FILMMEDIET. I vanliga fall presenterar Opulens varje månad en essä, som fördjupar sig i en enskild film i ett folkbildande syfte. Den här gången fördjupar sig emellertid Filip Hallbäck i ett samtidsfenomen, nämligen kattvideor.

Från filmmediets begynnelsefas finns det två minnesvärda filmklipp att beskåda där katter står i centrum: Boxing Cats (Thomas Edison, 1894) och Sick Kitten (George Albert Smith, 1903). När jag tittar på dessa över hundra år senare upplever jag att dessa klipp skulle lika gärna kunna ha gjorts idag, med ett filter. Katternas beteendemönster är oförändrat.

Kattungar framstår mer eller mindre alltid som oskuldsfulla i en tillvaro av oberäkneligheter, vilket väcker empati hos åskådaren. Ibland används uttrycket ”cuteness overload” (”överbelastning i form av gullighet”) för att understryka känslomässiga effekter hos åskådaren när det är kattungar som visas.

Vuxna katter framställs som utforskande varelser som ständigt är på sin vakt och som ”utsätts” för olika ”plötsligheter”, till exempel att de plötsligt upptäcker en gurka (som ägaren placerat bredvid dem) när de äter ur sin matskål och blir skräckslagna. Ibland finns det samspel mellan dessa, till exempel vid födande eller amning.

Sedan millennieskiftet har kattvideor spelat en påtaglig roll i en blomstrande cyberkultur och blivit ett av vår tids stora internetfenomen. Dessa hemmagjorda, icke-kommersiella videor spelas in på hobbynivå via smartphones, uppladdas på videokanaler och sprids via sociala medier.

Ibland når vissa enskilda videor miljontals visningar världen över, fastän flera av dem bara är några fåtal minuter långa, till exempel The Two Talking Cats (TheCatsPyjaaaamas, YouTube, 28:e juni 2007) och Cat Mom Hugs Baby Kitten (dragomirnet86, YouTube, 26:e maj 2011). Ja, det anordnas till och med filmfestivaler med kattvideor som genomgående tema, till exempel i New York, Minneapolis och i Seattle Även Stockholms Filmfestival hade kattvideor som tema år 2014.  Vissa katter får internationella genomslag, till exempel Maru och Grumpy Cat.

Den australienska medievetaren Radha O’Meara vid Melbourne University gjorde en studie 2014 på kattvideors berättarstrukturer och observationsmetoder, samt nöjesaspekten hos åskådaren när de tittar på dessa typer av videor. O’Meara fokuserar på live-action-katter, snarare än så kallade ”lol-cats” och påpekar att kattvideors popularitet baseras bland annat på det faktum att katter har en global räckvidd bortom alla språkbarriärer och att åskådare projicerar sina egna tankar och känslor på katter.

Rent tekniskt filmas katter i en vardaglig miljö med en smartphone, utifrån ett observationsläge som den amerikanska filmteoretikern Bill Nichols beskriver som en icke-interventionell typ av dokumentärt berättande.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara

Denna filmtraditions namn stavas Cinema Verité (filmsanning). Med minimal tillämpning ljud och språk, live-inspelning samt en kort varaktighet genomförs filmandet av amatörer, som med tillgång till den ”nya” tekniken filmatiserar det vardagliga.

Vidare klargör O’Meara att det är minimalistiska ”berättelser”, som fokuserar på små ögonblick av något sorts skådespel som in tur förmedlar sinnliga intryck av universalitet, intimitet och spontanitet. Det medför ofta komiska effekter, då katter visar sin brist på förståelse för människans grundläggande förhållanden.

En klassisk kattvideo, enligt O’Meara, inleds oftast med ett lugnt sinnestillstånd, som därefter möter på plötsliga överraskningsmoment. Den stilla tillvarons avbrott är grundläggande för kattvideor.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara, i vilket det verklighetstrogna, det okontrollerbara, det oförutsägbara ryms och återfinns i det vardagliga. Idag har teknologin utvecklats i så pass lång utsträckning att det har blivit möjligt att spela in sin vardagliga tillvaro, med hjälp av sin smartphone.

Samtidigt är det viktigt att understryka att populariseringen av kattvideor har en historisk utveckling.

För den intresserade rekommenderar jag Internetmuseets genomgång om hur katter tog över internet.  Det är inte utan anledning man ibland litet skämtsamt säger att ”internet is made by cats”.

The post Helgessän: Kattvideon har en lång historia first appeared on Opulens.

NÄTFENOMEN. “För att förstå varför Pepe blev nazist, behöver vi prata om inflation.”  Myra Åhbeck Öhrman berättar om hur internetmemet Pepe blev så populärt att det skapades en motreaktion som kopplade den gröna grodan till nazism.

Runt 2015 blev grodan Pepe den mest spridda memen på plattformen Tumblr. Då hade den använts i närmare tio år i mer obskyra internetkretsar, som i den rännsten vi kallar 4chan. När den plockades upp av en allmänhet som i deras ögon inte förstod eller respekterade dess källa – lustigt nog inte den ursprungliga tecknaren Matt Furie, utan de kretsar som adopterat den – skapade det en motreaktion.

Vi pratar till och från om hur historiska personer vänder sig i sin grav för att samtiden misstolkar eller missbrukar deras livsgärning, som när sådana som vill kritisera Black Lives Matter citerar medborgarrättsledaren Martin Luther King för att stärka sitt case.

Serietecknaren Matt Furie fick uppleva det under sin livstid. Matt är skapare av grodan Pepe, en symbol du garanterat sett i någon form om du tillbringat tid på internet. Troligen inte i en form stöpt av dess ursprungliga upphovsman, utan snarare som en profilbild till någon som postar högerextrem propaganda.

När han la till Pepe som en karaktär i sin serie Boys Club år 2005, var grodan en del av ett gäng rumskompisar som representerade att bli vuxen, med allt vad det innebär av barnslig upprymdhet, hedonism och självupptagen elakhet. Serien beskrivs i sin säljtext som “en stonerklassiker för Tumblr-generationen”.

Ordet “meme” myntades av Richard Dawkins redan på 70-talet.

Sen klev internet in.

En sak som är viktig för att förstå internetkultur är dess memes, och hur deras valuta värderas och förändras.

Ordet “meme” myntades av Richard Dawkins redan på 70-talet, som en variation av ordet “gene”, för att innefatta idéer, kultur och andra beteenden som sprids bland människor. Precis som gener, eller virus, muterar de och anpassar sig efter omgivningen och bär med sig en mening som också den kan förändras över tid med folks tolkningar.

Dawkins ger som exempel att även om Sokrates gener troligen försvunnit ur genpoolen sedan länge, lever hans idéer i allra högsta grad kvar i den kulturella och intellektuella “mempoolen”.

Med internets intåg blev konceptet snabbt tydligt. Personer började sprida roliga bilder och videoklipp på ett sätt de inte tidigare haft möjlighet att göra. Inte minst gavs de möjlighet att anpassa redan bekanta symboler på ett tidigare omöjligt sätt för att förenkla och samtidigt bredda sin vokabulär.

Uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” är oerhört tillämpbart. Enkla bilder på Pepes gröna ansikte hade uppenbarligen förmågan att säga saker många identifierade sig med. Det borde göra grodan till en meme med högt värde, eller hur?

Inte riktigt. För att förstå varför Pepe blev nazist, behöver vi prata om inflation.

Många av nätets virala symboler uppstår från början i dess rännsten, och sprids sedan uppåt i näringskedjan. Det påminner en smula om hur annan kultur ofta skapas av personer utanför samhällets finrum, och tar sig dit genom att adopteras av starkare grupper.

Precis som att det finns viss bitterhet runt fenomen som att amerikansk svart musik i alla tider setts som förkastlig och syndig tills vita inspireras av den och gjort sin egen variant, är nätets sociala outcasts ofta irriterade när deras skapelser blir mainstream.

Många har säkert upplevt den motstridiga känslan när ett band du lyssnat på i åratal plötsligt slår igenom. Människor du inte gillar börjar hylla dem och de låtar du älskat och identifierat dig med dyker upp i en reklamfilm för den senaste bilmodellen.

Risken för sådan, möjligen småaktig irritation ökar ju fler som känner till något.

Runt 2015 blev grodan Pepe den mest spridda memen på plattformen Tumblr. Då hade den använts i närmare tio år i mer obskyra internetkretsar, som i den rännsten vi kallar 4chan. När den plockades upp av en allmänhet som i deras ögon inte förstod eller respekterade dess källa – lustigt nog inte den ursprungliga tecknaren Matt Furie, utan de kretsar som adopterat den – skapade det en motreaktion.

Genom att koppla ihop grodan med nazister, en av de få kvarvarande symboler som fortfarande var genomgående avskydd av alla, skapade man vad som kallades en “sällsynt Pepe”. Ett samlarobjekt menat att motverka inflationen genom att ta tillbaka sin egendom.

Ett år senare hade presidentkandidat Donald Trump tweetat ut en bild där en teckning av honom försetts med Pepes gröna, självbelåtna ansikte, hans motkandidat Hillary Clinton hade fördömt grodan på sin hemsida och organisationen Anti-Defamation League hade lagt till den på sin lista av hatsymboler. Pepe användes nu främst av personer med faktiska nazistsympatier.

Det är ett alldeles unikt historiskt förlopp, ändlöst intressant som fallstudie. Vill man veta mer om det kan jag varmt rekommendera dokumentären Feels Good Man, om Matt Furies kamp för att vinna tillbaka sin skapelse från den högerextrema rörelsen.

Lyckades han? Det får kanske framtiden utvisa.

När såg du själv en Pepe senast?

The post Så blev Pepe nazist first appeared on Opulens.