INTERNATIONELL POLITIK. Militarisering och krig dominerar världspolitiken, men motståndet växer. Internationella möten i Paris och London samlar fackföreningar och rörelser i kampen för fred, social rättvisa och solidaritet.

Världen befinner sig i ett historiskt skede präglat av ökande militära spänningar, återkommande krig och en snabb militarisering av både politik och ekonomi. I allt fler länder presenteras ökade försvarsbudgetar, nya militäravtal och närmare samarbete med stormaktsblock som nödvändiga svar på en osäker omvärld. Samtidigt pressas välfärdssystem tillbaka, levnadskostnader ökar och sociala klyftor fördjupas. Krig och upprustning framstår därmed inte som isolerade säkerhetsfrågor, utan som centrala uttryck för ett globalt system där imperialistiska intressen tillåts dominera över mänskliga behov.

Kriget i Iran, invasionerna av Libanon och Ukraina, folkmordet och blockaden av Gaza samt hot om nya militära upptrappningar i Mellanöstern är olika uttryck för samma grundläggande mönster: stormakter och militära allianser konkurrerar om makt, inflytande och strategiska positioner, medan civilbefolkningar betalar priset. I denna situation har motståndet vuxit. Miljoner människor har demonstrerat mot krig, vapenleveranser och nedskärningspolitik. Fackföreningar, sociala rörelser och solidaritetsinitiativ har sökt former för internationell samordning, i övertygelsen om att motståndet måste organiseras bortom nationsgränser.

Internationell samling i Paris mot krig och imperialism

Ett avgörande steg i denna riktning togs under hösten förra året, när en internationell samling mot krig och imperialism ägde rum i Paris den 4–5 oktober. Samlingen bestod av både en politisk konferens och ett stort öppet massmöte och samlade deltagare från ett tjugotal länder i Europa samt från Palestina och USA. Den representerade ett brett spektrum av fackföreningar, politiska organisationer, antikrigsnätverk och solidaritetsrörelser.

Massmötet i Paris blev samlingens mest synliga och kraftfulla uttryck. Över 4 000 människor fyllde Dôme de Paris, en arena som ofta förknippas med stora kulturella och politiska masshändelser. Det stora deltagarantalet vittnade om den uppdämda frustration som finns mot krigspolitiken, men också om en växande vilja till samordning. Samlingen var inte en spontan protest, utan resultatet av medvetet organiseringsarbete och internationella kontakter.

Det som särskilde mötet i Paris var dess politiska tyngd och sociala förankring. Många av de deltagande organisationerna står mitt i pågående kamp i sina hemländer: fackliga konfrontationer med regeringar kring krigsbudgetar, strejker mot nedskärningar, massdemonstrationer i solidaritet med Palestina och protester mot militärallianser. Detta gav diskussionerna en ovanlig konkretion. Samtalen handlade inte enbart om vad som borde göras, utan om vad som redan görs och hur detta kan stärkas och samordnas internationellt.

Krigets orsaker och den globala militariseringen

Under konferensdelen fördjupades analysen av krigets orsaker. En genomgående slutsats var att krig inte kan reduceras till konflikter mellan enskilda stater och ledare. Istället förstås de som ett resultat av ett globalt ekonomiskt och politiskt system där imperialism, vapenindustri och militärallianser är intimt sammankopplade. Upprustningen i Europa, Natos expansion och de ökande militärutgifterna beskrevs som delar av samma utveckling som samtidigt skapar tryck för social åtstramning och ökande repression inom länderna.

Solidariteten med Palestina var en central och sammanhållande fråga under hela samlingen. Blockaden av Gaza, bombningarna och den omfattande humanitära katastrofen diskuterades inte som en isolerad tragedi, utan som ett tydligt uttryck för imperialistiskt våld med brett internationellt stöd. Många talare betonade att folkmordet i Gaza är en global fråga som angår hela den internationella arbetarrörelsen. Samtidigt lyftes praktiska former av solidaritet fram: försök att bryta blockaden, internationella flottiljer, galor och fackliga blockader av vapenleveranser. Solidaritet definierades som handling snarare än symbol.

Trots olika nationella erfarenheter fanns en tydlig samsyn om att kriget drivs av stormaktsintressen där vanliga människor reduceras till brickor. Krav restes på omedelbart eldupphör, stopp för vapenleveranser och respekt för folkens rätt till självbestämmande utan imperialistisk inblandning från vare sig öst eller väst. Kriget beskrevs som ännu ett exempel på hur militarisering normaliseras på bekostnad av sociala rättigheter.

Kritik mot Nato och vägen framåt

Kritiken mot Nato och militära avtal löpte som en röd tråd genom diskussionerna. Flera delegater pekade på hur basavtal och integrering i militära strukturer ökar risken att dras in i krig, samtidigt som dessa åtaganden används för att rättfärdiga nedskärningar i välfärden. För Sveriges del nämndes särskilt risken med att långsiktigt binda landet till stormaktskonflikter utan folkligt inflytande.

Samtidigt präglades Paris-samlingen inte av hopplöshet. Tvärtom dominerade en känsla av ansvar och möjligheter. Det tydligaste uttrycket för detta var beslutet att inte låta mötet bli en engångshändelse. Redan under samlingen växte insikten fram att kraften som samlats måste tas vidare. Därför fattades beslut om att organisera en ny, ännu bredare internationell samling i London den 10–20 juni 2026.

Valet av London är politiskt laddat. Staden är ett centrum för europeisk och transatlantisk militär- och säkerhetspolitik, men också en plats med starka traditioner av folklig mobilisering och facklig kamp. Ambitionen är att Londonmötet ska samla fler deltagare än Paris, fördjupa samarbetet mellan fackföreningar och rörelser samt fungera som en gemensam plattform för fortsatt internationell organisering.

Nästa steg för internationell rörelse

Inför Londonmötet har mobiliseringen redan tagit fart. Särskilt betydelsefullt är det breda stödet från den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett stort antal fackförbund i England har anslutit sig och deltar aktivt i förberedelserna. Detta ger mötet en djup förankring i arbetarklassen och stärker möjligheten att koppla samman kampen mot krig med kampen för social rättvisa och välfärd.

Paris och London framstår därmed som två sammanhängande steg i uppbyggnaden av en internationell rörelse mot krig och imperialism. Paris visade att tusentals människor redan är beredda att organisera sig tillsammans över nationsgränser. London kan bli nästa avgörande moment, där analys, erfarenheter och solidaritet omsätts i gemensam handling.

I en tid då krig och militär upprustning presenteras som oundvikliga påminner dessa samlingar om något annat: att historien inte är förutbestämd. Internationell solidaritet, folklig organisering och gemensam kamp har tidigare förändrat världen och kan göra det igen.

Alla fackföreningar, organisationer, rörelser och enskilda uppmanas därför att delta i det internationella mötet i London den 10–20 juni 2026. Det som påbörjades i Paris är inte avslutat. London är nästa steg.

The post Internationell rörelse mot krig växer first appeared on Opulens.

MINNESORD. Som bekant har påve Franciskus förts till den sista vilan. Jytte Holmqvist tecknar här ett porträtt av ”påven av alla påvar”, en ”kärlekens vapendragare”.

Papa Francesco, Sua Sanctitas – kärlekens vapendragare (1936-2025)

Habemus papam. Vi hade påven av alla påvar. Han existerade mirakulöst nog; världens mest självklara och jordnära påve som gick sin egen väg och lyste upp en dunkel omvärld av rämnande moraliska stöttepelare.

Konsten att leva som man lär, att våga vara människa i en medlarroll mellan det värdsliga och det andliga, att representera Gud och bli verkligt allsmäktig i sin sårbarhet, att vara stark men ödmjuk, innerlig och trofast men stolt i sin övertygelse, att leda med insikt och värdighet, och att vara allestädes närvarande. Franciskus – redan namnet klargjorde vad han stod för och såg som kärnan i sin roll som ledare för den katolska världen.

Franciskus av Assisi som förebild

Den argentinsk-födde Jorge Mario Bergoglio var ’perfectly imperfect’ och blev påve Franciskus, som inspirerades av den italienske mystikern och diktaren Franciskus av Assisi –  ett ”alla tiders helgon” som ”kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde [han]… extrem fattigdom i sin tjänst för de utstötta”.[1] Franciskus av Assisi var en man som var lika mystisk i diktarskapet som den jesuit-tillvände zuchetto-bärande påve Franciskus var förunderlig i sin attityd till sitt ämbete.

Franciskus diametrala motsats

Dennes diametrala motsats, ’hyper’-konservative tyskfödde föregångaren Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, hade som bekant vitt skilda grundvärderingar och antog ett desto mer högfärdigt förhållningssätt; snävt fokuserad på det ytliga och kyrkan som institution snarare än förvissad om en levande, engagerad kyrka (The Two Popes skildrar träffsäkert deras spända samspel och nyligen Oscarsbelönade Conclave ligger i allra högsta grad även den i tiden).

Med religionen som politiskt verktyg

”Reformpåven”[2] påve Franciskus fascinerade och blev en medial frontfigur och ansikte utåt som valdes till ”TIME’s person of the year” 2013 och prydde omslaget till Vogue och Rolling Stone. Han utstrålade en personlig kraft och uppmanade oss att drömma och aktivt bidra till en bättre, annorlunda värld (”Soñá que el mundo con vos puede ser distinto”, på idiomatisk argentinsk spanska).

Hur balanserade han sin ideologi med en tilltro till, men även oro för, mänskligheten? Hur lyckades han använda religionen som ett politiskt verktyg? Och var går gränsen mellan politik och sunt förnuft? Ska inte politik handla om just sunt förnuft?

Franciskus gick från klarhet till klarhet

I sina 15 år av påvliga åtaganden gick Franciskus resolut från klarhet till klarhet. En politisk aktör som agerade utifrån hjärtat och vad som såväl kändes – som var – rätt, valde han sida i den globala dragkampen och klyftan mellan Nord och Syd, uttalade sig om fattigdom och rikedom, flykting- och migrationspolitik, obalanserad resursfördelning, klimatförändringar, naturkatastrofer och hungersnöd, ökad nationalism, kyrkliga övergrepp, kapitalism och klassförtryck, kvinnans roll i samhället och samhällets behov av hennes ökade närvaro i offentliga institutioner inklusive hennes vikt för Vatikanen, homosexuella rättigheter, osv.[3]

Liksom för hans namne från Assisi, var påve Franciskus tilldelade yrkesroll när han valdes in 2013 ett kall som han besvarade genom att tala till massorna men där han likaså inledde dialog med de mindre grupperna och valde att aktivt företräda de som lever i marginalen, på samhällets undersida.

Caritas var ett ledord för Franciskus

Passande född i kulturens smältdegel kosmopolitiska Buenos Aires där han utsågs till Ärkebiskop 1998 innan han fick kardinalstatus 2001 och tog på sig ordförandeskapet för den argentinska biskopskonferensen 2005 till 2011, blev Bergoglio/Franciskus under sin karriär mer världsmedborgare än porteño.

Fokuserad på det allmänmänskliga och det existentiella som förenar oss påminde han oss om att allt när som helst kan tas ifrån oss och rådde oss att slå ett slag för medlidande, empati, och respekten och kärleken till medmänniskan – där caritas blev ett ledord och nyckelbegrepp.

Omgiven av kardinaler i Vatikanens mikro-makrovärld tänjde han på traditioner och förhållningssätt och följde sin egen sanning. Han tvagade fångars fötter och besökte så sent som på Skärtorsdagen Regina Coeli-fängelset i Rom där han i vad som har setts som ”en av de vackraste gesterna”[4] inför 70 intagna förklarade att ”[j]ag vill varje år göra det som Jesus gjorde på skärtorsdagen, tvätta fötterna, i fängelset” /…/ ”I år kan jag inte göra det, men jag kan och jag vill vara nära er. Jag ber för er och för era familjer”.[5]

Han levde så spartanskt som möjligt

’Påven av alla påvar’ kände ”ömhet för dem som sitter bakom galler” och frågade sig ”varför de och inte jag”[6]. Han levde så spartanskt som möjligt ”i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae istället för i det apostoliska palatset i Vatikanen”[7], talade till folket på folkets vis eller bönder på bönders vis, och gick i deras skor.

Deltog i samhällsdebatterna

Han var kritiskt engagerad i aktuella samhällsdebatter och satte sig emot politiker som en gång representerade den (villkorligt) fria världen men där den fria världen nu är ett minne blott. Och bara elva dagar innan Franciskus gav upp andan på morgonen annandag påsk efter att ha vinkat ett sista tacksamt farväl av sin personliga sköterska Massimiliano Strappetti, som räddade hans liv mer än en gång, föredrog denne argentinare som aldrig återvände till sitt hemland[8] att i Peterskyrkan bära poncho framför sedvänlig kaftan – ett visuellt och symboliskt drag som har kallats ”Pope in a poncho, revolution in a photo”.[9]

En av de största tänkarna

Därmed närmade han sig mentalt sina rötter och fick kanske äntligen chansen att återvända till sitt hemland genom en annan dimension. Latinamerikan i hjärta och själ, och en man som djupt älskade sitt land men var tvungen att lära sig att bli far för hela världen[10], kom påve Franciskus från en nation av öppensinnade och var en av de största tänkarna och människorna världen någonsin har skådat. Riposa in pace.

Jag vill tacka min kollega och vän Roberta Colonna Dahlman vid Lunds Universitet för hennes tankar och inspiration och för att hon generöst delat med sig av artiklar på hennes italienska modersmål (La Gazetta Italiana, Vatican News, etc). Dessa, liksom hyllningar till påven i La Nación, Clarin, och andra stora argentinska tidningar, ger läsare ynnesten att få komma närmare påve Franciskus – nu i memoriam. Det språk man föds med och faller in i är otvivelaktigt starkt rotat i sinne och själ trots att kroppen länge befunnit sig på andra breddgrader.

[1] https://katolsktmagasin.se/2018/10/04/franciskus-av-assisi-ett-helgon-for-alla-tider/

[2] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[3] https://www.abc.net.au/news/2025-04-22/pope-francis-geopolitical-player-weath-climate-nationalism/105201666

[4] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[5] https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2025-04/paven-besoker-fangelse-i-rom.html

[6] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[7] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[8] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

[9] https://www.nytimes.com/2025/04/11/world/europe/pope-francis-st-peters-basilica.html (se även https://www.americamagazine.org/issue/pope-poncho )

[10] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

The post Påve Franciskus – kärlekens vapendragare first appeared on Opulens.