HEMBYGD. “Om äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal är det den illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.” Det skriver Katrine Hamori i en kritik av Carsten Palmer Schales krönika i tisdags.

Carsten Palmer Schale drar en lans, eller ska jag säga slåss mot väderkvarnar när han skriver att man bör betänka det enkla faktum att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Med den logiken torde antivaxxare och anhängarna till teorin om att jorden är platt vara riktigt betydelsefulla och viktiga, en åsikt jag inte alls delar. Vidare skriver han att äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal. Vore så fallet är den äkta internationalismen illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.

Det går verkligen åt helvete med internationalismen om man betänker att en kommun som Dorotea på 50-talet hade ett invånarantal som närmade sig 6 000, idag har kommunen inte mer än 2 500 invånare. Om hembygden är den enda trakten för Schale, så är det många som saknar en sådan. Det är väl ganska ovanligt att man idag talar om just hembygd, inte enbart för att ordet som sådant fått en klang av nazistretorik där just ordet Heimat var ett hedersord, utan också för att det nog är sällan som någon uppvuxen och bosatt i Farsta eller Fosie benämner dessa orter som just hembygd. I dag har det ordet oftast en biton av förlöjligande och pinsam buskis.

De som skräms av Sverigedemokraternas framfart och drastiska minskningar av kvotflyktingar är ofta de som samtidigt försvarar bibehållandet av regionala språk och dialekter med näbbar och klor genom att hävda att det är viktigt att visa var man kommer ifrån. När jag då lite lamt frågar varför får jag aldrig något entydigt svar. Vad jag förstår så finns det en rangordning i dialekters status, där det till exempel inte anses lika viktigt att det ska höras att en person bosatt i Stockholm varit bosatt i västgötska Järpås fram till hen gick i nionde klass.

Det skojas ganska friskt i vissa kretsar om dem som uttalar i med ett spetsigt främre uttal, alltså förlöjligar man det förment snobbiga uttalet och säger sådant som “Vi på Lijdinöö dricker vitt vijn till bisvijerna”. För de som håller fast vid det dialektala sättet att uttala vissa ord vill tydligen att det ska framgå att man är uppvuxen på en ort där bostadspriserna är bland de högsta i landet. Till skillnad då från till exempel Tomelilla där man fortfarande kan köpa en villa för en tredjedel av vad en tvårumslägenhet på Lidingö kostar.

Alltså vill jag hävda att Carsten Palmer Schale är helt fel på det när han skriver att den enda äkta internationalismen är regional. Jag vill påstå att det enda regionalismen innebär är att vara klassbevarande och i förlängningen kan den också vara destruktiv. Som belägg för mitt påstående kan jag till exempelvis visa på vad som hände när jag som historielärare i en niondeklass i Sjöbo rättade ett prov som eleverna haft. En elev skrev “Andra Färskriget” i sitt prov. Det tog ett tag innan pengen trillade ner hos mig. Aha! Sjöbo ligger i Färs härad. Eleven hade alltså efter en hel termins historieundervisning inte förstått, eller velat förstå, vad andra världskriget stod för och vad det innebar för hela Europa och världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ett annat klassiskt exempel på vådan av att alltför entusiastiskt hålla fast vid ett regionalt språk är när en annan elev skrev, i en uppsats om en studieresa, “… sen gick vi till mossajomet.”

“Mossajomet”? Något sådant ord finns inte på svenska. Inte förrän eleven ombads läsa upp högt vad hen skrivit gick det att förstå vad “mossajomet” skulle vara för ord. “Mossajomet” är alltså så man uttalar museumet på regional dialekt. Den unge eleven skulle alltså med Schales resonemang vara en representant för något mycket betydelsefullt, det vill säga det fåtal som tycker det är helt i sin ordning att hålla fast vid den dialekt man talar i en ort i Skåne.

Visst kan jag förstå att det finns en längtan efter hembygden, det enkla livet i den röda stugan som står för trygghet och skönhet i motsats till att varje morgon stressa i tunnelbanan och svära över hissen i ens hyreshus som återigen är ur funktion och tvingar en att mödosamt ta sig upp för trapporna till sjunde våningen. För att därefter innanför hemmets dörr upptäcka att man glömt köpa toapapper.

Men vad man då gärna förtränger är kroppar söndervärkta av tungt arbete och tuberkulos som frodas i fuktiga och dragiga stugor där snoriga ungar gråter över vattvällingen. Där kvinnor tvingas föda barn som det knappt kommer finnas mat till. Där den idylliskt solblänkande sjön utgör en livsfara för små barn. Där ingen gick mer än några år i skolan och med nöd och näppe kunde stava sig igenom en tidningssida. Där man talade samma språk i alla stugorna runt omkring.

Det vill säga ett helt annat språk än det som talades i salongerna på herrgården.

The post Hur många har en hembygd idag? first appeared on Opulens.

SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier och somalier, skriver Carsten Palmer Schale.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga.

Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän.

Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

The post Avskaffandet av svenskheten first appeared on Opulens.

Sverige har gett världen Dag Hammarskjöld, Inga-Britt Ahlenius samt, på gott och ont, Hans Blix. Stockholm myllrar av globala huvudkontor och unicorns som Klarna och Spotify. En fjärdedel av den svenska befolkningen har utländskt bakgrund. Halva ekonomin är exportberoende. Det är hårda fakta som visar att vi är öppna mot omvärlden, kan det tyckas. 

Sedan finns det en motkraft – en provinsialism som inte vill ge med sig, oavsett hur moderna vi blir. Den gör sig påmind varje gång en politiker talar svengelska. En avgrund av skam öppnar sig under våra fötter och insikten långsamt sjunker in; att väldigt få svenska politiker har gjort en lyckad intervju i internationell media sedan 1969, när dåvarande utbildningsminister Olof Palme imponerade på BBC:s David Frost och på de flesta som tittade.

På den tiden var det utrikespolitiken som satte agendan. Engagemanget för andra länder kunde till och med gå överstyr och bli till en livsstil. Vänstern ville stoppa Vietnamkriget, högern ville forcera Berlinmuren. Viss aktivism har gjort skillnad, annan har åldrats illa, men huvudsaken är att folk brydde sig. 

Idag är det istället närhetsprincipen som gäller. Omvärlden har svårt att nästla sig in i den svenska vardagen. Väljarna är notoriskt ointresserade av utrikespolitik. Den senaste Novus-undersökningen för september 2020 bekräftar att enbart sex procent av väljarna anser utrikespolitiken vara en av de viktigaste politiska frågorna. Drygt tjugo andra politikområden prioriteras högre. 

Utrikesnyheterna på tv är korta och sällan föremål för diskussion vid kaffeautomaten dagen efter. Detta till skillnad från många andra länder, där utrikespolitiken som samtalsämne är nästan lika viktigt som fotboll. Gubbarna runt schackbrädan avhandlar en konflikthärd efter en annan. Det är inte alltid samtalen är väl underbyggda eller särskilt konstruktiva. Ofta slutar de i bråk, mer på grund av sårat ego än riktig omsorg om palestinierna. Men de bryr sig tillräckligt för att bråka om det.

I Sverige blir omvärlden intressant först när den verkar hotfull. Jag undrar hur många som googlade Uzbekistan efter terroristdådet på Drottninggatan. Eller fick sin första introduktion till islam via Osama bin Laden. Att lära känna världen på det sättet, som ett säkerhetshot, garanterar ett dåligt första intryck och en tillvaro full av negativa överraskningar.

Flyktingarna verkar alltid dyka upp från ingenstans. När de väl kommer hit vet vi nästan ingenting om dem och lyckas förbli ovetande i decennier. I Åsa Linderborgs senaste bok framgår att hennes första besök till ett så kallat utsatt område skedde för cirka tre år sedan. Det var som att landa på månen. Alla kvinnor i slöja, allt stök.  

Många svenskar har USA som enda jämförelsepunkt. Vi är bra på frågesport och kan många floder, berg och huvudstäder. Vi gillar nya tekniska prylar och är snabba att anamma trender. Det är bara positivt. Problemet är att många stannar där. Kunskapen om andra kulturer når sällan bortom kläder, mat och dans. Vi har ingen uppfattning om de rädslor och friktioner som styr beteenden, om andra folks vardag, familjeliv, preferenser, religion, historia och världsbild. 

En rimlig förklaring till det är genuint ointresse. En annan är att själva ordet kultur har blivit tabu, galet nog. En tredje är oviljan att smälta jobbig information. Världen är tyvärr ingen kattvideo som finns till för att göra oss varma inombords. En fjärde förklaring är ovanan att se världen genom någon form av ”intellektuella glasögon” och på så sätt förvränga den. En femte är att ingen läser böcker längre. 

Lösningen är äkta nyfikenhet. Vi svenskar har den i överflöd, men den är snävt kanaliserad. Det är dags att bredda den till alla världens bebodda kontinenter, men framförallt fördjupa den. Att laga en god baklava och dansa salsa på fritiden är viktiga steg mot att bli världsmedborgare, men långt ifrån tillräckligt.

The post Är internationalismen död? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! I mitt yrkesliv som socionom (nu är jag pensionär) fick vi på 70-talet välja ganska fritt ur en katalog av fortbildningskurser och jag valde att studera Esperanto. Jag undrar om det finns fler rena konstruerade språk som inte är naturliga? / Ove

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var ju intressant att du valde att studera esperanto eftersom detta språk nästan kan sägas ligga i 70-talets anda: inkludering, internationalism, solidaritet med mera…

Ni lärde er antagligen att det betyder ”jag hoppas”och att det var en förhoppning om att genom ett gemensamt språk kunna stävja nationalism och regional chauvinism. Språket skapades ju i ett tidevarv efter Napoleonkrigen, då Preussen började skramla med vapen, nuvarande Tjeckien och Slovakien vaknade upp och hävdade sin särart…

Det var med andra ord ett språk med klart idealistiska anspråk. Men vi vet numera att det stannade vid ett kuriosum som man — med all respekt — läser lite som en hobby på en kvällskurs.

Jag fortsätter på den lättsamma linjen och ur min egen skivsamling tar jag fram ett album med den franska jazzrockgruppen Magma som på 70-talet skapade ett helt eget solsystem med planeter och ett språk att sjunga på om dess mytologi och historia. Här räcker inte ens mitt tangentbord till men synth heter på detta språk ”Da Zess Üntëhr Gorutz Mëkanïk Zeuhl Wortz Klawïëhr”.

I andra ändan av skalan, det vill säga betydligt mer allvarligt talat, skapades det i Belgiska Kongo ett språk som var uttänkt som ett rent kommandospråk för att få den exploaterade urbefolkningen att arbeta åt kolonialmakten. De förväntades att bara tala detta språk sinsemellan också.

Så det enkla svaret på din komplicerade fråga är att det finns en rad rent konstruerade språk. Lyckligtvis får vi väl säga att majoriteten är av det  mer lekfulla och experimentella slaget och inte språk av det slag som skapades av kolonialmakter för att exploateringen skulle löpa friktionsfritt.

Sedan får vi förstås inte glömma programmeringsspråk (för datorer) som i alla fall sedan 80-talet fått ett mer tydligt drag av mänskligt språk…”If x=10 then goto 30 else goto 180”.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post En titt på konstruerade språk first appeared on Opulens.

VÄRLDSMEDBORGARE. “Dagligen gör vi saker och ting som påminner om vår värld och kosmopolitiska gemenskap. Till exempel genom att vara inne på Facebook tillsammans med miljarder människor runt om i världen”, skriver Vladan Lausevic.

Att vi lever i en värld med bättre livsmöjligheter än tidigare handlar bland annat om att vi är fler som kan göra det som få kunde göra tidigare i historien. Idag har fler människor ekonomiska och teknologiska möjligheter att kunna resa, kommunicera och arbeta över gränserna. Något som bara diplomater, konstnärer och affärsmän kunde göra för 200-300 år sen. Metaforiskt sagt är ”vi alla” banala kosmopoliter.

Socialpsykologen Michael Billig talar om ”banal nationalism”, att vi alla är banala nationalister. Varje dag talar ”vi” ett visst språk, hejar på ett visst landslag, äter en viss typ av traditionell mat. På det sättet praktiserar vi varje dag våra nationella kollektiva identiteter. Billig menar alltså att människor som lever i en samhällsgemenskap dagligen gör saker och ting som går ihop med berättelser och bilder om vad föreställda gemenskaper består av.

Det är värt att notera att Billig själv var negativt inställd till nationalism i form en monolitisk, sann eller äkta, kollektiv identifikation. Våra mänskliga aktiviteter är inte heller begränsade till landsgränser, vilket betyder att våra handlingar inte alltid handlar om den banala nationalismen. Både som en komplettering och som ett alternativ till den banala nationalismen finns den banala kosmopolitismen.

Dagligen gör vi saker och ting som påminner om vår värld och kosmopolitiska gemenskap. Till exempel genom att vara inne på Facebook tillsammans med miljarder människor runt om i världen. Eller manifestationer som att uppmärksamma Earth Hour och Oscarsgalan, fira högtider som jul, ramadan och det nya året. Det kan också handla om att dricka te och kaffe, titta på naturprogram om Afrika, Europa och Asien, eller demonstrera för mänskliga rättigheter under FN-dagen.

En annan viktig del av den banala kosmopolitismen är människors rörlighet när vi är fler som reser och migrerar. Det sägs ibland att Ryan air gjorde mer för att förena Europa än politikerna i Bryssel. På samma sätt har antalet studenter i utbytesprogram och på studieresor ökat enormt under de senaste decennierna. Som sociologen Ulrich Beck menade är människans mobilitet en viktig förutsättning för den banala kosmopolitismen där vi bekantar oss med vår sociala och kulturella mångfald samt utvecklar gemensamma berättelser och bilder av kosmopolitiska identifikationer.

Under 1700-talet ansåg Immanuel Kant att människors uppfattningar av geografin är viktiga för den kosmopolitiska identifikationen. Samtidigt är världen som den är, delad i länder och kontinenter. Men tack vare internet, mobilitet och rationalitet blir det lättare för människor att på lång sikt socialisera och kosmopolitisera geografins betydelse som skulle kunna underlätta för framtagningen av ett världsmedborgarskap i konkret mening.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Vi är alla banala kosmopoliter first appeared on Opulens.