Vi är inomhus med dem just för att det ännu mer ger en känsla av att vara instängd i någons psyke. Och som jag nämnde förut, jag tycker att den miljön fungerar väldigt bra för skräck. Att någon tar sin tillflykt till hemmet och när konstiga saker börjar hända just där så blir det ännu mer obehagligt. Det är omöjligt att fly.

Vad har du för planer framåt?

– Jag kommer att fortsätta göra film och hålla på med mitt nya projekt. Det är alltid väldigt kul när jag är klar med någonting och får börja på nytt. Eftersom det tar så lång tid som ett och ett halvt år att göra klart en film så hinner jag få nya idéer under tidens gång. Så jag har en hel del som jag vill jobba på, det är min plan framåt. Nu känns det också skönt med priset att jag tack vare pengarna vet att jag kommer ha tid att jobba heltid med det här.

Och till sist, följer du Göteborgs filmfestival?

– Ja jag har kollat lite grann!

The post Helgporträttet: “Det ska finnas tvetydigheter och tolkningsmöjligheter” first appeared on Opulens.